Ni som följer bloggen vet att jag gillar Sommar i P1. Men en sak stör mig: flera (för att inte säga många) av sommarpratarna har tagit upp exempel från barndomen för att visa att de minsann visste redan i koltåldern att de skulle syssla med den kreativa verksamhet som de idag försörjer sig på och är kända för. Sångaren höll konserter för sin mamma redan när han var fyra, skådespelaren var en stjärna på teaterlektionerna i skolan, regissören gjorde amatörmässiga filmer tillsammans med kamraterna på gården.
Visst skulle jag kunna prata om att min lågstadiefröken fick mig att motvilligt läsa upp mina berättelser för klasskamraterna och deras föräldrar på skolavslutningen. Ha! Redan då visste jag att jag skulle ägna mig åt skrivande men undvika att hålla föreläsningar. Eller visste jag verkligen det? Var det inte så att jag satt och ritade i princip hela barndomen utan att idag kunna skapa något mer komplicerat än en streckgumma? Var inte sångaren förtjust i att skriva också, förutom att sjunga? Musicerade inte skådespelaren i garaget efter teaterlektionerna? Är inte alltihop bara efterhandskonstruktioner?
Vad gjorde du för kreativt när du var liten? Är det samma saker som du gör idag?
Ritade och byggde med Lego för fulla trumpeter. Märkligt nog blev jag någon slags designer och systemkonstruktör. Kan verkligen inte se något samband där… ;-)
Jag håller med dig. Om folk gjorde det de är kända för redan som barn, är de väldigt noga med att framhäva det. Det är som att det borgar för en slags äkthet och att det måste göra dem ännu duktigare eftersom de är födda till att skriva eller sjunga eller vad det nu är.
Men själv blir jag mer imponerad om jag någon gång stöter på motsatsen. Om någon jätteduktig musiker säger ”Jag kom inte på att jag ville syssla med musik förrän jag hade fyllt 35”, typ. Det visar på att människan kan utvecklas och förändras, och det tycker jag är coolt!
För egen del skriver jag mycket nu, men som yngre var det målning som gällde. För att svara på din fråga alltså. ;-)
Kul att höra vad ni gjorde som små!
Annika: Ja, eller hur! :-)
Måste nog säga att jag känner igen mig i det som Annika skriver. Nu är jag 36, och det var för ungefär ett år sedan som jag kom på vad jag verkligen vill göra. Tills vidare, i alla fall. Om några år vill jag kanske göra någonting annat. Kanske en del av en begynnande 40-årskris? ;-)