I senaste Babel pratar programledaren Daniel Sjölin med författaren Siri Hustvedt. Sjölin berättar om när han var i kreativt flöde medan han skrev en roman och att han blev frustrerad över att fingrarna inte kunde skriva lika fort som hjärnan skapade. Så han köpte ett dikteringsprogram så att han i stället skulle kunna prata in sin roman. Men se det fungerade inte alls; Sjölin kunde inte få ur sig ett enda ord. ”Det verkade som om min förmåga att skriva satt i händerna”, säger han.
Siri Hustvedt berättar att det här kallas proprioceptiv kunskap och är en slags motorisk-sensorisk kunskap. Med andra ord: skrivandet sitter inte bara i hjärnan utan också i kroppen. Om man har lärt sig att skriva via tangenterna så skulle det alltså innebära att man inte kan hitta sin skrivförmåga på något annat sätt. Visst är det spännande!
Jag känner igen mig i det. Men jag vill lägga till att man också kan lära kroppen nya sätt att skapa. För det är så, förstår ni barn, att när tant var liten så hade inte alla människor dator hemma, utan då skrev man på papper med penna ;-) Så mina tidiga alster – dikter, noveller och annat som jag skrev i tonåren – skrev jag alltså på det sättet. Även om jag inte hade ord för det så var jag medveten om att mitt skapande till stor del satt i kroppen. Jag upplevde det som att inspirationen på något sätt fanns i handskriften, och tanken på att skriva en dikt på skrivmaskin eller dator var mig helt främmande.
Sedan gick det ett antal år när jag inte skrev något på allvar, och när jag kom ut på andra sidan och började skriva romaner så hade datorn redan blivit mitt arbetsredskap, så då var det självklart att använda den. Lite synd, kan jag tycka nu, att jag liksom missade övergången mellan arbetsredskapen. Vad hade det gjort med mitt skrivande att gå över från papper och penna till dator? Men jag menar alltså att om jag var tvungen att – eller bara tillräckligt motiverad att – skriva på något annat sätt än med tangentbordet så skulle jag lära mig det. Förmodligen skulle jag ha en usel skrivperiod i övergången mellan arbetsredskapen, men när jag väl behärskade det nya redskapet så skulle kroppen skaffa sig ny proprioceptiv kunskap och jag skulle lära mig att skriva lika bra på det sättet. Eller vad tror du? Har du några erfarenheter om att byta skrivverktyg eller skaparverktyg, till exempel från penna till dator? Vad gjorde det med ditt skapande?
Jag har inget svar på dina frågor eftersom jag inte själv skriver utan endast läser :-)
Jag ville bara kommentera att jag tyckte att senaste Babel var ett toppen bra avsnitt.
Pia: Håller med – det var ett riktigt bra avsnitt!
Jag såg också det där och funderade på hur långt man kan dra resonemanget. Tänk att någon till exempel skulle säga: ”Jag skulle aldrig kunna skriva på en Dell. Jag bara måste ha en Mac för att få ur mig något.” Då skulle vi kunna skratta och kalla det fånigt. Eller också skulle vi kunna nicka instämmande och säga att sådär kan det vara med proprioceptiv kunskap som sitter i ögonen. Om man är van vid att ha ett litet äpple i synfältet när man skriver, går det inte att plötsligt skriva utan äpplet.
Annika: intressanta tankar där! Det kan man förstås använda både positivt och negativt. Ett positivt sätt skulle ju kunna vara att man bestämmer sig för att koppla en kroppsställning eller en pryl till en positiv känsla av att man är kreativ eller i flöde. Så om jag har bestämt mig för att jag är kreativ när jag är iklädd ett visst kläderplagg, till exempel en munkjacka med huvan uppdragen så blir jag automatiskt mer kreativ när jag känner huvans tyg mot kinderna.
Det du skriver är ungefär detsamma som att ha en maskot eller lyckoamulett av något slag, men med en liten fysisk koppling också. Frågan är hur fysisk kopplingen ska vara för att det ska kallas proprioceptiv kunskap som ju verkar vara något mer än bara en mental inställning.
Vilket ord förresten det där p-ordet! Jag måste erkänna att jag aldrig har försökt att stava till det själv, jag bara kopierar och klistrar! .-)
Ja, jag gissar att det inte finns någon riktigt tydlig gräns mellan när kopplingen sitter i kroppen och när den sitter i hjärnan. (Hmm … fast den sitter väl i hjärnan oavsett om det finns en kroppskoppling också … :-)