Du har säkert varit med om det: du har en kreativ uppgift framför dig, du läser in dig på materialet, gör research, börjar fundera lite på arbetsuppgiften eller vad du nu behöver göra som förberedelse. Sedan släpper du uppgiften och gör något annat i några timmar, kanske till och med veckor. Nästa gång du återvänder till arbetsuppgiften är det som om hjärnan redan har gjort jobbet medan du gjorde annat. I ett huj gör du klart uppgiften.
Det här händer mig hela tiden. Så då frågar jag mig: varför har jag inte fått in det här i mina rutiner? Varför har jag inte gjort det här till en del av min arbetsmetod? I stället blir jag förvånad varje gång min hjärna uppför sig så här. Skärpning, Jenny! Från och med nu gör jag det här till min arbetsmetod! Om jag ska utföra en kreativ arbetsuppgift, till exempel skriva en text, så kommer det på min att göra-lista inte bara att stå ”skriv texten x”, utan arbetsuppgiften kommer att få två punkter på listan, där den första punkten är ”läs på/gör reserach/förbered skrivandet av texten x” och den andra punkten, som kommer tidigast nästa dag i schemat är ”skriv texten x”. Så där ja! Tänk, vad mycket effektivare jag kommer att arbeta från och med nu. Och det är inte dumt om man, som jag, säljer sin tid för pengar.
Fungerar din hjärna också så här? Och har du i så fall inarbetat det som en del av din arbetsmetod, eller blir du som jag (blev innan jag skrev det här inlägget) lika förvånad varje gång?
Min hjärna fungerar likadant, det är något som jag precis som du konstaterar varje gång det händer, men jag har inte heller aktivt lagt till det som en punkt på arbetssättet.
Jag ser det som att jag får en snilleblixt, men så är det förstås inte utan jag har undermedvetet bearbetat uppgiften. Förstår jag nu efter att ha läst ditt inlägg :-D!
Tack för att du kastade ljus över detta!
Ja, det kan löna sig att fundera på sina arbetsmetoder ibland – och på hur ens hjärna egentligen funkar :-)