Något som jag tycker är svårt när jag skriver skönlitteratur är hur mycket detaljer man ska ha med. Jag vill gärna ha med detaljer för att göra texten mer levande – och förhoppningsvis mer intressant. Så mina texter kryllar av dem.
Men nu när jag har en redaktör så har han markerat en hel del av mina detaljer. Och när jag får det utpekat för mig så kan jag, åtminstone ibland, se att en viss detalj gör texten tråkigare snarare än mer intressant.
Jag frågade redaktören om hans inställning till detaljer och hur man borde hantera dem. Hans förslag är att skriva ut detaljerna under skrivfasen och sedan, i redigeringsfasen, stryka dem som inte tillför något. Det låter som ett bra råd, tycker jag. Men som bekant blir man ju blind för sin egen text. Så frågan är om det går att se vilka detaljer som tillför något och vilka som inte gör det eller om man faktiskt måste ta hjälp av ett par fräscha ögon som kan peka ut vilka detaljer som kan strykas.
Hur ser du på detaljer? Gillar du dem eller är du minimalist och vill stryka så mycket som möjligt? Har du något universalknep för att avgöra vilka detaljer som gör texten intressant och vilka som inte tillför något?
Nej, något universalknep har jag inte. Jag gör nog som din redaktör sa, skriver först med en massa detaljer och stryker och sållar efteråt. Som du också menar, det är väsentligt lättare för en person som läser texten med nya ögon att se onödiga ord och beskrivningar.
Ja, det är ett dilemma att det är så svårt (omöjligt?) att som författare bedöma sin egen text. Jag tänker ofta att jag som har skrivit texten är den minst lämpade att bedöma om den fungerar. Samtidigt som man ju måste kunna stå för sin egen text, så man måste ändå fatta besluten själv.
Jag tycker att man ofta själv kan känna vad som är bra i ens egen text, men att det är viktigt att ha olika faser, och att ibland låta texten vila – gärna ett år eller två eller tre – för att sen titta på samma text med nya ögon.