Hur gör du för att stå för att du bryter mot normen?

Jag bryter mot en del normer. Det gör säkert du också. En norm som jag ofta, men inte alltid, väljer att bryta mot är att inte dricka alkohol vid tillfällen när normen är att det ska drickas. (Här har jag skrivit mer om att jag är trött på alkoholnormen.) En norm jag väljer att bryta mot permanent är att inte ha barn när normen i vårt samhälle är att ha barn.

Jag faller också själv in i normtänkandet betydligt oftare än jag önskar att jag gjorde. Till exempel kan det hända att någon säger ”min sambo” och jag tolkar det som en person av motsatt kön; heteronormen är tydligen djupt rotad i mig trots att jag avskyr den.

Dessutom är det inte alltid frivilligt att bryta mot normen. Om jag ska fortsätta utgå från mig själv har jag ju en höftprotes numera, som gör att jag till exempel inte kan springa. Det kan nog räknas som en norm i samhället att man ska kunna springa – åtminstone en kort sträcka för att hinna med en buss eller så – om man är 42 år gammal och inte ser sjuk eller skadad ut på något sätt eller är mycket överviktig. Där bryter jag också mot normen.

I min drömvärld skulle ingen lägga sig i någon annans val. Var och en får fatta sina egna beslut. Men så tycker i alla fall inte jag att samhället ser ut i dag. Tvärtom upplever jag att jag blir ifrågasatt om mina val bryter mot normen, och att jag förväntas förklara mig.

Vi kan ta det där med alkoholen som exempel igen, även om situationen kan uppstå i vilket sammanhang som helst där normer bryts. Jag är inte nykterist, men jag dricker inte särskilt ofta eller mycket eftersom jag inte tror att alkohol är det bästa som man kan ge sin kropp, och eftersom jag hellre vill berusa mig på livet än på substanser :-) Det gör att jag mycket väl kan välja att dricka vatten i stället för vin, på en releasefest till exempel. Ibland går det obemärkt förbi, ibland inte. I det senare fallet får jag frågan om jag kör. När jag säger att jag inte gör det kommer det uppfordrande:

”Men ska du inte dricka vin?”

”Nej, jag tror att jag hoppar över det.”

Och kan du tänka dig, det är inte alla som nöjer sig med det svaret. Det kan bli en replik till av typen ”Det är klart att du ska dricka vin”, och så hamnar jag i en situation där jag, en vuxen människa, står och förklarar för en annan vuxen människa att jag får välja själv om jag vill dricka vin eller inte. Och jag känner att jag inte är så bra på det, för jag tycker att det är så obegripligt att jag ska behöva tala om för någon att jag fattar mina egna beslut. För att inte tala om vilken besvärlig situation den här personen hade försatt mig i om det här hade varit ett ofrivilligt val och ett känsligt ämne för mig, till exempel om jag hade alkoholproblem och inte ville prata om det.

Jag skulle vilja bli bättre på att hantera den här situationen. Så min fråga är: Hur gör du för att bryta mot de normer som du vill bryta mot och ändå inte behöva skapa dålig stämning eller hamna i märkliga sociala situationer? Vad brukar du säga? Har du något knep?

5 reaktion på “Hur gör du för att stå för att du bryter mot normen?

  1. Annelie

    Nej, jag har inga bra knep över huvud taget. För jag känner som du, det är helt obegripligt för mig att man ska bli ifrågasatt kring vissa saker. En nyfiken fråga för att vederbörande är intresserad av varför jag gör som jag gör är inga problem, men just det där ifrågasättandet som har en underton av dömande eller oförståelse – det gör mig bara obstinat. Jag hanterar det som en tonåring skulle göra – jag blir tvärtemot och tjurig och säger ungefär ”för att jag vill/inte vill det!” utan att orka argumentera bättre än så. :)

    Svara
    1. jennyforsberg Inläggsförfattare

      Jag håller helt med! Trevligt ställda frågor brukar kännas helt okej (fast det kan ju fortfarande handla om känsliga ämnen, knepigt det där). Och så grejen med att jag känner att jag inte kan vara trevlig när jag blir ifrågasatt, för att jag tycker att det är så märkligt att jag ska behöva försvara mina val. Hmm, jag behöver helt klart jobba på det här.

      Svara
  2. MariaZ

    Hej,

    mitt knep är att jag ler jättestadigt och försöker se ut sådär som om man skulle ta världens bästa pressbild, och så svarar jag något enkelt i frågan som också är sant – inga kringförklaringar. Tex om alkohol – Jag älskar vatten, Bra att alla kan ta det man är sugen på…etc , ”Ska du inte dricka vin? – Nej”. Klart. Och så ler jag riktigt trevligt och försöker byta mingelpratare eftersom jag inte orkar med dömande personer.

    Det här normbrytandets bemötande har jag också stött på många gånger. I samband med att jag köpte hus ensam (!), gärna reser ensam, hade en särbo i en annan stad i 16 lyckliga år, att jag inte är ledsen för att min dotter avskyr julen och inte vill träffa någon alls över jul, lite nu över att jag har en 14 år yngre pojkvän som dessutom är turk, t o m kring att min största hobby är att skriva. osv, osv. En gång för att jag ville köpa en stor tung motorgräsklippare, alla tyckte jag skulle ha en liten elvariant, haha.

    Jag har en egen saying till mig själv ”Never explan. Your friends don’t need it, and the others will not believe you anyway”. Det har rensat bort mycket av belt onödligt förklarande som jag hållit på med både i samtal och t ex mail. The others ska e.g. vara Your enemies, men the others passer mig.

    Tack för en trevlig blogg :)

    Maria

    Svara
    1. jennyforsberg Inläggsförfattare

      Tack Maria för ditt fina svar! Jag inser (mer och mer) att det inte handlar om vad jag säger utan hur det känns i mig när jag säger det. Jag är kanske inte tillräckligt säker på mina egna val för att kunna låta bli att försvara dem. Är det rentav ett tecken på bristande självkänsla hos mig? Jag tar med mig dina kloka ord, och särskilt ditt motto, och ska processa dem ett tag och låta dem sjunka in i mig ordentligt. Tack igen! :-)

      Svara
  3. Pingback: Hur låta bli att påverkas av negativitet? | Jennys författarblogg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *