Du känner garanterat människor som klagar mest hela tiden. Kanske är det till och med din granne, jobbarkompis eller partner. För en del människor är klagandet ett sätt att kallprata. De bygger konversationer på ett vi-mot-dom-tänk, där klagandet handlar om att ha något att prata om och hålla ihop om. Det behöver inte alltid vara personer de klagar på, utan det kan ändå vara vi-mot-vädret eller vad som helst.
Det här är något som jag jobbar med i mitt liv. Jag vill inte vara en del av ett slentrianmässigt neggande. Jag försöker att inte hålla med när någon neggar. Ibland lyckas jag inte – då handlar det ibland om situationer där jag verkligen håller med den negativa: ”Ja, Trump är verkligen helt galen”. Ibland har jag också ett behov av att klaga, och dessutom känns det okej att hålla med när det som den negativa pratar om verkligen är de mörka krafterna.
Men oftast är det inte vad det handlar om; det är bara ett klagande för klagandets skull. Och det vill jag inte bidra till. Ibland hänger jag ändå på av gammal vana eller socialt tryck. Ibland lyckas jag hålla mig neutral, åtminstone utåt sett. Då klarar jag av att säga typ ”jaså minsann” och därmed varken hålla med eller själv skapa konflikt. Men: inom mig tar det energi att hamna i den här negativiteten, att en samtalspartner förväntar sig att jag är en del av och håller med om hens klagande, och att jag behöver stå emot det.
Har du något tips för att inte låta dig påverkas av någon annans negativitet?
Ett närbesläktat inlägg är för övrigt det här där jag ber om tips för att förhålla sig till människor som inte kan ta när jag bryter mot normer. Uppenbarligen har jag oerhört svårt för att låta saker som andra människor säger bara rinna av mig.