Författararkiv: jennyforsberg

Hur välja mellan disciplin och lust?

Jag har två motstridiga drivkrafter – vi kan kalla dem hjärnan och magkänslan – och det är inte alltid jag kan avgöra vilken jag ska följa. Hjärnan kan ge mig disciplin att göra något som jag vet är bra för mig, till exempel nå ett mål som jag har satt upp. Magkänslan kan hjälpa mig att lyssna på den inre rösten som säger vad jag verkligen vill – det är inte alltid jag förstår det annars.

Jag vill gå på lust

Jag skulle gärna bli bättre på att följa lusten och göra det som känns rätt för stunden. Jag vill gärna tro att magkänslan (eller kroppen/lusten/själen/det undermedvetna/vad-jag-nu-ska-kalla-det) säger åt mig att jag behöver vara ledig så betyder det att jag faktiskt behöver vara ledig, och inte bara att jag är lat.

Hjärnan prioriterar omedelbar belöning

Problemet är att jag inte kan lita på de signaler jag får. Hjärnan belönar nämligen omedelbar tillfredsställelse framför det som är bra för oss på sikt. Låt oss ta ett enkelt exempel. Du väljer mellan att gå till gymmet eller att sätta dig i soffan och trycka i dig ett halvt kilo lösgodis. Du väljer soffan. Hjärnan skickar ut massor av sköna hormoner som får dig att må superbra för en stund. Nästa dag när du ska göra samma val kommer du ihåg hur bra du mådde i soffan i går. Så du gör samma val igen. Trots att du vet att du på sikt kommer att må bättre av att motionera regelbundet och inte äta så mycket socker så väljer du den omedelbara belöningen.

Hur kan jag tolka signalerna?

När jag lyssnar inåt och får en signal om att jag vill eller inte vill göra något, hur vet jag då om det är magkänslan som kommer att leda mig rätt eller om det bara är den lata hjärnan som vill ha belöning omedelbart? Oftast handlar det om situationer som är svårare att tyda än exemplet med soffan kontra gymmet.

Min magkänsla säger ofta nej till saker som jag verkligen vill göra – eller ja till saker som inte är bra för mig. Jag kanske äntligen har lyckats avsätta en dag till kalendern för att skriva på min kommande bok – något som jag har längtat efter att göra – och ändå prokrastinerar jag. Då behöver jag lära mig att ignorera magkänslan, som säger åt mig att kolla mitt Facebookflöde en gång till, och plocka fram disciplinen.

Min fråga är alltså: Hur vet jag när jag ska lyssna på magkänslan och när jag ska köra över den med disciplin? När jag känner ett motstånd mot något, hur vet jag om det är en signal att det här är fel för mig eller om jag bara är lat? När jag känner lust att göra något: hur vet jag om det är en signal om att jag är på rätt spår eller bara hjärnans belöningssystem som lurar mig? Hur gör du?

Gräsänderna funderar nog inte så mycket på det här med lust eller disciplin

 

Hur gör du när du inte får tydliga besked?

Jag måste erkänna en sak: jag har oerhört svårt för när människor inte lämnar tydliga besked utan bara låter saker hänga i luften. (Jag har tidigare skrivit om att säga nej.)

Jag har varit med om att jag har tagit tåget från förorten in till stan bara för att upptäcka att mitt lunchsällskap har glömt bort vår lunch och är någon helt annanstans.

En liknande situation där vi inte har bestämt tid och plats, men som stör mig lika mycket, är den här. En bekant säger ”Vi kan väl fika någon dag?” och jag säger ”Ja, visst hur ser det ut nästa torsdag eftermiddag?”, och personen svarar ”Jag ska kolla upp det; jag återkommer.” Och sedan återkommer hen aldrig. Jag blir sittande med en tidpunkt i min kalender som jag måste hålla öppen och planera utifrån att jag kanske ska fika med den här personen men jag får aldrig något besked.

Ett jobbexempel är det här: Jag mejlar en person som jag hoppas kan ge mig återkoppling på sakinnehållet i en text i ett projekt jag jobbar med. Personen är inte inblandad i själva projektet utan är anställd hos kunden som anlitar mig i det här projektet. Personen svarar att hen ska försöka hinna titta på texten till på onsdag. På tisdagen har hen inte svarat och då mejlar jag igen och frågar om hen kommer att ha möjlighet att ge mig återkoppling på texten. Jag vill veta om jag kan räkna med hens återkoppling eller om jag behöver lösa det på något annat sätt. Jag får aldrig något svar på det mejlet.

Det här är för mig så otroligt fascinerande. Jag skulle aldrig kunna bara släppa något på det sättet. I min värld lämnar man alltid ett besked. Om något händer längs vägen så ser jag det som min skyldighet att tala om det för de andra som är inblandade. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har glömt bort att jag har bestämt att träffa någon. Om jag skulle få förhinder så skickar jag ett sms på morgonen och talar om att jag måste ställa in. Om det inte funkar att fika på torsdag så berättar jag det så fort jag vet. Om jag märker att jag inte hinner läsa den där texten så mejlar jag och talar om det. Det tar 30 sekunder att skicka mejlet ”Jag är ledsen men det körde ihop sig och jag kommer inte att hinna”.

Jag inser att jag är rigid i den här frågan, men det här är viktigt för mig. Jag har valt bort både vänner och samarbetspartners för att de inte lämnar besked eller inte kommunicerar tydligt.

Men det är ju inte alltid det finns möjlighet att välja människor i sin närhet på det sättet. Så vad gör jag då när jag har att göra med personer som inte lämnar tydliga besked?

I lunchfallet dubbelkollar jag numera att det vi har bestämt fortfarande gäller. Jag skickar ett sms på morgonen och kollar att lunchen fortfarande är på.

I fikafallet och återkopplingsfallet har jag inte hittat någon lika bra lösning. Jag kan ringa och fråga förstås, men i likhet med många andra introverta skyr jag telefonen som pesten. Annars är det bästa kanske att anta att det inte blir något. Leta efter någon annan som kan ge återkoppling. Planera bort fikaluckan och säga ”oj då, jag trodde inte att du kunde eftersom du inte hörde av dig”. Om jag vet att jag har att göra med någon som inte alltid lämnar besked så kan jag ibland skriva i ett mejl att ”jag håller den här luckan i min kalender tills på tisdag” eller något liknande. Kanske ska jag ta för vana att alltid skriva något sådant?

Hur gör du när du inte får tydliga besked? Eller är det inte så viktigt för dig?

Hur börjar man skriva en bok?

Hur börjar man egentligen skriva en bok? Frågan har antagligen lika många svar som det finns författare. Eller kanske som det finns böcker. Själv brukar jag tänka att det inte spelar någon roll hur jag börjar, eftersom jag ändå ska redigera boken i ett senare skede, och då kan jag ändra eller flytta om stycken och kapitel precis som jag vill. Kanske är det inte alls det som är bokens början från början som kommer att bli bokens början till slut :-)

Jag hittade ett citat som jag hade klippt ut ur tidningen Skriva förra vintern, närmare bestämt ur numret från november/december 2016. Så här stod det:

”Johan Theorins tips för en stark start:

  • Börja med en person och ett konkret problem.
  • Undvik att vara vag eller alltför högtravande.
  • Skriv första meningen som det faller dig in, du kan alltid skriva om i efterhand.”

Hur tänker du om att börja skriva?

Jag skrev en låt om dagen i en månad

Hur gick det med mitt projekt att skriva en låt om dagen i en månad? Jo, tack bra! Länken går till blogginlägget där jag skrev om det, och som jag förklarade där så blev det snarare så att jag började skriva en ny låt varje dag. Däremot var det inte särskilt många av låtarna som jag faktiskt skrev klart; det hade krävt en insats i tid som jag inte var beredd att lägga för närvarande.

Utan att ha tittat eller lyssnat på det jag skrev (Jag skrev ner texten och ackorden, och så spelade jag in låtarna på telefonen.) så tror jag att kanske tre eller fyra av låtarna blev klara direkt. Då handlar det oftast om korta mantran eller liknande. För de andra har jag oftast text och melodi till en vers och en refräng. Då har jag också ett tema för låten, det vill säga att det är tydligt för mig vad jag vill att låten ska handla om. För ett par låtar har jag bara en melodislinga utan text. För några av låtarna vet jag att jag inte alls blev nöjd med texten – den behöver finjusteras eller skrivas om helt. Och jag minns åtminstone ett par oinspirerande tillfällen där jag fick ihop typ två eller fyra rader med någon värdelös text och en melodi som jag inte gick igång på. En gissning, eller förhoppning kanske, är att det även kommer att visa sig att några av låtarna hör ihop med varandra. Typ att det här är ju refrängen till den där versen. Jag har alltså 31 nya (början till) låtar att gå vidare med.

Eller, det är i alla fall vad jag tror. Vid ett tillfälle när jag satt i soffan och ploinkade på gitarren kom maken förbi och sa att det lät fint. ”Det påminner lite om något du skrev häromdagen.” Så kanske har jag egentligen skrivit samma låt 31 gånger? Det återstår att se när jag går igenom materialet. Planen framöver är att lyssna igenom allt och markera vilka låtar som är klara, vilka jag vill jobba vidare med och vilka jag släpper. Kanske får jag ihop närmare tio låtar av det här materialet. Vem vet. Just nu är jag dock inte så sugen på att göra det jobbet, så det kanske blir ett senare projekt.

Hur kändes det kreativa flödet då, när jag faktiskt tvingade mig själv att sätta mig ner och skapa varje kväll? Jag kände motstånd ibland förstås. Oftast handlade motståndet mot att avsätta den tid som behövdes. Som inte alls var lång tid; jag gissar att jag i snitt lade en halvtimme per kväll på det här. Men när jag väl satte mig i soffan så tvivlade jag aldrig, aldrig på att jag skulle kunna skriva en låt. Jag är helt enkelt säker på min kreativa förmåga. Om jag får skapa inom ett område där jag behärskar verktygen (ja, alltså, jag är ju ingen professionell låtskrivare, men jag vet hur jag kan fippla ihop en låt som duger för mig just nu) så är jag helt säker på att jag kommer att lyckas att skapa något. Sedan om resultatet blir bra eller inte, det är en helt annan fråga. Och tydligen kan jag skilja på det, vilket förstås är en bra egenskap för att kunna vara kreativ. Jag hoppas att jag har den här kreativa självsäkerheten även i mitt romanskrivande (Det var så länge sedan jag skrev något skönlitterärt från grunden – elva, tolv år närmare bestämt; sedan dess har jag bara jobbat med fackböcker eller med att redigera redan skrivet material – så jag har glömt hur jag fungerar.)

Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med mitt kreativa experiment och sugen på att experimentera mera! Vilket är ditt bästa tips för att få fart på kreativiteten?

Vänta med att sprida något tills det har gått över

Jag har nämnt tidigare att jag har en ambition att vara mer öppen, personlig, äkta i alla mina kanaler. Jag tror också att jag har nämnt att jag tycker att det är svårt ibland. En sak som är knepig för mig är att dela med mig av det negativa. Det handlar inte om (tror jag) att jag tycker att jag måste vara en positiv person som är glättig hela tiden. Så vad handlar det om då? Bland annat de här sakerna:

  • När jag är låg eller ledsen är jag mer sårbar och mindre mottaglig för kritik och ”goda råd”. (För jag uppfattar det som att man ofta får oombedda råd i sociala medier.) Om jag lägger upp något som jag tycker är jobbigt – antingen det är en bagatell eller något stort i livet – och om jag gör det medan det fortfarande är jobbigt så vill jag inte ha någon kritik eller några goda råd. Jag vill bara ha en kram.
  • Jag väljer oftast att fokusera på det positiva. Det innebär att jag inte är lika benägen att dela med mig av det negativa. Jag vill helt enkelt inte sprida för mycket negativa vibbar – det finns så mycket skit där ute ändå. Jag vill hellre sprida det som är hoppfullt och roligt. Det betyder inte att jag inte känner negativa känslor. Jag väljer bara att inte sprida dem så ofta.
  • När jag är låg kommer det inte naturligt för mig att kommunicera över huvud taget, och särskilt inte i sociala medier. Jag blir ännu mer introvert än annars och vill bara vara ifred.

Jag har ju supersvårt för kylan och mörkret som råder i Sverige under vinterhalvåret. I fredags kände jag mig låg på grund av det, så jag skrev ett inlägg om det. Men när jag satt där och skrev så kände jag att ”å, nej, nu kommer jag säkert att få kommentarer av typen ‘tänd ett ljus i stället för att förbanna mörkret’ och jag ooorkar inte med det”. Så jag struntade i att lägga upp texten, och det blev inget blogginlägg i fredags.

Sedan lyssnade jag på Yoga Girls podcast (hon är för övrigt en stor inspiration för mig) och blev påmind om hennes inställning till att lägga upp något negativt i sociala medier. Hon brukar formulera det som att så länge hon känner att det fortfarande är drama i situationen så lägger hon inte upp det. Så länge hon själv är upprörd – eller om det är flera människor inblandade: så länge folk är upprörda – så delar hon inte det. Först när dramatiken har lagt sig och hon känner att hon har lärt sig något av situationen så berättar hon om den i sociala medier. Då har hon också möjlighet att dela med sig av den lärdomen.

Det här tycker jag låter bra. Och kanske gör jag redan så i viss mån, fast jag inte har formulerat det. På det här sättet kan jag dela med mig även av det negativa, men jag slipper göra det när jag är som mest sårbar och kan ha svårt att hantera de kommentarer som kommer in. Och dessutom får jag chansen att sprida en lärdom snarare än att bara pysa ut negativa saker i atmosfären.

Hur ser du på att sprida det som är negativt?

Så här kände jag mig i fredags – ville helst bara rulla ihop mig till en boll.

Min bokkonsumtionspolicy

Jag har svårt för konsumtionsnormen i samhället. Jag strävar efter att inte konsumera särskilt mycket. Jag är inte i närheten av nollkonsumtion och självförsörjning men jag har de senaste åren gått mer och mer mot att köpa bra kvalitet så att jag behöver handla så sällan som möjligt.

Men jag erkänner att jag gör undantag. Undantag för enskilda prylar eller klädesplagg som jag köper utan att de är en absolut livsnödvändighet, eller ibland generella undantag inom något område där jag av någon anledning konsumerar mycket.

Ett sådant undantagsområde är böcker. Visserligen läser jag en del e-böcker, men jag kan inte komma ifrån känslan av att jag gillar pappersböcker bättre. Och visserligen lånar jag böcker på biblioteket ibland, men jag kommer inte heller ifrån att det blir en viss administration med att gå till biblioteket på deras öppettider, lämna tillbaka böckerna i tid och så vidare. Jag vill gärna minimera administrationen i mitt liv. Dessutom känner jag många som skriver böcker, och deras böcker vill jag gärna läsa. Och det bästa sättet att stödja en vän eller bekant som är författare är förstås att köpa hens bok.

Och nu kommer vi in på den jobbiga biten för mig. Jag skriver ju böcker själv, och jag vill att andra ska läsa dem. Jag älskar bibliotek och jag gillar verkligen när biblioteken tar in mina böcker, och när människor lånar mina böcker på biblioteket. Men om jag ska vara krass så får jag inga inkomster av det. För att jag ska få ut någon biblioteksersättning måste mina böcker lånas minst 2 000 gånger per år. Där är jag inte än. Så om jag ska få några inkomster från mina böcker är jag beroende av att det finns människor som konsumerar dem, som köper mina böcker. I mitt jobb som författare uppmanar jag alltså till konsumtion av prylar, böcker närmare bestämt. Kan jag leva med det?

Jo, jag får nog leva med det. Ett tag till i alla fall. Försäljningen av digitala böcker – främst ljudböcker – ökar, och gissningsvis kommer vi att konsumera färre fysiska böcker framöver. Kanske ser mitt klimatavtryck som författare helt annorlunda ut om några år, och flera av mina böcker finns ju som e-böcker redan nu. Men än så länge bygger mitt författarskap på att det finns läsare till mina fysiska böcker.

Riktlinjer för min egen bokkonsumtion

Men nu när jag har satt fingret på det här är det kanske dags att göra en policy för min egen bokkonsumtion. Så här skulle den kunna se ut:

  • Jag köper och läser böcker skrivna av författare som jag vill stödja. Ofta handlar det om vänner och bekanta, författarkolleger där jag går på releasefesten och köper boken, eller där jag ser i sociala medier att de pratar om sin bok, som jag blir nyfiken på. Högsta prio är författare som inte är storsäljare än, och som därför kan behöva extra stöd. Men även storsäljande författare som jag gillar eller beundrar av en eller annan anledning förtjänar förstås mitt stöd. De författare som jag vill stödja kommer nog till 99 procent att vara svenska – jag känner i princip inga författare från andra länder och har svårt att bedöma deras behov av mitt stöd. Dessutom läser jag faktiskt mest svensk skönlitteratur. Här kanske jag också ska tillägga att jag långt ifrån har möjlighet att köpa alla böcker från alla bekanta som skriver böcker, utan jag får anpassa det efter min ekonomi och i vilken hastighet jag hinner avverka böckerna som ligger i bokhögen. Jag kommer alltså att låna även böcker av författare jag känner på biblioteket; förhoppningsvis får de biblioteksersättning.
  • För alla andra böcker jag vill läsa ska jag i första hand kolla om de finns att få tag i som e-böcker eller som fysiska böcker på mitt närmaste bibliotek.
  • Böcker som inte finns som e-bok eller på mitt närmaste bibliotek är okej att köpa.
  • Det är även okej att köpa och behålla referenslitteratur – det gäller oftast fackböcker, men det kan även vara välskrivna romaner som jag har behov av att återkomma till. Det kan handla om både böcker som jag behöver i mitt jobb (som författare eller språkkonsult eller något annat av mina projekt) och böcker som jag behöver för min personliga utveckling.
  • Att köpa böcker i second hand-butiker är alltid okej – även spontaninköp. Förresten beställde jag nyligen min första bok från Bokbörsen. En bok som var slutsåld hos de vanliga internetbokhandlarna. Inte dumt.
  • Böcker som jag har köpt och läst och inte planerar att läsa igen ska jag ge bort så att de kommer till nytta igen – till min närmaste Röda korset-butik om jag inte har någon särskild person som jag vill ge boken till.

Har du några tankar om hur du konsumerar böcker?

Testa i en månad och bli mer kreativ

Under det här året (I min värld går året från sommar till sommar. Det nya året börjar efter sommarsemestern.) har jag ett tema som jag kallar ”Testa i en månad”. Det kan handla om lite allt möjligt. Nya vanor som jag är sugen på att prova.

Just nu testar jag att skriva en låt varje dag i en månad. Det är ett sätt att tvinga mig själv att vara mer kreativ. För det är ju så roligt! Och för att jag behöver det – både i mitt jobb som författare och för att jag trivs när jag är kreativ.

I praktiken innebär låtskrivarmånaden att jag börjar skriva en låt varje dag, men det är rätt sällan det faktiskt mynnar ut i en färdig låt. Oftast blir det en eller två verser och en refräng. Men då har jag grunden. Melodin är satt. Även om texten inte är i slutversion så vet jag vad den ska handla om; jag har ett tema. Men framför allt: jag har ägnat en stund åt fritt skapande. Jag lägger runt en halvtimme på det här varje kväll. Min låtskrivarmånad började den 4 oktober. Innan dess hade jag nog inte skrivit en enda låt på kanske ett och ett halvt år, så det var dags.

Jag tänker mig att när månaden har gått så har jag 31 påbörjade låtar. Då går jag igenom dem och ser vilka som jag vill jobba vidare med och skriva klart. Kanske blir det 5 eller 10 nya låtar under hösten. Och då har jag både haft himla roligt och tränat min kreativitetskondition.

Jag är sugen på att göra så här med (skönlitterärt) skrivande också under en månad. Jag skulle kunna tänka mig att bara skriva fritt i en halvtimme om dagen. Eller påbörja en ny novell varje dag och skriva på den i en halvtimme utan krav på att skriva klart något. Eller förstås, om jag kommer igång med att skriva nästa skönlitterära bok någon gång så vore det kul att skriva på den i en halvtimme varje dag.

Jag har gett bort 140 böcker

Mitt projekt att göra mig av med 500 saker började med att jag i helgen rensade i bokhyllorna. Jag fick ihop 140 böcker som jag bedömde att jag utan problem kan leva utan och som därför fick flytta till Röda korsets butik i Näsbypark.

Kassar med 140 böcker på väg till second hand-butiken.

Min poäng med att sätta ett mätbart mål på 500 saker är att jag vill att det ska vara en utmaning. Att bara rensa utan mål gör att jag bara gör mig av med det där som jag verkligen inte känner någon koppling till. Om jag måste göra mig av med ett visst antal saker så behöver jag kanske tänka ett varv till på vad jag faktiskt inte behöver. Jag vet inte om 500 är lagom mycket för att uppnå det, men min plan är att om det är lätt som en plätt att göra mig av med 500 saker så var det ett för lågt antal. Då blir det ett nytt mål med ett antal nya saker.

Inom yogan pratar man om icke-girighet eller om att inte fästa sig för mycket vid sina ägodelar; det är bara saker. Det är det jag vill öva på med det här projektet. Min bedömning är att den här bokutrensningen egentligen var för lätt – jag har inte utmanat mig tillräckligt än så länge. Kanske betyder det att jag behöver gå igenom mina böcker igen så småningom och rensa lite till. Vi får se.

Det känns skönt att vara 140 saker lättare. Nu är det bara 360 kvar :-) Jag noterade ett habegär, eller kanske konsumtionsbegär, inom ett område där jag rensade, nämligen kokböcker. Jag gjorde mig av med 19 sådana. Det var böcker som jag inte har använt på många år – nästan alla var köpta på den tiden jag åt kött och nu kändes de på tok för köttinriktade för mig. Inga problem där alltså. MEN. Tanken som kom var: titta vad mycket plats det blev i kokbokshyllan! Borde jag inte få köpa ett par nya kokböcker nu när jag har varit så duktig och gjort mig av med de gamla? Jag noterar den känslan.

Jag ska göra mig av med 500 saker

Det finns en stor frihet i att inte äga. Att inte äga saker betyder att inte ha ansvar, att inte behöva lägga energi på att administrera, förvara, underhålla eller på något annat sätt hantera saker.

I den enda änden av ägandeskalan ser jag framför mig en person som är ett offer för konsumtionssamhället, som köper nya saker ofta, som dessutom har ett stort hem där det inte är ett problem att förvara alla dessa saker. Personen arbetar mycket för att kunna finansiera sin konsumtion, har låg miljömedvetenhet och tjänar så mycket pengar att hen aldrig behöver tänka två gånger inför ett inköp av en ny pryl.

I den andra änden av skalan ser jag framför mig en munk i en tradition där man i princip inte äger något utom sina egna kläder och en skål för allmosor.

Även om jag har mycket emot det konsumtionssamhälle jag lever i så befinner jag mig rimligtvis närmare prylgalningen än munken på skalan. Och det är okej. Men några steg närmare munken vill jag ändå ta. Mitt nästa steg formulerar jag så här:

Jag ska göra mig av med 500 saker från och med nu och fram till sommaren 2018.

Det är ett mål jag klurade på redan i våras, och som jag formulerade klart i somras. Det kom en höftoperation emellan, så jag har inte riktigt kommit igång än, men nu är det dags!

”Men du har väl inte så mycket saker”, sa en kompis som jag pratade med det här om. Kanske inte – i så fall blir det här en stor utmaning. Eller så är det lätt som en plätt. Om det skulle vara för enkelt så sätter jag ett nytt liknande mål när jag har gjort mig av med de 500 sakerna.

Något jag de facto har mycket av är böcker, så jag tänker börja i den änden. Jag räknar med att det inte blir några problem att göra mig av med 100 böcker. Det blir min första delutmaning. Vi kan kalla det uppvärmning.

Planen är att allt som kan återvinnas ska återvinnas. Böckerna kommer jag att gå till en Röda korset-butik med, till exempel.

Nu kör jag! Någon som hänger på?

Frihet – nytt tema på bloggen

Frihet är en av mina grundläggande värderingar. Det är ett ämne jag tänker på ofta och som påverkar mina beslut i vardagen, både stora och små. Jag gissar att det lyser igenom här också ibland, men jag har inte satt fokus på det i mitt bloggande tidigare. Det är jag sugen på att göra mer framöver. Så jag har lagt till en inläggskategori som heter fri, och så tänker jag skriva inlägg på det temat lite då och då.

Vad menar jag med frihet? Vad kan du som bloggläsare förvänta dig att jag kommer att skriva om? Jag har inte någon färdig uttänkt plan kring det, utan vi får se lite vad som händer, men jag kan tänka mig att det bland annat kommer att handla om det här:

  • Jag vill vara fri att vara den jag är, som jag är. Jag spelar ofta olika roller – det tror jag att de flesta av oss gör. Min ambition är att göra det mer sällan och vara mig själv oftare.
  • Jag vill vara (och känna mig) fri att säga det jag tycker.
  • Jag vill leva i en jämställd värld som är fri från rasism, homofobi och hat.
  • Jag vill vara fri att säga sanningen och vara personlig, bland annat här på bloggen och i sociala medier.
  • Jag vill kunna uttrycka mina känslor fritt.
  • Jag vill vara fri att skapa. På den här punkten känner jag mig inte tillräckligt fri just nu. Jag lägger för mycket tid på att jobba med sådant som betalar mat och hyra och för lite tid på att skapa fritt. Det betyder inte att mina uppdrag är dåliga eller tråkiga. Men jag har för lite tid till skapande.
  • Jag vill vara fri i mitt jobb. Några av de viktigaste anledningarna till att jag kör eget är att jag vill vara fri att säga nej till uppdrag som är fel för mig, att jag vill få vakna utan väckarklocka nästan varje dag och att jag vill ha möjlighet att jobba var och när jag vill.
  • Jag vill vara fri från stress.
  • Jag vill vara fri att bygga upp mitt liv just så som jag vill ha det.
  • Jag vill kunna frigöra mig från (en del av) samhällets normer och jag vill uppmuntra andra att göra detsamma. Jag vill utmana en del gamla mossiga normer och skapa nya som bygger på en större öppenhet och som är mer tillåtande.
  • Jag vill kunna klä mig som jag vill. Det här hänger också ihop med att vara mig själv. När jag ska på ett kundmöte så klär jag mig ungefär som jag bedömer att man är klädd på ett kontor (jag skriver ungefär, för vad vet jag om kläder liksom). Hemma går jag alltid runt i mina hippiebrallor. Egentligen skulle jag kunna tänka mig att gå i mina hippiebrallor jämt. Gärna barfota och med ett färgglatt linne. Det betyder att jag behöver strunta i vad som är comme-il-faut och gå i hippiekläderna i alla sammanhang – och bli uppfattad som en kuf. Det kan också betyda att jag bara har kunder som tycker att det är helt okej att gå i hippiebrallor. En annan lösning kan vara att jag på sikt skapar ett liv där jag aldrig har några möten. Ska jag gå barfota behöver jag också befinna mig i ett klimat och en miljö där man kan göra det.
  • Jag vill vara ekonomiskt fri. Jag vill ha ett liv där jag inte är så beroende av att byta min tid mot pengar.
  • Jag vill bli mer fri från prylar, ägodelar och konsumtion. Jag skulle vilja vara självförsörjande i högre grad än vad jag är i dag – odla mer grönsaker, plocka mer mat ute i naturen.
  • Jag vill ha mer fri tid. Mer fritid. Som jag har nämnt några gånger här på bloggen har jag de senaste åren (eller kanske i hela mitt yrkesverksamma liv?) haft alldeles för många och långa perioder med för mycket jobb. Jag vill leva mer och jobba mindre.
  • Jag vill leva ett liv med så lite negativ påverkan på klimatet som möjligt.
  • Jag vill röra mig fritt och vara fri i var jag befinner mig. Ett exempel på det är att jag tillbringar ett antal veckor på vintern på La Gomera. Den här punkten är en direkt motsägelse mot den förra. Att jag väljer att flyga till Kanarieöarna en gång om året har stor negativ klimatpåverkan. Det skulle jag också vilja skriva mer om: hur man ska prioritera mellan de olika friheterna när de krockar med varandra.
  • Jag vill vara fri från smärta, skador och sjukdomar. Den senaste tiden har jag inte varit det – mina trasiga höfter, framför allt den högra, har inneburit ett funktionshinder i min vardag. Nu har jag valt att operera höften, och förhoppningsvis kan det leda till större frihet framöver.
  • Jag vill vara fri från lögner – framför allt vill jag att mina nära relationer ska vara fria från lögner.
  • Jag vill ha friheten i att inte önska att jag var någon annanstans än här och nu. Fokuserad i nuet. Mindfulness med andra ord.

Vad vill du läsa om frihet? Vad är frihet för dig?