Författararkiv: jennyforsberg

Jag kommer inte igång

Blir det något skrivet eller? Det korta svaret på den frågan är nej ;-)

Förutom marknadsföringsjobb med Skriv för din målgrupp (annonslänk) har jag inte jobbat med någon bok sedan jag gick på semester i somras. På snart ett år alltså. Under förra årets sista halva var det helt medvetet: jag behövde tid för sommarledighet, höftoperation och sedan som sagt marknadsföring för senaste boken.

Däremot trodde jag verkligen att jag skulle komma igång i januari. Men så prioriterade jag andra saker som också kändes viktiga och så vips hade det gått ett par månader till. Från och med mars var min ambition att vara igång med författarfredagarna igen. Men så var jag på en konferens en fredag. Och en fredag låg jag efter med en massa administration som jag inte ville skjuta på längre. Och så åkte jag ju iväg på Vipassana, och då gick det ett par fredagar till. Nu när jag skriver det här känner jag mig hopplöst odisciplinerad.

Nu är jag i alla fall tillbaka till mina rutiner med författarfredag. Min ambition är att jobba med kommande boken/bokserien på fredagar. Ambitionen sedan ett par veckor tillbaka är också att lägga 25 minuter varje vardag, en pomodoro alltså, på boken. (Här har jag skrivit om pomodorotekniken.) Jag tror att jag har fått till de där 25 minuterna två eller tre gånger hittills. Ja ja, gott så.

Jag vet inte vad jag ska skriva om

Mina svårigheter med disciplinen beror inte bara på att jag prioriterar andra saker; jag kommer helt enkelt inte igång. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Jag vill inte kalla det skrivkramp, för det låter så stort och diagnosigt liksom, jag har bara lite svårt att komma igång (sa hon överslätande).

Jag vill skriva en bokserie, kanske en trilogi, och jag har tänkt mig att böckerna ska vara katastrofromaner. Jag hade bestämt mig för en första katastrof som jag har gått och klurat på i säkert något år eller två. Men dök det upp en annan tanke: borde jag inte utgå från det rådande klimathotet för min katastrof? Det känns sjukt viktigt, och det blir ju mer meningsfullt att skriva en historia som utgår från något som är viktigt på riktigt. (Inte för att det känns meningslöst att skriva skönlitteratur annars, men ändå.)

Jag har en huvudperson som jag tydligt ser framför mig. Jag har även lite tankar om en bihistoria om henne. Som jag ser det just nu är det fyra orsaker till att jag inte kommer igång:

  1. Jag har alltså inte bestämt mig för vad själva huvudhändelsen, katastrofen, ska bestå av.
  2. Om jag ska skriva en hel serie vill jag ta fram ett ungefärligt synopsis även för 1–2 kommande böcker efter den första, för att veta vart jag är på väg och se att allt hänger ihop, och det gör tröskeln ännu högre för att komma igång.
  3. Jag har inte skrivit en ny roman från grunden sedan 2006 – det känns stundtals som om jag har glömt hur man gör.
  4. Jag vill få in något som inte bara är underhållning utan ett budskap, och då får jag total prestationsångest – hur 17 gör jag det?? Sådant kan väl inte lilla jag? Jag har ju fullt upp med att själv försöka begripa mig på livet – hur ska jag kunna förmedla något viktigt till de eventuella läsarna? Typ.

Det känns skitjobbigt att jag inte alls kommer igång. Och så går jag och tycker att jag är dålig som inte skriver. Och känner prestation för att så många författare verkar skriva en bok om året och om jag ska jobba som jag har gjort hittills så räknar jag med tre år för en skönlitterär bok – när jag väl har kommit igång. Och så blir jag stressad för att jag inte kommer igång. Och det gynnar så klart inte kreativiteten.

Det är okej

När jag skärper mig kan jag frammana den rätta inställningen för att kunna vara kreativ. Den ser ut så här: Jag behöver tydligen en lång startsträcka för den här boken/den här bokserien. Det är okej. Herregud, det var alltså tolv år sedan jag började på en ny roman sist; det är klart att jag måste tillåta mig att vara ringrostig! Jag har tydligen ambitionen att skriva om något stort och viktigt; det är klart att det tar tid. Jag har börjat göra en hel del research. Fortsätt med det och se vad jag får för idéer av det. Och om jag får för mycket prestationsångest av att utgå från klimatförändringarna så får jag väl börja i någon annan ände, skriva om en annan katastrof som jag hade tänkt från början. Det kommer att bli bra det här – det tar lite tid bara. Det är okej.

Hör du den lugnande rösten som jag använder när jag säger det här till mig själv? ;-)

Känner du igen dig? Har du haft svårt att komma igång att skriva (eller göra något annat för den delen)? Vad hjälpte dig att komma över tröskeln?

Kanske blir det lite jobb på balkongen i dag också – så här såg det ut igår.

Vipassana – när jag mediterade i hundra timmar på tio dagar

Jag har varit på en tiodagars Vipassanakurs. Vipassana är en meditationsteknik, och den variant som jag lärde mig är den som lärs ut enligt S N Goenka. (Jag har förstått att det även finns andra varianter av Vipassana, men mer än så vet jag inte.) Det finns 185 Vipassanacenter i världen. Ett av dem ligger i Sverige, närmare bestämt utanför Ödeshög i Östergötland, och det var dit jag åkte. Här hittar du Dhamma Sobana Vipassanacenter Ödeshög.

Innan jag åkte var jag noga med att inte googla runt och läsa den här typen av blogginlägg – berättelser från andra som har suttit där själva. Och om du själv är på väg till din första Vipassanakurs rekommenderar jag faktiskt att du inte läser det här. Var och en har sitt eget jobb att göra, och om du läser om hur det var för mig kan det påverka din upplevelse.

Följa strikta regler

Att vara på en tiodagars Vipassana innebär att följa ett strikt schema och att underkasta sig massor av regler. Du får inte lämna centret under de tio dagarna; har du väl påbörjat kursen får du inte avbryta den förrän kursen är slut.

Man kliver upp klockan fyra på morgonen och mediterar cirka tio timmar om dagen. Inte kan man gå och lägga sig tillräckligt tidigt för att hinna sova de åtta timmar som jag vill sova heller, för på kvällen är det föreläsning med teori för att befästa det som man praktiserat under dagen och förbereda nästa dags meditation.

Det är förbjudet att kommunicera med de andra kursdeltagarna under kursen. Förutom att man inte får prata med varandra får man inte heller kommunicera med gester eller blickar – det är inte ens tillåtet att se någon annan i ögonen. Man får inte heller ha fysisk kontakt med någon annan, inte ens oavsiktligt (vilket är helt omöjligt att följa när alla meditatörer samtidigt ska ta på sig sina jackor och skor i det trånga utrymmet utanför meditationssalen). Du får prata med läraren på bestämda tider. Det finns också en kontaktperson som du kan prata med om det uppstår några praktiska frågor om boendet eller liknande under kursen.

När du påbörjar kursen får du skriva under på att följa följande fem regler under de tio dagarna:

  • Du får inte döda någon levande varelse.
  • Du får inte stjäla.
  • Du ska avstå från all sexuell aktivitet.
  • Du får inte ljuga.
  • Du ska avstå från alla berusningsmedel.

Du får frukost och lunch men ingen middag. Om det är din första Vipassanakurs får du äta två frukter till ditt kvällste klockan 17. Har du varit på kursen tidigare får du inte äta något efter lunchen, bara dricka te på kvällen. Maten var helt okej tyckte jag. Ofta typ gryta och ris. Helt veganskt som grund – det fanns lite tillbehör som det kunde vara mjölk i, men det var i så fall tydligt märkt med att det innehöll mjölk.

Om du är som jag så tycker du antagligen att rätt mycket av det här låter helt hemskt. När jag hörde talas om Vipassana för första gången från en bekant som hade varit på kursen så tyckte jag att det här lät fruktansvärt. Inte få äta middag? Inte få sova tillräckligt? Kliva upp klockan fyra?? Aldrig i livet! Det tog sju år för mig att ta mig från den inställningen tills jag var redo att åka.

Varför ville jag åka på Vipassana?

Varför i hela fridens namn ville jag då utsätta mig för alla de här hemska reglerna och schemat och åka på Vipassana? Det undrar du kanske nu, och det är en berättigad fråga.

Min främsta anledning var att jag länge har velat komma iväg och meditera i tystnad. Med länge menar jag nog närmare tio år. Jag var på ett dansretreat en gång som var i tystnad. Det var kanske tre dagar, och det var inte alla deltagare som tog det där med tystnad så himla allvarligt. Men själv kände jag att jag verkligen ville ha mer av tystnaden. Sedan dess har jag haft ögonen öppna för att hitta ett tystnadsretreat, men de jag har kollat upp har jag avfärdat av olika skäl – oftast för att de är kopplade till en religion, eller för att jag har tyckt att de är för dyra. Genom åren har jag frågat runt bland andra mediterande människor, till exempel de jag har träffat på yogafestivalen på Ängsbacka. Vipassana har återkommit bland tipsen lite då och då, men jag har fortfarande tyckt att det känns för hardcore. Men nu var det alltså dags.

En annan anledning var att jag ville utsätta mig för att inte ha tillgång till någon som helst underhållning. Jag har tagit pauser från sociala medier ibland, någon vecka här och där på sommarsemestern, men då har jag i allra högsta grad haft tillgång till olika former av underhållning, främst i form av böcker och poddar. Hur är det att inte få roa sig med något alls? Det ville jag undersöka.

Den tredje anledningen är att det var dags att ta nästa steg i mitt mediterande. I min meditationsskola har jag skrivit om hur jag tog ett nytt steg i somras, när jag började meditera en halvtimme varje dag. Nu var det dags för ett steg till.

Vipassana är hårt arbete

För den som inte har gjort något liknande är det svårt att sätta sig in i exakt hur hårt arbete det är att sitta och meditera i hundra timmar på tio dagar. Jag var beredd på att det skulle vara jobbigt – det var ännu värre.

Jag hade intensiva smärtor i ryggen under i princip hela kursen. Standardläget är att man sitter på golvet och mediterar, oftast med korslagda ben eller sittande på knä. Men man har meditationskuddar att bulla upp med så att det går att hitta en bekväm ställning. Eftersom jag är lite skröplig i kroppen hade jag bett om att få en stol. Det gjorde nog att jag hade lite mindre ont i benen än många som satt på golvet. Men smärtorna i ryggen kom jag inte ifrån.

De första dagarna gick jag och väntade på att smärtorna skulle gå över. Kroppen vänjer sig väl efter några dagar? Jag trodde att jag skulle ha ont i kanske tre eller fyra dagar och att det sedan skulle kännas bättre. På dag fem hade jag fortfarande precis lika ont, och jag trodde att jag skulle bli knäpp. På kvällsföreläsningen dag fem trillade poletten äntligen ner: smärtorna i ryggen kommer inte att försvinna av sig själva; jag måste göra jobbet med att inte lägga någon vikt vid dem och då kommer de inte att besvära mig längre. Heureka! Den sjätte dagen ägnade jag åt att göra det jobbet och på det sista ordentliga meditationspasset den dagen fick jag uppleva den fantastiska känslan när det bara släpper. Jag fick tårar i ögonen av lättnad, och nu när jag skriver det här får jag gåshud av minnet. Vilken lättnad! Smärtan var fortfarande kvar men det spelade ingen roll; den besvärade mig inte längre.

Dag sju gick jag runt som på moln. Faktum är att det var den enda av de tio dagarna som det inte var jobbigt utan bara härligt att meditera. På den åttonde dagen hade den känslan gått över igen och jag återgick till att längta efter att kursen skulle ta slut någon gång.

Jag har hört en del historier om folk som har rymt från Vipassana. Men det var aldrig aktuellt för mig. Om någon hade kommit och sagt mitt i kursen att ”vi har gjort om reglerna och du får åka hem om du vill” hade jag inte tagit chansen. Jag var där för att göra jobbet, och jag var fast besluten att hänga i tills kursen var slut. Men å vad jag längtade tills det var över!

Meditation är terapi

Så vad fick jag ut av att åka på Vipassana? Den stora fysiska förändringen är att spänningen i mina käkar släppte (kanske inte fullständigt men åtminstone delvis). Jag varit tokspänd i käkarna i hela mitt vuxna liv. För typ 10–15 år sedan brukade det släppa på sommaren under min långa semester, och sedan satte det sig igen under året. När jag slutade äta p-piller, runt 2006 (nu kan jag inte alls förstå hur jag kunde utsätta min stackars kropp för att äta p-piller i en massa år, men det gjorde jag alltså), blev det bättre under en period men sedan satte det sig igen, och de senaste tio åren eller så har jag varit konstant spänd utan att få någon lättnad under sommarsemestern. Under Vipassanakursen släppte spänningen alltså. I samband med det fick jag en scen uppspelad för mig i mitt huvud: Jag går i högstadiet och ska åka på utflykt med klassen; vi sitter på ett tåg. En klasskompis säger något i stil med ”du ser så sur ut” eller kanske till och med ”du ser helt deprimerad ut”. Den kommentaren satte sig djupt och jag tänkte att det inte är okej att se sur ut. Man måste alltid vara glad, och för att se glad eller trevlig ut behöver jag spänna käkarna. Jag spänner alltså käkarna för att vara andra till lags – en social önskan att se trevlig ut snarare än sur, typ. Själv har jag alltid bara kopplat ihop mina hopbitna käkar med stress (och det bidrar förstås också).

Ja, du hör ju, det är ren terapi att utsätta sig för så här mycket meditation. En orsak till att den här sociala spänningen släppte var att jag inte fick prata med eller ens titta på någon under nio av kursens tio dagar. Jag behövde tydligen släppa det sociala helt för att kunna släppa taget om käkarna. Mycket intressant! Jag har inte fått tillbaka det spända läget i käkarna igen, och så här en vecka efteråt kan jag inte avgöra om lättnaden i käkarna är permanent eller inte.

Jag gjorde också flera andra insikter om vanor och fixa idéer som jag har i min vardag. Några av dem kan jag klara mig utan. Andra behöver jag prova om jag kan vara utan, eller kanske jobba lite på för att klara mig utan. Eller så kan jag bara notera att de finns där och vara medveten om dem.

Jag gillar Vipassanameditationen

Jag gillade också själva meditationstekniken, som handlar om att iaktta förnimmelserna i kroppen för att på djupet lära sig att inse att allt uppstår och försvinner, uppstår och försvinner, och att det inte finns någon anledning till att reagera på eller gilla/ogilla en enstaka förnimmelse, som smärta eller att det kliar, eftersom den ändå kommer att försvinna. Jag inser nu att jag tidigare har försökt lära mig det här mer teoretiskt, och att jag nu övar på det mer praktiskt. Och det känns riktigt bra.

Så jag har bytt min dagliga meditation till Vipassanameditation nu. Om man ska följa Vipassanavägen fullt ut ska man meditera en timme på morgonen och en timme på kvällen. Jag är inte riktigt där just nu, och jag har inte helt bestämt mig för om det är så jag vill göra på sikt. Just nu försöker jag i alla fall. En timme på morgonen har hittills inte varit några problem för mig, som ju nästan alltid jobbar hemma och inte behöver börja någon särskild tid på morgonen. En timme på kvällen har jag svårare att få till. Hittills har jag oftast mediterat ungefär det sista jag gör på kvällen, och ibland är jag helt enkelt för trött, så då blir det bara en halvtimme. En plus en halv timme är ju ändå betydligt mer än den halvtimme jag mediterade innan, så det är gott så!

Om man ska vara en äkta Vipassanameditatör ska man även åka på minst en sådan här tiodagarskurs varje år (och det finns även 20-, 30- och ända upp till 90-dagars kurser om man vill vara ännu mer hardcore; aldrig i livet är vad jag känner om det just nu). Min känsla inför att göra det här en gång till är å ena sidan att det gav mig jättemycket att göra det en gång, och jag tror att det skulle ge mig minst lika mycket att göra det igen – å, vad bra det skulle vara! Å andra sidan: det var något av det värsta jag har gjort, och definitivt det värsta som jag har utsatt mig för helt frivilligt; jag vore helt dum i huvudet om jag gjorde det igen! :-) Jag känner nog ungefär lika mycket motstånd som när jag för första gången hörde talas om Vipassana. Undrar om det tar sju år att komma över motståndet den här gången också.

Från Instagram March 28, 2018 at 09:44AM

Jag vet inte var den här resan slutar, men den går i alla fall en bra bit utanför bekvämlighetszonen. Idag åker jag på Vipassana. Ska sitta och meditera i tio dagar. Det betyder att från och med i eftermiddag går det inte att nå mig på ett tag. Hej så länge! 🌞

#jennyforsbergpunktnu
on Instagram: https://www.instagram.com/p/Bg2-SJsn9bI/

Tre vanliga myter om författare

Det här är nog de tre vanligaste myterna som jag stöter på när jag berättar för någon som inte känner andra författare att jag skriver böcker:

  1. Alla författare är kända. Personen som får reda på att jag har skrivit flera böcker frågar då vad jag har skrivit och förväntar sig att hen ska ha hört talas om mig eftersom jag har skrivit böcker. Författarförbundet hade 3 000 medlemmar år 2015 läser jag på Wikipedia. Det finns förstås många fler som har skrivit en bok än antalet medlemmar där. Så klart har ingen hört talas om alla dessa författare. Jag är inte känd utanför mitt nätverk. Om du är språkkonsult, språk- eller textnörd eller till exempel utbildar professionella skribenter kan du möjligtvis ha hört talas om min bok Tydliga texter.
  2. Om man är författare så blir ens böcker alltid recenserade på kultursidorna i de rikstäckande morgontidningarna. Jag tror faktiskt att en del har en bild av att det är något som sker automatiskt, typ att alla nyutkomna böcker blir recenserade där. Ha, ha :-) De tidningar som skriver om en ny bok som jag har släppt är de som jag lyckas få intresserade, och det är i allmänhet lokalpressen. Och så bokbloggare förstås – där handlar det också om personer som jag själv kontaktar och frågar om de vill läsa min bok. I inlägget Har du fått några recensioner? har jag skrivit om det här tidigare.
  3. Alla som har skrivit en bok kan försörja sig på det. Eller åtminstone alla som har skrivit flera böcker. Ha ha, igen. Under 2017 stod inkomster från mina böcker för ungefär 4 procent av den inkomst jag skulle vilja ha. (Ja, för mig är det mer relevant att räkna på den inkomst jag skulle vilja ha än av min faktiska inkomst, eftersom det är långt från varje år som jag som frilans når upp till den inkomst som jag vill ha.) Då har jag sammanlagt skrivit två romaner och fyra fackböcker hittills. Det här inlägget i tidningen Skriva från 2012 gör en uppskattning som säger att det är omkring hundra personer i Sverige som kan försörja sig som författare. Hundra pers. Jag är alltså ganska långt därifrån. Och tro mig, det finns många som tjänar mindre på sina böcker än jag.

Jag flyger en gång om året

Den här vintern har jag plågats ohemult av flygskam. Ja, jag visste inte förrän jag läste ordet i DN (artikeln är bakom betalvägg) att det var så det hette, men nu vet jag.

Det kan inte ha undgått någon att flyget är en av de största klimatbovarna. Några få procent av världens befolkning väljer att flyga och förstör därför planeten för alla som bor på den. Jag är en av dem. Jag väljer att flyga en gång om året.

Jag har hittat lösningen på mitt vinterproblem

Den som känner mig vet att jag bor i ett land som jag gillar mycket under sommarhalvåret, men där jag inte alls trivs på vintern. Jag mår dåligt av mörkret och kylan och jag är så tacksam för att jag har hittat mitt sätt att hantera det. Delar av vintern tillbringar jag på kanarieön La Gomera. Jag brukar bli borta i knappt två månader. Jag skulle gärna förlänga den vistelsen ytterligare någon månad eller två, men det är några pusselbitar som saknas, bland annat att det är dyrt att hyra boende i Valle Gran Rey där jag håller till, så mina boendekostnader flerdubblas under perioden jag är där.

Jag har alltså ett problem: att vintern i Sverige får mig att vantrivas. Och jag har efter många år hittat lösningen: en plats där jag kan tillbringa delar av vintern och därmed må bra och trivas med livet även på vintern. Att avstå från det – och därmed få sämre livskvalitet, sämre energi och kanske sämre arbetskapacitet och hälsa, känns som ett otroligt dåligt alternativ.

Lätt att avstå från det man inte saknar

Jag är avundsjuk på den som bor i ett land där hen trivs hela året, som inte känner något behov av att åka därifrån. Eller på den som gillar att resa och tycker att det låter som ett roligt äventyr att ta tåget till södra Spanien och sedan båten till Teneriffa.

För jo, det skulle vara möjligt att ta sig till La Gomera utan att flyga. Jag som avskyr att resa tycker att det låter fruktansvärt jobbigt. Och jag undrar hur sjösjuk jag skulle bli på båten? Om jag inte stannade och sov någonstans på vägen (jag kan aldrig sova på resa) skulle jag kanske kunna ta mig till La Gomera utan flyg på bara några dagar. Mer rimligt är att planera in åtminstone ett par hotellnätter och räkna med minst en vecka (med reservation för att jag inte har tittat i detalj på hur resrutten skulle se ut). Om jag skulle ta hand om mig själv och faktiskt må bra också skulle jag nog få lägga 10 eller 14 dagar på resan, och då se mig omkring på några ställen i Europa på vägen. Men då pratar vi många hotellnätter, många tusenlappar. Och sedan samma tur hem igen. Flera veckor på resa. Och min vintervistelse skulle gissningsvis kosta mig någonstans mellan två och tre gånger så mycket som i dag, vilket jag inte har budget till.

Jag räddar inte planeten genom att avstå en flygresa

Samtidigt som jag befann mig på den här långa, dyra och för mig jobbiga resan genom Europa och ut över Atlanten skulle flygplanet mellan Stockholm och Teneriffa gå fram och tillbaka över huvudet på mig. Planet är oftast inte fullbokat och jag skulle kunna följa med det för runt en tusenlapp.

För mig som individ känns det inte rimligt att välja bort den flygresan. Och vad skulle planeten vinna på det? Inget på kort sikt antagligen. Det positiva skulle vara att jag blir av med min flygskam och att jag genom att själv skippa flyget kan bidra till att motivera andra att göra likadant.

Men vi behöver ju hitta en annan lösning än att flyga i den omfattning som vi gör nu. Jag vet inte om det är att sluta flyga helt eller om det räcker att dra ner på flygandet rejält – om vi inte kan hitta ett miljövänligare sätt att flyga alltså. Och å, vad jag beundrar alla som har tagit steget och slutat flyga, även om det är en uppoffring. Jag uppmuntrar verkligen fler att ta efter. En stor kram till dig om du hör till dem!

Bara den som försöker göra rätt blir kallad hycklare

Det där med trovärdighet är förresten intressant. Jag har på sistone läst några åsikter om att man inte måste leva som man lär, till exempel den här artikeln i Politism, som jag citerar här:

”Man måste tillåtas leva i samhället så som det är, trots att man har åsikter om hur det borde förändras.

Alternativet är att de som helt saknar moraliska principer ständigt vinner – de kan ju aldrig vara hycklare.

Är man exempelvis miljöengagerad finns det tusen sätt att trampa i klaveret. Den som inte bryr sig kan å andra sidan inte göra fel.

Därför är kravet på att man ska leva som man lär alltid en fälla för människor med stark moraluppfattning. Det blir ett incitament att inte bry sig – om klimatet (varför flyger du och varför käkar du kött?), om skatterna (varför gör du avdrag om du gillar höga skatter?) eller om människor på flykt (varför har du inte en flykting boende hemma hos dig, om du nu bryr dig så mycket?).

Kravet på att man ska leva som man lär är en ständig belöning till alla som inte bryr sig. ”

Jag önskar verkligen att vi får en bättre klimatpolitik, inklusive restriktioner för flygandet, men under tiden väljer jag att fortsätta flyga mellan Stockholm och Kanarieöarna en gång om året. I det valet är jag en planetförstörare. Men min årliga flygresa behöver inte – kan inte, får inte – hindra mig från att vara en planetskötare i andra sammanhang. Jag tänker fortsätta handla second hand, konsumera begränsat och medvetet, sopsortera, odla grönsaker, plocka mat i naturen, äta huvudsakligen växtbaserad mat och så vidare. Jag tänker inte heller låta flygskammen hindra mig från att uppmuntra andra att göra det hållbara och bästa för planeten.

Jag hoppas att ni är med mig här. Jag hoppas att vi kan rädda planeten tillsammans, men vi gör det inte genom att kalla varandra för hycklare. Att säga ”men du då, du flyger ju” till någon som sprider förslag på hur vi kan leva hållbart – det hjälper inte planeten det minsta.

Från stämpelklocka till självhushållning – min frihetsskala för att försörja sig

Jag strävar efter frihet i alla delar av livet, till exempel i jobbet. Det är en av de främsta anledningarna till att jag kör eget. Det finns ju många olika sätt att försörja sig, och som jag ser det så finns det en skala för hur stor frihet de olika sätten innebär.

Som symbol för det minst fria sättet att försörja sig på ser jag stämpelklockan framför mig. Och även om det inte är så många arbetsplatser i dag som har en sådan så räknar jag det till samma del av skalan att ha en anställning där man måste jobba på vissa exakta tider, till exempel för att du följer ett schema och måste finnas på plats tills någon kommer och löser av dig eller tills klockslaget talar om att arbetsdagen är slut.

I andra änden av min frihetsskala finns ekonomiskt oberoende på olika sätt. För att förtydliga hur jag menar så kommer här en lista med olika sätt att försörja sig, från det minst fria till det mest fria sättet. Jag har utgått från det som känns rimligt och är lagligt i det samhälle som jag befinner mig i dag. Vad missar jag?

  1. anställning med stämpelklocka (fasta tider som någon övervakar eller där du måste följa ett exakt schema), där arbetet ska utföras på en viss plats
  2. anställning med fasta arbetstider under eget ansvar där arbetet ska utföras på en viss plats
  3. anställning med flexibla arbetstider men du förväntas jobba ett visst antal timmar i veckan/om dagen på en viss plats
  4. anställning med fasta arbetstider under eget ansvar på valfri plats
  5. anställning med fasta arbetstider under eget ansvar där arbetet ska utföras på en viss plats
  6. anställning med flexibla arbetstider men du förväntas jobba ett visst antal timmar i veckan/om dagen på valfri plats
  7. frilans men uppbunden att jobba ett visst antal timmar per dag/vecka och på plats hos en kund
  8. frilans men uppbunden att jobba ett visst antal timmar per dag/vecka på valfri plats
  9. anställning med friare arbetstider, där du själv avgör hur många timmar du jobbar
  10. frilans med frihet att själv bestämma arbetstid och plats
  11. frilans med någon typ av skalbart jobb, till exempel hålla populära föreläsningar för en stor publik och ta mycket betalt för det, snarare än att byta varje timme mot en viss summa pengar
  12. frilans men utan att vara beroende av kunder – exempel: dagshandla på börsen, då kan du visserligen vara beroende av att behöva vara på plats vissa tider på dagen men det är ingen som förväntar sig att du ska leverera något utan du jobbar helt åt dig själv
  13. ha passiva inkomster, det vill säga få inkomster på något annat sätt än att byta tid mot pengar, till exempel genom att sälja en produkt eller en tjänst som inte kräver en insats i form av timmar
  14. ekonomiskt oberoende i form av pension eller att ha tillräckligt med kapital för att kunna leva på avkastningen
  15. ekonomiskt oberoende i form av tillräckligt med pengar för att de ska räcka resten av livet även utan avkastning
  16. någon form av ekonomiskt oberoende som även är oberoende av det nuvarande ekonomiska systemet och övriga samhällssystem – till exempel självhushållning (odla, plocka mat i naturen, fiska, ha djur för kött och mjölk etc.) i kombination med prepping.

Jag befinner mig i allmänhet på punkt 10, frilans med frihet att själv bestämma arbetstid och plats. Ibland är jag på punkt 7, frilans men uppbunden att jobba ett visst antal timmar per dag/vecka på plats, i ett specifikt uppdrag på delar av min arbetstid.

Jag strävar efter 13, alltså passiva inkomster, med inslag av 16, självhushållning i form av att odla och plocka mat i naturen.

Det här är alltså ett sätt att se på frihet i förhållande till försörjning; det finns förstås hur många andra sätt som helst. Håller du med om min skala? Är du där du skulle vilja vara på frihetsskalan?

Hur mediterar man? Meditationsskola del 3

Det här är den tredje och sista delen i min meditationsskola. Första delen handlar om vad meditation och mindfulness är. Andra delen handlar om varför man kan meditera. Och i den här tredje delen får du reda på hur du kan komma igång och meditera.

Meditera – hur gör man?

Det här är ett av de enklaste sätten att meditera. Börja med att avsätta en stund för dig själv och sätt dig någonstans där du inte kommer att bli störd. Stäng av signaler och aviseringar i alla manicker som brukar påkalla din uppmärksamhet. Sedan gör du så här:

  1. Sitt still. På en stol eller på golvet. Om du sitter på golvet behöver du kanske en kudde eller något att sitta på. Se till att du sitter bra; din meditationsstund ska inte bli en kamp mot en obekväm ställning.
  2. Blunda eller låt blicken vila mjukt på en punkt en bit framför dig på golvet.
  3. Fokusera på dina andetag. Räkna andetaget varje gång du andas ut.
  4. När du kommer till tio börjar du om på ett igen.
  5. Om du kommer av dig så börjar du bara om på ett igen.

Meditationen handlar inte om att stänga av och få tankar och känslor att försvinna. Snarare handlar det om att vara öppen inför det som kommer till dig, att observera det men inte fästa så stor vikt vid det. Låt tankarna och känslorna bara passera. En metafor som brukar användas i det här sammanhanget är att tankarna som kommer är lätta moln på en i övrigt blå himmel. Observera dem och låt dem flyga vidare.

Fem minuter tycker jag kan vara bra att börja med. Men om det känns för mycket så börja med en minut. Det viktiga är att du kommer igång och – om du vill fortsätta – att du gör meditationen till en vana. Hur kan du få in meditation i ditt liv varje dag? Eller någon annan regelbunden vana: Varje lördag och söndag? Varje dag som du inte har barnen? Varje dag som du inte tränar fysiskt? Bestäm dig för hur mycket du vill meditera och följ det.

Meditation – så enkelt och så svårt

Precis så här enkelt är det att meditera: att sitta still och andas. Och precis så svårt är det. För det är inte alltid det går att hålla fokus på andetaget. Du kanske upptäcker att det är helt omöjligt för dig att räkna till fler än två andetag på raken. Och det gör inget. En del av meditationen är acceptans. Acceptera det som kommer till dig. Allt i livet är kanske inte exakt som du skulle vilja att det var just nu, och det är okej. Följ med flödet och se vart det leder dig. Inom meditationen finns inget dömande. Du behöver inte vara bra på att meditera; du behöver bara göra det. Ett sätt att se på meditationen är att det är när du tappar fokus och sedan flyttar tillbaka det igen som du får som mest övning. Du behöver bara fortsätta öva. Kanske kan du en dag hålla fokus i tio andetag, kanske inte. Det är bara att sitta ner och fortsätta att andas och räkna andetagen. Och det är så svårt att vi behöver öva hela livet :-)

Så småningom kommer du kanske att vilja gå vidare i din meditation på olika sätt, till exempel genom att sätta en klocka som ringer efter 10, 15 eller 30 minuter – för att utmana dig att sitta  längre än vad du gör spontant – eller genom att fokusera på andra saker än just andningen. Men om du är nybörjare så är det inget du behöver tänka på än på många månader – eller kanske år. Se till att få in vanan först.

Läs mer om meditation

Har du inte läst första och andra delen av min meditationsskola så gör gärna det.

Uppdatering 15 april 2018: Sedan jag skrev det här har jag varit iväg på, och bloggat om, en tiodagars Vipassanameditation.

På min och makens webbplats allasvaren.se har jag skrivit mer om hur man mediterar. Det inlägget beskriver samma meditationsövning som jag berättar om här, men med mer utförlig information för dig som vill veta mer.

Det finns förstås massor av olika typer av meditation, både nya och sådana som har en lång tradition bakom sig. I det här inlägget går jag inte in på det alls, men här beskriver jag några olika sätt att meditera.

Om du vill fördjupa dig i mindfulness och få massor av användbara övningar så rekommenderar jag boken Vart du än går är du där av Joh Kabat-Zinn (annonslänk).

En bok som verkligen har varit en ögonöppnare för mig är En ny jord av Eckhart Tolle. Den tror jag dock inte att jag skulle ha haft lika stor nytta av om jag hade läst den när jag precis hade börjat upptäcka meditation. Den svenska utgåvan av boken verkar vara slutsåld men den finns på engelska hos Adlibris (annonslänk).

Testar lite bara

Om du undrar vad jag håller på med så sitter jag bara och testar om jag kan få inlägg från Instagram att fastna även här på bloggen. Det första, med hela insta-inlägget i rubriken, blev ju inte så bra. Men det andra får nog duga – även om det är galet trist med ett datum, dessutom på engelska, i rubriken.

Det här är inget jag kommer att göra dagligdags, men ibland skriver jag betraktelser på Instagram som jag gott tycker kan få hamna här också ifall det mot förmodan skulle vara någon som följer mig den här vägen :-)

Nu är det färdigtestat för stunden. Jag är förkyld. Igen. Jag har redan ägnat flera veckor av det här året åt att nästan hosta ihjäl mig; jag känner mig faktiskt helt klar med det. Men nähä, tydligen inte :-/

Visst är det kul med boktitelpoesi förresten! :-)