Författararkiv: jennyforsberg

Skriva en bok eller göra en onlinekurs?

Jag har tidigare nämnt att min onlinekurs Skriv tydliga texter under 2017 var en större intäktskälla än mina böcker. En snabb jämförelse visar att jag la tre månader på att göra onlinekursen (som visserligen bygger på en av mina böcker, Tydliga texter, men innehåller massor av övningar och anpassningar till kursformatet). Samtidigt har jag skrivit böcker i runt femton år – eller tio år om vi ska räkna från att den första boken kom ut – och har skrivit sammanlagt sex böcker.

För onlinekurser om text har jag en bra plattform

Det verkar alltså inte vara någon tvekan om vad som är mest lönsamt av att göra en onlinekurs och att skriva en bok. Ett tillägg kanske ska vara att det gäller för onlinekurser som passar in i målgruppen för mitt företag Klartext, alltså personer som vill lära sig att skriva bättre texter i jobbet. Jag har nämligen en webbplats som är bra sökmotoroptimerad och har många besökare varje månad. Det är så de flesta av mina onlinekursdeltagare kommer till kursen; de hittar webbplatsen genom att googla. Om jag vill göra onlinekurser inom något helt annat område, där jag behöver starta en separat webbplats, kan jag inte räkna med att kursen säljer sig på egen hand alls. Åtminstone inte de första åren. Då måste jag själv sälja varje kurs med hjälp av olika kampanjer och synlighet i sociala medier.

Om jag ska vara krass så borde jag alltså inte skriva några fler fackböcker om språk, utan ta fram fler onlinekurser i stället. Jag har inget material på gång just nu som skulle kunna bli en bok, så det är inte ett beslut jag behöver fatta inom den närmaste tiden, men det är absolut något att fundera över längre fram.

En bok imponerar mer än en kurs

En intressant parentes är imponansfaktorn. Folk blir så imponerade när de hör att man har skrivit en bok. Det ger pondus och stärker min roll som expert på hur man skriver begripliga texter. En onlinekurs bryr sig ingen om, utom just de som är målgrupp för kursen. Då är det ändå lika mycket jobb att ta fram en onlinekurs som att skriva en bok och kräver lika mycket pedagogiska kunskaper och förmåga att kunna strukturera materialet och så vidare. Och onlinekursen går att ta betydligt mer betalt för.

Ska jag skriva fackböcker inom andra områden än text?

Andra böcker då? Då pratar jag dels om fackböcker inom andra områden, dels om romaner. Vi börjar med fackböckerna. Jag har ju hittills bara skrivit en fackbok som inte är en språkbok, nämligen Den snälla företagaren. Den blev lovordad och omskriven i medierna – och den är bra, om jag får säga det själv :-) – men försäljningen tog aldrig fart. Min förklaring är att den riktar sig till en annan målgrupp än mina vanliga kunder, och jag kan inte sälja den från Klartexts webbplats. Om jag skulle göra en onlinekurs eller skriva en fackbok inom ett annat område än begripliga brukstexter så är risken stor att den inte skulle sälja. Oavsett om det var en kurs eller en bok. Det kloka för mig vore att helt enkelt låta bli det här och lägga min tid på andra saker som jag har större chans att få inkomster av. Men så har jag en massa idéer. Och så tror jag på dem. Och så tänker jag att ”just det här är så intressant att den här boken/kursen kommer att bli viral och sälja stort”. Så jag kommer säkert att skriva fler fackböcker och/eller ta fram onlinekurser även om andra områden så småningom. Jag är osäker på om jag skulle välja bok eller kurs i så fall. Jag skulle nog inte vilja ge ut en bok på egen hand, men om jag har ett förlag i ryggen kanske? Jag har i alla fall inget omedelbart på gång just nu.

Ska jag skriva fler romaner även om det inte ger mig några inkomster?

Romanerna då? Där ser det helt hopplöst ut för mig att få intäkter. Jag skriver långsamt – om jag ska jobba som jag har gjort hittills, och i princip bara skriva böcker på fredagar, så räknar jag med att det tar runt tre år för mig att skriva och ge ut en roman. Jag är inte beredd att lägga en stor del av min arbetstid och min energi på att stå ute på marknader och liknande för att sälja böckerna. För det första är det inte det jag vill jobba med. För det andra har det inte fungerat för den typen av böcker jag har skrivit hittills. Det är helt enkelt inte det jag ska lägga min tid på. Då är det bättre att jag skriver en ny bok. Eller gör något helt annat som ger inkomster eller får mig att må bra. För att få fram en roman snabbare skulle jag behöva avsätta tid i sjok. Men det är svårt att göra den prioriteringen när jag inte bedömer att boken kommer ge några intäkter att tala om.

Som det ser ut just nu finns det alltså ingen som helst lönsamhet för mig i att skriva romaner. Ska jag då göra det över huvud taget? Om man ska tänka 80/20-regeln – bara göra de 20 procent av arbetsuppgifterna som ger 80 procent av intäkterna – så är svaret nej. Det är enbart slöseri med tid. Och det här är också anledningen till att jag inte har kommit igång att skriva något nytt, trots att jag trodde att jag skulle börja på en ny roman direkt efter årsskiftet. Jag behövde prioritera att jobba med onlinekurser, eftersom det verkar betydligt mer rimligt att de kommer att ge mig intäkter.

Men om jag ska gå på vad hjärtat vill så är det klart som fan att jag ska skriva fler romaner! Det finns ett självändamål med att jag gör det. Det är det jag vill göra. Det är det jag ska göra. En plan är att om jag har andra passiva inkomster, till exempel onlinekurser, så har jag mina intäkter och kan lägga tiden på att skriva romaner utan att behöva tänka på att de ska ge pengar. Där är jag inte i dag. Och prioriteringen svår: ska jag skriva roman nu eller jobba med onlinekurser nu för att bygga upp ekonomiska möjligheter att skriva romaner sedan?

Oavsett vilket så får jag nu eller senare fortsätta att harva på med mitt långsamma romanskrivande. Och någon gång kanske en av mina romaner når igenom bruset, och då drar den förhoppningsvis med sig de andra och mina romaner börjar sälja. Om inte så får det vara så. Då har jag åtminstone fått uppleva skrivarglädjen och fått vara i mina hopfantiserade världar ibland. Så det så.

Mina passiva inkomster 2017

Jag nämnde i inlägget där jag sammanfattade 2017 att jag hade tio procent passiva inkomster under året. Med det menar jag så här: Jag har ett målbelopp, en summa pengar som jag skulle vilja dra in varje år. Under 2017 drog jag in 10 procent av det beloppet i form av passiv inkomst.

Det kanske också är på sin plats att jag definierar vad jag menar med passiv inkomst. För mig betyder det inkomster där jag inte byter tid mot pengar rakt av. Däremot betyder det (oftast) inte att pengarna trillar in av sig själva. Det ligger i allmänhet många timmar av hårt arbete bakom en passiv inkomst, till exempel en bok som jag har skrivit tidigare och som nu är en källa till passiv inkomst.

Det här cirkeldiagrammet visar de olika typerna av passiv inkomst som jag har haft under året:

Det är alltså onlinekursen Skriv tydliga texter som är min största källa till passiv inkomst under 2017. Det är intressant med tanke på att jag lade en höst på att ta fram den medan jag har lagt typ femton år på att skriva böcker och har fått ihop sex stycken, men ändå kommer bokinkomsterna först på andra plats under 2017. Det talar för att jag ska lägga mer tid på att jobba med onlinekurser och mindre tid på att skriva böcker.

Annonsintäkterna på webben kommer främst från mitt företags webbplats iklartext.se, där jag har textlänkar till Adlibris för språkböcker och även till mina egna böcker, och alltså får några kronor varje gång någon klickar på en länk där och sedan gör en bokbeställning. Jag har även några sådana länkar på den här bloggen men den har inte så många läsare att det ger någon inkomst att tala om. Klartexts webbplats har däremot många besökare.

Hittelön på uppdrag innebär att jag har fått ett uppdrag som jag inte kan ta och därför lämnar det vidare till någon som kan ta uppdraget mot att jag får en hittelön på det. Det kan liknas vid att ta in underkonsulter, som ju på sätt och vis också är passiv inkomst, men hittelönsvarianten är snäppet mer passiv eftersom underkonsulter ofta innebär mer administration för mig (jo då, jag kan absolut ta in underkonsulter också; det har bara inte fallit sig så på sistone).

Dessutom har jag ytterligare två till källor till passiv inkomst som jag inte har räknat in här:

  • Investeringar på börsen. Anledningen till att jag inte har räknat med det är att jag inte riktigt vet hur jag ska räkna. Hittills har jag inte haft det här som en inkomst på så sätt att jag har plockat ut pengar och använt dem i min vardag. I stället har jag återinvesterat det mesta, alternativt låtit pengarna ligga på kontot i väntan på nästa investeringstillfälle. Och det känns inte rätt att räkna det som en inkomst när risken att förlora pengarna fortfarande finns kvar – så länge jag har kvar pengarna på börsen så kan jag ju fortfarande förlora dem. Men jag kan i alla fall nämna att jag på mina konton på Avanza har en snittavkastning på 27,43 procent under 2017. Bra jobbat, Jenny! (Eller kanske ”Bra jobbat, Bitcoin!” vore mer på sin plats, för den har en stor del i det hela.)
  • Makens och mina gemensamma passiva inkomster. Vi har annonsintäkter från några gemensamma webbplatser och har även sålt en eller ett par domäner. Orsaken till att jag inte har räknat det här är vi hittills har återinvesterat pengarna i vårt gemensamma passiva inkomster-projekt, till exempel genom att betala webbhotell och liknande, alternativt låtit pengarna ligga i en gemensam kassa för framtida utgifter i det projektet.

När jag gjorde den här uträkningen så insåg jag att jag inte har varit konsekvent med att räkna bort utgifter som är specifika för att dra in de passiva inkomsterna. Den utgiftspost jag särskilt tänker på då är avgiften som jag betalar för Simplero, verktyget som jag använder för onlinekursen. Om jag räknar bort den så har jag 9,4 procent passiv inkomst. Om jag låter bli att räkna bort den så blir det 11,2 procent. Strunt samma. Jag avrundar till 10 procent oavsett :-) Diagrammet ovan är gjort utan att räkna bort den kostnaden.

Förresten, jag var ju sjukskriven under hösten också på grund av min höftoperation, så då fick jag pengar från Försäkringskassan, men det räknar jag inte heller in bland mina passiva inkomster.

Men alltså: tio procent passiv inkomst! Tjohoo! Nu är det bara resten kvar :-)

Sammanfattning av 2017

För ett år sedan sammanfattade jag år 2016, och eftersom jag gillade att skriva ett sådant inlägg gör jag det igen. Här kommer det: en sammanfattning av 2017.

Ett av mina mål för 2017 var att jag skulle jobba mindre. Det lyckades jag bra med under tre fjärdedelar av året. I början av året hade jag det målet färskt i minnet och tänkte verkligen på det. Sedan dök det upp ett projekt där jag inte hade stämt av förutsättningarna tillräckligt noga med kunden, vilket gjorde att det blev mer jobb än jag hade planerat. Samtidigt råddade jag några småuppdrag, redigerade det sista på Skriv för din målgrupp och gjorde ändringar i Tydliga texter inför den fjärde upplagan. Behöver jag säga att det blev för mycket? Jag höll på att jobba ihjäl mig. Igen. Det blev tre månader med på tok för mycket jobb. Tre månader när jag mådde ganska dåligt av stressen.

Samtidigt drog jag in bra med pengar under den perioden. Det är så svårt med den där balansen. Å ena sidan har jag som egenföretagare inte en jämn ström av jobb, utan när det dyker upp ett bra uppdrag där förutsättningarna ser rätt ut så behöver jag ta det. Jag ska absolut inte jobba så där mycket som jag gjorde under april, maj och juni. Men jag drog in tillräckligt med pengar för att inte behöva känna någon ekonomistress under resten av året, och det är också värt något. Å andra sidan var det ren tur att jag lyckades hålla mig på rätt sida om den sjukliga stressnivån. Tänk om jag hade blivit utmattad på riktigt och blivit sjukskriven, kanske i flera år. Jag får inte riskera min egen hälsa. Den är viktigast.

Sedan hade jag en lång sommarsemester. Som vanligt den bästa tiden på året för mig. Det är då jag vilar och återhämtar mig. Och det var förstås extra välbehövligt efter en period av för mycket jobb. Det är också under sommaren jag sätter mål för det kommande året och gör insikter om hur jag vill leva och jobba.

En insikt som kom under sommaren var att det var dags att växla upp min meditation. Innan dess formulerade jag den vanan som att ”jag mediterar varje morgon som jag inte ska iväg någonstans”, vilket blev 4–7 dagar i veckan, beroende på vad jag hade för mig för övrigt. Jag satte ingen klocka utan reste mig ur meditationen när jag kände för det, vilket oftast var efter en kvart ungefär. Sedan i somras ser min meditationspraktik ut så här: ”jag mediterar i en halvtimme varje dag”. Jag går inte upp tidigare på morgonen för att meditera utan om jag ska iväg någonstans så behöver jag avsätta den där halvtimmen senare under dagen eller på kvällen i stället. Men eftersom jag oftast jobbar hemma har jag nästan alltid tid att meditera på morgonen innan jag börjar jobba. Jag inser att jag inte har skrivit så mycket om meditation på bloggen. Jag får kanske återkomma till det, helt enkelt. Berätta gärna i en kommentar vad du skulle vara intresserad av att jag skrev om det!

En devis som jag formulerade under sommaren var: Det är viktigare att leva än att jobba. Ett halvår efter att jag hade satt som mål att jag skulle jobba mindre under året så behövde jag alltså en påminnelse igen. Och det lär inte vara sista gången.

Under hösten fick jag bra hjälp i min strävan att inte jobba för mycket. Jag opererade höften i augusti. Efter det var jag sjukskriven på heltid i en månad och på 75 procent ytterligare en månad. Inte så mycket fokus på jobb under den perioden alltså. När jag sedan började jobba igen så hade jag fortsatt fokus på att rehabträna. Hälsan är viktigast, som sagt, och att kunna gå igen och använda kroppen som jag vill i min vardag kändes viktigare än att jobba. Jag lade någon timme varje förmiddag på rehab. Och det alltså efter meditationen. Och före promenaden, som också blev en viktig del i min rehab när jag väl kunde gå igen. Med tanke på att jag inte har för vana att kliva upp i ottan betydde det här att hela förmiddagen hade passerat när jag väl började jobba. Så det blev mindre jobb än vanligt under hösten. Bra prioriterat av mig! Och där hade jag stor nytta av pengarna från jobba-ihjäl-mig-perioden under våren och försommaren som buffert.

Under sommaren kom fjärde upplagan av min första bok Tydliga texter – snabba skrivtips och språkråd ut på Studentlitteratur. Och i september släpptes min nya bok Skriv för din målgrupp – tips för träffsäkra texterMorfem förlag.

Jag hade 10 procent passiva inkomster 2017

Ett stort genombrott för mig när jag sammanfattar året är att jag under 2017 hade tio procent passiva inkomster! Hur räknar jag då? Jo, det finns en målsumma som är så mycket pengar som jag skulle vilja dra in varje år. Det är ett belopp som tillåter mig att inte bara ha råd med mat och hyra utan även tillbringa delar av vintern på La Gomera, ha en lång sommarsemester, göra några aktiviteter i Sverige under sommarsemestern (yogafestival, kanske en sångvecka, hyra hus i en vecka med maken). Det handlar absolut inte om att shoppa loss på onödigheter eller leva lyxliv, men jag vill kunna ha semester och jag vill inte behöva vända på varje krona om jag behöver något nytt. De flesta år omsätter jag inte det här beloppet utan får klara mig på mindre och ibland skarva med min buffert.

Passiv inkomst betyder för mig att jag inte byter min tid mot pengar rakt av, till exempel genom att sälja konsulttimmar, utan att jag får inkomster genom något jag har gjort tidigare, till exempel skriva en bok. Under 2017 drog jag in 10 procent av mitt målbelopp i form av passiv inkomst.  Tio procent! Det här är stort för mig. Jag lär blogga mer om passiva inkomster framöver, till exempel berätta vilka olika typer av passiva inkomster jag har. Vad vill du veta? Kommentera gärna.

Mina mål för 2018

Det här är några mål som jag har för 2018:

  • Under 2018 har jag dubbelt så mycket passiva inkomster som under 2017.
  • Jag följer devisen att det är viktigare att leva än att jobba.
  • Jag börjar på nästa roman. (Japp, det skrev jag för ett år sedan också, men det blev inte så.)
  • Jag fortsätter att experimentera med mina vanor och hur jag vill leva och jobba och testar nya saker i vardagen. Det gör jag kanske alltid, men på sistone har jag gjort det lite extra i ett projekt som jag kallar ”Testa i en månad”, där jag provar alla möjliga vanor under en månad. Eller ibland kortare tid om jag inte fastnar för dem.

Att vinterbada var en ny grej jag testade under hösten. Trots att jag gillade det blev det inte en vana som fick följa med i en hel månad.

De 4 bästa filmerna på bio hösten 2017

Min bästa fritidsaktivitet under hösten var att jag gick på bio en gång i veckan. För mig fungerar det mycket bättre att verkligen bestämma mig för att jag går på bio (eller vad det nu är jag vill göra) varje vecka än att tänka att ”jag vill gå mer på bio, kanske ett par gånger i månaden”. Men så är jag ju en schemahäxa också. Så jag bestämde att jag skulle gå på bio i Täby centrum varje torsdag. Om det inte krockade med något annat; i så fall behövde jag avsätta en annan kväll under veckan för bio. De få gånger jag råkade ha vägarna in till Stockholms city så gick jag på bio där i stället.

Vilka var då de bästa filmerna? Jag tänkte göra en topp fem, men det var fyra som stack ut för mig, även om jag såg fler som också var bra, så det får bli en topp fyra:

  1. Geostorm. Kalla mig gärna banal och lättköpt, men låt bli att berätta för mig om alla de logiska luckorna i filmen. Jag förstår att det här inte är någon finkulturell film, och att den har sina brister, men jag kan inte rå för det: jag älskar katastroffilmer! Jag hade hjärtklappning hela filmen av spänning.
  2. Winnerbäck – ett slags liv. Med reservation för att jag är partisk, eftersom Lars Winnerbäck är min husgud sedan många år. Men å!
  3. Victoria & Abdul. Inte lika mycket feelgood som jag trodde utan en hel del allvar och elände. Men ack så fin! Och både Judi Dench och Ali Fazal är fantastiska.
  4. The Square. Tänkvärd film med djup. Jag vill återkomma till den.

Nu är det paus i min biovana. Här i Valle Gran Rey på La Gomera finns det ingen bio. Däremot visas det tysk film – eller film dubbad till tyska – en kväll i veckan i en yogastudio. Men jag är rädd att min tyska inte är tillräckligt bra, så jag tror att jag avstår. Eller vem vet. Vi får se. (Häng på till Gomerabloggen om du vill se vad jag har för mig.)

Vad jag gör bra och mindre bra just nu

Inspirerad av det här inlägget hos trettiosjugrader kommer här ett inlägg om tre saker jag gör bra och tre saker jag gör mindre bra just nu:

Tre saker jag gör bra:

  • Jag accepterar att jag drar in mindre pengar än normalt den här hösten. Jag var ju sjukskriven delar av hösten efter min höftoperation, och även efter det har jag prioriterat rehabträning snarare än jobb. Min buffert är förhållandevis väl påfylld efter att jag höll på att jobba ihjäl mig strax före sommaren och då drog in mer pengar än vanligt. Dessutom fick jag ordentligt tillbaka på skatten. Så jag kan vila i att jag inte drar in så mycket pengar just nu.
  • Jag prioriterar min rehabträning, med målet att få tillbaka full styrka och rörlighet i höften och benet.
  • Sedan i somras mediterar jag en halvtimme om dagen, vilket är mer än tidigare. Det känns så bra att jag tar mitt mediterande på det allvar som det förtjänar.

Tre saker jag gör mindre bra:

  • Jag har en förmåga att låta de små arbetsuppgifterna stå i vägen för de stora och viktiga.
  • Jag känner ett stort motstånd mot att börja på en ny roman av flera anledningar (för jo, jag tror att jag har bestämt mig för att mitt nästa bokprojekt ska bli en ny roman och att jag ska börja klura på synopsis i januari). En anledning till motståndet är att det tar emot att börja jobba på ett projekt som kommer att ta typ tre år (om jag inte kommer på något annat sätt att jobba längs vägen) och i princip inte ge några inkomster.
  • Jag är frustrerad över hur lite passiva inkomster jag har om man jämför med hur mycket tid jag har lagt på att skapa dem. Och här är jag delvis fel ute. Det går verkligen åt rätt håll med mina passiva inkomster, och det är jag sjukt glad och tacksam för! Jag ska nog skriva om det i ett separat inlägg vid tillfälle.

Vad gör du bra och mindre bra just nu?

Hur gör du för att stå för att du bryter mot normen?

Jag bryter mot en del normer. Det gör säkert du också. En norm som jag ofta, men inte alltid, väljer att bryta mot är att inte dricka alkohol vid tillfällen när normen är att det ska drickas. (Här har jag skrivit mer om att jag är trött på alkoholnormen.) En norm jag väljer att bryta mot permanent är att inte ha barn när normen i vårt samhälle är att ha barn.

Jag faller också själv in i normtänkandet betydligt oftare än jag önskar att jag gjorde. Till exempel kan det hända att någon säger ”min sambo” och jag tolkar det som en person av motsatt kön; heteronormen är tydligen djupt rotad i mig trots att jag avskyr den.

Dessutom är det inte alltid frivilligt att bryta mot normen. Om jag ska fortsätta utgå från mig själv har jag ju en höftprotes numera, som gör att jag till exempel inte kan springa. Det kan nog räknas som en norm i samhället att man ska kunna springa – åtminstone en kort sträcka för att hinna med en buss eller så – om man är 42 år gammal och inte ser sjuk eller skadad ut på något sätt eller är mycket överviktig. Där bryter jag också mot normen.

I min drömvärld skulle ingen lägga sig i någon annans val. Var och en får fatta sina egna beslut. Men så tycker i alla fall inte jag att samhället ser ut i dag. Tvärtom upplever jag att jag blir ifrågasatt om mina val bryter mot normen, och att jag förväntas förklara mig.

Vi kan ta det där med alkoholen som exempel igen, även om situationen kan uppstå i vilket sammanhang som helst där normer bryts. Jag är inte nykterist, men jag dricker inte särskilt ofta eller mycket eftersom jag inte tror att alkohol är det bästa som man kan ge sin kropp, och eftersom jag hellre vill berusa mig på livet än på substanser :-) Det gör att jag mycket väl kan välja att dricka vatten i stället för vin, på en releasefest till exempel. Ibland går det obemärkt förbi, ibland inte. I det senare fallet får jag frågan om jag kör. När jag säger att jag inte gör det kommer det uppfordrande:

”Men ska du inte dricka vin?”

”Nej, jag tror att jag hoppar över det.”

Och kan du tänka dig, det är inte alla som nöjer sig med det svaret. Det kan bli en replik till av typen ”Det är klart att du ska dricka vin”, och så hamnar jag i en situation där jag, en vuxen människa, står och förklarar för en annan vuxen människa att jag får välja själv om jag vill dricka vin eller inte. Och jag känner att jag inte är så bra på det, för jag tycker att det är så obegripligt att jag ska behöva tala om för någon att jag fattar mina egna beslut. För att inte tala om vilken besvärlig situation den här personen hade försatt mig i om det här hade varit ett ofrivilligt val och ett känsligt ämne för mig, till exempel om jag hade alkoholproblem och inte ville prata om det.

Jag skulle vilja bli bättre på att hantera den här situationen. Så min fråga är: Hur gör du för att bryta mot de normer som du vill bryta mot och ändå inte behöva skapa dålig stämning eller hamna i märkliga sociala situationer? Vad brukar du säga? Har du något knep?

Bada i november?

Förra veckan badade jag. Utomhus. Ja, jag vet att det är november :-) Jag har gått stavgång en hel del på sistone, som en del av rehabträningen efter min höftoperation. Så en dag lät jag stavgångspromenaden ta mig ner till vattnet, där jag tog ett dopp och sedan gick hem igen. Promenaden fick agera substitut för den där bastun som jag önskade att jag hade haft tillgång till. Den gjorde mig varm både före och efter badet. Utom om fötterna, som jag frös om ända tills jag hade värmt upp dem i duschen hemma. Det här gjorde jag fyra dagar på raken under förra veckan. Jag inser att det kan verka lite knäppt att bada i november, så vad var det som fick mig att göra det?

  1. Jag följer yogaläraren Johanna Andersson på Instagram. Hon brukar vinterbada, och hon får det att se så himla skönt ut.
  2. Jag avskyr ju kyla och brukar undvika den så gott det går, gärna genom att vara ute så lite som möjligt på vintern. Men ibland kan man få ett annat resultat genom att göra tvärtom: att ta ett steg fram mot det som är jobbigt eller läskigt i stället för att ta ett steg tillbaka. Så det gjorde jag nu. Och kan man tänka sig – det var skönt!
  3. Jag gillar att prova nya saker. Saker jag gillar kanske blir en ny vana. Saker jag inte gillar är det bara att sluta med igen.
  4. Efter höftoperationen går jag mycket bättre, vilket öppnar för nya möjligheter, till exempel att jag kan ta promenader och att jag kan gå dit jag behöver och göra det jag vill göra i min vardag. Det vill jag gärna njuta av.

Den fjärde dagen kände jag ett starkt motstånd mot både promenaden och vinterbadandet. Motstånd är alltid intressanta både att utmana och att undersöka, tycker jag. Så jag promenerade och badade ändå. Men motståndet släppte inte. Något dygn senare märkte jag att det inte hade något med badet att göra, åtminstone var det inte så jag tolkade det. I stället handlade det om mitt vanliga vintermotstånd. Den där dagen blev starten på en veckas rejäl vinterdipp för mig – eller vinterdepp kanske. Jag har som bekant riktigt svårt för vintern, och den här veckan påverkade det mig ordentligt.

Från och med i går känns det bättre igen. Det är märkligt att kylan och mörkret påverkar mig så mycket, trots att jag vet att jag kommer att lämna landet snart. Ja, jag tar mitt pick och pack och flyttar kontoret till La Gomera under en period som vanligt. Om 24 dagar för att vara exakt. Men vem räknar? ;-)

Vem hade trott att den här vinterhataren skulle ge sig på att vinterbada?

Hur välja mellan disciplin och lust?

Jag har två motstridiga drivkrafter – vi kan kalla dem hjärnan och magkänslan – och det är inte alltid jag kan avgöra vilken jag ska följa. Hjärnan kan ge mig disciplin att göra något som jag vet är bra för mig, till exempel nå ett mål som jag har satt upp. Magkänslan kan hjälpa mig att lyssna på den inre rösten som säger vad jag verkligen vill – det är inte alltid jag förstår det annars.

Jag vill gå på lust

Jag skulle gärna bli bättre på att följa lusten och göra det som känns rätt för stunden. Jag vill gärna tro att magkänslan (eller kroppen/lusten/själen/det undermedvetna/vad-jag-nu-ska-kalla-det) säger åt mig att jag behöver vara ledig så betyder det att jag faktiskt behöver vara ledig, och inte bara att jag är lat.

Hjärnan prioriterar omedelbar belöning

Problemet är att jag inte kan lita på de signaler jag får. Hjärnan belönar nämligen omedelbar tillfredsställelse framför det som är bra för oss på sikt. Låt oss ta ett enkelt exempel. Du väljer mellan att gå till gymmet eller att sätta dig i soffan och trycka i dig ett halvt kilo lösgodis. Du väljer soffan. Hjärnan skickar ut massor av sköna hormoner som får dig att må superbra för en stund. Nästa dag när du ska göra samma val kommer du ihåg hur bra du mådde i soffan i går. Så du gör samma val igen. Trots att du vet att du på sikt kommer att må bättre av att motionera regelbundet och inte äta så mycket socker så väljer du den omedelbara belöningen.

Hur kan jag tolka signalerna?

När jag lyssnar inåt och får en signal om att jag vill eller inte vill göra något, hur vet jag då om det är magkänslan som kommer att leda mig rätt eller om det bara är den lata hjärnan som vill ha belöning omedelbart? Oftast handlar det om situationer som är svårare att tyda än exemplet med soffan kontra gymmet.

Min magkänsla säger ofta nej till saker som jag verkligen vill göra – eller ja till saker som inte är bra för mig. Jag kanske äntligen har lyckats avsätta en dag till kalendern för att skriva på min kommande bok – något som jag har längtat efter att göra – och ändå prokrastinerar jag. Då behöver jag lära mig att ignorera magkänslan, som säger åt mig att kolla mitt Facebookflöde en gång till, och plocka fram disciplinen.

Min fråga är alltså: Hur vet jag när jag ska lyssna på magkänslan och när jag ska köra över den med disciplin? När jag känner ett motstånd mot något, hur vet jag om det är en signal att det här är fel för mig eller om jag bara är lat? När jag känner lust att göra något: hur vet jag om det är en signal om att jag är på rätt spår eller bara hjärnans belöningssystem som lurar mig? Hur gör du?

Gräsänderna funderar nog inte så mycket på det här med lust eller disciplin

 

Hur gör du när du inte får tydliga besked?

Jag måste erkänna en sak: jag har oerhört svårt för när människor inte lämnar tydliga besked utan bara låter saker hänga i luften. (Jag har tidigare skrivit om att säga nej.)

Jag har varit med om att jag har tagit tåget från förorten in till stan bara för att upptäcka att mitt lunchsällskap har glömt bort vår lunch och är någon helt annanstans.

En liknande situation där vi inte har bestämt tid och plats, men som stör mig lika mycket, är den här. En bekant säger ”Vi kan väl fika någon dag?” och jag säger ”Ja, visst hur ser det ut nästa torsdag eftermiddag?”, och personen svarar ”Jag ska kolla upp det; jag återkommer.” Och sedan återkommer hen aldrig. Jag blir sittande med en tidpunkt i min kalender som jag måste hålla öppen och planera utifrån att jag kanske ska fika med den här personen men jag får aldrig något besked.

Ett jobbexempel är det här: Jag mejlar en person som jag hoppas kan ge mig återkoppling på sakinnehållet i en text i ett projekt jag jobbar med. Personen är inte inblandad i själva projektet utan är anställd hos kunden som anlitar mig i det här projektet. Personen svarar att hen ska försöka hinna titta på texten till på onsdag. På tisdagen har hen inte svarat och då mejlar jag igen och frågar om hen kommer att ha möjlighet att ge mig återkoppling på texten. Jag vill veta om jag kan räkna med hens återkoppling eller om jag behöver lösa det på något annat sätt. Jag får aldrig något svar på det mejlet.

Det här är för mig så otroligt fascinerande. Jag skulle aldrig kunna bara släppa något på det sättet. I min värld lämnar man alltid ett besked. Om något händer längs vägen så ser jag det som min skyldighet att tala om det för de andra som är inblandade. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har glömt bort att jag har bestämt att träffa någon. Om jag skulle få förhinder så skickar jag ett sms på morgonen och talar om att jag måste ställa in. Om det inte funkar att fika på torsdag så berättar jag det så fort jag vet. Om jag märker att jag inte hinner läsa den där texten så mejlar jag och talar om det. Det tar 30 sekunder att skicka mejlet ”Jag är ledsen men det körde ihop sig och jag kommer inte att hinna”.

Jag inser att jag är rigid i den här frågan, men det här är viktigt för mig. Jag har valt bort både vänner och samarbetspartners för att de inte lämnar besked eller inte kommunicerar tydligt.

Men det är ju inte alltid det finns möjlighet att välja människor i sin närhet på det sättet. Så vad gör jag då när jag har att göra med personer som inte lämnar tydliga besked?

I lunchfallet dubbelkollar jag numera att det vi har bestämt fortfarande gäller. Jag skickar ett sms på morgonen och kollar att lunchen fortfarande är på.

I fikafallet och återkopplingsfallet har jag inte hittat någon lika bra lösning. Jag kan ringa och fråga förstås, men i likhet med många andra introverta skyr jag telefonen som pesten. Annars är det bästa kanske att anta att det inte blir något. Leta efter någon annan som kan ge återkoppling. Planera bort fikaluckan och säga ”oj då, jag trodde inte att du kunde eftersom du inte hörde av dig”. Om jag vet att jag har att göra med någon som inte alltid lämnar besked så kan jag ibland skriva i ett mejl att ”jag håller den här luckan i min kalender tills på tisdag” eller något liknande. Kanske ska jag ta för vana att alltid skriva något sådant?

Hur gör du när du inte får tydliga besked? Eller är det inte så viktigt för dig?

Hur börjar man skriva en bok?

Hur börjar man egentligen skriva en bok? Frågan har antagligen lika många svar som det finns författare. Eller kanske som det finns böcker. Själv brukar jag tänka att det inte spelar någon roll hur jag börjar, eftersom jag ändå ska redigera boken i ett senare skede, och då kan jag ändra eller flytta om stycken och kapitel precis som jag vill. Kanske är det inte alls det som är bokens början från början som kommer att bli bokens början till slut :-)

Jag hittade ett citat som jag hade klippt ut ur tidningen Skriva förra vintern, närmare bestämt ur numret från november/december 2016. Så här stod det:

”Johan Theorins tips för en stark start:

  • Börja med en person och ett konkret problem.
  • Undvik att vara vag eller alltför högtravande.
  • Skriv första meningen som det faller dig in, du kan alltid skriva om i efterhand.”

Hur tänker du om att börja skriva?