Författararkiv: jennyforsberg

Virtuellt boksläpp för Skriv för din målgrupp nu på torsdag

På torsdag smäller det! Då är det boksläpp för Skriv för din målgrupp. Det blir ett virtuellt boksläpp som sker på Facebook, vilket innebär att du kan vara med oavsett var i världen du befinner dig. Allt du behöver är en internetuppkoppling. Vi kommer att mingla och prata om boken och skrivande, och självklart blir det tillfälle att ställa frågor både till mig och till min förläggare Maria på Morfem.

Alla får plats! Varmt välkommen på boksläppet!

Boken finns att köpa redan nu hos internetbokhandlarna:

Skriv för din målgrupp hos Adlibris.

Skriv för din målgrupp hos Bokus.

De bästa böckerna jag läste under sommaren

Det finns så otroligt många bra böcker där ute. Och jag hade turen att få läsa ett gäng av dem under min sommarsemester. Här är de bästa böckerna jag läste i somras, utan inbördes ordning. Länkarna är annonslänkar och går till Adlibris.

  • Elizabeth är försvunnen, av Emma Healey. Huvudpersonen, den dementa 82-åringen Maud, är otroligt fint beskriven. Berättelsen har hennes perspektiv, och jag som läsare får ta del av hennes förvirrade tankar och alldeles egna logik. Parallellt med att Maud undrar var vännen Elizabeth är tänker hon även tillbaka på sin barndom, som döljer ett minst lika stort mysterium. Jag gillade boken från första sidan.
  • När hundarna kommer, av Jessica Schiefauer. Stark ungdomsbok med massor av känslor och genomarbetade perspektiv.
  • Maresi – krönikor från Röda klostret, Av Maria Turtschaninoff. En spännande ungdomsbok med ett djup som gör att den kan läsas på flera nivåer.
  • En ny jord – ditt inre syfte, av Eckhart Tolle. En faktabok, eller självhjälpsbok om man så vill, som blev sommarens verkliga ögonöppnare för mig. Förmodligen mest för att jag läste den vid exakt rätt tillfälle, när jag hade mediterat precis så mycket i mitt liv och läst exakt de andra böcker i det här ämnet som gjorde att jag kunde ta till mig budskapet.
  • Sekten på Dimön, av Mariette Lindstein. Läskig, hemsk och sjukt spännande bok som hade mig i ett järngrepp från första till sista sidan. Det är inte ofta jag läser 500 sidor på ett dygn.
  • Tiggaren, av Sofie Sarenbrant. Klassisk deckare, men riktigt, riktigt bra. Jag tycker faktiskt att Sarenbrant bara blir bättre för varje bok.
  • Disclaimer, av Renée Knight. Psykologisk thriller med många intressanta vändningar.
  • Störst av allt, av Malin Persson Giolito. Genialiskt upplägg, skickligt genomfört. Jag förstår att den har fått pris för årets bästa kriminalroman.

Operera höften – så var det för mig

Jag opererade höften den 22 augusti 2017 på Capio Artro Clinic på Sophiahemmet i Stockholm, Artrokliniken i folkmun. Jag fick alltså en ny höftled inopererad, en höftprotes i metall. Operationen kallas även höftledsplastik. Här beskriver jag hur det var för mig att operera höften.

Det här inlägget sticker ut lite från de andra på bloggen och det är en del i att jag har lust att skriva mer om det som är viktigt mitt liv för närvarande, och inte bara om böckerna och författarjobbet.

En annan anledning till att jag skriver det här är att jag vet att många som ska eller funderar på att göra en höftoperation googlar för att få veta mer. Om du tillhör den gruppen vill jag ställa en fråga innan du läser vidare: Vill du verkligen veta? Det här är absolut ingen skräckhistoria – allt gick bra med min höft – men det kan ändå vara detaljer som du inte har tänkt på och som stressar dig om du har en tendens att oroa dig. Den tendensen har definitivt jag. Jag var nojig som sjutton i flera månader före operationen. Jag valde att inte ta del av andra patienters historier om deras höftoperationer, utan bara lyssna på min läkare och den övriga sjukhuspersonalen på Artrokliniken. Och läsa det som stod hos 1177 Vårdguiden. Du som inte ska operera höften men som ändå tycker att det där med sjukhus är lite läskigt (som jag) rekommenderar jag inte heller att läsa det här inlägget. Dessutom är det långt som tusan :-)

Min oro inför höftoperationen

Min oro inför operationen har haft ungefär följande perioder:

  • Sju år tidigare. Jag fick en remiss till Artrokliniken men avbokade tiden (som jag för övrigt fick vänta på i över ett år) för att jag bestämde mig för att problemen med min höft var på en nivå som jag kunde leva med. På den tiden hade jag inga problem med att promenera, men jag fick med åren större och större inskränkningar i mina övriga fysiska aktiviteter.
  • I vintras. Jag var på mitt vanliga vintertillhåll på La Gomera. Där var det inte bara omöjligt för mig att vandra i bergen; det var även svårt att ta kortare promenader. Jag var, på ett annat sätt än hemma, beroende av att kunna gå för att sköta min vardag. Och det fick mig att upptäcka hur funktionshindrad jag var. Det var då jag insåg att det var dags att gå vidare, och att det antagligen var operation som var vägen framåt.
  • I våras. Jag passerade ett antal instanser av läkare, remiss, röntgen etc, och blev ständigt påmind om att jag behövde operera mig.
  • I maj och juni. Jag träffade min operationsläkare Per Gedin för första gången och fick ställa alla mina frågor till honom. Han var mycket pedagogisk och svarade utförligt och tydligt på allt. Men det var då jag fick veta detaljerna om hur en höftoperation gå till (jag hade alltså gett mig själv googlingsförbud för att inte få informationen från fel källa, och jag hade definitivt inte tittat på några youtubefilmer med höftoperationer. Definitivt. Inte.). Det var då jag fick reda på att de sågar sönder lårbenshalsen och knackar ner en metallgrej i lårbenet, och så byter de ut höftkulan och sätter dit ett par (?) andra delar i plast och metall som typ ersätter brosket. Även om jag var peppad efter det här mötet med läkaren så blev det starten på min operationsångestkulmen, som varade i typ två månader och sammanföll med en period när jag inte mådde så bra för att jag jobbade på tok för mycket.

Sedan tog jag semester och gjorde en massa sköna grejer och tänkte faktiskt inte så mycket på operationen. Jag kunde utan problem prata om att någon skulle såga sönder min lårbenshals. Och mot slutet av semestern gick mina nojor mer och mer över till att handla om att operationen kunde bli inställd. På grund av infektionsrisken får man inte operera sig om man har ett sår eller en större finne någonstans på kroppen (de allra minsta såren är okej), ett fult eksem eller om man är förkyld. För mig visade det sig vara helt omöjligt att inte ha några sår på kroppen, vilket stressade mig något fruktansvärt. Jag fick bland annat ett skärsår på tummen ett par dagar före operationen, men det var tillräckligt litet för att jag skulle komma undan med det.

Höftoperationen – på operationsdagen

Klockan 09.00 på morgonen skulle jag vara på plats på avdelning 3. Jag fick inte äta något från midnatt kvällen innan, och jag fick inte dricka något vatten efter kl. 8. Skölja munnen gick bra, så jag hade med mig en vattenflaska för att göra det om jag skulle bli torr i munnen av nervositet. Men jag var faktiskt inte så nervös som jag hade väntat mig den här morgonen – det var som om jag hade nojat ur mig det mesta under månaderna innan.

Jag fick mitt rum, som jag i ett par timmar delade rum med en person som hade opererat höften dagen innan. Hon verkade oförskämt pigg. Hon sa att hon hade ont, men hon hade inga problem att gå på kryckor och hon kunde till och med böja sig ner och knyta skorna! Jag var grymt imponerad och sa att om jag kunde röra mig så där bra dagen efter så skulle jag vara supernöjd. (Det kunde jag inte, kan jag avslöja, men det visar också hur stor variation det kan vara mellan olika patienter.)

Jag fick ställa in mina saker i ett skåp. Jag fick duscha och tvätta mig med bakteriedödande tvål (vilket jag även hade gjort hemma kvällen innan). Jag fick ta på mig sjukhuskläder och en sjuksköterska ställde en massa frågor. Jag fick något läkemedel också men jag minns inte vad. Något smärtstillande, tror jag, och kanske något lugnande. Och så fick jag ett band runt höger handled med mitt personnummer på. Det måste ha varit här jag fick min infart också. Infart var dagens fackord för mig; det är alltså en plastgrej på armen där man kan trycka in dropp och diverse läkemedel så går de fortare ut i blodet än om man tar dem som tablett.

En sköterska pratade om att jag skulle ta en spruta på mig själv i magen en gång om dagen i tio dagar efter operationen, och att det är blodförtunnande som man tar för att minska risken att få blodpropp. Jag hade hört det förut men jag såg antagligen lite bekymrad ut för hon frågade om det kändes jobbigt. Jag sa ” inte i jämförelse med att någon ska såga sönder lårbenshalsen på mig”. (Men när jag sedan väl skulle göra det så var det ordentligt jobbigt.)

Efter ett par timmar fick jag lägga mig i sängen och bli rullad till operationsavdelningen. Två sköterskor rullade i väg mig, och jag hade en fruktansvärd hjärtklappning när de sköt in mig i hissen. Jag hamnade i uppvakrummet, där man är både före och efter operationen, och fick ett bås att vara i. Där var jag i någon timme medan operationsläkaren, narkosläkaren och narkossköterskan kom förbi med ojämna mellanrum, ställde frågor och informerade om saker. Mina minnesbilder av det här är inte helt klara, men jag minns att läkaren ritade en pil med spritpenna på min högra höft och skrev sina initialer där. Och att jag var tvungen att gå upp och kissa en gång extra för att jag var så nervös

Sedan blev jag inrullad i förberedelserummet. Nu var det ordentligt jobbigt, men samtidigt tänker jag efteråt att jag måste ha stängt av en del känslor – eller redan varit påverkad av läkemedel – hur kunde jag annars ens klara av det här? Jag blev fastspänd, typ som i ett skruvstäd, på sidan i en brits med höften som skulle opereras uppåt. Mina minnen av det här är dimmiga.

Jag rullades in i operationssalen. En operationssköterska presenterade sig – jag minns att han hade glasögon och en mask över munnen. Och det var ett par andra personer i bakgrunden som också sa sina namn. Operationssköterskan sa att jag skulle få syrgas i tub och en medicin som skulle göra mig trött och lite yr, och att det kunde kännas skönt att få domna bort lite. Och jag domnade bort lite och struntade fullständigt i vad som hände. Och sedan tryckte de in själva det sövande medlet i min infart på handen, och sedan var jag borta. Narkos alltså – vilken bra grej :-)

Jag vaknar upp efter höftoperationen

Runt 12-12.30 gissar jag att jag blev sövd. Nästa gång jag var medveten om en tid var 15.40. Att jag har de här tiderna borde betyda att det fanns en klocka på uppvaket, men jag har inget minne av det. När jag vaknade var livet riktigt jobbigt. Jag försökte hitta en liggställning där det inte gjorde ont. Någon sa ”försök ligga still”, men det gick inte, för jag hade ont. Jag minns det som att jag var i halvdvala ganska länge och att allt var jobbigt.

Vid 16 blev jag rullad tillbaka till avdelningen. Min rumskamrat från morgonen hade åkt hem, så jag fick eget rum hela resten av kvällen och natten, och det var verkligen guld, för fy, vad jag hade stört min stackars rumskamrat om jag hade haft någon!

Vid 16.30 tänkte jag för första gången att jag borde skicka ett sms till mina närmaste och tala om att jag var okej, men det tog två timmar till innan jag lyckades samla ihop tillräckligt med energi för att faktiskt göra det.

Jag hade ont och mådde galet illa. Jag är en person som lätt mår illa. Om något har biverkningen illamående så får jag den. Jag har fått narkos en gång tidigare, och då mådde jag också illa. Den här gången fortsatte jag med det hela natten, antagligen både av narkosen och av de smärtstillande medlen jag fick. Jag kunde inte ens sätta mig upp genom att fälla upp sängen, för då mådde jag fruktansvärt illa.

Första natten efter operationen

Natten var jobbig. Jag har supersvårt att somna på rygg, och jag hade svårt att ligga på sidan eftersom jag hade ont. Jag lyckades i alla fall bulla upp med kuddar så att jag kunde sova på sidan i 1,5 h. Sedan blev jag väckt för att jag skulle ta mer smärtstillande. Det var vid midnatt, och sedan somnade jag aldrig om. Jag var vaken hela natten. Jag hade ont, ringde på sköterskan och fick smärtstillande, mådde mer illa av medicinen, ringde på sköterskan och fick medicin mot illamåendet, var hungrig och ringde på sköterskan för att se om jag kunde få något att äta, men jag kunde inte äta eftersom jag mådde illa. Jag lyckades i alla fall få i mig en del nyponsoppa, och däremellan låg jag och stirrade i taket.

På morgonen lyckades jag sova i typ en halvtimme. Och så fick jag frukost – te med honung och rostat bröd med ost. Och jävlar vad gott det var! Jag petade även i mig ett smörgåsrån med ost. Och kanske någon rawfoodboll som jag hade med mig. Och mer nyponsoppa. Och äppeljuice. (I min värld är det för övrigt underligt att de inte har till exempel någon frukt, utan att det är gluten, mjölkprodukter och saker med tillsatt socker som gäller – är det verkligen den bästa återhämtningsmaten?).

Men under den här natten så kände jag en så stark tacksamhet. För att det finns människor som orkar jobba inom vården, och som tog hand om mig när jag hade det jobbigt. För hur snälla och omtänksamma alla var. Och för att jag får betala skatt, och då ingår allt det här. Helt fantastiskt ju!

På morgonen träffade jag doktorn som hastigast, och han sa att operationen hade gått bra (det hade jag faktiskt inte fått höra ordentligt innan; det hade jag bara antagit). Han trodde inte att jag skulle kunna åka hem under dagen, med tanke på hur illa jag hade mått på natten, och det trodde inte jag heller.

Dagen efter höftoperationen

Framåt morgonen fick jag hjälp av en sjuksköterska med att bulla upp med en kudde under knäna och en som låg lite i kanten under den opererade höften/rumpan. Det var en avgörande grej som gjorde livet lättare de närmaste timmarna. En orsak till att jag hade så ont under natten var att jag låg stilla hela tiden och därför fick ont i benet av trycket mot sängen. Ett tips till dig som är patient är alltså: se till att få extra kuddar (det hade jag bett om redan innan) och se till att få hjälp att bulla upp med dem så att det blir så bekvämt som möjligt. Och om du inte mår så illa som jag: försök att komma upp och röra på dig.

Fysioterapeuten kom förbi och hjälpte mig att ta mig ur sängen och gå några steg på kryckor. När jag väl hade börjat röra på mig kändes allt oändligt bättre. Vi gick igenom rehabprogrammet för de första veckorna. Jag kunde inte göra allt. Och jag fick avvakta lite med att gå i trappor, för han trodde att det skulle bli för mycket för mig på en gång.

Jag blev körd i rullstol till röntgen. Och så fick jag kikärtsgryta till lunch (jag hade bett om vegetarisk mat) som jag fullständigt slukade. Plötsligt var jag hungrig hela tiden. Under eftermiddagen åt jag lite mellanmål som jag hade med mig. Jag mådde fortfarande illa men det hindrade mig inte längre från att äta.

Jag hade fortfarande rejält ont, men jag var uppe och rörde på mig några gånger, och gjorde ett par av rehabövningarna. Gick några steg i en trappa med hjälp av fysioterapeuten. Och så var läkaren där igen och kommenterade röntgenbilden. Han sa att den nya höften satt precis som han ville. För honom fick jag åka hem om jag ville – eller stanna kvar till nästa dag. Och fysioterapeuten hade sagt samma sak.  Och nu hade jag fått en ny rumskamrat, så jag hade inte rummet för mig själv längre. Så jag bestämde mig för att åka hem.

Snälla maken kom och hämtade mig kl. 18 och vi åkte till apoteket så att han kunde hämta ut alla mina sjutusen mediciner. Och sedan var jag hemma. Så skönt!

Jag har fortfarande inte tittat på några Youtubefilmer, och jag har bara googlat när det har varit något mycket specifikt som jag vill ha svar på om tiden efter en höftoperation.

Jag ska få en ny höft

I morgon, tisdag, ska jag få en ny höft inopererad. Jag har artros i båda höftlederna sedan sju år tillbaka. Eller kanske har jag haft det längre – jag vet faktiskt inte hur det där fungerar – men sedan sju år tillbaka har jag besvär av det.

Det handlar inte om att jag går runt med stora smärtor i min vardag, men jag har blivit mer och mer funktionshindrad under de här åren. Förutom höfterna så har jag även ett mindre diskbråck i ryggen som jag känner av i varierande grad, och periodvis har jag en hel del strul med mina knän.

Innan kroppen blev trasig för sju år sedan var jag en person som tränade hårt, ofta och mycket. Först var jag tvungen att sluta träna karate. Och sedan har jag skurit ner på fler och fler fysiska aktiviteter. Jag fick sluta jogga, har inte åkt inlines på många år nu, kan inte göra någon tung styrketräning för benen utan det blir lätt rehabträning (men tyngre styrka för överkroppen, där jag fortfarande är stark). Men: Det var också den trasiga kroppen som fick mig att börja göra mer och mer yoga. Att avstå från fysisk aktivitet är inte min grej, så jag gör det jag kan. Yoga. Jag har yogat till och från sedan millennieskiftet, men tidigare blev det inte mer än någon enstaka gång i veckan – jag prioriterade hårdare fysisk träning. Sedan några år tillbaka är yogan en stor del av min livsstil. Tillsammans med annat som jag ägnar mig åt, som också handlar om att vara medvetet närvarande: meditera, sjunga, dansa fridans och så vidare, så ger det här mig oerhört mycket. Så den viktigaste meningen med att min kropp är trasig tycks vara att jag skulle hitta djupare in i yogan.

Men det var ju inte det jag skulle prata om :-)

I vintras när jag var på La Gomera så blev jag plågsamt medveten om hur dåligt skick mina höfter, framför allt den högra, är i nu. Inte nog med att jag inte kunde vandra i La Gomeras vackra berg längre. Jag kunde knappt ens gå en promenad. Det blev ett stort problem att jag hade hyrt en lägenhet som låg en bit ifrån dalens centrala delar, och att jag behövde promenera vart jag än skulle. Hemma i Sverige har jag bit för bit, nästan utan att jag har märkt det, skapat mig ett liv där jag inte måste gå så mycket. Jag cyklar när jag ska någonstans i närheten. Jag kan gå korta sträckor som till tåg, bussar och oftast från tunnelbanestationer och dit jag ska. Men i vintras blev det tydligt att jag är funktionshindrad i min vardag. Det var dags att operera höften.

Och nu har jag en tid för höftoperation inbokad i morgon. Under de senaste månaderna har jag tagit mig igenom de värsta orosmomenten om att någon ska såga sönder min lårbenshals, plocka ut höftleden och sätta in reservdelar i metall och plast. De senaste veckorna har min oro främst handlat om allt som kan göra att operationen inte blir av. Jag får inte operera mig om jag har ett sår någonstans på kroppen (de minsta småsåren typ pappersskärsår på fingret är okej), om jag har en rejäl finne någonstans på kroppen (det känns ju svårt att göra något åt), har ordentliga eksem (mina är under kontroll just nu) eller har en förkylning.

Jag har isolerat mig från människor så gott det går senaste veckorna för att inte riskera att någon smittar mig med ett förkylningsvirus. Jag försöker verkligen undvika att skrapa i någonstans eller göra illa mig, men det känns helt omöjligt att inte ha ett enda sår på hela kroppen. Senast i lördags skar jag mig på en plastförpackning i köket, och fram tills i morse när jag hade fått okej på det såret så var jag inte alls säker på att det skulle bli någon operation i morgon. Och så går jag och baddar sprit på minsta finne och hoppas, hoppas, hoppas att den inte ska växa sig större. Ja, jag är nojig, och det är okej. Det är en stor grej för mig att jag ska genomgå den här operationen. Och just nu ser det ut att bli av.

Där är jag just nu.

Jag har en massa saker att blogga om, och jag har även lite idéer om åt vilket håll jag vill styra den här bloggen framöver. Jag hoppas att jag även faktiskt lyckas avsätta tid för bloggandet under hösten; jag har lite idéer om det också. Men först en sjukskrivning. Om operationen blir av som den ska så kommer jag att vara sjukskriven i någonstans mellan en och två månader, skulle jag tro. Jag gissar att det inte blir så mycket bloggat då. Eller så är det då det blir mycket bloggat. Den som lever får se :-)

Kram så länge så hörs vi framöver!

Min sommarsemester 2017 – en summering

I det här inlägget berättar jag om min semester och vad jag har haft för mig i sommar. 

En lång sommarsemester – den bästa investeringen i mig och mitt företag

Jag har skrivit förr om hur viktigt det är för mig att få vara ledig på sommaren, hur bra jag mår av det och hur den återhämtningen ibland har varit avgörande för att jag har orkat köra eget i femton år. Även om jag har perioder när jag jobbar (för) mycket så kommer det alltid en sommar när jag får all den vila jag behöver. Och så orkar jag ett år till :-) Så jag går inte in på det mer här. I stället tänkte jag berätta vad jag har haft för mig under sommaren.

En vecka på Öland med snabb nervarvning

Jag var på Öland en vecka tillsammans med maken. Han lyckades hyra den perfekta introvertstugan för oss. Mannen som hyrde ut stugan hade ett hus på samma tomt men bodde inte där till vardags, så det var bara vi där. Vi behövde inte prata med någon på hela veckan, och vi kunde hänga ute på tomten med makens två hundar utan problem (den ena har en tendens att bli fullständigt galen om det är andra människor eller djur i närheten). Dessutom låg den lilla stugan precis vid vattnet.

Min förväntan var att jag skulle få det ganska tufft att varva ner; jag hade jobbat på tok för mycket i flera månader och mått dåligt av det ett tag. Och jag har tidigare varit med om att jag har haft svårt att varva ner från ett sådant läge, och att jag har känt mig liksom bakfull den första veckan eller så. Vi åkte till Öland på en lördag, som var den första dagen på semestern, och när vi kom dit på kvällen så veckohandlade vi och packade upp och såg till att vi inte hade några måsten dagen efter. På söndag morgon satt jag på stenstranden och tittade ut över vattnet och tänkte att ”nu börjar jag nervarvningen; undrar hur lång tid den tar”. Och redan på söndagskvällen var jag helt dagvill och trodde att vi hade varit där i flera dagar. En dag tog det att varva ner!

Att åka iväg så där direkt första dagen på semestern är helt klart mitt bästa knep för att varva ner snabbt och på så sätt få ut mer av semestern.

Sjunga i Värmland

Jag var hemma någon dag och packade om och sedan tog jag tåget till Värmland för att sjunga i en vecka med min favoritsångpedagog Ange Turell.

Så härligt att få genomsköljas av sång hela dagarna, och i vackra och somriga omgivningar dessutom. En bonus var att min rumskamrat lärde mig några för mig nya örter att koka te på. På rawfoodsidan har jag skrivit om att gå ut och plocka växter och göra sitt eget örtte.

Pånyttfödd efter yogafestivalen på Ängsbacka

Jag var hemma i en vecka, och så bar det iväg till Värmland igen, närmare bestämt till yogafestivalen på Ängsbacka. Det var fjärde gången jag var där. Den här gången kände jag ett stort motstånd mot att åka – så där som man kan göra ibland inför något som man vet är bra för en men innebär en del jobb. Jobbet i det här fallet är att under en hel vecka med yoga, sång, dans, meditation, föreläsningar så kommer det upp massor av känslor och tankar och veckan innebär alltid att man jobbar med sig själv, ofta på djupet. Det är så klart fantastiskt, men det kan också vara lite jobbigt. Och det var allt det där. Jag hade en superbra vecka och kom hem och kände mig totalt upplyst och pånyttfödd. Det går inte att beskriva hur mycket man hinner vara med om på en veckas yogafestival; sista dagen kändes det som om jag hade varit där i en hel månad.

Bilden föreställer de gongar som gongmästarna slår på i ett gongbad, där deltagarna ligger på madrasser och låter sig omslutas av klangen.

På klippan i Finnhamn

Några dagar senare tog jag Vaxholmsbåten ut i Stockholms skärgård, närmare bestämt till Finnhamn, tillsammans med en vän och kollega. Lite av en konferensresa, fast i väldigt avkopplat läge. Vi tillbringade ett par dagar på klippan i solen och jag fick massor av input på jobbsaker som jag går och ältar. Jag borde över huvud taget lufta mitt ältande oftare – saker brukar må bättre av att få ljus på sig än att gömmas i mina mörka hjärnvindlingar.

Hemester i kombo med strategiklur

Därefter har jag haft ett par veckor på hemmaplan som har varit en kombination av att vara ledig och att ägna mig åt målplanering, strategiarbete och allmänt klurande. Och lite administration. Det är vid den här tiden på året som jag sätter upp mina mål för det kommande året och funderar på vad som inte var bra under det senaste året (jag jobbade för mycket!) och vad jag vill göra annorlunda (prioritera att leva före att jobba!). Vid den här tiden brukar min hjärna ha kommit in i ett läge där den bara är just den här tiden på året. Den har varit nervarvad och avkopplad en längre period och jag har distans till vardagen. Dessutom har jag varit iväg på aktiviteter som startar processer i både kroppen och huvudet, och jag brukar oftast ha gjort några nya insikter under sommaren. Så även i år.

Skördat massor av godsaker på min odlingslott har jag gjort också förstås.

Summa summarum har jag haft en helt fantastisk semester.

Jag läste 16 böcker under semestern. Flera av dem var ruskigt bra. Låt mig återkomma med ett separat inlägg om dem.

Det enda jag inte är nöjd med är att jag plockade på tok för lite blåbär. Det har flera orsaker:

  1. Jag var för upptagen med att sjunga, göra yoga, titta på havet, läsa böcker, hänga på klippan och så vidare, och var inte hemma så mycket.
  2. Det var inget vidare blåbärsår i år, i alla fall inte hos mig.
  3. Just nu försöker jag vara så försiktig jag kan för att inte få några sår på kroppen. Om jag har ett sår får jag inte göra min höftoperation som är planerad till på tisdag. Det är lätt att få sår i blåbärsskogen upptäckte jag när jag var där i förra veckan, så jag gav upp det.

 

Jag hade tänkt att skriva mer om min kommande höftoperation här, men nu har jag redan skrivit så långt, så det får bli ett separat inlägg. Jag återkommer!

Hoppas att du har haft en lika fantastisk sommar som jag! :-)

Jag saknar att blogga

Det har nu gått sisådär tio veckor sedan jag bestämde mig för att testa att inte blogga lika mycket längre. Under den perioden har jag haft en katastrofalt för hög arbetsbelastning, så det var bra att jag inte dessutom kände pressen att skriva ett par blogginlägg i veckan.

MEN: Jag saknar att blogga! Eller rättare sagt: jag saknar att skriva de där lite mer reflekterande inläggen. Jag har ju börjat använda mina andra sociala kanaler mer, men där har jag gjort kortare inlägg.

Här är några exempel på mer reflekterande inlägg som jag har skrivit i år, bara så att du ska veta vad jag pratar om:

Det är förstås möjligt att skriva reflekterande inlägg på Facebook också, och det hade jag tänkt göra, men det myckna jobbandet kom helt enkelt i vägen. Och bloggen är snäppet bättre för det. Här kan jag bre ut mig hur mycket jag vill.

Min plan för bloggen framöver blir därför att skriva mer än vad jag har gjort den senaste tiden, och kanske inte lägga så mycket tid på att skriva om mitt pågående bokarbete. Jag har ett tema som jag är sugen på att styra bloggen mer mot, där de mer reflekterande inläggen passar in. Kanske kommer jag att skriva mer om det jag känner för och mindre om sådant som jag tänker att en författarblogg borde handla om? Jag ska klura på det här under sommaren, och så tar jag ett omtag till hösten.

Min nya bok: Skriv för din målgrupp – tips för träffsäkra texter

Men det händer ju saker i mitt författarliv också. Så här ser min kommande bok ut:

Den heter alltså Skriv för din målgrupp – tips för träffsäkra texter och kommer ut i september. Kul va?

På fredag loggar jag ut för att ta en lång och skön och extremt välbehövlig semester. Oj, vad jag har gjort mig förtjänt av det!

10 misstag författare gör – lättillgänglig och pedagogisk skrivhandbok

Jag läste boken 10 misstag författare gör av Kristina Svensson, Kim M Kimselius och Lennart Guldbrandsson. Jag var nyfiken på boken både för att det är ett intressant ämne och en bra vinkling och för att jag känner författarna. Nåja, ”känner” i varierande grad, men jag är i alla fall Facebookvän med dem alla tre ;-).

Det jag gillar mest med boken är att den är så konkret. Författarna delar med sig av lättfattliga exempel på sina egna och andras misstag. Det låter kanske inte så pedagogiskt att utgå från misstagen, alltså hur man inte ska göra, men oroa dig inte: boken är tvärtom mycket pedagogisk.

För min egen del kände jag ibland under läsningen att jag inte helt ingår i målgruppen. Med snart sex böcker ute har jag redan gjort en hel del av misstagen och förhoppningsvis lärt mig något av dem. Andra misstag har jag lyckats undvika genom att läsa författar- och egenutgivarhandböcker innan jag började eller längs vägen. Och det känns helt rimligt att en författarhandbok i första hand riktar sig till personer som är nya som författare, alltså inte riktigt till mig.

Men boken innehåller även massor av matnyttigheter som inte (bara) riktar sig till nybörjaren, så jag tar med mig ett gäng smarta tips och bra idéer från läsningen.

Vad lärde jag mig?

Här är några av de saker som jag plockade upp ur boken:

  •  ”Låtsas att du måste berätta allting utan ord. Rita en teckning eller välj en bild som säger samma sak. Verkar det omöjligt? Det är det inte. Du har bara inte vant dig vid att tänka på det sättet. Ge dig åtminstone en timme att lära dig hur du ska göra.” Det här är ett skrivtips från Lennart för att undvika att överösa romanläsaren med bakgrundsinformation. När man sedan har valt bild så kan man sätta in den i en scen. Det här låter intressant. Och svårt! Och som något jag skulle behöva.
  • Gör inte dig själv till romanens huvudperson, eftersom det då är lätt att man som författare vill skydda sig själv. Det smarta tipset är att i stället göra sig själv till hjältens rådgivare.
  • Stryk de första och de sista replikerna i varje dialog.
  • Motivera precis varenda handling som personerna i boken gör.
  • Rekommendera andras böcker till potentiella läsare, snarare än att till varje pris sälja in dina egna böcker. Det är bättre att du rekommenderar rätt bok till rätt person än att du rekommenderar din egen bok och läsaren inte blir nöjd.
  • Om du ska samarbeta med andra författare, se till att de har lika många läsare som du. Om du samarbetar med författare som har färre läsare än du så kommer de också att dra färre läsare än du till ert gemensamma projekt.
  • Fokusera på att nå dem som faktiskt gillar dig och dina böcker på riktigt än på att få så många fans/gillare/följare som möjligt.
  • Se till att få kritik tidigt i processen med en bok, eftersom det är lättare att rätta till saker då.
  • Oroa dig inte för att någon annan ska stjäla dina idéer. De flesta författare har betydligt fler idéer till böcker än de har tid att faktiskt skriva böckerna.
  • Krama ut allt ur din bokidé. Hur kan du dra historien till sin spets? Vilka inneboende ämnen finns det i idén som du också kan göra något av? Gör en lista med femtio idéer på hur du skulle kunna utveckla historien.
  • Förhandla med förlaget om avtalet. Och stirra dig inte blind på royaltyprocenten; det kan finnas annat att förhandla om. För den som är ute och säljer böcker mycket själv kan det till exempel vara guld värt att få fler friexemplar av boken att sälja.
  • Ha inte för bråttom med att anlita en agent. Tänk i stället igenom varför du behöver en. Kanske blir det billigare att anlita de tjänster du verkligen behöver separat, till exempel en jurist för att förhandla om förlagsavtal, en säljare för att sälja in boken till förlag och en mentor att prata författarkarriär med. Om du anlitar en agent så se till att de bara får procent på de affärer som de har sålt in, så att du inte till exempel behöver betala procent till agenten på föreläsningsgig du själv har sålt in.

Allt du behöver veta om Wikipedia

Lennart Guldbrandsson verkar för övrigt veta exakt allt som finns att veta om svenska Wikipedia. Han har varit presskontakt åt dem i flera år och skriver fortfarande artiklar där. Boken innehåller en lång och matnyttig artikel av honom som handlar om hur man som författare kan förhålla sig till Wikipedia, och vad som gäller om man är intresserad av att få en artikel om sig själv där. Rekommenderad läsning!

Nästa bok redan ute

10 misstag författare gör är författarnas första bok i den här samarbetskonstallationen. Boken kom ut förra året och faktum är att deras bok nummer två, med den för mig mycket lockande titeln 10 tips för att leva på din kreativitet, redan är ute. Den är självklart på min läslista.

(Uppdatering i sista stycket för att jag hade fått titeln på den nya boken fel. Och se: med rätt titel kunde jag till och med hitta den hos nätbokhandlarna och göra en (annons)länk ;-)

Strunta i de tidigare böckerna?

Min jobbtillvaro är (för) splittrad mellan många olika saker. Ibland har jag en känsla av att ju fler olika saker jag tidigare har ägnat mig åt, desto längre blir min att göra-lista. För att bli konkret så låter jag det här blogginlägget handla om mina böcker. Jag har skrivit fem böcker och jobbar på den sjätte. I princip alla de fem tidigare böckerna är periodvis fortfarande på min att göra-lista. Några exempel:

Jag skulle behöva göra en e-bok av Tsunamin. Det har stått på min att göra-lista i ett år nu, sedan boken kom ut, men jag har inte hunnit med det. Det är inget stort jobb om jag anlitar samma formgivare som för pappersboken. Jag tittar på att göra-listan och tänker att jag borde verkligen göra det här, men så är det varken viktigast eller mest bråttom just nu.

De flesta av mina böcker säljer inte sig själva. (Tydliga texter är undantaget.) Om jag vill att böckerna ska sälja måste jag vara ute och sälja dem. Som jag har skrivit om tidigare har jag fattat beslutet att jag inte ska lägga så mycket av min tid och energi på det. Men någon gång ibland är jag ute och säljer – lördagen den 27 maj ska jag till exempel stå på Täby torg tillsammans med Stockholmsförfattarna, något som vi också gjorde för ett par veckor sedan.

När jag fick royaltyspecen för Tydliga texter nu under våren så såg jag att den var nästan slutsåld. (Igen! Hurra!) Eftersom jag hade noterat en återkommande företeelse i boken som skulle behöva uppdateras så frågade jag förlaget om jag fick uppdatera den innan de trycker nya böcker. Det fick jag, och när jag gick igenom boken så hittade jag förstås fler saker att uppdatera. Jag la en del tid på att göra diverse små ändringar och uppdateringar och nu är det en ny upplaga på gång av boken – fjärde upplagan. Det innebär att jag kommer att bolla saker fram och tillbaka med förläggaren och sedan ska jag göra en korrekturvända i slutet. Superkul med en ny upplaga. Fler saker på min att göra-lista.

För mina romaner Tsunamin och Akrobaten är jag ju inte bara författare utan även förläggare. Det innebär lite administration även när böckerna redan är ute. Till exempel behöver jag regelbundet se till att böckerna finns att beställa hos BTJ, för annars blir de av någon outgrundlig anledning listade som ”tillfälligt slut” där efter några veckor. Det här är en arbetsuppgift som står på min att göra-lista varje månad.

Och så vidare, och så vidare. Och det här är inte något som är specifikt för mina böcker. Det gäller även för en massa annat som jag tidigare har jobbat med och som fortsätter att generera punkter på att göra-listan. Jag börjar komma till ett läge när det är ohållbart. Jag planerar att göra en ordentlig översyn över min lista försöka göra en (bort)prioritering. Men hur? Hur gör andra författare, och då särskilt egenutgivare som även behöver jobba med annat?

Om jag skulle utgå från 80/20-regeln, alltså att göra de 20 procent av jobbet som ger 80 procent av resultatet, så blir det så här: Jag fortsätter att lägga tid på Tydliga texter eftersom det är den som säljer. Resten av mina tidigare böcker struntar jag helt i, och så koncentrerar jag mig på att skriva nya. Efter varje ny bok så har jag en period i början när jag satsar på marknadsföring och sälj (det är så jag brukar göra), men om jag inte får snurr på den under den perioden så måste jag släppa den helt. Alltså helt. Det gör ont att tänka på att lämna Tsunamin att inte sälja mer – det är en bra bok, om jag får säga det själv ;-) Men kanske är det så jag måste göra? Hur tänker du? Jag tar gärna emot tankar och goda råd.

”Jag är inte förvånad”

Låt oss anta att jag har blivit illa behandlad på något sätt – det kan vara stort eller litet, allt från att jag har blivit bestulen på något till att en okänd person säger något otrevligt till mig på bussen. Låt oss säga att jag sedan skriver om det på sociala medier. Eller så berättar jag om det för en bekant, det spelar ingen roll. Det är svaret som jag får som jag vill fokusera på här. Ofta får jag nämligen kommentaren ”Jag är inte förvånad.”

Va? Varför inte? Sedan när blev det okej att behandla varandra illa? Jag blir i högsta grad förvånad varje gång det händer mig eller någon annan, och det tänker jag fortsätta bli. Jag tänker fortsätta tro gott om mina medmänniskor. Jag tänker fortsätta ta för givet att ingen stjäl från mig. Jag tänker fortsätta utgå från att människor i min omgivning är trevliga mot mig.

För om jag inte förutsätter att världen är god och att alla runt omkring mig är goda, vad har vi då för samhälle? Ska vi gå omkring och förvänta oss det sämsta från varandra? Ska vi utgå från att våra medmänniskor är otrevliga redan innan vi vet det? Ska vi ta för givet att vi kommer att bli bestulna?

Nej tack, den världen vill inte jag leva i! Jag tänker fortsätta att bli förvånad varje gång jag eller någon annan blir behandlad illa. För jag vill inte att hat, terror och kriminalitet ska bli det normala.

Mindre blogg, mer Facebook

Jag tänkte blogga lite mindre regelbundet här framöver. Bloggen är inte nerlagd men det står inte längre på att-göra-listan att blogga ett par gånger i veckan, utan det blir mer när det är något särskilt jag vill prata om, och som är för långt för ett Facebookinlägg. För jo, det är nog så det blir: fler inlägg på min författarsida på Facebook och färre här.

Jag provar så ett tag i alla fall och så får vi se hur jag trivs med det. Och hur du som läsare trivs med det. Så häng på till min författarsida på Facebook nu!

Det går också att följa mig som @forfattarjenny på Twitter. Och på Instagram som @forsbergjenny.

Om du vill följa mina konton för mitt företag Klartext så heter Facebooksidan Klartext och Twitterkontot @iklartext.

Skriv gärna en kommentar om du tycker något! Kram så länge!