Kategoriarkiv: fri

Sammanfattning av 2017

För ett år sedan sammanfattade jag år 2016, och eftersom jag gillade att skriva ett sådant inlägg gör jag det igen. Här kommer det: en sammanfattning av 2017.

Ett av mina mål för 2017 var att jag skulle jobba mindre. Det lyckades jag bra med under tre fjärdedelar av året. I början av året hade jag det målet färskt i minnet och tänkte verkligen på det. Sedan dök det upp ett projekt där jag inte hade stämt av förutsättningarna tillräckligt noga med kunden, vilket gjorde att det blev mer jobb än jag hade planerat. Samtidigt råddade jag några småuppdrag, redigerade det sista på Skriv för din målgrupp och gjorde ändringar i Tydliga texter inför den fjärde upplagan. Behöver jag säga att det blev för mycket? Jag höll på att jobba ihjäl mig. Igen. Det blev tre månader med på tok för mycket jobb. Tre månader när jag mådde ganska dåligt av stressen.

Samtidigt drog jag in bra med pengar under den perioden. Det är så svårt med den där balansen. Å ena sidan har jag som egenföretagare inte en jämn ström av jobb, utan när det dyker upp ett bra uppdrag där förutsättningarna ser rätt ut så behöver jag ta det. Jag ska absolut inte jobba så där mycket som jag gjorde under april, maj och juni. Men jag drog in tillräckligt med pengar för att inte behöva känna någon ekonomistress under resten av året, och det är också värt något. Å andra sidan var det ren tur att jag lyckades hålla mig på rätt sida om den sjukliga stressnivån. Tänk om jag hade blivit utmattad på riktigt och blivit sjukskriven, kanske i flera år. Jag får inte riskera min egen hälsa. Den är viktigast.

Sedan hade jag en lång sommarsemester. Som vanligt den bästa tiden på året för mig. Det är då jag vilar och återhämtar mig. Och det var förstås extra välbehövligt efter en period av för mycket jobb. Det är också under sommaren jag sätter mål för det kommande året och gör insikter om hur jag vill leva och jobba.

En insikt som kom under sommaren var att det var dags att växla upp min meditation. Innan dess formulerade jag den vanan som att ”jag mediterar varje morgon som jag inte ska iväg någonstans”, vilket blev 4–7 dagar i veckan, beroende på vad jag hade för mig för övrigt. Jag satte ingen klocka utan reste mig ur meditationen när jag kände för det, vilket oftast var efter en kvart ungefär. Sedan i somras ser min meditationspraktik ut så här: ”jag mediterar i en halvtimme varje dag”. Jag går inte upp tidigare på morgonen för att meditera utan om jag ska iväg någonstans så behöver jag avsätta den där halvtimmen senare under dagen eller på kvällen i stället. Men eftersom jag oftast jobbar hemma har jag nästan alltid tid att meditera på morgonen innan jag börjar jobba. Jag inser att jag inte har skrivit så mycket om meditation på bloggen. Jag får kanske återkomma till det, helt enkelt. Berätta gärna i en kommentar vad du skulle vara intresserad av att jag skrev om det!

En devis som jag formulerade under sommaren var: Det är viktigare att leva än att jobba. Ett halvår efter att jag hade satt som mål att jag skulle jobba mindre under året så behövde jag alltså en påminnelse igen. Och det lär inte vara sista gången.

Under hösten fick jag bra hjälp i min strävan att inte jobba för mycket. Jag opererade höften i augusti. Efter det var jag sjukskriven på heltid i en månad och på 75 procent ytterligare en månad. Inte så mycket fokus på jobb under den perioden alltså. När jag sedan började jobba igen så hade jag fortsatt fokus på att rehabträna. Hälsan är viktigast, som sagt, och att kunna gå igen och använda kroppen som jag vill i min vardag kändes viktigare än att jobba. Jag lade någon timme varje förmiddag på rehab. Och det alltså efter meditationen. Och före promenaden, som också blev en viktig del i min rehab när jag väl kunde gå igen. Med tanke på att jag inte har för vana att kliva upp i ottan betydde det här att hela förmiddagen hade passerat när jag väl började jobba. Så det blev mindre jobb än vanligt under hösten. Bra prioriterat av mig! Och där hade jag stor nytta av pengarna från jobba-ihjäl-mig-perioden under våren och försommaren som buffert.

Under sommaren kom fjärde upplagan av min första bok Tydliga texter – snabba skrivtips och språkråd ut på Studentlitteratur. Och i september släpptes min nya bok Skriv för din målgrupp – tips för träffsäkra texterMorfem förlag.

Jag hade 10 procent passiva inkomster 2017

Ett stort genombrott för mig när jag sammanfattar året är att jag under 2017 hade tio procent passiva inkomster! Hur räknar jag då? Jo, det finns en målsumma som är så mycket pengar som jag skulle vilja dra in varje år. Det är ett belopp som tillåter mig att inte bara ha råd med mat och hyra utan även tillbringa delar av vintern på La Gomera, ha en lång sommarsemester, göra några aktiviteter i Sverige under sommarsemestern (yogafestival, kanske en sångvecka, hyra hus i en vecka med maken). Det handlar absolut inte om att shoppa loss på onödigheter eller leva lyxliv, men jag vill kunna ha semester och jag vill inte behöva vända på varje krona om jag behöver något nytt. De flesta år omsätter jag inte det här beloppet utan får klara mig på mindre och ibland skarva med min buffert.

Passiv inkomst betyder för mig att jag inte byter min tid mot pengar rakt av, till exempel genom att sälja konsulttimmar, utan att jag får inkomster genom något jag har gjort tidigare, till exempel skriva en bok. Under 2017 drog jag in 10 procent av mitt målbelopp i form av passiv inkomst.  Tio procent! Det här är stort för mig. Jag lär blogga mer om passiva inkomster framöver, till exempel berätta vilka olika typer av passiva inkomster jag har. Vad vill du veta? Kommentera gärna.

Mina mål för 2018

Det här är några mål som jag har för 2018:

  • Under 2018 har jag dubbelt så mycket passiva inkomster som under 2017.
  • Jag följer devisen att det är viktigare att leva än att jobba.
  • Jag börjar på nästa roman. (Japp, det skrev jag för ett år sedan också, men det blev inte så.)
  • Jag fortsätter att experimentera med mina vanor och hur jag vill leva och jobba och testar nya saker i vardagen. Det gör jag kanske alltid, men på sistone har jag gjort det lite extra i ett projekt som jag kallar ”Testa i en månad”, där jag provar alla möjliga vanor under en månad. Eller ibland kortare tid om jag inte fastnar för dem.

Att vinterbada var en ny grej jag testade under hösten. Trots att jag gillade det blev det inte en vana som fick följa med i en hel månad.

Hur gör du för att stå för att du bryter mot normen?

Jag bryter mot en del normer. Det gör säkert du också. En norm som jag ofta, men inte alltid, väljer att bryta mot är att inte dricka alkohol vid tillfällen när normen är att det ska drickas. (Här har jag skrivit mer om att jag är trött på alkoholnormen.) En norm jag väljer att bryta mot permanent är att inte ha barn när normen i vårt samhälle är att ha barn.

Jag faller också själv in i normtänkandet betydligt oftare än jag önskar att jag gjorde. Till exempel kan det hända att någon säger ”min sambo” och jag tolkar det som en person av motsatt kön; heteronormen är tydligen djupt rotad i mig trots att jag avskyr den.

Dessutom är det inte alltid frivilligt att bryta mot normen. Om jag ska fortsätta utgå från mig själv har jag ju en höftprotes numera, som gör att jag till exempel inte kan springa. Det kan nog räknas som en norm i samhället att man ska kunna springa – åtminstone en kort sträcka för att hinna med en buss eller så – om man är 42 år gammal och inte ser sjuk eller skadad ut på något sätt eller är mycket överviktig. Där bryter jag också mot normen.

I min drömvärld skulle ingen lägga sig i någon annans val. Var och en får fatta sina egna beslut. Men så tycker i alla fall inte jag att samhället ser ut i dag. Tvärtom upplever jag att jag blir ifrågasatt om mina val bryter mot normen, och att jag förväntas förklara mig.

Vi kan ta det där med alkoholen som exempel igen, även om situationen kan uppstå i vilket sammanhang som helst där normer bryts. Jag är inte nykterist, men jag dricker inte särskilt ofta eller mycket eftersom jag inte tror att alkohol är det bästa som man kan ge sin kropp, och eftersom jag hellre vill berusa mig på livet än på substanser :-) Det gör att jag mycket väl kan välja att dricka vatten i stället för vin, på en releasefest till exempel. Ibland går det obemärkt förbi, ibland inte. I det senare fallet får jag frågan om jag kör. När jag säger att jag inte gör det kommer det uppfordrande:

”Men ska du inte dricka vin?”

”Nej, jag tror att jag hoppar över det.”

Och kan du tänka dig, det är inte alla som nöjer sig med det svaret. Det kan bli en replik till av typen ”Det är klart att du ska dricka vin”, och så hamnar jag i en situation där jag, en vuxen människa, står och förklarar för en annan vuxen människa att jag får välja själv om jag vill dricka vin eller inte. Och jag känner att jag inte är så bra på det, för jag tycker att det är så obegripligt att jag ska behöva tala om för någon att jag fattar mina egna beslut. För att inte tala om vilken besvärlig situation den här personen hade försatt mig i om det här hade varit ett ofrivilligt val och ett känsligt ämne för mig, till exempel om jag hade alkoholproblem och inte ville prata om det.

Jag skulle vilja bli bättre på att hantera den här situationen. Så min fråga är: Hur gör du för att bryta mot de normer som du vill bryta mot och ändå inte behöva skapa dålig stämning eller hamna i märkliga sociala situationer? Vad brukar du säga? Har du något knep?

Vänta med att sprida något tills det har gått över

Jag har nämnt tidigare att jag har en ambition att vara mer öppen, personlig, äkta i alla mina kanaler. Jag tror också att jag har nämnt att jag tycker att det är svårt ibland. En sak som är knepig för mig är att dela med mig av det negativa. Det handlar inte om (tror jag) att jag tycker att jag måste vara en positiv person som är glättig hela tiden. Så vad handlar det om då? Bland annat de här sakerna:

  • När jag är låg eller ledsen är jag mer sårbar och mindre mottaglig för kritik och ”goda råd”. (För jag uppfattar det som att man ofta får oombedda råd i sociala medier.) Om jag lägger upp något som jag tycker är jobbigt – antingen det är en bagatell eller något stort i livet – och om jag gör det medan det fortfarande är jobbigt så vill jag inte ha någon kritik eller några goda råd. Jag vill bara ha en kram.
  • Jag väljer oftast att fokusera på det positiva. Det innebär att jag inte är lika benägen att dela med mig av det negativa. Jag vill helt enkelt inte sprida för mycket negativa vibbar – det finns så mycket skit där ute ändå. Jag vill hellre sprida det som är hoppfullt och roligt. Det betyder inte att jag inte känner negativa känslor. Jag väljer bara att inte sprida dem så ofta.
  • När jag är låg kommer det inte naturligt för mig att kommunicera över huvud taget, och särskilt inte i sociala medier. Jag blir ännu mer introvert än annars och vill bara vara ifred.

Jag har ju supersvårt för kylan och mörkret som råder i Sverige under vinterhalvåret. I fredags kände jag mig låg på grund av det, så jag skrev ett inlägg om det. Men när jag satt där och skrev så kände jag att ”å, nej, nu kommer jag säkert att få kommentarer av typen ‘tänd ett ljus i stället för att förbanna mörkret’ och jag ooorkar inte med det”. Så jag struntade i att lägga upp texten, och det blev inget blogginlägg i fredags.

Sedan lyssnade jag på Yoga Girls podcast (hon är för övrigt en stor inspiration för mig) och blev påmind om hennes inställning till att lägga upp något negativt i sociala medier. Hon brukar formulera det som att så länge hon känner att det fortfarande är drama i situationen så lägger hon inte upp det. Så länge hon själv är upprörd – eller om det är flera människor inblandade: så länge folk är upprörda – så delar hon inte det. Först när dramatiken har lagt sig och hon känner att hon har lärt sig något av situationen så berättar hon om den i sociala medier. Då har hon också möjlighet att dela med sig av den lärdomen.

Det här tycker jag låter bra. Och kanske gör jag redan så i viss mån, fast jag inte har formulerat det. På det här sättet kan jag dela med mig även av det negativa, men jag slipper göra det när jag är som mest sårbar och kan ha svårt att hantera de kommentarer som kommer in. Och dessutom får jag chansen att sprida en lärdom snarare än att bara pysa ut negativa saker i atmosfären.

Hur ser du på att sprida det som är negativt?

Så här kände jag mig i fredags – ville helst bara rulla ihop mig till en boll.

Min bokkonsumtionspolicy

Jag har svårt för konsumtionsnormen i samhället. Jag strävar efter att inte konsumera särskilt mycket. Jag är inte i närheten av nollkonsumtion och självförsörjning men jag har de senaste åren gått mer och mer mot att köpa bra kvalitet så att jag behöver handla så sällan som möjligt.

Men jag erkänner att jag gör undantag. Undantag för enskilda prylar eller klädesplagg som jag köper utan att de är en absolut livsnödvändighet, eller ibland generella undantag inom något område där jag av någon anledning konsumerar mycket.

Ett sådant undantagsområde är böcker. Visserligen läser jag en del e-böcker, men jag kan inte komma ifrån känslan av att jag gillar pappersböcker bättre. Och visserligen lånar jag böcker på biblioteket ibland, men jag kommer inte heller ifrån att det blir en viss administration med att gå till biblioteket på deras öppettider, lämna tillbaka böckerna i tid och så vidare. Jag vill gärna minimera administrationen i mitt liv. Dessutom känner jag många som skriver böcker, och deras böcker vill jag gärna läsa. Och det bästa sättet att stödja en vän eller bekant som är författare är förstås att köpa hens bok.

Och nu kommer vi in på den jobbiga biten för mig. Jag skriver ju böcker själv, och jag vill att andra ska läsa dem. Jag älskar bibliotek och jag gillar verkligen när biblioteken tar in mina böcker, och när människor lånar mina böcker på biblioteket. Men om jag ska vara krass så får jag inga inkomster av det. För att jag ska få ut någon biblioteksersättning måste mina böcker lånas minst 2 000 gånger per år. Där är jag inte än. Så om jag ska få några inkomster från mina böcker är jag beroende av att det finns människor som konsumerar dem, som köper mina böcker. I mitt jobb som författare uppmanar jag alltså till konsumtion av prylar, böcker närmare bestämt. Kan jag leva med det?

Jo, jag får nog leva med det. Ett tag till i alla fall. Försäljningen av digitala böcker – främst ljudböcker – ökar, och gissningsvis kommer vi att konsumera färre fysiska böcker framöver. Kanske ser mitt klimatavtryck som författare helt annorlunda ut om några år, och flera av mina böcker finns ju som e-böcker redan nu. Men än så länge bygger mitt författarskap på att det finns läsare till mina fysiska böcker.

Riktlinjer för min egen bokkonsumtion

Men nu när jag har satt fingret på det här är det kanske dags att göra en policy för min egen bokkonsumtion. Så här skulle den kunna se ut:

  • Jag köper och läser böcker skrivna av författare som jag vill stödja. Ofta handlar det om vänner och bekanta, författarkolleger där jag går på releasefesten och köper boken, eller där jag ser i sociala medier att de pratar om sin bok, som jag blir nyfiken på. Högsta prio är författare som inte är storsäljare än, och som därför kan behöva extra stöd. Men även storsäljande författare som jag gillar eller beundrar av en eller annan anledning förtjänar förstås mitt stöd. De författare som jag vill stödja kommer nog till 99 procent att vara svenska – jag känner i princip inga författare från andra länder och har svårt att bedöma deras behov av mitt stöd. Dessutom läser jag faktiskt mest svensk skönlitteratur. Här kanske jag också ska tillägga att jag långt ifrån har möjlighet att köpa alla böcker från alla bekanta som skriver böcker, utan jag får anpassa det efter min ekonomi och i vilken hastighet jag hinner avverka böckerna som ligger i bokhögen. Jag kommer alltså att låna även böcker av författare jag känner på biblioteket; förhoppningsvis får de biblioteksersättning.
  • För alla andra böcker jag vill läsa ska jag i första hand kolla om de finns att få tag i som e-böcker eller som fysiska böcker på mitt närmaste bibliotek.
  • Böcker som inte finns som e-bok eller på mitt närmaste bibliotek är okej att köpa.
  • Det är även okej att köpa och behålla referenslitteratur – det gäller oftast fackböcker, men det kan även vara välskrivna romaner som jag har behov av att återkomma till. Det kan handla om både böcker som jag behöver i mitt jobb (som författare eller språkkonsult eller något annat av mina projekt) och böcker som jag behöver för min personliga utveckling.
  • Att köpa böcker i second hand-butiker är alltid okej – även spontaninköp. Förresten beställde jag nyligen min första bok från Bokbörsen. En bok som var slutsåld hos de vanliga internetbokhandlarna. Inte dumt.
  • Böcker som jag har köpt och läst och inte planerar att läsa igen ska jag ge bort så att de kommer till nytta igen – till min närmaste Röda korset-butik om jag inte har någon särskild person som jag vill ge boken till.

Har du några tankar om hur du konsumerar böcker?

Jag har gett bort 140 böcker

Mitt projekt att göra mig av med 500 saker började med att jag i helgen rensade i bokhyllorna. Jag fick ihop 140 böcker som jag bedömde att jag utan problem kan leva utan och som därför fick flytta till Röda korsets butik i Näsbypark.

Kassar med 140 böcker på väg till second hand-butiken.

Min poäng med att sätta ett mätbart mål på 500 saker är att jag vill att det ska vara en utmaning. Att bara rensa utan mål gör att jag bara gör mig av med det där som jag verkligen inte känner någon koppling till. Om jag måste göra mig av med ett visst antal saker så behöver jag kanske tänka ett varv till på vad jag faktiskt inte behöver. Jag vet inte om 500 är lagom mycket för att uppnå det, men min plan är att om det är lätt som en plätt att göra mig av med 500 saker så var det ett för lågt antal. Då blir det ett nytt mål med ett antal nya saker.

Inom yogan pratar man om icke-girighet eller om att inte fästa sig för mycket vid sina ägodelar; det är bara saker. Det är det jag vill öva på med det här projektet. Min bedömning är att den här bokutrensningen egentligen var för lätt – jag har inte utmanat mig tillräckligt än så länge. Kanske betyder det att jag behöver gå igenom mina böcker igen så småningom och rensa lite till. Vi får se.

Det känns skönt att vara 140 saker lättare. Nu är det bara 360 kvar :-) Jag noterade ett habegär, eller kanske konsumtionsbegär, inom ett område där jag rensade, nämligen kokböcker. Jag gjorde mig av med 19 sådana. Det var böcker som jag inte har använt på många år – nästan alla var köpta på den tiden jag åt kött och nu kändes de på tok för köttinriktade för mig. Inga problem där alltså. MEN. Tanken som kom var: titta vad mycket plats det blev i kokbokshyllan! Borde jag inte få köpa ett par nya kokböcker nu när jag har varit så duktig och gjort mig av med de gamla? Jag noterar den känslan.

Jag ska göra mig av med 500 saker

Det finns en stor frihet i att inte äga. Att inte äga saker betyder att inte ha ansvar, att inte behöva lägga energi på att administrera, förvara, underhålla eller på något annat sätt hantera saker.

I den enda änden av ägandeskalan ser jag framför mig en person som är ett offer för konsumtionssamhället, som köper nya saker ofta, som dessutom har ett stort hem där det inte är ett problem att förvara alla dessa saker. Personen arbetar mycket för att kunna finansiera sin konsumtion, har låg miljömedvetenhet och tjänar så mycket pengar att hen aldrig behöver tänka två gånger inför ett inköp av en ny pryl.

I den andra änden av skalan ser jag framför mig en munk i en tradition där man i princip inte äger något utom sina egna kläder och en skål för allmosor.

Även om jag har mycket emot det konsumtionssamhälle jag lever i så befinner jag mig rimligtvis närmare prylgalningen än munken på skalan. Och det är okej. Men några steg närmare munken vill jag ändå ta. Mitt nästa steg formulerar jag så här:

Jag ska göra mig av med 500 saker från och med nu och fram till sommaren 2018.

Det är ett mål jag klurade på redan i våras, och som jag formulerade klart i somras. Det kom en höftoperation emellan, så jag har inte riktigt kommit igång än, men nu är det dags!

”Men du har väl inte så mycket saker”, sa en kompis som jag pratade med det här om. Kanske inte – i så fall blir det här en stor utmaning. Eller så är det lätt som en plätt. Om det skulle vara för enkelt så sätter jag ett nytt liknande mål när jag har gjort mig av med de 500 sakerna.

Något jag de facto har mycket av är böcker, så jag tänker börja i den änden. Jag räknar med att det inte blir några problem att göra mig av med 100 böcker. Det blir min första delutmaning. Vi kan kalla det uppvärmning.

Planen är att allt som kan återvinnas ska återvinnas. Böckerna kommer jag att gå till en Röda korset-butik med, till exempel.

Nu kör jag! Någon som hänger på?

Frihet – nytt tema på bloggen

Frihet är en av mina grundläggande värderingar. Det är ett ämne jag tänker på ofta och som påverkar mina beslut i vardagen, både stora och små. Jag gissar att det lyser igenom här också ibland, men jag har inte satt fokus på det i mitt bloggande tidigare. Det är jag sugen på att göra mer framöver. Så jag har lagt till en inläggskategori som heter fri, och så tänker jag skriva inlägg på det temat lite då och då.

Vad menar jag med frihet? Vad kan du som bloggläsare förvänta dig att jag kommer att skriva om? Jag har inte någon färdig uttänkt plan kring det, utan vi får se lite vad som händer, men jag kan tänka mig att det bland annat kommer att handla om det här:

  • Jag vill vara fri att vara den jag är, som jag är. Jag spelar ofta olika roller – det tror jag att de flesta av oss gör. Min ambition är att göra det mer sällan och vara mig själv oftare.
  • Jag vill vara (och känna mig) fri att säga det jag tycker.
  • Jag vill leva i en jämställd värld som är fri från rasism, homofobi och hat.
  • Jag vill vara fri att säga sanningen och vara personlig, bland annat här på bloggen och i sociala medier.
  • Jag vill kunna uttrycka mina känslor fritt.
  • Jag vill vara fri att skapa. På den här punkten känner jag mig inte tillräckligt fri just nu. Jag lägger för mycket tid på att jobba med sådant som betalar mat och hyra och för lite tid på att skapa fritt. Det betyder inte att mina uppdrag är dåliga eller tråkiga. Men jag har för lite tid till skapande.
  • Jag vill vara fri i mitt jobb. Några av de viktigaste anledningarna till att jag kör eget är att jag vill vara fri att säga nej till uppdrag som är fel för mig, att jag vill få vakna utan väckarklocka nästan varje dag och att jag vill ha möjlighet att jobba var och när jag vill.
  • Jag vill vara fri från stress.
  • Jag vill vara fri att bygga upp mitt liv just så som jag vill ha det.
  • Jag vill kunna frigöra mig från (en del av) samhällets normer och jag vill uppmuntra andra att göra detsamma. Jag vill utmana en del gamla mossiga normer och skapa nya som bygger på en större öppenhet och som är mer tillåtande.
  • Jag vill kunna klä mig som jag vill. Det här hänger också ihop med att vara mig själv. När jag ska på ett kundmöte så klär jag mig ungefär som jag bedömer att man är klädd på ett kontor (jag skriver ungefär, för vad vet jag om kläder liksom). Hemma går jag alltid runt i mina hippiebrallor. Egentligen skulle jag kunna tänka mig att gå i mina hippiebrallor jämt. Gärna barfota och med ett färgglatt linne. Det betyder att jag behöver strunta i vad som är comme-il-faut och gå i hippiekläderna i alla sammanhang – och bli uppfattad som en kuf. Det kan också betyda att jag bara har kunder som tycker att det är helt okej att gå i hippiebrallor. En annan lösning kan vara att jag på sikt skapar ett liv där jag aldrig har några möten. Ska jag gå barfota behöver jag också befinna mig i ett klimat och en miljö där man kan göra det.
  • Jag vill vara ekonomiskt fri. Jag vill ha ett liv där jag inte är så beroende av att byta min tid mot pengar.
  • Jag vill bli mer fri från prylar, ägodelar och konsumtion. Jag skulle vilja vara självförsörjande i högre grad än vad jag är i dag – odla mer grönsaker, plocka mer mat ute i naturen.
  • Jag vill ha mer fri tid. Mer fritid. Som jag har nämnt några gånger här på bloggen har jag de senaste åren (eller kanske i hela mitt yrkesverksamma liv?) haft alldeles för många och långa perioder med för mycket jobb. Jag vill leva mer och jobba mindre.
  • Jag vill leva ett liv med så lite negativ påverkan på klimatet som möjligt.
  • Jag vill röra mig fritt och vara fri i var jag befinner mig. Ett exempel på det är att jag tillbringar ett antal veckor på vintern på La Gomera. Den här punkten är en direkt motsägelse mot den förra. Att jag väljer att flyga till Kanarieöarna en gång om året har stor negativ klimatpåverkan. Det skulle jag också vilja skriva mer om: hur man ska prioritera mellan de olika friheterna när de krockar med varandra.
  • Jag vill vara fri från smärta, skador och sjukdomar. Den senaste tiden har jag inte varit det – mina trasiga höfter, framför allt den högra, har inneburit ett funktionshinder i min vardag. Nu har jag valt att operera höften, och förhoppningsvis kan det leda till större frihet framöver.
  • Jag vill vara fri från lögner – framför allt vill jag att mina nära relationer ska vara fria från lögner.
  • Jag vill ha friheten i att inte önska att jag var någon annanstans än här och nu. Fokuserad i nuet. Mindfulness med andra ord.

Vad vill du läsa om frihet? Vad är frihet för dig?

Operera höften – så var det för mig

Jag opererade höften den 22 augusti 2017 på Capio Artro Clinic på Sophiahemmet i Stockholm, Artrokliniken i folkmun. Jag fick alltså en ny höftled inopererad, en höftprotes i metall. Operationen kallas även höftledsplastik. Här beskriver jag hur det var för mig att operera höften.

Det här inlägget sticker ut lite från de andra på bloggen och det är en del i att jag har lust att skriva mer om det som är viktigt mitt liv för närvarande, och inte bara om böckerna och författarjobbet.

En annan anledning till att jag skriver det här är att jag vet att många som ska eller funderar på att göra en höftoperation googlar för att få veta mer. Om du tillhör den gruppen vill jag ställa en fråga innan du läser vidare: Vill du verkligen veta? Det här är absolut ingen skräckhistoria – allt gick bra med min höft – men det kan ändå vara detaljer som du inte har tänkt på och som stressar dig om du har en tendens att oroa dig. Den tendensen har definitivt jag. Jag var nojig som sjutton i flera månader före operationen. Jag valde att inte ta del av andra patienters historier om deras höftoperationer, utan bara lyssna på min läkare och den övriga sjukhuspersonalen på Artrokliniken. Och läsa det som stod hos 1177 Vårdguiden. Du som inte ska operera höften men som ändå tycker att det där med sjukhus är lite läskigt (som jag) rekommenderar jag inte heller att läsa det här inlägget. Dessutom är det långt som tusan :-)

Min oro inför höftoperationen

Min oro inför operationen har haft ungefär följande perioder:

  • Sju år tidigare. Jag fick en remiss till Artrokliniken men avbokade tiden (som jag för övrigt fick vänta på i över ett år) för att jag bestämde mig för att problemen med min höft var på en nivå som jag kunde leva med. På den tiden hade jag inga problem med att promenera, men jag fick med åren större och större inskränkningar i mina övriga fysiska aktiviteter.
  • I vintras. Jag var på mitt vanliga vintertillhåll på La Gomera. Där var det inte bara omöjligt för mig att vandra i bergen; det var även svårt att ta kortare promenader. Jag var, på ett annat sätt än hemma, beroende av att kunna gå för att sköta min vardag. Och det fick mig att upptäcka hur funktionshindrad jag var. Det var då jag insåg att det var dags att gå vidare, och att det antagligen var operation som var vägen framåt.
  • I våras. Jag passerade ett antal instanser av läkare, remiss, röntgen etc, och blev ständigt påmind om att jag behövde operera mig.
  • I maj och juni. Jag träffade min operationsläkare Per Gedin för första gången och fick ställa alla mina frågor till honom. Han var mycket pedagogisk och svarade utförligt och tydligt på allt. Men det var då jag fick veta detaljerna om hur en höftoperation gå till (jag hade alltså gett mig själv googlingsförbud för att inte få informationen från fel källa, och jag hade definitivt inte tittat på några youtubefilmer med höftoperationer. Definitivt. Inte.). Det var då jag fick reda på att de sågar sönder lårbenshalsen och knackar ner en metallgrej i lårbenet, och så byter de ut höftkulan och sätter dit ett par (?) andra delar i plast och metall som typ ersätter brosket. Även om jag var peppad efter det här mötet med läkaren så blev det starten på min operationsångestkulmen, som varade i typ två månader och sammanföll med en period när jag inte mådde så bra för att jag jobbade på tok för mycket.

Sedan tog jag semester och gjorde en massa sköna grejer och tänkte faktiskt inte så mycket på operationen. Jag kunde utan problem prata om att någon skulle såga sönder min lårbenshals. Och mot slutet av semestern gick mina nojor mer och mer över till att handla om att operationen kunde bli inställd. På grund av infektionsrisken får man inte operera sig om man har ett sår eller en större finne någonstans på kroppen (de allra minsta såren är okej), ett fult eksem eller om man är förkyld. För mig visade det sig vara helt omöjligt att inte ha några sår på kroppen, vilket stressade mig något fruktansvärt. Jag fick bland annat ett skärsår på tummen ett par dagar före operationen, men det var tillräckligt litet för att jag skulle komma undan med det.

Höftoperationen – på operationsdagen

Klockan 09.00 på morgonen skulle jag vara på plats på avdelning 3. Jag fick inte äta något från midnatt kvällen innan, och jag fick inte dricka något vatten efter kl. 8. Skölja munnen gick bra, så jag hade med mig en vattenflaska för att göra det om jag skulle bli torr i munnen av nervositet. Men jag var faktiskt inte så nervös som jag hade väntat mig den här morgonen – det var som om jag hade nojat ur mig det mesta under månaderna innan.

Jag fick mitt rum, som jag i ett par timmar delade rum med en person som hade opererat höften dagen innan. Hon verkade oförskämt pigg. Hon sa att hon hade ont, men hon hade inga problem att gå på kryckor och hon kunde till och med böja sig ner och knyta skorna! Jag var grymt imponerad och sa att om jag kunde röra mig så där bra dagen efter så skulle jag vara supernöjd. (Det kunde jag inte, kan jag avslöja, men det visar också hur stor variation det kan vara mellan olika patienter.)

Jag fick ställa in mina saker i ett skåp. Jag fick duscha och tvätta mig med bakteriedödande tvål (vilket jag även hade gjort hemma kvällen innan). Jag fick ta på mig sjukhuskläder och en sjuksköterska ställde en massa frågor. Jag fick något läkemedel också men jag minns inte vad. Något smärtstillande, tror jag, och kanske något lugnande. Och så fick jag ett band runt höger handled med mitt personnummer på. Det måste ha varit här jag fick min infart också. Infart var dagens fackord för mig; det är alltså en plastgrej på armen där man kan trycka in dropp och diverse läkemedel så går de fortare ut i blodet än om man tar dem som tablett.

En sköterska pratade om att jag skulle ta en spruta på mig själv i magen en gång om dagen i tio dagar efter operationen, och att det är blodförtunnande som man tar för att minska risken att få blodpropp. Jag hade hört det förut men jag såg antagligen lite bekymrad ut för hon frågade om det kändes jobbigt. Jag sa ” inte i jämförelse med att någon ska såga sönder lårbenshalsen på mig”. (Men när jag sedan väl skulle göra det så var det ordentligt jobbigt.)

Efter ett par timmar fick jag lägga mig i sängen och bli rullad till operationsavdelningen. Två sköterskor rullade i väg mig, och jag hade en fruktansvärd hjärtklappning när de sköt in mig i hissen. Jag hamnade i uppvakrummet, där man är både före och efter operationen, och fick ett bås att vara i. Där var jag i någon timme medan operationsläkaren, narkosläkaren och narkossköterskan kom förbi med ojämna mellanrum, ställde frågor och informerade om saker. Mina minnesbilder av det här är inte helt klara, men jag minns att läkaren ritade en pil med spritpenna på min högra höft och skrev sina initialer där. Och att jag var tvungen att gå upp och kissa en gång extra för att jag var så nervös

Sedan blev jag inrullad i förberedelserummet. Nu var det ordentligt jobbigt, men samtidigt tänker jag efteråt att jag måste ha stängt av en del känslor – eller redan varit påverkad av läkemedel – hur kunde jag annars ens klara av det här? Jag blev fastspänd, typ som i ett skruvstäd, på sidan i en brits med höften som skulle opereras uppåt. Mina minnen av det här är dimmiga.

Jag rullades in i operationssalen. En operationssköterska presenterade sig – jag minns att han hade glasögon och en mask över munnen. Och det var ett par andra personer i bakgrunden som också sa sina namn. Operationssköterskan sa att jag skulle få syrgas i tub och en medicin som skulle göra mig trött och lite yr, och att det kunde kännas skönt att få domna bort lite. Och jag domnade bort lite och struntade fullständigt i vad som hände. Och sedan tryckte de in själva det sövande medlet i min infart på handen, och sedan var jag borta. Narkos alltså – vilken bra grej :-)

Jag vaknar upp efter höftoperationen

Runt 12-12.30 gissar jag att jag blev sövd. Nästa gång jag var medveten om en tid var 15.40. Att jag har de här tiderna borde betyda att det fanns en klocka på uppvaket, men jag har inget minne av det. När jag vaknade var livet riktigt jobbigt. Jag försökte hitta en liggställning där det inte gjorde ont. Någon sa ”försök ligga still”, men det gick inte, för jag hade ont. Jag minns det som att jag var i halvdvala ganska länge och att allt var jobbigt.

Vid 16 blev jag rullad tillbaka till avdelningen. Min rumskamrat från morgonen hade åkt hem, så jag fick eget rum hela resten av kvällen och natten, och det var verkligen guld, för fy, vad jag hade stört min stackars rumskamrat om jag hade haft någon!

Vid 16.30 tänkte jag för första gången att jag borde skicka ett sms till mina närmaste och tala om att jag var okej, men det tog två timmar till innan jag lyckades samla ihop tillräckligt med energi för att faktiskt göra det.

Jag hade ont och mådde galet illa. Jag är en person som lätt mår illa. Om något har biverkningen illamående så får jag den. Jag har fått narkos en gång tidigare, och då mådde jag också illa. Den här gången fortsatte jag med det hela natten, antagligen både av narkosen och av de smärtstillande medlen jag fick. Jag kunde inte ens sätta mig upp genom att fälla upp sängen, för då mådde jag fruktansvärt illa.

Första natten efter operationen

Natten var jobbig. Jag har supersvårt att somna på rygg, och jag hade svårt att ligga på sidan eftersom jag hade ont. Jag lyckades i alla fall bulla upp med kuddar så att jag kunde sova på sidan i 1,5 h. Sedan blev jag väckt för att jag skulle ta mer smärtstillande. Det var vid midnatt, och sedan somnade jag aldrig om. Jag var vaken hela natten. Jag hade ont, ringde på sköterskan och fick smärtstillande, mådde mer illa av medicinen, ringde på sköterskan och fick medicin mot illamåendet, var hungrig och ringde på sköterskan för att se om jag kunde få något att äta, men jag kunde inte äta eftersom jag mådde illa. Jag lyckades i alla fall få i mig en del nyponsoppa, och däremellan låg jag och stirrade i taket.

På morgonen lyckades jag sova i typ en halvtimme. Och så fick jag frukost – te med honung och rostat bröd med ost. Och jävlar vad gott det var! Jag petade även i mig ett smörgåsrån med ost. Och kanske någon rawfoodboll som jag hade med mig. Och mer nyponsoppa. Och äppeljuice. (I min värld är det för övrigt underligt att de inte har till exempel någon frukt, utan att det är gluten, mjölkprodukter och saker med tillsatt socker som gäller – är det verkligen den bästa återhämtningsmaten?).

Men under den här natten så kände jag en så stark tacksamhet. För att det finns människor som orkar jobba inom vården, och som tog hand om mig när jag hade det jobbigt. För hur snälla och omtänksamma alla var. Och för att jag får betala skatt, och då ingår allt det här. Helt fantastiskt ju!

På morgonen träffade jag doktorn som hastigast, och han sa att operationen hade gått bra (det hade jag faktiskt inte fått höra ordentligt innan; det hade jag bara antagit). Han trodde inte att jag skulle kunna åka hem under dagen, med tanke på hur illa jag hade mått på natten, och det trodde inte jag heller.

Dagen efter höftoperationen

Framåt morgonen fick jag hjälp av en sjuksköterska med att bulla upp med en kudde under knäna och en som låg lite i kanten under den opererade höften/rumpan. Det var en avgörande grej som gjorde livet lättare de närmaste timmarna. En orsak till att jag hade så ont under natten var att jag låg stilla hela tiden och därför fick ont i benet av trycket mot sängen. Ett tips till dig som är patient är alltså: se till att få extra kuddar (det hade jag bett om redan innan) och se till att få hjälp att bulla upp med dem så att det blir så bekvämt som möjligt. Och om du inte mår så illa som jag: försök att komma upp och röra på dig.

Fysioterapeuten kom förbi och hjälpte mig att ta mig ur sängen och gå några steg på kryckor. När jag väl hade börjat röra på mig kändes allt oändligt bättre. Vi gick igenom rehabprogrammet för de första veckorna. Jag kunde inte göra allt. Och jag fick avvakta lite med att gå i trappor, för han trodde att det skulle bli för mycket för mig på en gång.

Jag blev körd i rullstol till röntgen. Och så fick jag kikärtsgryta till lunch (jag hade bett om vegetarisk mat) som jag fullständigt slukade. Plötsligt var jag hungrig hela tiden. Under eftermiddagen åt jag lite mellanmål som jag hade med mig. Jag mådde fortfarande illa men det hindrade mig inte längre från att äta.

Jag hade fortfarande rejält ont, men jag var uppe och rörde på mig några gånger, och gjorde ett par av rehabövningarna. Gick några steg i en trappa med hjälp av fysioterapeuten. Och så var läkaren där igen och kommenterade röntgenbilden. Han sa att den nya höften satt precis som han ville. För honom fick jag åka hem om jag ville – eller stanna kvar till nästa dag. Och fysioterapeuten hade sagt samma sak.  Och nu hade jag fått en ny rumskamrat, så jag hade inte rummet för mig själv längre. Så jag bestämde mig för att åka hem.

Snälla maken kom och hämtade mig kl. 18 och vi åkte till apoteket så att han kunde hämta ut alla mina sjutusen mediciner. Och sedan var jag hemma. Så skönt!

Jag har fortfarande inte tittat på några Youtubefilmer, och jag har bara googlat när det har varit något mycket specifikt som jag vill ha svar på om tiden efter en höftoperation.