Kategoriarkiv: skrivande, skrivprocessen och kreativitet

Jag skriver en romanserie om klimathotet

Vad är det egentligen jag skriver på just nu?

Skriver är tyvärr inte rätt ord än så länge – jag håller på och bygger ihop ett synopsis, och det är fortfarande långt kvar till skrivfasen. Min förhoppning tidigare i våras var att jag skulle göra klart synopsiset till semestern, så att jag kunde börja skriva skriva skriva direkt när jag börjar jobba i höst. Men så blir det inte. Det går långsamt.

Som jag (väl?) har nämnt så är planen att skriva en serie på fyra delar om hur klimatförändringarna drabbar Sverige. Arbetsnamnet på bokserien är De fyra elementen. Åtminstone den första boken, med arbetsnamnet Vatten, utspelar sig i Stockholm, där det blir översvämning. Sedan har jag inte bestämt riktigt var de andra böckerna kommer att utspela sig. Jag tror att jag delvis kommer att hålla mig kvar i Stockholm, men jag skulle även behöva bege mig söderut i Sverige, och kanske även ut i Europa och/eller världen.

Jag har dubbla känslor inför det här projektet just nu. Å ena sidan är det skitkul! Äntligen får jag hitta på saker från grunden igen! Å andra sidan är det segt. Ska jag aldrig komma igång ordentligt? Det har också att göra med att jag är sliten och behöver semester. Vilket jag får om två veckor. Hurra! (Fast hur 17 ska jag hinna klart allt som står på att-göra-listan tills dess?)

Jag skulle verkligen behöva sätta av lite skrivtid i sjok tidigt under hösten, kanske en vecka, kanske ett par kortare sjok på några dagar, och helst någon annanstans än hemma, för att komma bort från vardagen få sammanhängande skrivtid och känna att jag faktiskt kommer framåt med synopsisarbetet. Jag har en potentiell plan för att komma iväg. Det är en billig och bra plan för att vara en komma-iväg-och skriva-plan, men långt att åka för mig som avskyr att resa, och egentligen borde jag hitta en gratisplan i stället, för jag lever över mina tillgångar just nu, med en massa roliga och inte alls billiga sommarsemesterplaner. Så kanske borde jag i stället hitta en gratisversion av skrivsjok, typ bara avsätta några arbetsdagar och sätta mig på biblioteket och jobba i stället för hemma. Eller vara husvakt åt någon som är på semester och sitta där och tokskriva? Det tål att tänkas på.

Har du några tips på hur jag kan skapa skrivtid i sjok?

Har jag dödat min kreativitet?

Det pratas en del om hur man kan bli mer kreativ. Själv skulle jag snarare behöva bli mindre kreativ. Eller kanske snarare bli bättre på att hitta avstängningsknappen till den där delen av hjärnan som sprutar ur sig nya idéer till böcker och annat hela tiden ;-)

På Facebook kan man som du säkert vet välja att få se vad man skrev där på årsdagen förra året och alla andra år som man har hängt på Facebook. Häromnyss så fick jag upp statusraden ovan, som jag skrev på försommaren 2012. Sex år sedan alltså.

Och då blev jag faktiskt lite orolig. Inte för sex år sedan, utan häromdagen när jag läste det här igen. För så där känner jag inte alls längre. Inte just nu i alla fall. Har jag dödat min kreativitet genom att fylla mitt liv med en massa långa och tråkiga att-göra-listor? Eller har jag bara en svacka?

Så här års är min att-göra-lista alltid som längst. Eller kanske handlar det snarare om att jag är som mest angelägen att faktiskt komma till slutet av den. Det här har jag pratat om tidigare, men i min värld så börjar året i slutet av augusti och slutar typ 1 juli, och på sommaren har jag en lång och avkopplande semester. Under semestern klurar jag på livet och jobbet och vart jag är på väg, och så sätter jag upp mål för vad jag uppnå det närmaste året och specar vilka uppgifter som ingår i det.

Det här gör att så här års vill jag få klart allt det där som jag hade tänkt göra under året – och allt det där andra som dök upp längs vägen och som jag inte alls hade räknat med. För att kunna njuta fullt ut av semestern sedan. Och framför allt för att inte behöva börja det nya året med en massa gamla arbetsuppgifter från förra året, som då bara är i vägen för mina nya planer. Följden av det blir att jag så här års jobbar mycket och är frustrerad och lite sliten – och det oavsett om jag har många kunduppdrag eller inte. Fast det brukar vara rätt mycket av den varan också så här års. Ovanpå det händer det rätt mycket privat också, så där som det gör ibland.

Jag känner mig med andra ord inte alls på topp kreativitetsmässigt. Det går trögt som tusan med romanjobbandet, och jag har absolut inte tid att kläcka idéer inom några andra områden än det. Förra fredagen skippade jag till och med min författarfredag för att jobba med annat. Inte bra.

Jag måste nog bara acceptera att jag inte är så kreativ just nu, att jag inte alltid kan vara det om jag samtidigt ska ha en massa annat som jag måste göra. Det är okej att kreativiteten går upp och ner. Däremot är det inte okej om jag skulle fastna i det icke-kreativa läget, om jag verkligen skulle ha dödat min kreativitet för gott. Jag vill ju komma tillbaka till det där kreativa läget när jag bara sprutar idéer. Håll tummarna för att en skön sommarledighet är vad jag behöver för att hitta tillbaka till kreativiteten igen!

Jag kommer inte igång

Blir det något skrivet eller? Det korta svaret på den frågan är nej ;-)

Förutom marknadsföringsjobb med Skriv för din målgrupp (annonslänk) har jag inte jobbat med någon bok sedan jag gick på semester i somras. På snart ett år alltså. Under förra årets sista halva var det helt medvetet: jag behövde tid för sommarledighet, höftoperation och sedan som sagt marknadsföring för senaste boken.

Däremot trodde jag verkligen att jag skulle komma igång i januari. Men så prioriterade jag andra saker som också kändes viktiga och så vips hade det gått ett par månader till. Från och med mars var min ambition att vara igång med författarfredagarna igen. Men så var jag på en konferens en fredag. Och en fredag låg jag efter med en massa administration som jag inte ville skjuta på längre. Och så åkte jag ju iväg på Vipassana, och då gick det ett par fredagar till. Nu när jag skriver det här känner jag mig hopplöst odisciplinerad.

Nu är jag i alla fall tillbaka till mina rutiner med författarfredag. Min ambition är att jobba med kommande boken/bokserien på fredagar. Ambitionen sedan ett par veckor tillbaka är också att lägga 25 minuter varje vardag, en pomodoro alltså, på boken. (Här har jag skrivit om pomodorotekniken.) Jag tror att jag har fått till de där 25 minuterna två eller tre gånger hittills. Ja ja, gott så.

Jag vet inte vad jag ska skriva om

Mina svårigheter med disciplinen beror inte bara på att jag prioriterar andra saker; jag kommer helt enkelt inte igång. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Jag vill inte kalla det skrivkramp, för det låter så stort och diagnosigt liksom, jag har bara lite svårt att komma igång (sa hon överslätande).

Jag vill skriva en bokserie, kanske en trilogi, och jag har tänkt mig att böckerna ska vara katastrofromaner. Jag hade bestämt mig för en första katastrof som jag har gått och klurat på i säkert något år eller två. Men dök det upp en annan tanke: borde jag inte utgå från det rådande klimathotet för min katastrof? Det känns sjukt viktigt, och det blir ju mer meningsfullt att skriva en historia som utgår från något som är viktigt på riktigt. (Inte för att det känns meningslöst att skriva skönlitteratur annars, men ändå.)

Jag har en huvudperson som jag tydligt ser framför mig. Jag har även lite tankar om en bihistoria om henne. Som jag ser det just nu är det fyra orsaker till att jag inte kommer igång:

  1. Jag har alltså inte bestämt mig för vad själva huvudhändelsen, katastrofen, ska bestå av.
  2. Om jag ska skriva en hel serie vill jag ta fram ett ungefärligt synopsis även för 1–2 kommande böcker efter den första, för att veta vart jag är på väg och se att allt hänger ihop, och det gör tröskeln ännu högre för att komma igång.
  3. Jag har inte skrivit en ny roman från grunden sedan 2006 – det känns stundtals som om jag har glömt hur man gör.
  4. Jag vill få in något som inte bara är underhållning utan ett budskap, och då får jag total prestationsångest – hur 17 gör jag det?? Sådant kan väl inte lilla jag? Jag har ju fullt upp med att själv försöka begripa mig på livet – hur ska jag kunna förmedla något viktigt till de eventuella läsarna? Typ.

Det känns skitjobbigt att jag inte alls kommer igång. Och så går jag och tycker att jag är dålig som inte skriver. Och känner prestation för att så många författare verkar skriva en bok om året och om jag ska jobba som jag har gjort hittills så räknar jag med tre år för en skönlitterär bok – när jag väl har kommit igång. Och så blir jag stressad för att jag inte kommer igång. Och det gynnar så klart inte kreativiteten.

Det är okej

När jag skärper mig kan jag frammana den rätta inställningen för att kunna vara kreativ. Den ser ut så här: Jag behöver tydligen en lång startsträcka för den här boken/den här bokserien. Det är okej. Herregud, det var alltså tolv år sedan jag började på en ny roman sist; det är klart att jag måste tillåta mig att vara ringrostig! Jag har tydligen ambitionen att skriva om något stort och viktigt; det är klart att det tar tid. Jag har börjat göra en hel del research. Fortsätt med det och se vad jag får för idéer av det. Och om jag får för mycket prestationsångest av att utgå från klimatförändringarna så får jag väl börja i någon annan ände, skriva om en annan katastrof som jag hade tänkt från början. Det kommer att bli bra det här – det tar lite tid bara. Det är okej.

Hör du den lugnande rösten som jag använder när jag säger det här till mig själv? ;-)

Känner du igen dig? Har du haft svårt att komma igång att skriva (eller göra något annat för den delen)? Vad hjälpte dig att komma över tröskeln?

Kanske blir det lite jobb på balkongen i dag också – så här såg det ut igår.

Från Instagram March 28, 2018 at 09:44AM

Jag vet inte var den här resan slutar, men den går i alla fall en bra bit utanför bekvämlighetszonen. Idag åker jag på Vipassana. Ska sitta och meditera i tio dagar. Det betyder att från och med i eftermiddag går det inte att nå mig på ett tag. Hej så länge! 🌞

#jennyforsbergpunktnu
on Instagram: https://www.instagram.com/p/Bg2-SJsn9bI/

Tre vanliga myter om författare

Det här är nog de tre vanligaste myterna som jag stöter på när jag berättar för någon som inte känner andra författare att jag skriver böcker:

  1. Alla författare är kända. Personen som får reda på att jag har skrivit flera böcker frågar då vad jag har skrivit och förväntar sig att hen ska ha hört talas om mig eftersom jag har skrivit böcker. Författarförbundet hade 3 000 medlemmar år 2015 läser jag på Wikipedia. Det finns förstås många fler som har skrivit en bok än antalet medlemmar där. Så klart har ingen hört talas om alla dessa författare. Jag är inte känd utanför mitt nätverk. Om du är språkkonsult, språk- eller textnörd eller till exempel utbildar professionella skribenter kan du möjligtvis ha hört talas om min bok Tydliga texter.
  2. Om man är författare så blir ens böcker alltid recenserade på kultursidorna i de rikstäckande morgontidningarna. Jag tror faktiskt att en del har en bild av att det är något som sker automatiskt, typ att alla nyutkomna böcker blir recenserade där. Ha, ha :-) De tidningar som skriver om en ny bok som jag har släppt är de som jag lyckas få intresserade, och det är i allmänhet lokalpressen. Och så bokbloggare förstås – där handlar det också om personer som jag själv kontaktar och frågar om de vill läsa min bok. I inlägget Har du fått några recensioner? har jag skrivit om det här tidigare.
  3. Alla som har skrivit en bok kan försörja sig på det. Eller åtminstone alla som har skrivit flera böcker. Ha ha, igen. Under 2017 stod inkomster från mina böcker för ungefär 4 procent av den inkomst jag skulle vilja ha. (Ja, för mig är det mer relevant att räkna på den inkomst jag skulle vilja ha än av min faktiska inkomst, eftersom det är långt från varje år som jag som frilans når upp till den inkomst som jag vill ha.) Då har jag sammanlagt skrivit två romaner och fyra fackböcker hittills. Det här inlägget i tidningen Skriva från 2012 gör en uppskattning som säger att det är omkring hundra personer i Sverige som kan försörja sig som författare. Hundra pers. Jag är alltså ganska långt därifrån. Och tro mig, det finns många som tjänar mindre på sina böcker än jag.

Nästa vecka ska jag börja (tänka) på min nästa roman

Du har kanske noterat att den här bloggen handlar väldigt lite om mina böcker och bokskrivande för närvarande – i alla fall med tanke på att det är en författarblogg. Och i så fall har du noterat helt korrekt. Det beror på två saker:

  1. Jag skriver inte på någon bok just nu.
  2. Jag har styrt om fokus på bloggen lite så att det blir mindre bokprat och mer prat om sådant som jag går och funderar på för närvarande.

Min tanke var att jag skulle komma igång med en ny roman under januari, men så blev det inte. Anledningen till det skrev jag om i det här inlägget: Skriva en bok eller göra en onlinekurs? Jag konstaterade att om man ska vara krass och titta på inkomsterna så tjänar jag inga pengar på att skriva romaner, men min onlinekurs Skriv tydliga texter var min största källa till passiva inkomster under förra året. Så jag prioriterade att förbättra några saker som behövde förbättras i den, och sedan lade jag två veckors jobb på att ta fram en kort onlinekurs som heter Lär dig skilja mellan de och dem på en timme. Detta för att mitt språkbrev om hur man skiljer mellan de och dem är den sida på Klartexts webbplats som får mest besökare år efter år, och jag ville göra ett försök med att se om det även fanns intresse för en onlinekurs om det. Facit hittills är att det inte gör det, så jag behöver klura på om jag behöver prissätta annorlunda eller göra något annat för att den ska sälja.

Och så har jag prioriterat andra mindre arbetsinsatser i olika egna projekt, och i mina och makens gemensamma projekt, som jag hoppas ska leda till passiva inkomster så småningom. Men nu har jag snart gjort det som hade högst prioritet, och från och med nästa vecka är planen att införa författarfredag igen. Yay!

Min tröskel inför att börja romanjobbet är fortfarande hög. Några hinder som jag behöver ta mig över:

  1. Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva om. Det ska bli en katastrofroman. Jag har en huvudperson och en hel del bakgrundsinfo om hen. Jag hade bestämt mig för vilken katastrof jag skulle skriva om och var tokpepp på det, men nu har jag börjat fundera på om jag inte måste skriva om klimatförändringarna i stället – det känns skrämmande aktuellt och jag ägnar ändå en hel del tid att fundera på det, så det vore inte dumt att faktiskt ha en anledning att göra rejäl research om det.
  2. Jag är sugen på att skriva en serie med tre eller flera böcker och har massor av funderingar kring det: Ska jag skriva synopisis till flera böcker på en gång? Behöver jag kanske faktiskt skriva två eller tre böcker innan jag försöker hitta förlag (eller ger ut dem själv) eftersom läsare vill läsa fortsättningen och jag inte kan leverera snabbare än var tredje år eller så?Hur fungerar det med en serie med katastrofromaner om den stundande katastrofen är att jorden går under men läsaren vet att det kommer en bok till i serien?
  3. Jag behöver lära mig ett nytt verktyg, Scrivener. Många författare skriver i det, och om jag har förstått mitt nätverk rätt så är det till stor hjälp om man som jag har ett synopsis- och strukturdrivet arbetssätt. Alltså det här är inget problem alls; ett nytt verktyg är ju bara att lära sig – men det bidrar ändå lite till motståndet att veta att jag behöver sätta mig in i nya saker innan jag kan komma igång.

Mina första författarfredagar (eller kanske de första månadernas författarfredagar?) kommer alltså att bli mer tankearbete än skrivarbete. Och nu när jag skriver det här inlägget så känner jag att jag blir peppad. Att börja på en ny roman är ju det roligaste som finns!

Så här någonting tänker jag mig mina arbetsdagar med min kommande roman. *ignorerar att det var fjorton minusgrader i morse*

Få det gjort med pomodoro – tricket som gör skillnad

Det var länge sedan jag skrev om pomodoro, och det kanske inte är alla som har koll på vad det innebär, så här kommer en beskrivning.

Pomodorotekniken kan man säga är ett sätt att jobba i intervaller för att hålla intensiteten uppe. Du jobbar i 25 minuter och sedan tar du en paus i 5 minuter. Och så upprepar du det. Ett 25-minuters jobbsjok är en pomodoro. När du har gjort 4 pomodoro med 5 minuters paus mellan varje så tar du en lite längre paus – 15 minuter för att vara exakt. Och sedan börjar du om och gör 4 nya pomodoro med 5 minuters paus mellan. Om du gör det här hela dagen så tar du kanske lunch efter 8 pomodoro. Och så börjar du om och gör likadant på eftermiddagen. Själv orkar jag absolut inte jobba så här fokuserat i åtta timmar på en dag, men kanske fem timmar, alltså 10 pomodoro, kan fungera för mig.

Att tekniken kallas pomodoro – alltså tomat på italienska – kommer sig av att man använder en äggklocka i form av en tomat för att hålla tiden. För du behöver någon typ av klocka som säger till när en pomodoro eller rast är slut. Jag använder en androidapp som heter Goodtime. Men det finns många pomodoroappar – sök på pomodoro där du brukar tanka ner appar så hittar du.

Ett viktigt knep är att när klockan ringer så lyfter du fingrarna från tangentbordet direkt. Du ska inte ”bara skriva klart först”, utan grejen är att sluta direkt. Om du slutar mitt i en mening är det nämligen mycket lättare att komma igång igen efter pausen.

Rör på dig mellan varje pomodoro

Jag hade inte jobbat med pomodoro på länge när jag började igen i våras. Då lärde jag mig tricket som har gjort en gigantisk skillnad för mig: när appen piper för paus så ska jag inte kolla Facebook eller mejlen eller vad jag nu tycker att jag också vill göra. I stället ska jag gå i från datorn och röra på mig i fem minuter. Eller femton minuter om det är den längre pausen. Jag kan göra några yogapositioner, dansa, stå på händer, göra armhävningar eller vad jag nu känner för.

Att röra på sig under pausen är hela skillnaden. Efter att ha rört på mig har jag ny energi och hjärnan fungerar bättre. Och jag kommer ifrån lite av det här med att ”sitta är det nya röka”, som det talas så mycket om numera. Det är bättre både för kroppen och för hjärnan att röra på sig ofta. Om du inte har läst boken Hjärnstark (annonslänk till Adlibris) av Anders Hansen, som handlar just om hur mycket bättre hjärnan fungerar när vi rör på oss, så kan jag verkligen rekommendera den. Dessutom fungerar det här mycket bättre för mig än att kolla sociala medier i pausen, för då har jag en förmåga att fastna där och inte bry mig om att appen piper.

Om du inte har jobbat med pomodorotekniken tidigare, och om du ibland har svårt med disciplinen eller att få saker gjorda – inte för att jag någonsin har det, nähäe då – så tycker jag absolut att du ska ge det en chans. Och samtidigt få chansen att röra på dig under arbetsdagen. (Liten reservation för att jag som har mitt kontor hemma kanske kommer bättre undan med att stå på händer eller dansa runt en gång i halvtimmen än vad andra gör. Eller vad vet jag.)