Etikettarkiv: katastrofroman

Nästa vecka ska jag börja (tänka) på min nästa roman

Du har kanske noterat att den här bloggen handlar väldigt lite om mina böcker och bokskrivande för närvarande – i alla fall med tanke på att det är en författarblogg. Och i så fall har du noterat helt korrekt. Det beror på två saker:

  1. Jag skriver inte på någon bok just nu.
  2. Jag har styrt om fokus på bloggen lite så att det blir mindre bokprat och mer prat om sådant som jag går och funderar på för närvarande.

Min tanke var att jag skulle komma igång med en ny roman under januari, men så blev det inte. Anledningen till det skrev jag om i det här inlägget: Skriva en bok eller göra en onlinekurs? Jag konstaterade att om man ska vara krass och titta på inkomsterna så tjänar jag inga pengar på att skriva romaner, men min onlinekurs Skriv tydliga texter var min största källa till passiva inkomster under förra året. Så jag prioriterade att förbättra några saker som behövde förbättras i den, och sedan lade jag två veckors jobb på att ta fram en kort onlinekurs som heter Lär dig skilja mellan de och dem på en timme. Detta för att mitt språkbrev om hur man skiljer mellan de och dem är den sida på Klartexts webbplats som får mest besökare år efter år, och jag ville göra ett försök med att se om det även fanns intresse för en onlinekurs om det. Facit hittills är att det inte gör det, så jag behöver klura på om jag behöver prissätta annorlunda eller göra något annat för att den ska sälja.

Och så har jag prioriterat andra mindre arbetsinsatser i olika egna projekt, och i mina och makens gemensamma projekt, som jag hoppas ska leda till passiva inkomster så småningom. Men nu har jag snart gjort det som hade högst prioritet, och från och med nästa vecka är planen att införa författarfredag igen. Yay!

Min tröskel inför att börja romanjobbet är fortfarande hög. Några hinder som jag behöver ta mig över:

  1. Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva om. Det ska bli en katastrofroman. Jag har en huvudperson och en hel del bakgrundsinfo om hen. Jag hade bestämt mig för vilken katastrof jag skulle skriva om och var tokpepp på det, men nu har jag börjat fundera på om jag inte måste skriva om klimatförändringarna i stället – det känns skrämmande aktuellt och jag ägnar ändå en hel del tid att fundera på det, så det vore inte dumt att faktiskt ha en anledning att göra rejäl research om det.
  2. Jag är sugen på att skriva en serie med tre eller flera böcker och har massor av funderingar kring det: Ska jag skriva synopisis till flera böcker på en gång? Behöver jag kanske faktiskt skriva två eller tre böcker innan jag försöker hitta förlag (eller ger ut dem själv) eftersom läsare vill läsa fortsättningen och jag inte kan leverera snabbare än var tredje år eller så?Hur fungerar det med en serie med katastrofromaner om den stundande katastrofen är att jorden går under men läsaren vet att det kommer en bok till i serien?
  3. Jag behöver lära mig ett nytt verktyg, Scrivener. Många författare skriver i det, och om jag har förstått mitt nätverk rätt så är det till stor hjälp om man som jag har ett synopsis- och strukturdrivet arbetssätt. Alltså det här är inget problem alls; ett nytt verktyg är ju bara att lära sig – men det bidrar ändå lite till motståndet att veta att jag behöver sätta mig in i nya saker innan jag kan komma igång.

Mina första författarfredagar (eller kanske de första månadernas författarfredagar?) kommer alltså att bli mer tankearbete än skrivarbete. Och nu när jag skriver det här inlägget så känner jag att jag blir peppad. Att börja på en ny roman är ju det roligaste som finns!

Så här någonting tänker jag mig mina arbetsdagar med min kommande roman. *ignorerar att det var fjorton minusgrader i morse*

Norsk katastroffilm: Vågen

Jag gillar som bekant katastroffilmer och katastrofromaner och har för avsikt att skriva böcker på det temat framöver. Nyligen såg jag den norska filmen Vågen (Bølgen på norsk). Jag gillade den verkligen.

Trots att filmen var helt förutsägbar och följde formulär 1A för katastroffilmer så höll jag på att tugga sönder naglarna. Filmen  utspelar sig i fjorden Geiranger. Den fantastiska norska naturen som fond (jag kan för övrigt rekommendera ett besök där – det är fantastiskt vackert även IRL). Och så berget, som kan rasa när som helst, och när det gör det kommer det att utlösa en lavin som störtar ner i vattnet och skapar en tsunami som kommer att dränka hela samhället. Huvudpersonen är geolog och han upptäcker onaturliga rörelser i berget och anar den kommande katastrofen.

Det är intressant att jag kan tycka att en film är så bra när den inte direkt bjuder på några överraskningar. Uppenbarligen går jag igång på konceptet katastroffilm så mycket att det inte spelar någon roll att den är likadan som alla andra katastroffilmer. Att det dessutom handlar om en naturkatastrof – de är nog mina favoritkatastrofer ändå – gör inte saken sämre.

Undrar om jag ska försöka vara lite nyskapande eller få till en tvist av något slag i min(a) kommande katastrofroman(er) eller om jag ska nöja mig med att följa det här mönstret som uppenbarligen fungerar utmärkt, i alla fall på katastrofnördar som undertecknad. Jag ska klura på det. Jag tycker i alla fall att Vågen är en mycket bra film och jag rekommenderar den starkt!

Klurar på kommande roman

Nu är jag tillbaka till mitt normala jag igen. Efter boksläppet alltså. Men det tog i princip en vecka – jag blir verkligen sliten av att släppa en bok. Jag led av svårartad handlingsförlamning i en vecka före boksläppet, och så orkade jag knappt jobba i en vecka efteråt för att jag var så trött. Jag har med andra ord inte fått speciellt mycket gjort på sistone ;-o Men jag är mycket nöjd med boksläppet, och det känns så bra att boken är ute nu!

I helgen var jag obokad och lat, vilket var precis vad jag behövde. Och när hjärnan började slappna av igen så hamnade jag i ett superkreativt läge. De värsta spänningarna hade släppt men jag var fortfarande inte särskilt nervarvad utan hjärnan fortsatte att jobba av bara farten.

Det som min hjärna satte igång med då var att klura på nästa roman. Alltså jag ska inte alls jobba på den nu. Jag har för sjutton en fackbok – eller kanske två faktiskt – som jag har material till och som jag ska sätta mig ner och sammanställa. Det är det som är mitt nästa projekt, inte romanskrivandet. Men olika omständigheter har gjort att det nu är tio år sedan jag sist fick börja skriva en ny roman. Förstår du hur stort det uppdämda behovet av att få skriva skönlitterärt är?? Så min hjärna verkar ta alla tillfällen att tjuvstarta. Och det är knappast något problem; det är bara att jag noterar idéerna och använder dem sedan när jag har tid och möjlighet att sätta igång på riktigt.

Det kommande projektet: en katastrofroman

Så vad är det här kommande romanprojektet då? Jag vill ju skriva katastrofromaner, och jag är även lite sugen på att göra det till en serie. Det finns en huvudperson som jag umgås lite med ibland (en fördel med att vara författare, särskilt om man även är introvert, är att man kan umgås med påhittade personer), och om jag gör en serie av det så tänker jag mig att hon ska råka ut för en ny katastrof i varje bok. Det känns ungefär lika trovärdigt som att en massa människor blir mördade i Fjällbacka, så det ska nog funka :-) Det som talar mot att göra en serie av det är ju att man som författare då förväntas släppa böckerna ganska tätt, gärna en om året. Och med tanke på att det för mig brukar ta ett år bara att redigera en roman så är jag inte i närheten av den produktionstakten. Men det är inte så mycket att göra åt; det är så min situation ser ut.

Så jag har en huvudperson. Jag har en konflikt – det vill säga av alla de potentiella katastrofer som virvlar runt i mitt huvud så är det en som pockar på mer än de andra och som jag antagligen kommer att välja att börja skriva om. Och det som dök upp i huvudet i helgen är en potentiell lösning på den här katastrofen. Jag är inte alls säker på om den lösningen duger. Spontant känns den lite naiv, men å andra sidan är ju det enkla ofta det bästa. Jag ska klura på det.

Men potentiellt har jag alltså:

  1. en huvudperson
  2. en konflikt
  3. en lösning.

Låter inte det som att jag har en bok på gång? Det jag inte har är alltså tid att skriva, eftersom jag har andra projekt som ligger före i kön. Men när som helst nu :-)

Fallvatten av Mikael Niemi – en katastrofroman

Du som läser bloggen regelbundet vet att jag har en katastrofroman i byrålådan och att jag planerar att skriva flera. Det gör förstås att jag är intresserad av att läsa andra katastrofromaner. Att Mikael Niemis Fallvatten är en sådan hade jag inte en aning om när jag började läsa den. Jag lånade den som e-bok på bibblan, eftersom jag inte kan ha med mig så mycket böcker för närvarande, och jag hade inte läst baksidestexten eller något annat. Men jag tycker att Mikael Niemis tidigare böcker är grymt bra, så det är klart att jag ville läsa hans senaste.

Det blev alltså en positiv överraskning för mig att det var en katastrofroman. Finns det något mer spännande än människans kamp mot naturen? Boken var precis så spännande som jag vill att en katastrofroman ska vara. Bitvis nästan jobbigt spännande. Den som har anlag för klaustrofobi kan nog få ordentliga mardrömmar efter att ha läst Fallvatten, och en annan scen var så obehaglig att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken och bara andas en stund.

Blev du avskräckt nu? Det var inte meningen. Boken är så bra att den hamnar på min måste-äga-lista, trots att jag redan har läst den. När den kommer i pocket ska den få bo i min bokhylla. Jag ska definitivt läsa om och analysera Fallvatten i mitt framtida arbete med att skriva katastrofromaner.

Om jag var en sådan som gav böcker betyg på min blogg skulle Fallvatten få fem tsunamier av fem. Men det är jag ju inte, så jag nöjer mig med att säga: läs Fallvatten!

Hur viktigt är det att hålla sig inom samma genre?

För mig är det viktigare att bygga författarskap på lång sikt än att sälja den bok som jag är aktuell med just nu. Jag vill att så många som möjligt ska läsa mina böcker. Inte i första hand för att jag ska få in några kronor på varje bok, utan för att de ska bli nyfikna på mitt skrivande och mina böcker och därmed läsa även min nästa bok. Och min nästa. Och min nästa. Och någonstans där i framtiden när jag har tillräckligt många böcker ute och tillräckligt många nyfikna läsare så kommer jag att få in så mycket pengar att det kan bli en betydande del av min inkomst. Det är min plan.

Om man tänker så ska man väl helst bara skriva böcker inom samma genre. Men det gör jag inte. Helt enkelt för att jag inte bara kan tänka affärsmässigt på författandet – det viktigaste är ju att det är roligt att skriva, att jag skriver det som jag bara inte kan låta bli att skriva. Hittills har jag skrivit

  • två språkböcker (Tydliga texter – snabba skrivtips och språkråd, Blogga, tvittra och fejsbucka – kommunicera effektivt i sociala medier), och det kommer definitivt att bli fler av den varan
  • en företagarhandbok (Den snälla företagaren). Det har jag just nu inga planer på att skriva flera, men det var riktigt kul att skriva den och jag har fått mycket beröm för den. Dessutom vill jag gärna ha en anledning att samarbeta med TUK Förlag igen, så det är inte alls omöjligt att det blir fler böcker i den här genren längre fram.
  • en psykologisk thriller. Den är ju inte ute än. Men ut ska den! Vi får se om det blir fler efter det. Varför inte?
  • en katastrofroman. Den är bara på utkaststadiet och kräver mycket mer arbete innan den kan bli utgiven. Men jag har idéer till fler romaner i den här genren. Och jäklar vad sugen jag är på att skriva dem!

Vad tror du? Hur viktigt är det att hålla sig inom en och samma genre och man vill bygga ett långsiktigt författarskap? (Och ja, det är förstås en fråga som kan besvaras ur många olika vinklar: läsarnas, förlagens/marknadens, författarens etc.)

Jag ♥ katastrofromaner

Det är den 23 december 2004 och jag befinner mig på ett flygplan på väg till Sri Lanka. Under resan ser jag filmen The Day After Tomorrow. Jag har egentligen svårt för sådana där hopplöst hollywoodamerikanska filmer, men om det är en katastroffilm så är den ursäktad. Jag fastnar totalt i filmen och och det slår mig att jag vill skriva en katastrofroman. Frågan är bara vad katastrofen ska utgöras av.

Tre dagar senare, den 26 december 2004, springer jag ifrån en tsunami utan att få några andra men än hjärtat i halsgropen. Där har jag min katastrof. Självklart ska det bli en roman. Men det tog ett par år innan jag skrev historien, eftersom jag höll på med roman A då. Och den drog ut på tiden och sedan kom livet och två fackböcker emellan. Någonstans på vägen hann jag i alla fall skriva ett första utkast av katastrofromanen, roman B. Däremot har jag inte redigerat den än. Men snart så! Vilket år som helst nu …

I vilket fall som helst så är katastrofromaner alltså min grej och jag skulle gärna skriva flera. I senaste avsnittet av Babel (Men ååå vad hon tjatar om det där teveprogrammet … Japp, det får jag, för det är min blogg, så det så!) menar författaren Aase Berg att en bra undergångsskildring inte ska handla om gott och ont utan snarare om en likgiltig undergångskraft som bara råkar trampa på människan som om hon vore en insekt.  Och det stämmer med hur jag har tänkt: katastrofen ska helst vara en naturkatastrof: stora mängder eld (tänk Skyskrapan brinner), vatten (Titanic), jord (Dante´s Peak) eller luft (Twister)  som väller in över mänskligheten. Sådant gillar jag. Dessutom tycker Aase Berg att den gärna ska utspela sig i en miljö som verkar okomplicerad och god, som en kontrast till katastrofen. Jag ser verkligen fram emot att skriva min nästa katastrofroman.

Vilken är din favorit-katastroffilm eller favorit-katastrofroman? Har du själv försökt dig på att skriva en katastrofskildring?