Någon gång i våras var jag på releasefesten för Åsa Schwartz nya roman Lust. Och det slog mig nu hur bra det fungerar att ha en opretentiös releasefest. Vi höll till på Åsas kontor, det fanns generöst med dryck och tilltugg, människorna var trevliga, det bjöds på livemusik och uppläsning ur boken. Allt det där som ska finnas på en release – med råge. Ändå kändes det så enkelt. På ett bra sätt alltså.
När jag går på releasefester i flådiga lokaler där alla är piffiga i finklänning och huvudpersonen själv har suttit hos frissan och sminkören hela dagen så tänker jag att det ju inte är så jag själv vill ha det. Och det tänker jag inte bara för att jag absolut inte kommer att ha råd att ordna en flådig release för Akrobaten utan för att jag inte är så där piffig. Jag vill ju ha det enkelt. Jag vill att man ska kunna komma i jeans och t-shirt på min releasefest utan att känna sig malplacerad. Därför var releasen för Lust en inspiration för mig.
Nu ska det här absolut inte tolkas som kritik mot releaser av den finare sorten. Jag har haft ack så trevligt på sådana också och tänker definitivt inte tacka nej när det vankas champagne och utsikt över stan i fortsättningen heller. Men min poäng är att jag har lika trevligt när jag skålar i lådvin som när jag skålar i champagne. Det är inte det där yttre påkostade som avgör om det blir en trevlig releasefest. Precis som det sällan är ytan som är intressant hos människor eller i livet generellt.
Förresten har jag nu läst Lust och oj, vad bra den var! Åsa skriver spännande och med ett okomplicerat språk som gör boken till en bladvändare, särskilt mot slutet. Lust beskrivs som en korsning mellan skräck och chic lit. Jag gillar inte skräck och är oftast inte så förtjust i chic lit heller, men det här, det gillar jag!
