Jag lyssnar på Soran Ismails Sommar i P1. Han pratar om sin och föräldrarnas flykt från Kurdistan, om sin uppväxt i Knivsta, om att vara svensk – och kurd. Berättelser som rör stora och viktiga frågor, och som berör.
Soran Ismail berättar hur han som tonåring alltid blev stämplad som invandrare eller blatte. Om att människor i hans omgivning tolkade saker i hans beteende som osvenskt:
”Jag var aldrig högljudd på tåg eller buss, trots att det nästan ligger i en tonårings natur. För jag visste att medan mina vänner fick Gud-vilka-jobbiga-tonåringar-blicken så fick jag Gud-vilken-jobbig-invandrare-blicken. För exakt samma beteende.”
Han menar att han betraktades som invandrare i första hand. Först i andra hand var han tonåring. Det här gör mig förbannad! Vad har vi för rätt att bunta ihop människor i grupper och döma dem kollektivt? Jag har skrivit om det här med etiketter förut; i just det inlägget handlade det om sexuell läggning, men det är samma sak, oavsett om vi buntar ihop folk på grund av etnicitet, ålder, kön eller något annat.
Kan vi inte bara bestämma en sak från och med nu: Kan vi inte låta var och en stå för sina egna handlingar? Om en person gör något som vi tycker är negativt, låt det handla om personen som individ. ”Vad den där personen är högljudd? Det stör mig.” Det är en stor skillnad mot ”Typiskt invandrare/tjejer/bögar/stockholmare/killar/italienare/54-åringar/whatever att vara så där högljudda.” Vi har alla fördomar. Det ger oss inte rätt att sprida dem till vår omgivning. Skippa etiketterna. Låt alla vara individer.