Den långa kön av oskrivna böcker beter sig oftast tämligen väluppfostrat. Den väntar snällt på att jag ska skriva klart Den snälla företagaren innan jag tar tag i nästa bok. Men just nu är det en bok som är lite extra sprallig. Det är en fackbok. Titt som tätt skuttar den ur ledet och kommer fram och rycker mig ivrigt i tröjärmen:
– Kom igen nu, du vill ju skriva mig eller hur?
– Jo, men du vet vad jag har sagt, det är inte din tur än.
– Jag handlar om ett högaktuellt ämne. Om ett år är det kanske för sent, då har vågen passerat.
– Du får vänta.
– Jag kan lätt nämna tio förlag som du kan sälja in mig till på bara fem minuter!
– Tyst nu, jag skriver.
– Du kan väl skriva ett synopsis för mig i alla fall? Det behöver inte ta så lång stund. Då ser du om du har material till en hel bok.
– Om jag skriver ett synopsis så kommer jag vilja gå vidare med dig, förstår du väl? Då ser jag hur roligt det skulle vara att skriva dig.
Här tystnar sprallboken och tittar upp i taket med antydan till ett leende på läpparna. Undrar om hon inte till och med visslar lite lågt. Det låter som Robyns gamla hit Do you really want me? Jag fortsätter:
– Och hur ska det då gå med boken som jag håller på med?
Sprallboken rycker sorglöst på axlarna och trippar in i ledet igen. Men om jag känner henne rätt har hon inte gett upp. Snart står hon här och rycker mig i ärmen igen.
Passa dig, Jenny. Jag känner igen sprallbokens teknik. Använder den stundtals själv, med framgång. Hon bara låtsas rycka på axlarna, i trygg förvissning om att hennes ord kommer att eka i ditt huvud om och om igen. Tills du tror att du själv bestämt dig för att skriva henne fortare än snart. Och hon kommer att låta dig tro det!
Är det så de gör? Tack för varningen! :-)