Musik + böcker = sant?

En av mina favoritsyssselsättningar så här i hängmattetider är att lyssna på Sommar i P1. Jag hade höga förväntningar på dagens sommarpratare Micael Dahlén. Jag jag tycker att han verkar vara en intressant person och dessutom gillar jag skarpt hans bok Nextopia. Mina förväntningar infriades med råge. Micael Dahlén pratade med ett medryckande driv som fick mig att helt och hållet köpa hans teori om att han är bipolär (manodepressiv alltså). Bland annat pratade han annat om att

• man måste sticka ut – verkligen sticka ut – för att ta sig fram
• han inte har tid att dö eftersom han har så fruktansvärt mycket kvar att göra
• alla framgångsrika/kreativa människor för eller senare kommer att gå in i väggen och hamna på dårhus.

Ett Micael Dahlén-citat som fastnade var ”Jag tror att jag ska ha ett soundtrack till min nästa bok”. Tydligen är herr Dahlén multikreativ som så många andra kreatörer; han skriver även musik. Som ni vet är jag fascinerad av att kombinera olika discipliner till ett multiverk, så tanken tilltalade mig. Tänk dig att du öppnar en bok och ut strömmar musik som är skriven särskilt för just den boken, vore inte det kul?

I dagens uppkopplade värld behöver man förresten inte ens leverera själva musiken tillsammans med boken. Jag läste just Mats Strandbergs bok ”Bekantas bekanta”, som bland annat är en underbar orgie i nittiotalsnostalgi. För att förstärka nittiotalstemat har han gett varje kapitel i boken namn efter en eurotechnolåt från sagta årtionde. I förordet skriver han ”Se dem gärna som förslag på soundtrack”. Här kan man som läsare alltså spotifaja låtarna medan man läser. Själv var jag inte uppkopplad på stranden där jag läste boken, men eftersom nittiotalseurotechno är ljuv nostalgi för mig spelade min hjärnas inbyggda Spotify snällt upp låtarna medan jag läste. Visst är det en bra idé att ge kapitlen namn efter låtar som förstärker ett tema? Har du tips på någon annan författare som har gjort något liknande?