”Min personliga erfarenhet är att människor som tror att alla andra människor är oärliga, oftast är de som är oärligast själva. (Du kommer ändå att blåsa mig, så det är lika bra att jag blåser dig-logiken.)” Citatet kommer från Lena Sundström och är hämtat ur hennes bok Världens lyckligaste folk, som handlar om främlingsfientlighet i Danmark.
Jag har tänkt på att det verkar finnas två sorters människor: de som tror att människor i deras omgivning är goda och vill dem väl och de som tror motsatsen. Själv är jag tillräckligt naiv för att tillhöra den första gruppen. Jag utgår alltid från att folk är snälla och vill mitt bästa. Om jag ska göra affärer, privata eller i jobbet, så tar jag för givet att den jag förhandlar med inte kommer att lura mig. Varför skulle de göra det?
Betyder det att jag även är snäll, god och ärlig mot folk? Jag har inte tänkt på sambandet, men jag uppfattar mig i alla fall inte som en person som medvetet lurar och bedrar.
En person som lurar och bedrar är däremot Tom Cole, en av huvudpersonerna i min psykologiska thriller romanen A. Eftersom jag tycker att sanning och lögn är ett spännande ämne så är det temat för boken. Tom är inte alltid medveten om att han ljuger, men ljuger det gör han. I boken berättar jag om vad lögnerna gör med Tom och hans familj. Boken finns än så länge bara i min byrålåda. Men det vore elakt av mig att undanhålla er den alltför länge till; det börjar bli dags att titta på hur det skulle gå till att ge ut den på egen hand, eftersom inget förlag hittills har insett vilken bra affär det vore att ge ut den.
Vad tror du om Lena Sundströms teori? Genom sig själv känner man andra säger vi ju. Stämmer det in på vårt förhållande till ärlighet?
Rent spontant känns slutsatsen alldeles för enkel. Enkelspårig, näst intill okänslig. Det finns säkert många anledningar till att någon är oärlig. Men ingen är ju född oärlig. Man går på nitar i livet som kan göra att man inte litar på andra. Och man är inte sämre än att man kan ändra sig :-).
Du har flera bra poänger där! :-)
Jag hoppas verkligen att det INTE stämmer! Jag är nämligen väldigt misstänksamt lagd. Men jag försöker vara ärlig mot mina medmänniskor, och avskyr att ljuga! Är i ärlighetens namn usel på det.. Hm.. nu fick jag något att fundera på :)
Visst finns det alltid undantag, men för det mesta tror jag nog att det stämmer trots att det är enkelt. Om man har gått på en nit som gör att man inte vågar lita på andra, tror jag att det gäller bara i samma sammanhang som man själv har blivit sviken. Inte generellt.
Jag har tänkt rätt mycket på hur en romanfigur skulle kunna bete sig som inte följer den här mallen. Att en person är ärlig men tror att andra är oärliga känns svårt som intresseskapare. Vad skulle det ge?
Möjligen tvärtom i sådana fall. Om en person är ytterst medveten om sin egen oärlighet och väldigt beräknande skulle han eller hon kunna tro alla andra om gott. Kanske skulle en sådan karaktär kunna bli dynamisk.
Karina: äsch, du är säkert undantaget som bekräftar regeln :-)
Annika: spännande tankar kring romanfigurer där. Och visst kan väl det första exemplet också fungera? En person som är oerhört misstänksam mot sin omgivning men samtidigt själv är väldigt ärlig. Kanske har något fel så att hon/han verkligen inte kan ljuga. Jo, jag tror på det! :-)
Ja, du har nog rätt Jenny. Det skulle kunna funka. Allt kan funka i en roman om man bara funderar tillräckligt över vad det innebär i alla olika slags situationer. Sådant här är väldigt intressant att fundera över.