Jag brukar se böcker och läsande som en aktivitet som ligger ganska långt ifrån det idag ofta kallas mindfulness eller medveten närvaro. Antingen så väljer jag att vara här och nu och medveten om tillvaron, till exempel genom att njuta av naturen. Eller också väljer jag den minst lika härliga eskapistiska vägen och flyr från vardagen in i en bok. Jag har sett det här som två helt olika vägar att gå (utan att för den delen värdera den ena högre än den andra).
Litteraturkritikern James Wood framförde i Babel härom veckan (7 oktober tror jag att det var) ett annat sätt att se på saken. Han menar att om man läser mycket blir man mer observant på detaljer och därmed bättre på att vara här och nu. Litteraturen skulle alltså inte bara vara eskapistisk utan också ett medel för att bli mer medveten i det dagliga livet. Den tanken ger mig ett nytt perspektiv på balansen mellan att läsa och att njuta av vardagen. Bokläsandet skulle alltså inte bara vara ett självändamål utan också ett sätt att bli bättre på att vara här och nu när jag inte läser. Ja, varför inte?
Vad tror du? Håller du med James Wood?
Jag håller med. Utan att veta, tror jag att bokläsande gör människor med medvetna om och intresserade av nuet. Så är det (nog).
Jag håller med helt och hållet. Att läsa ger insikter som man inte alltid kan få på annat sätt. De hjälper en sedan i det vardagliga livet på en mängd olika sätt. I alla fall är det så för mig.
Jag tycker mycket om meditation och har nyligen börjat lite med mindfulness också.
Visst, han kan ha rätt!
Det är ju fråga om fokusträning och läser man måste man ju fokusera också.
Annars har man ju ingen behållning av det.
Samma gäller när man målar. Att hålla fokus på det man gör.
Fast i mindfulness-träning går man ju lite längre – som till exempel att andas. Genom näsan ut och in under några minuter. .
Att läsa är ju så underbart för själen, att måla också. För att riktigt slappna av är mindfulness ett strå vassare, i alla fall för mig.
Jag tror inte att min adress gick fram ordentligt, så därför skriver jag det här också.
http://minaförfattartankar.blogspot.com
Det var väl något webb-fel.
Hälsningar Barbro.
Jag håller absolut med! Är man dessutom författare tror jag att man blir ännu mer observant. Varje ögonblick räknas, bakom varje knut kan man ju finna en ledtråd till sin bok. Det där ögonkastet, det röda lövet eller ljuset som faller på ett ansikte. Små till synes obetydliga nyanser i livet som gör berättelser levande och ärliga.
Dessutom läste jag nyligen att det enda som vetenskapligen kan öka intelligensen är just att läsa. Så länge leve litteraturen!
/S
Jag tror också att det är så att genom läsandet öppnas hela tiden nya dörrar som man kanske inte har sett innan, eller som man bara anat och kanske bara gluttat bakom. Men nu ställs de på vid gavel när man läser och får en fördjupad förståelse och kunskap som man inte hade innan.
Nina: ah, det låter bra! *blir sugen på att krypa upp i soffan med en bok*
Jag tror att James Wood har rätt. Personligen har jag aldrig riktigt fattat varför läsning skulle vara detsamma som att avskärma sig från verkligenheten. Om jag lyssnar på någon som berättar något för mig muntligen så klassas jag som närvarande – varför skulle jag vara mindre närvarande bara för att jag lyssnar på någon som försöker berätta något för mig via text? Är det inte just genom att träna vår förmåga att lyssna som vi kan bli mer lyhörda – och därmed mer närvande här och nu? Och är då inte läsning ett ypperligt sätt att praktisera lyhördhet utifrån sig själv och i sin egen takt?
Johanna: bra och intressant sätt att se på saken!