I säsongsavslutningen av Babel medverkade en av mina favoritartister Annika Norlin. Hon introducerades så här: ”Man behöver inte alltid skrika högst för att det ska kännas mest. När hjärtat brister i Annika Norlins sånger sker det med små bokstäver, men det gör inte mindre ont för det.” Presentationen är verkligen huvudet på spiken. Annika Norlins musik gör ont. Och jag älskar det.
Intervjun handlade framför allt om hennes låttexter. De sticker ut lite från hur poptexter brukar se ut – låtarna berättar ofta en hel historia. Programledaren Daniel Sjölin menade att hon inte är poplyriker utan popprosaist; hennes låtar är som noveller snarare än dikter. Enligt Annika Norlin anses det fult att hitta på karaktärer till låttexter, särskilt om man skriver historierna i jag-form som hon gör. Det finns tydligen en skillnad i synen på låttexter och böcker. Ingen skulle ju (väl?) ifrågasätta en romanförfattare för att hon hittar på karaktärerna i sin bok.
Diskussionen om fint och fult fortsatte sedan. Annika Norlin berättade att hon ofta får frågan om när hon egentligen ska skriva en bok. Hon trodde däremot inte att författare brukar få frågan när de egentligen ska skriva en låttext. Det verkar alltså finnas en hierarki där författare befinner sig högre upp än låtskrivare.
Själv blir jag alltid lite trött på den ständiga diskussionen mellan finkultur och fulkultur. Varför skulle böcker vara bättre än pop? Varför skulle teater vara bättre än film? Kan vi inte bara sluta döma och konstatera att det handlar mer om subjektiva åsikter än om allmängiltiga sanningar om vad som är bra eller dåligt?
Jättebra och tänkvärt inlägg.
Tack Anneli! :-)