På Stockholm Pride lyssnade jag på en intressant paneldiskussion om homofobi. Diskussionen utgick från den nyutkomna boken Den moderna homofobin, som jag definitivt måste läsa.
Flera tankeväckande aspekter på ämnet dök upp i diskussionen. En som jag särskilt lade på minnet bidrog bokens redaktör Eva Borgström med. Diskussionen handlade om varför det läggs så stor vikt vid att barn behöver ha förebilder inom båda könen, när den verkliga utmaningen snarare är att ge barnen förebilder i form av alla möjliga olika typer av människor. Borgström kommenterade att (ungefärligt citat): ”det verkar som om heterosexualiteten inte får konkurrensutsättas. Om man inte anstränger sig för att upprätta heteronormen så kommer folk att springa omkring och bli homosexuella eller transpersoner.” Ja, hur skulle det se ut?
Temat för årets Pridefestival var öppenhet. Och det är väl bristen på öppenhet som är problemet. Alla människor är ännu inte öppna för att all kärlek är bra kärlek. Alla människor är ännu inte öppna för att alla får vara den de är och älska vem de vill, även om det skulle råka skilja sig från hur vi är vana vid att att människor – eller kärlek – är. Men hörni, kan vi inte bara strunta i den mossiga heteronormen och se olikheter som något positivt? Kan vi inte bara strunta i att sätta etiketter på människor? Jag brukar vara ihop med män, jag antar att det gör mig till heterosexuell. Om jag skulle bli ihop med en kvinna så skulle det, ve och fasa, göra mig till homo, och då passar jag plötsligt inte in i normen. Då ska jag förses med en etikett som talar om att jag sticker ut. Men herregud, vi skriver 2011. Kan jag inte bara få vara människa?
Eva Borgström bidrog även med en underbar historia som visar den öppenhet som jag önskar mig. Den handlar om en vän till henne, en kvinna som iklädd motorcykelkläder klev in på en bar. En man kommer fram:
– Du är den vackraste man jag har sett.
– Jag är kvinna.
– Det gör inget. Får jag bjuda på något att dricka?