Två och en halv dag på bokmässan kändes ganska lagom. Jag ägnade en halv dag plus båda kvällarna åt att mingla och nätverka som en tok, en dag åt att stå i TUK:s monter med Den snälla företagaren och en dag åt att vimla runt på mässgolvet varvat med att lyssna på seminarier.
Det ojämförligt bästa med mässan var alla människor jag pratade med, framför allt dem som jag tidigare bara hade träffat i sociala medier.
Till vardags är jag en ensamvarg som skyr folkmassor och tycker att det är lite småjobbigt att prata med folk jag inte känner. Dessutom jobbar jag hemifrån men förstår inte ens frågan när folk undrar om jag inte saknar att ha kolleger. Men tydligen har jag något slags knapp som jag trycker på ibland, och som gör mig extremt social. Vi kan kalla den socialknappen. Om jag ska vara ärlig känns det inte ens som att det är jag själv som trycker in den, utan som om det sker automagiskt. Och socialknappen var definitivt intryckt under hela bokmässan. Den fick mig att vid flera tillfällen fullkomligt kasta mig över folk som jag aldrig har träffat men som jag ändå visste vilka de var, för att jag sett dem föreläsa eller sett dem på bild eller liknande. Nu efteråt kan jag inte ens förstå hur jag kunde; jag vill ju bara sitta för mig själv här framför datorn i mitt hörn av världen. Så om du tyckte att jag var framfusig under bokmässan så var det inte mitt fel; det var någon som hade tryckt på socialknappen. Men det är jag glad för.
Känner du igen dig? Eller är du alltid lika social? Eller aldrig?
Känner absolut igen beskrivningen, kul!
Jag är social men blir mer social i vissa sammanhang. Jag är också en hemmaråtta som ÄLSKAR att vara själv. Man kan vara både ock. :)
Ja, det är faktiskt inte så dumt att ha båda de här personligheterna i sig :-)
Jag känner igen mig och blir förvånad över att jag är så extremt social när jag är ute och det är sådant naturligt flyt/flöde i det. Jag tror det är något jag lärt mig under uppväxten, det sitter i ryggmärgen från släktträffarna och studentmiddagarna, både formellt och inspirerat (man skulle uppföra sig samtidigt som man inte fick vara tråkig, man skulle bjuda på sig, vara verbal och personlig men också ha hyfs i klädsel och bordskick etc – det r med klädsel och ev bordskick är jag rädd har försvunnit för mig med åren dock…) , parat med att när jag väl träffar folk så får jag sådan energi. Annars kan jag gå här hemma nästan två veckor i rad utan att prata med en människa förutom affärsinehavaren runt hörnet, ohc jag saknar inte ens det sociala.Blir t o m irriterad om någon ringer. Har ett stort behov av att vara ensam, har så fullt upp med skrivande och läsande och facebookande och se på tv och fundera och dagdrömma… Så det är verkligen som att någon trycker på en knapp sedan när jag träffar folk.
Så kul att ni är fler som verkar vara som jag! Undrar om det är något generellt eller om det är vi författare som är så här? :-)
Jag har svårt för mingel. Innan jag kommer dit. Sen kan jag tycka att det är kul när jag väl orkat krångla mig dit. En stund. Sen vill jag HEM! Hem till mig, där jag kan vara hur osocial jag vill och kasta mig in i min fantasivärld.
Ethel: återigen den där balansen mellan ytterligheterna alltså :-)
Jenny, du tar upp ett intressant fenomen här som jag definitivt känner igen mig i (ha ha, det första jag ville bli när jag var liten var författare, hm). Fast jag tänker mer tvärtom, att varje gång man ger sig ut och är sådär supersocial så får man så många intryck att man bara är TVUNGEN att isolera sig i några veckor för att liksom hämta sig från chocken ;-)
Marie: Ja, jag känner faktiskt för att isolera mig nu :-)