Ekonomilektion på ett förortsgymnasium utanför Stockholm. 1990-tal. Läraren står och förklarar något framme vid svarta tavlan. Förklarar och förklarar, förresten. Hans pedagogik gick ut på att de som redan förstod det där med ekonomi fick jobba på i sin egen takt. Vi andra ställde våra frågor till läraren och fick ett hånfullt eller gåtfullt svar som inte gjorde oss ett dugg klokare. Jag hade ekonomifobi redan under min gymnasietid – kanske var det rentav då jag utvecklade den? Säkert är i alla fall att det inte blev bättre av ekonomilärarens undermåliga pedagogik.
Ett ljud avbryter lärarens föreläsning. En mobiltelefon. Ni förstår, ungdomar, på den här tiden, när tant var ung, hade inte alla mobiltelefoner. Förutom en kompis mamma som hade haft ”biltelefon”, en koloss större än en tegelsten, i flera år var nog ekonomiläraren den enda som jag visste som ägde en mobil. Han avbryter föreläsningen mitt i en mening och tar upp telefonen ur fickan:
– Hallå?
– Nej då, det är ingen fara.
Och så fullföljer han samtalet inför hela klassen, lägger på luren och fortsätter lektionen utan att så mycket som be om ursäkt.
Så varför berättar jag det här? Läraren var nonchig och hade mobil redan på 90-talet. Och? Finns det någon poäng här eller? Jo, för någon vecka sedan träffade jag min syster och pratade om det här. Då visade det sig att vi inte kan reda ut vem av oss det egentligen är som har upplevt det här. Vi gick i samma gymnasieskola, hon tre år senare än jag, och hade samma ekonomilärare – även om jag tvivlar på att hon avskydde honom lika mycket som jag. Uppenbarligen har vi pratat om den här situationen flera gånger, både när händelsen var aktuell och senare. Och vi har båda bevarat det i hjärnan som om det vore vårt eget minne. Jag är helt säker på att jag har upplevt det här. Jag ser situationen framför mig inklusive klassrummet och mina klasskompisar. Men det mest troliga är väl att det är min syster som faktiskt har upplevt det. Jag gick ut gymnasiet 1994, och det är mer troligt att det var tre år senare som ekonomiläraren hade en mobiltelefon som fick plats i fickan.
Men visst är det spännande vilka spratt hjärnan kan spela oss? Att vi kan skapa minnen som inte finns. Och vi gör det säkert dagligen. Känner du igen dig? Skapar din hjärna också minnen som inte finns?
Man har i ett kontrollerat psykologiskt experiment lyckats få över hälften av deltagarna att minnas att de varit på Disneyland och träffat Snurre Sprätt – det där med Disneyland var rimligt eftersom det var amerikaner det rörde sig om, men Snurre Sprätt är en Warner-figur och har aldrig satt sin fot på Disneyland.
Min tvillingsyster och jag har haft det likadant ganska många gånger. Just häromdagen tänkte jag på det. Min elvaårige son åt seg knäck och så sa han ”woäh!” och tog ut godiset med en tand i. Precis som jag -eller min syster- var med om med en Rollo-kola för kanske 30 år sen. Familjen satt i bilen och mamma delade ut godis med jämna mellanrum och rättvist. Den av oss systrar som tog ut kolan och tanden ur munnen sa ”Den tänker inte jag äta!” och pappa som körde bilen sträckte bak högerhanden: ”det kan jag göra! Ta loss tanden och ge kolan till mig”.
Det hände flera gånger när den ena berättade något hon varit med om, att den andra sa: ”Nej, det var JAG”
Hjärnan är en spännande tingest!
Pelotard: Wow, det är verkligen spännande det här med hjärnan och minnen!
Maria: Ha ha, kul att du har varit med om samma sak som jag! Eller har du verkligen varit med om det här? Det kanske är någon annan som blandar ihop sina minnen med sin tvillingsysters? ;-)
Jag minns även klart och tydligt att det fanns treöringar när jag var liten. De var väldigt lika 5-öringarna från 1973 och framåt, men det var en trea istället för en femma. Jag vet att det inte kan vara sant, men det är inget att göra åt, minnet bara sitter där…
Ha ha :-)