Vem försökte jag lura när jag påstod att jag inte alls behövde gå hela vägen till Arure? Naturligtvis kunde jag inte låta bli att gå hela vägen. Det rådde olika meningar bland mina sångvänner om hur lång tid det skulle ta att gå upp. L trodde att det skulle ta uppåt 4 timmar. C, däremot, gick hela vägen upp på två timmar förra veckan. L hävdar att C då måste ha sprungit upp, för så fort går det inte. Så jag var nyfiken på hur lång tid det skulle ta. Dessutom har jag gått början av vägen flera gånger den senaste månaden, men det har oftast varit på jobbdagar och jag har aldrig haft tid att gå särskilt långt.
Den första timmen var det serpentinstig uppåt. Det var en svettig timme där jag hade rejält med puls. Och för varje sväng blev utsikten över dalen mer magnifik.
Väl uppe på berget var det alldeles platt, och jag fick ingen känsla alls för att jag var uppe i bergen. Men jag såg ut över havet, och jag undrar om man inte skymtar grannön El Hierro på den här bilden:
Sedan följde den bästa biten med berg, himmel, gröna dalar, blått hav. Och äh, vad jag inte har några bilder som visar hur vackert det var. Ni får helt enkelt tro mig när jag med tusen ord, som säger mer än mina mobilbilder, påstår att det var fantastiskt:
Väl uppe i byn Arure vände jag utan att ens gå fram till puben som verkar vara det allmänna riktmärket där. Det var vägen som var målet, och det tog mig två timmar och en kvart att komma upp. Då såg jag puben på andra sidan en dalgång, och det är möjligt att det hade tagit mig en kvart till att gå bort dit. Men jag tänkte gå tillbaka ner också, så jag började gå igen. Ibland hade jag sällskap:
Jag tog rast på en platt sten, åt min matsäck och tittade ner i dalen. Själva stan syntes inte från mitt rastställe men jag såg en liten bit av huvudvägen. När jag satt där och försökte orientera mig i hur långt upp från havet den biten av vägen är så insåg jag plötsligt: Jag ser mitt hus! Vad är oddsen för att mitt hus ligger på just de hundra meter av vägen som jag såg från mitt lunchställe? Jag inser att ni inte ser mitt hus på den här bilden, men jag lovar att det är där:
Efter lunchpausen fortsatte jag neråt. Fem timmar tog den här vandringen tur och retur från skylten i La Calera som pekar mot Arure. Ja, jag inser att just det här är ointressanta detaljer, men det är bra för mig att komma ihåg, och mina sångvänner är möjligtvis intresserade. Ni andra får stå ut. Jag har en bit att gå hem längs vägen också från den där skylten, så sammanlagt var jag ute i närmare sex timmar. Egentligen tycker jag att en lagom vandring snarare är på fyra timmar, så jag var rejält trött när jag kom hem – tröttare än förra lördagen när jag var ute längre tid tillsammans med sångvännerna. Men å andra sidan höll jag ett klart högre tempo igår.
I dag har jag bestämt lite träningsvärk i vaderna :-)
Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.