I den här veckans Babel säger författaren Carl-Johan Vallgren att han inte har några minnen. Han menar att det är därför han blev författare. Hans minnen dyker nämligen upp igen när han skriver.
Det här känner jag igen. Inte att jag inte har några minnen, men att det dyker upp minnen när jag skriver. Minnen som jag inte ens var medveten om att jag hade men som plötsligt ploppar upp ur hjärnan när jag har händerna på tangentbordet och som passar alldeles utmärkt in i historien. Händer det dig också? Vad kan det bero på, tror du?
Antagligen på att hjärnan befinner sig i ett tillstånd av flow, eller en form av avslappning, där inte den inre censorn gör sin stämma hörd. Det kan likna tillståndet alldeles innan man somnar, då också minnen kan dyka upp.
Koppla bort det kritiska tänkandet, det får komma in, när du kommer ur ditt flödestillstånd.
Under meditation kan man ju också komma åt glömda minnen.
Men just genom att skriva fick jag tillbaka många minnen av min far, som jag hade glömt bort, tidiga minnen också, från åren mellan 3 och 6. Jag skrev mig fram till det,
Att dina minnen hamnar på rätt plats beror nog på att hjärnan och dess undermedvetna är så mycket bättre på att skriva än våra stackars vakna kritiska normaltillstånd.
Kan det vara samma sak som oftast händer när man sitter hos psykologen? Det börjar röra sig i hjärnans skrymslen, något löses upp, man vänder tanken inåt, associerar och förknipper händelsekedja med nästa händelsekedja. Kanske :-)?
Å, vad intressant det här är! Jag blir så otroligt sugen på att komma igång med skönlitterärt skrivande igen – för det känns som att det främst är då sådant här händer.