När jag läste Anitha Östlunds novellsamling Pappersskärvor så funderade jag på varför förlagen ger ut så få novellsamlingar i dag. Är det verkligen så låg efterfrågan på dem bland läsarna? Eller läser vi få novellsamlingar för att det ges ut så få?
En småbarnsförälder med sömnbrist berättade för mig att hon helt hade slutat läsa skönlitteratur. Hon är så trött att hon somnar efter en kvart varje gång hon läser. Hon kommer aldrig in i en roman, utan måste hela tiden gå tillbaka och läsa om det hon läste sist. Därför har hon gått över till fackböcker. Då kan hon läsa några sidor och få sig lite fakta till livs innan hon somnar. För henne måste väl en novellsamling vara perfekt? Hon kan läsa en novell, eller kanske tre, och sedan somna.
Varför ges det ut så få novellsamlingar? Är det någon som har koll på statistik på det här? Hur få är det egentligen jämfört med romaner? Blir de fler eller färre?
Riktigt bra novellsamlingar är på många sätt svårare att skriva än romaner. Man har mindre utrymme för beskrivningar, så det är en orsak till att det produceras färre novellsamlingar, för att det är lättare att skriva roman. En annan är att efterfrågan är mindre än på romaner. Men det kunde ju vara en bra nisch, publikkategori, att rikta in sig på, trötta småbarnsföräldrar. :) Sen finns det ju förstås en hel del antologier, där har man ju novellsamlingar också. Eller kortprosa, kunde också vara nåt för de trötta småbarnsföräldrarna.
Ja, det kräver verkligen sin författare att skriva bra noveller! Men visst är väl förlagen mindre benägna att ge ut en novellsamling än en roman? Eller är det bara något jag har fått för mig?
Ja det är de nog. Inte för att jag har några exakta uppgifter på det. Men om det kräver sin författare att få ihop novellerna så betyder det ju också att de möjligen får in en del novellsamlingar men att de kanske inte är så mitt i prick som de borde vara och då ger man ju rimligtvis inte ut dem.