Dare-devil ascent through the craggy labyrinth of the Argaga Gorge
så står det i vandringsguideboken som jag köpte häromdagen. Jag lät mig inte avskräckas. Dessutom har jag gått den delen av turen förut, så jag visste vad jag gav mig in på. Jag och mina sångkamrater försökte oss på den här turen förra året, men vi lyckades inte hitta rätt och höll på att aldrig komma ner ur bergen. Jag har funderat mycket de senaste veckorna på att göra ett nytt försök, men jag tvekade. Hade ingen lust att gå vilse igen. Var inte säker på att jag faktiskt skulle hinna runt på en dag. Men den här boken fick mig att bestämma mig. Den beskriver hela rutten extremt detaljerat och bedömer att den ska ta 5 timmar och 15 minuter. Med tillägg för lunchpaus, småpauser och för att komma tillbaka ner till Vueltas där min lägenhet är gissade jag att det skulle vara en tur på 7 timmar för mig. Lite för långt för att jag ska känna mig helt bekväm med det, men det fick det vara värt!
Barranco de Argaga – mer klättring än vandring
Uppdatering: Det här är vandringsleden som börjar vid Finca Argayall och fruktträdgården (på tyska) i Valle Gran Rey. Första biten – i ravinen som heter Barranco de Argaga – är mer klättring än vandring. Att jag använde händerna var mer regel än undantag. Jag tycker att den här biten är hur rolig som helst. Det är roligare att klättra än att vandra, och det händer saker i landskapet hela tiden. Den som föredrar plana stigar ska nog undvika den här vandringen. Och om det regnar är det definitivt inte någon bra idé att ta den här vägen. Jag skulle nog inte heller vilja gå nerför den här passagen. Uppåt är grejen här.
Som vanligt blir det larvigt att försöka skildra La Gomeras fantastiska bergslandskap med platta mobilbilder. Men tänk berg så branta att du tappar andan, mjukgrå raviner, vasskantiga grottor, grönlummiga växter och i bakgrunden det turkosa havet.
Efter en och en halv timme hade jag klarat av den värsta klättringen. Jag belönade mig med en tilltuggspaus, eftersom jag fick en kommentar i bloggen häromdagen att man ska ta täta pauser. (Tack Tomas för tipset!) Och eftersom jag själv har kommit på att jag nog äter för lite/för sällan under mina vandringsdagar.
Gérian-platån – havsutsikternas Rolls Royce
En dryg timmes serpentinstigspromenad följde på det, och sedan var det dags för lunchpaus:
Den här utsikten går inte av för några som helst hackor. Är det klart ser man El Hierro – och kanske La Palma också; jag minns inte. Vid det här tillfället var det molnigt vid horisonten. Men vyn blev inte mindre hänförande för det.
Ermita de Nuestra Señora de Guadalupe – kyrkan i bergen
En stund senare vad jag uppe vid en bilväg vid några hus. Här tog vi bilvägen mot kyrkan förra gången, men den här gången höll jag guideboken i ett stadigt grepp och hittade stigen som fortsatte längs bergssidan. Snart kom jag till kyrkan Ermita de Nuestra Señora de Guadalupe. Nu var jag rejält på min vakt: den här gången skulle jag hamna rätt. Jag hade en teori om att vägskälet som jag letade efter, som vi aldrig hittade, var samma vägskäl som jag passerade när jag vandrade till El Cercado för två veckor sedan – någon timme innan jag kom till vägskälet i La Matanza.
Rätt vägskäl mot Valle Gran Rey
Vid kyrkan satt en genomtrevlig tysk som jag pratade en stund med och frågade om vägen. Han pekade ut vart jag skulle och nu såg jag att det var som jag trodde. När man kommer upp till kyrkan längs stigen ska man fortsätta rakt fram, med kyrkan på vänster sida, så fortsätter stigen där. Några hundra meter längre fram ligger vägskälet där jag skulle svänga ner till vänster. Jag gick dit, och inte går det väl att förstå att det här är vägskälet jag letade efter?
Det fanns ingen skylt, utom åt det håll jag kom ifrån, där det står La Dama och Gérian. (Å andra sidan hade det inte hjälpt om det fanns en skylt förra året, för vi hittade aldrig det här vägskälet utan hamnade så småningom vid vägskälet i La Matanza i stället. Och där var skylten mot Valle Gran Rey borta, så vi gick fel.)
Sista biten: Los Reyes och ner till huvudvägen mot Valle Gran Rey
Jag gick ner i ravinen, upp och över nästa berg och tog vägen ner mot huvudvägen som leder ner i Valle Gran Rey. Den sista biten ner för berget tog kanske 2 timmar, och den njöt jag tyvärr inte av. Jag var alldeles för trött i fötterna och benen. Hela vandringen tog ganska exakt de där 7 timmarna. Jag stannade på ett fik nere i Valle Gran Rey och tog en färskpressad apelsinjuice för att samla krafter till att orka gå den sista biten hem till min lägenhet.
Vilken dag! Vilket privilegium att få njuta av La Gomeras fantastiska natur. Dessutom: fint väder, möten med massor av trevliga människor och framför allt: jag gjorde det! Jag hittade den där vägen som vi missade förra året!
Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.