I lördags påbörjade jag min hemresa genom att ta bussen från Valle Gran Rey till San sebastián. (Därifrån tog jag båten till Teneriffa och på söndagen satte jag mig på flyget till Sverige.) På vägen åkte bussen igenom byn Chipude, som är mål för flera vandringsleder nerifrån Valle Gran Rey. Där pågick en byfest. Det var marknad och dans och tjo och glam.
Det finns så vitt jag förstår bara en parkering i byn, och den var knökfull. Alla andra bilar stod längs vägen. Ja, det finns bara en väg. I säkert en kilometer var vägen kantad av bilar.
Bilvägarna på La Gomera är bitvis inte alls breda, särskilt inte i byarna. Bussen jag åkte i var en vanlig reguljärbuss modell större. Det var med andra ord endast med stor möda som busschauffören navigerade längs med Chipudes väg den här lördagen. Genom några vägavsnitt fick han krypköra. Och sedan tog det stopp. En bil stod några decimeter för långt ut i vägen för att bussen skulle kunna ta sig fram.
Eftersom det var fiesta var det massor av folk i närheten. Busschauffören vinkade till sig några av dem som stod närmast och klev ur bussen. Tillsammans med kanske fem andra män tog han tag i bilen, lyfte upp den och flyttade den de få decimetrarna som behövdes för att bussen skulle kunna passera. Sedan klev han in i bussen, utan att röra en min, och körde vidare.
Jag är som bekant inte så förtjust i att vara på resa, men jag får onekligen uppleva en hel del när jag är det. I efterhand brukar resdagarna vara de dagar som jag har starkast minnen från, för att det händer mycket då. Kanske har jag även sinnena lite extra vässade när jag är på resa, är lite extra beredd på att få uppleva saker. Kan det vara så? Blir du inspirerad av att resa?
Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.