Jag fick en fråga från en skrivande vän som hade sett här i bloggen att jag håller på och läser igenom mitt manus. Han undrade om jag läser högt för mig själv när jag läser igenom texten.
Jo, jag har sett rådet många gånger: ”Läs texten högt så märker du lättare om rytmen fungerar.” Men ärligt talat tycker jag att det låter skitjobbigt. Vem orkar sitta och läsa högt i flera dagar? Min genomläsning tar ändå lång tid. Jag vågar inte ens tänka på hur lång tid det skulle ta om jag läste manuset högt.
Så jag var tvungen att svara nej på den frågan. Vännen funderade dessutom på om inte högläsning och tyst läsning är två så pass olika saker att det blir fel att läsa en text högt när den egentligen är avsedd att läsas tyst. En mycket intressant invändning, som jag inte har funderat på.
Hur gör du? Läser du dina egna texter högt? Tror du att det är bra att göra det?
Eftersom jag skriver filmmanus så gör jag faktiskt det. Men jag inser ju skillnaden. Jag brukar till och med straffkommendera nån kompis att läsa dialogen med mig. Tänker dock att man kanske kan låta någon annan läsa ens egen romantext. DÅ kan det nog hända saker.
Jag läser högt vissa delar. Början till exempel och dialoger, sånt som är knepigt. Men det finns en del forskning som visar att man i stort sett gör på samma sätt när man läser tyst, dvs. man ”läser högt” ändå, alltså i huvudet. Så det är, om man får tro forskningen (som jag inte minns var jag läst) inte så olika att läsa högt eller tyst. Möjligen är det annorlunda för riktiga snabbläsare. Och oberoende om man läser högt eller tyst, i nåt läge blir man blind för sin text och läser det man tänkt att det borde stå.
Monica: Aha, ja det måste förstås bli annorlunda med filmmanus. Då kan jag tänka mig att man behöver läsa högt. Annars är det en bra idé att låta någon annan läsa texten för en – om jag inte hade varit så dålig på att ta in information genom att lyssna. Jag är alldeles för visuell för det. Men för bara dialogerna borde det kunna funka!
Mia: Ja, jag borde nog också prova med dialogerna åtminstone. Intressant med likheten mellan att läsa tyst och att läsa högt. Fast jag är en sån där snabbläsare som bara gör några få nedslag med blicken per sida, åtminstone när jag nöjesläser.
Japp, läser högt av just ovannämnda skäl. Okej okej, när det blir en hel roman så väljer jag kanske ut kapitel som jag själv tycker är tvkeksamma eller viktiga för boken. Jag behöver det eftersom jag lätt hamnar i tillkrånglad svenska. Förenkla om det går att förenkla, det är ett snarlikgt råd.
Roger: Det låter bra! Själv har jag snarare det motsatta problemet när jag skriver skönlitteratur. Jag skriver för effektivt och rakt på sak (eftersom det är mitt jobb som språkkonsult att göra det). Så jag får kämpa med att skriva längre och gå in djupare i scenerna :-)
Jag tror det är viktigare att läsa högt ju mindre van skrivare man är. Alltså, ju mer erfaren man är på området, desto lättare kan man upptäcka sådant utan att läsa högt. Då kanske det är en idé att prova – om man upptäcker mycket som behöver ändras bör man fortsätta läsa högt, annars kanske det inte är nödvändigt.
Elin: Sant. Det gäller att prova vilka metoder som passar en själv. Så jag borde ta mig i kragen och prova, helt enkelt :-)
Jag har försökt några gånger men jag är helt enkelt kass på att läsa högt, till och med mina egna ord. Den känns bara knäppt och som du säger, redan att läsa igenom ett helt manus tar sin lilla tid. Skulle jag dessutom läsa högt skulle det ta dubbelt så lång tid. Intressant tankeställare om att det faktiskt är avsett att läsas tyst. Det tror jag med. dvs att huvudsaken är att det läser bra som ”tyst” text.
Katarina: Vad bra att du faktiskt gjorde några försök och kom fram till att det inte passade dig! Jag får lite dåligt samvete för att jag inte ens har orkat försöka (än).