Jag fick många kloka kommentarer på mitt inlägg häromveckan om att läsa sin romantext högt när man redigerar. Stort tack till er som kom med kloka råd! Nu har jag läst all dialog i Akrobaten högt för mig själv. Det var mycket givande. Jag tror faktiskt att jag ändrade något i varje replik. Oftast var det något småord: när jag läste högt kändes det inte alls som att folk börjar repliker med och så ofta som jag tror. En massa att som åtminstone inte jag uttalar när jag pratar åkte också all världens väg. Dessutom tog jag bort den sista repliken i nästan varje replikskifte. Ofta bestod den av en helt meningslös bekräftelse av något som redan var klart, till exempel att någon säger ”Okej.” Sjukt onödigt. Bort, bort, bort!
Högläsningen var också bra för korrekturläsningen – jag läser automatiskt långsammare när jag läser högt och då blir det lättare att se korrekturfel. Det talar för att jag borde läsa hela manuset högt. Men nej, det orkar jag fortfarande inte. Kanske borde jag läsa texter högt även när jag språkgranskar, i mitt jobb som språkkonsult? Hmm … tur att jag inte sitter i kontorslandskap ;-)
Det var riktigt roligt att läsa texten högt. Eftersom jag bara läste dialogerna så tog det inte heller så lång tid att komma igenom hela manuset. Jag tog inte tid men en gissning är att jag la kanske 5–6 timmar på det.
Jag tycker att det väldigt roligt att skriva dialoger eftersom jag tycker att texten känns mer levande då. Dessutom kan replikerna tillsammans med hur de pratar spegla karaktärernas personligheter på ett skönt sätt. Det blir en del högläsning av just dialogerna ibland, men annars är jag dåligt på det, fastän jag vet att då upptäcks mycket mer av hur texten är än vid tyst genomläsning. Ska försöka ta vara på dina inspirerande råd här.
Skriva läsa leva: Ja, det var faktiskt inte dumt alls det där med att läsa dialogerna högt. Jag ska definitivt göra det fler gånger!