Jag fick ett råd, eller snarare en varning, från en författarkollega tillika lektör häromdagen apropå att Akrobaten är hos redaktören igen och att jag kommer att redigera manuset ytterligare en gång. Hon uttryckte det som att ”du skriver dig förbi den bästa versionen”.
Jag började tänka på alla omarbetningar och turer och att jag flera gånger har ändrat inriktning på manuset fram och tillbaka, och så kände jag spontant att i så fall var det nog flera år – och många versioner – sedan jag redigerade mig förbi den bästa versionen.
Jag diskuterade även det här med en annan författarkollega, som sa sig vara övertygad om att den version som hon hade ett år före slutversionen av en av hennes böcker var den bästa versionen.
Å andra sidan: Den omarbetning som jag just har avslutat var den första versionen av Akrobaten där jag faktiskt har fått återkoppling på detaljnivå. (Tidigare har det handlat om mer övergripande råd och några nerslag här och där, från lektörer och förläggare.) Och den här detaljredigeringen är ju också viktig och inget jag kan hoppa över.
Min slutsats av det här resonemanget blir att jag behöver ta in en redaktör på ett tidigare stadium i processen – så att jag får möjlighet att omarbeta både detaljerna och de stora dragen i samma omarbetning. I stället för att det som nu blir i olika versioner av manuset.
Å tredje sidan: Min plan med Akrobaten var ju att hitta ett förlag. Och har man väl ett förlag så får man hjälp av en redaktör där. Jag tänker att man som författare knuten till ett förlag inte ska behöva bekosta en redaktör ur egen ficka också. (Rätta mig gärna om jag har fel här. Kanske har det ändrats i och med att konkurrensen för att få en roman utgiven av ett förlag har hårdnat?) Och min gissning är att jag kommer att vilja hitta ett förlag även till nästa manus. Och då kommer redaktören inte in förrän sent i processen igen.
Så hur borde jag göra med nästa manus för att inte skriva mig förbi den bästa versionen?
Detta är svårt.
När jag lyssnade på Dag Örhlund på Tidningen Skrivas kryssning häromdagen så noterade jag att han tipsade åhörarna om att ta in en redaktör på egen bekostnad innan de kontaktade förlag. Jag studsade faktiskt till lite där. I alla fall uppfattade jag att det var så han menade.
Ja, jag kan tänka mig att det blir allt vanligare. Knepigt med tanke på att det kostar rätt många tusenlappar att ha någon som går igenom manuset detaljerat. Och då får man tänka på att det knappast är särskilt lönsamt att vara författare ändå …
Precis. Och så tänker jag på vad Uppsalaprofessorn sa under ett annat av de föredrag jag lyssnat på i år ”Almqvist hade ingen redaktör – han hade Malva Silverstolpes litterära salong”. Det vill säga att feedback från kunniga personer är viktigt men det är inte nödvändigtvis så att de måste vara betalda sådana.
Å andra sidan så har vi inte så värst många adelsdamer med ärvda förmögenheter som kan fylla sina dagar med att ge gratis feedback idag. Och vi vill ju att alla som försörjer sig på att hjälpa anda med deras böcker ska ha en chans att göra det.
Så sant, så sant!
Väldigt intressant iakttagelse, och visst kan jag tänka mig att man kan redigera ett manus för mycket. Men sådant kan man sällan veta i förväg så det är ju bara att prova sig fram om man känner att något gnager. Däremot kan det säkert vara en bra idé att låta någon läsa igenom första utkastet innan man går in på detaljnivå. Så skulle nog jag göra!
Ja det är nog inte så dumt. Fast å vad svårt det är att veta om det man ändrar till blir bättre eller inte. Eller rentav sämre. Min inställning är ju att jag, författaren till texten, är den absolut sämsta personen i hela världen att bedöma just den texten – oavsett hur bra jag är på att bedöma andras texter. Det är min teori.