När jag tittar på mig själv och mitt liv kan jag konstatera att
1. Det är viktigt för mig att inte låta omgivningen bestämma hur jag ska leva mitt liv.
2. För varje år som går blir jag bättre och bättre på att gå min egen väg och inte bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker eller om hur ”det ska vara”.
3. Ändå kommer jag titt som tätt på mig själv med att låta mig påverkas av vad omgivningen tycker. Uppenbarligen har jag fortfarande en del att jobba med.
Något som är mycket tydligt för mig är att jag har blivit bättre på att inte döma mitt eget eller andras utseende. I tonåren kunde jag inte ta en promenad utan att sminka mig först. Nu har jag inte ägt något smink på ett decennium och har inga som helst problem med att gå runt i träningskläder hela dagarna. (Nej, var inte orolig; jag inser fortfarande att jag behöver se mer representativ ut när jag går på kundmöten.)
Ibland möter jag människor, kanske till och med sådana som står mig nära, som är så fixerade vid det som jag brukar kalla vad-ska-folk-säga-grejen. Ni vet det där som ibland gör att vi inte följer hjärtat – i stora eller små beslut – eftersom vi oroar oss för vad vår omgivning ska tycka. Det gör mig så ledsen och jag känner verkligen med dem som aldrig kan tillåta sig att göra något utanför ramen eftersom det är så viktigt för dem att göra rätt i andras ögon. Tänk så mycket roligt och viktigt de missar. Av den banala anledningen att de tror att de måste vara andra till lags. Så meningslöst!
Nu när jag skriver det här inser jag att det här är en intressant egenskap hos en romanperson. Det vore roligt att skriva om någon som är styrd av vad-ska-folk-säga-grejen och som kanske fattar ett eller flera dåliga beslut på grund av det. Jag antecknar genast det i min lista med idéer till romaner.
1 kommentar