Kan jag skriva en mans perspektiv?

Det händer att jag får frågan om jag som kvinna verkligen kan skriva något ur en manlig romanpersons perspektiv. Båda mina romaner är skrivna ur flera perspektiv, och huvudpersonerna är både män och kvinnor. Och innan någon ställde frågan till mig hade jag inte ens reflekterat över den.

Om jag inte skriver en självbiografi – och det gör jag verkligen inte; vem skulle vilja läsa den tråkiga boken, ha ha – måste jag alltid sätta mig in i en påhittad person som inte är jag, som inte reagerar exakt som jag reagerar, som inte tänker som jag. Och varför skulle just kön vara en vattendelare? Varför skulle det vara svårare att sätta mig in i en mans perspektiv än en kvinnas? I Tsunamin skriver jag om en familj som bor på på den Indonesiska ön Simeulue och som råkar ut för tsunamin. Att sätta mig in i deras perspektiv var svårt, riktigt svårt. De lever ett liv som är långt från min vardag. Jämfört med det var det plättlätt att däremot gå in i hjärnan på Jens, en svensk man som liksom jag bor i Stockholmsförorten Täby.

Generellt så undviker jag gärna att göra en gruppuppdelning som bygger på kön. Jag är lika en del kvinnor och en del män och en del transpersoner. Jag är olika en del kvinnor och en del män och en del transpersoner. Om jag skulle hävda att kvinnor är på ett visst sätt och män på ett annat så är risken stor att jag cementerar de könsroller som redan finns, och det vill jag inte. Jag vill hellre att var och en ska få vara en individ än representera en grupp.

På detaljnivå finns det förstås saker jag inte kan veta. Vid något tillfälle i Tsunamin skriver jag en mening om hur det känns i Jens pung när en person tar tag i hans byxor för att hjälpa honom undan det strömmande vattnet och upp på ett tak. Jag kan rimligtvis inte veta hur det känns. Men nu pratar vi verkligen detaljer – i så fall borde jag inte heller kunna skriva om en person som är lång heller eftersom jag själv inte är det. Om jag behöver veta hur det känns när en lång person gör något specifikt så får jag väl fråga en lång person. Om jag vill veta hur det känns i pungen när någon drar upp en i byxorna så får jag väl fråga en person med pung. Svårare än så behöver det inte vara :-)

Jag skriver inte om mannen Jens i första hand, utan om personen Jens. Så för mig är svaret självklart ja på frågan om jag kan skriva en berättelse ur en mans perspektiv.

2 tankar kring ”Kan jag skriva en mans perspektiv?

  1. Ethel Hedström

    Håller helt med dig. Jag menar att kvinnor och män inte tänker så olika som en del tror. Har ofta tänkt att vissa av någon outgrundlig anledning vill så split mellan könen. Som om det är en tävling vi håller på med. Vem är bäst? Vem är intelligentast? Etc. Min man är min absolut bästa vän och vi diskuterar dagligen relationer, sociala situationer och har ofta liknande erfarenheter och tankar.

    Svara

Lämna ett svar till Ethel Hedström Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *