Jag kommer inte igång

Blir det något skrivet eller? Det korta svaret på den frågan är nej ;-)

Förutom marknadsföringsjobb med Skriv för din målgrupp (annonslänk) har jag inte jobbat med någon bok sedan jag gick på semester i somras. På snart ett år alltså. Under förra årets sista halva var det helt medvetet: jag behövde tid för sommarledighet, höftoperation och sedan som sagt marknadsföring för senaste boken.

Däremot trodde jag verkligen att jag skulle komma igång i januari. Men så prioriterade jag andra saker som också kändes viktiga och så vips hade det gått ett par månader till. Från och med mars var min ambition att vara igång med författarfredagarna igen. Men så var jag på en konferens en fredag. Och en fredag låg jag efter med en massa administration som jag inte ville skjuta på längre. Och så åkte jag ju iväg på Vipassana, och då gick det ett par fredagar till. Nu när jag skriver det här känner jag mig hopplöst odisciplinerad.

Nu är jag i alla fall tillbaka till mina rutiner med författarfredag. Min ambition är att jobba med kommande boken/bokserien på fredagar. Ambitionen sedan ett par veckor tillbaka är också att lägga 25 minuter varje vardag, en pomodoro alltså, på boken. (Här har jag skrivit om pomodorotekniken.) Jag tror att jag har fått till de där 25 minuterna två eller tre gånger hittills. Ja ja, gott så.

Jag vet inte vad jag ska skriva om

Mina svårigheter med disciplinen beror inte bara på att jag prioriterar andra saker; jag kommer helt enkelt inte igång. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Jag vill inte kalla det skrivkramp, för det låter så stort och diagnosigt liksom, jag har bara lite svårt att komma igång (sa hon överslätande).

Jag vill skriva en bokserie, kanske en trilogi, och jag har tänkt mig att böckerna ska vara katastrofromaner. Jag hade bestämt mig för en första katastrof som jag har gått och klurat på i säkert något år eller två. Men dök det upp en annan tanke: borde jag inte utgå från det rådande klimathotet för min katastrof? Det känns sjukt viktigt, och det blir ju mer meningsfullt att skriva en historia som utgår från något som är viktigt på riktigt. (Inte för att det känns meningslöst att skriva skönlitteratur annars, men ändå.)

Jag har en huvudperson som jag tydligt ser framför mig. Jag har även lite tankar om en bihistoria om henne. Som jag ser det just nu är det fyra orsaker till att jag inte kommer igång:

1. Jag har alltså inte bestämt mig för vad själva huvudhändelsen, katastrofen, ska bestå av.
2. Om jag ska skriva en hel serie vill jag ta fram ett ungefärligt synopsis även för 1–2 kommande böcker efter den första, för att veta vart jag är på väg och se att allt hänger ihop, och det gör tröskeln ännu högre för att komma igång.
3. Jag har inte skrivit en ny roman från grunden sedan 2006 – det känns stundtals som om jag har glömt hur man gör.
4. Jag vill få in något som inte bara är underhållning utan ett budskap, och då får jag total prestationsångest – hur 17 gör jag det?? Sådant kan väl inte lilla jag? Jag har ju fullt upp med att själv försöka begripa mig på livet – hur ska jag kunna förmedla något viktigt till de eventuella läsarna? Typ.

Det känns skitjobbigt att jag inte alls kommer igång. Och så går jag och tycker att jag är dålig som inte skriver. Och känner prestation för att så många författare verkar skriva en bok om året och om jag ska jobba som jag har gjort hittills så räknar jag med tre år för en skönlitterär bok – när jag väl har kommit igång. Och så blir jag stressad för att jag inte kommer igång. Och det gynnar så klart inte kreativiteten.

Det är okej

När jag skärper mig kan jag frammana den rätta inställningen för att kunna vara kreativ. Den ser ut så här: Jag behöver tydligen en lång startsträcka för den här boken/den här bokserien. Det är okej. Herregud, det var alltså tolv år sedan jag började på en ny roman sist; det är klart att jag måste tillåta mig att vara ringrostig! Jag har tydligen ambitionen att skriva om något stort och viktigt; det är klart att det tar tid. Jag har börjat göra en hel del research. Fortsätt med det och se vad jag får för idéer av det. Och om jag får för mycket prestationsångest av att utgå från klimatförändringarna så får jag väl börja i någon annan ände, skriva om en annan katastrof som jag hade tänkt från början. Det kommer att bli bra det här – det tar lite tid bara. Det är okej.

Hör du den lugnande rösten som jag använder när jag säger det här till mig själv? ;-)

Känner du igen dig? Har du haft svårt att komma igång att skriva (eller göra något annat för den delen)? Vad hjälpte dig att komma över tröskeln?