Sedan vi flyttade till hus i juli har odling varit min högsta prioritet. Men varför?
Det korta svaret är att odla den mat som mitt hushåll ska äta känns som det mest meningsfulla jag kan göra just nu. Det betyder inte att allt annat jag gör är meningslöst. Det betyder inte att allt annat du gör är meningslöst. Och det betyder inte heller att mitt liv var meningslöst innan jag flyttade och fick chans att börja odla mer :-)
Jag tycker att det känns otroligt meningsfullt att
- odla min egen mat
- göra jord av mitt matavfall och sedan odla ny mat i den jorden
- lära mig hur man kan sluta kretslopp (som i exemplet ovan eller till exempel att samla regnvatten för att vattna grönsakerna med)
- lära mig hur jag skulle kunna klara mig när vi inte längre kan transportera mat kors och tvärs över jorden utan behöver äta det som vi kan få tag i nära oss
- slippa bidra till att det tillverkas en förpackning av plast som min spenat ska förvaras och transporteras i.
Jag använder mest orden odla och odling när jag pratar om det här jobbet som jag gör, men egentligen räknar jag även in självhushållning i form av att vara ute och samla mat som växer i det vilda – och att förädla det jag odlar och samlar till en form som faktiskt går att äta. Alltså att laga mat av skörden, mjölksyra grönsaker, göra nyponsoppa eller rönnbärsdricka, förvälla och frysa in svamp och så vidare. (Däremot inte så mycket syltande och saftande för min del, men det är ju annars också ett sätt att förädla skörden.)
Ett praktiskt arbete som jag klarar av
En del i att det känns så meningsfullt för mig att odla handlar nog om att det är ett praktiskt arbete som jag klarar av att göra. Jag är extremt opraktisk annars och skulle aldrig kunna bygga ett hus till exempel. Jag har inte tålamod att göra saker som måste mätas exakt och bestå av räta vinklar. Jag kan inte heller hantera en symaskin eller sticka en tröja. Men odling är så förlåtande. Det gör inget om det blir snett. Det gör inte så mycket om någon gröda inte grodde eller blev uppäten av jordloppor – så länge jag har odlat tillräckligt mycket annat som faktiskt blev lyckat.
När jag odlar minskar min klimatångest
En stor del i min känsla av meningsfullhet är att jag känner att jag gör något som minskar mitt klimatavtryck. När jag odlar är jag en planetskötare, om än i liten skala. Självklart är det en droppe i havet, och det skulle få större genomslag om jag ägnade tiden åt klimataktivista och påverka samhället och politikerna. (För att inte tala om hur mycket lättare det vore att minska mina utsläpp om jag bara bestämde mig för att hoppa över min årliga flygresa till La Gomera. Fast nu när jag skriver det så inser jag ju att lätt vore det ju inte alls, för då skulle jag redan ha gjort det. Att ta bort den flygresan är en av de svåraste sakerna för mig personligen att göra för klimatet.)
Men på min klimatresa är det odling som är nästa etapp. Min klimatångest har minskat mycket sedan jag flyttade; jag har faktiskt knappt känt av den alls. Det beror beror absolut inte på att jag tycker att jag nu lever som jag borde och därför inte behöver ändra min livsstil mer. Tvärtom är jag i en period nu i samband med flytten när jag konsumerar betydligt mer än jag har ambitionen att göra, och även åker fossilbil betydligt mer, för att köpa diverse saker som jag eller vi behöver under en kom-igång-period. Jag tror inte heller att faran är över nu bara för att jag odlar. Den mänskliga civilisationen är ju fortfarande på väg käpprätt åt fel håll, och jag vill fortsätta min resa mot ett mer planetvänligt liv på olika sätt, precis som jag tror och hoppas att du också gör. Men odlingen gör att jag hela tiden gör något praktiskt som leder mig i rätt riktning. Varje dag får jag en fysisk och konkret påminnelse om att jag gör något rätt. Det känns meningsfullt för mig.
Är odling passiv inkomst?
Du som följer bloggen vet att jag har pratat en hel del om passiva inkomster. Jag har hittills inte sett odling som en del av mina passiva inkomster, eftersom det är många timmars hårt jobb till en oerhört låg timpenning. Jag har snarare sett det som en del i att downshifta, som det heter på modern svenska: jag minskar mina utgifter och behöver då inte dra in lika mycket pengar, vilket gör det lättare att leva på passiva inkomster. Men om jag tänker efter så fungerar det på samma sätt som att skriva böcker: jag lägger hundratals timmar på något som är roligt och som jag hoppas kommer att ge mig betalt någon gång i framtiden. I det här fallet inte i form av pengar utan i form av mat. Min plan är att minska mina matkostnader rejält från och med nästa sommar. I år går odlingen däremot på ett kraftigt minus eftersom jag har gjort en massa investeringar för att komma igång: jord, trädgårdsredskap, ett tunnelväxthus och så vidare. Jag räknar dock med att de här investeringarna kommer att ge avkastning på sikt.
Hur går det hittills?
Hur går det då? Blir det någon skörd i år? Jag är långt ifrån att ha någon självhushållning att tala om – vi flyttade den 2 juli, så det blev en sen odlingssäsong. Men bladgrönsaker har vi varit självförsörjande på i någon månad nu. Det finns även en del örter. Och just nu har jag mycket potatis och en del lök. Tomater har det funnits en del, för det började jag odla i lägenheten redan i våras, men det är långt från självförsörjningsmängder. Jag har en hel del plantor med olika grejer som jag inte har gett upp hoppet om än, men det har redan varit några frostnätter, så jag misstänker att det blir svårt. Kål och bönor har gått riktigt, riktigt dåligt. I somras blev alla sorters kål som jag försökte mig på angripna av jordloppor. Men jag har några grönkålsplantor som jag sådde sent som äntligen börjar ta sig. Bönorna vet jag inte varför de inte har blivit något, men jag har i alla fall fått till några enstaka bondbönor som det nog är dags att skörda nu. Och så har jag varit ute och samlat en massa mat i naturen förstås, även om jag inte har kunnat prioritera det så mycket som jag hade velat.
Det som jag är mest nöjd och stolt över är att jag har gjort så mycket jobb med att skapa nya odlingsbäddar. Det är ett jobb som jag kommer att ha igen nästa år och i min odling framöver. En siffra som brukar dyka upp i självförsörjningskretsar är att man behöver odla upp 500 kvadratmeter för att bli självförsörjande om man är en familj på två vuxna och två tonåringar. (Jag är osäker, men jag tror att man räknar med att den familjen även äter lite animalier.) Vi är bara två vuxna, och en tanke jag har är att jag behöver odla upp 250–300 kvadratmeter för att vi ska kunna vara självförsörjande. (Jag skriver jag, eftersom det är jag som står för odlingen, även om maken har hjälpt mig mycket, både med praktiska göromål och en del rent fysiskt som att gräva eller förflytta jord från en plats till en annan på tomten. Och att åka och handla saker, eftersom jag inte kör bil.) En gissning är att jag har fått till drygt 100 kvadrat odlingsmark nu. Och det är rätt bra jobbat på mindre än tre månader om jag får säga det själv!
