Människan hör hit

Jag hittade ett citat som jag antecknade när jag lyssnade på P3 Dystopia i somras, närmare bestämt avsnittet som heter Det sjätte massutdöendet.

Citatet kommer från Lisen Schultz på Stockholm Resilience Centre. Liten reservation för att jag kan ha missat något ord, eftersom jag har skrivit ner något jag har lyssnat på, och inte klippt ut något jag har läst.

“Det finns en idé om att det bästa vi kan göra är att minska vårt ekologiska fotavtryck så mycket som möjligt, och drar man ut det till sin spets så är det bästa man kan göra egentligen att dö, att människan på något sätt är ett främmande element här, och det bästa för planeten skulle vara om vi inte fanns. Jag möter ofta den frågan. Och det är samma feltänk som har tagit oss hit där vi är nu, nämligen någon sorts idé om att vi är skilda från naturen, att vi inte hör hit, och så är det inte. Vi är en del av biosfären; vi hör hit. Och det är helt okej att vi äter och dricker och andas och förflyttar oss och umgås och lever fulla liv här. Men det vi måste göra är att göra det på ett sätt som sker i samspel med den här biosfären som vi är en del av. “

Jag har så klart galet dåligt samvete över mitt klimatavtryck, och det är lätt att tänka i de här banorna – att jag inte ens borde få existera typ. Men samtidigt vet jag ju att det går att leva inom ramarna för planetens gränser. Jag följer människor i sociala medier som lyckas med det, och då borde det inte vara omöjligt för mig heller. Och inte för oss människor som kollektiv. Men oj, vad långt vi har kvar. Och oj, vad bråttom det är :-/

Varför klarar jag svensk vinter bättre nu?

Den här vintern stannar jag i Sverige. Det var 21 år sedan jag senast var i Sverige en hel vinter. I blogginlägget Jag kan inte flyga har jag skrivit om att jag inte tycker att det är rimligt att jag fortsätter att flyga när vi är mitt i en brinnande klimatkris.

Vad jag har gjort de här 21 vintrarna

Först en kort bakgrund för den som inte vet: Jag har oerhört svårt för kylan och mörkret i Sverige under vintern, och jag har upplevt att det påverkar mitt liv negativt. Dessutom gillar jag inte julen. För drygt tjugo år sedan började jag göra en resa varje vinter till sol och värme – oftast två veckor över jul, några få gånger blev det en vecka i januari i stället. Men jag letade efter en bättre lösning, en större lösning.

Eftersom jag är barnfri och har kontoret på fickan så är jag tämligen mobil. Efter att ha letat i många år hittade jag till slut mitt andra hem: Valle Gran Rey på kanarieön La Gomera. Där har jag tillbringat ett antal veckor, oftast sex eller sju, varje vinter de senaste åtta åren. Jag är medveten om att jag är privilegierad som har kunnat göra den här prioriteringen. Det är för att många av oss har haft det och andra privilegier som vi har hamnat i den kris där vi är nu. Det är därför jag pratar om det.

Listan över varför jag klarar vintern bättre nu

Men nu är jag alltså i Sverige. I kylan och mörkret. Och vet du vad? Jag mår oförskämt bra! :-D

Peppar, peppar. Det är mycket vinter kvar, och där jag bor har det hittills inte varit så långa perioder med minusgrader, och då klarar jag mig personligen bättre (men å andra sidan blir min klimatoro värre när det blir så tydligt att vädret inte beter sig normalt). Kanske får jag ett bakslag senare under vintern. Men än så länge går det bra.

Vad är det då som gör att jag klarar den svenska vintern bättre nu än för åtta år – eller för tjugo år sedan? Det finns några anledningar som är tydliga för mig. Jag börjar med att lista dem i punktform. Därefter går jag igenom en i taget och utvecklar.

Därför mår jag bra nu, trots att det är vinter i Sverige:

  • Jag tar d-vitamintillskott.
  • Jag har tränat upp min förmåga att vara medvetet närvarande.
  • Jag har ett bra första hem.
  • Jag bestämmer över min inomhustemperatur.
  • Jag odlar året runt.

Jag tar d-vitamintillskott

Det är kanske fyra år sedan som jag ÄNTLIGEN fattade att jag måste äta d-vitamintabletter på vintern. Då hade jag hört om det i några år men tänkt att jag klarar mig ändå eftersom jag inte är i Sverige hela vintern. Men faktum är att inte ens på Kanarieöarna går det att få d-vitamin av solen i januari. Solen måste vara mer än 45 grader över horisonten för att våra kroppar ska kunna skapa d-vitamin. I Stockholmstrakten är den det ungefär fyra månader på sommaren – alltså två månader före respektive efter midsommar. Bor du långt norrut i Sverige är det en ännu kortare period som du får d-vitamin. Bor du längre söderut är perioden något längre. Här har jag skrivit mer detaljerat om det om du vill veta mer: Vilken tid på året får man d-vitamin från solen?

Att ta d-vitamintillskott är nog mitt största lifehack ever! Alla dessa vintrar som jag var så trött! Det var d-vitaminbrist! Så onödigt! Jag äter en sort som heter Vegovitamin D3. Jag tar en tablett om dagen – vilket är den dos som står på burken – från någon gång i september till kanske slutet av april. Det går att ta dem året runt om man vill. Jag vet att det pratas mycket i hälsokretsar om att man behöver en betydligt större dos än vad som rekommenderas, men för mig känns den här dosen utmärkt, så jag känner inget behov av att experimentera med det.

Jag har tränat på att vara medvetet närvarande

Under de senaste två decennierna har jag tränat mycket på att vara närvarande här och nu, känna tacksamhet, acceptera att allt kommer och går och att livet går i vågor, lära mig att allt jag behöver har jag inom mig och så vidare. Jag mediterar i princip dagligen, och har tillgång till en stor verktygslåda som jag hämtar från bland annat yoga, mindfulness, sång och fridans. Jag har mycket kvar att lära, men förhoppningsvis får jag möjlighet att fortsätta träna på det här i några decennier till.

Jag skulle faktiskt vilja påstå att det här – medveten närvaro eller mindfulness – är en stor del av lösningen på hur vi kan ställa om till ett fossilfritt samhälle. Den som kan vara helt här och nu behöver inget annat än det grundläggande: mat, vatten, tak över huvudet med de viktigaste bekvämligheterna, vänner, familj och säkert ett par saker till som jag inte kommer på just nu. Den som kan vara helt närvarande behöver inte shoppa något annat än det nödvändigaste, behöver inte resa annat än till sina nära och kära och så vidare. Och jag vet att det här låter flummigt eller kanske till och med naivt, töntigt eller avskräckande för den som inte vet vad jag pratar om. Och då får det väl vara så.

Jag har ett bra första hem

Jag har ju sett Valle Gran Rey som mitt andra hem. Det var viktigare innan vi flyttade, eftersom jag inte var helt nöjd med mitt första hem. Det var inget fel alls på hyreslägenheten vi bodde i tidigare. Den fyllde sitt syfte och var tillräckligt stor för att två personer som båda jobbar mycket hemma skulle kunna sköta sina respektive arbeten utan att behöva vara på samma ställe.

Och här inser jag att jag talar emot det jag pratade om innan, om att vara nöjd och tacksam över det man har. Så jag måste förtydliga: Det var inget fel på mitt liv innan. Det var inget fel på mitt tidigare hem. Jag var tacksam över lägenheten och över mitt liv. Men sedan ett halvår har jag (eller vi snarare) ett hus, och därmed ett första hem som är så mycket bättre. I detta hus finns det ett par saker som gör vintern lättare: Vi har en kamin där vi kan tända en brasa. Vi har en vedeldad bastu på tomten. Det här hemmet är också en förutsättning för de två sista punkterna i listan, som jag ska utveckla nu.

Jag bestämmer över min inomhustemperatur

Den här punkten är lite jobbig att skriva om eftersom den ökar mitt klimatavtryck, men den höjer min livskvalitet på vintern något enormt. I lägenheten där vi bodde tidigare var det inte vi själva som bestämde inomhustemperaturen, utan vi var helt i händerna på hyresvärden. Allt vi kunde göra var att vrida upp elementen på max och sedan hoppas på det bästa. Vi levde absolut inte i en temperatur som är orimlig för människor att vistas i. Det var bara inte en temperatur som passade en vinterfrusen, stillasittande hemmajobbare som jag. Dubbla fleecetröjor var standardklädsel på mitt hemmakontor, gärna kompletterat med en vetevärmare på axlarna eller i knät.

Nu är det vi själva som bestämmer vilken temperatur vi ska ha, och det är två eller tre grader varmare än vad vi hade innan. Och jag vet att det rekommenderas att man sänker temperaturen inne på vintern för att sänka energiförbrukningen, men å, vad mycket bättre jag mår när jag får vara varm hela vintern. I mitt tidigare liv frös jag hela tiden på vintern. HELA VINTERN. Nu fryser jag bara när jag är ute. Sedan kan jag gå in och värma mig igen. Vilken otrolig skillnad det gör i mitt liv! Jag är så tacksam för det!

Lite parentetiskt så har vi ju solceller, men de producerar inte så mycket el på vintern, i alla fall inte med det gråväder som vi har haft på sistone. Jag har just nu inte koll på om vår solelsproduktion under vintern räcker för att kompensera för den höjda inomhustemperaturen. Kanske?

Jag odlar året runt

Den som följer mig har knappast undgått att märka att jag har blivit besatt av odling. Jag har varit det i ett par år, från att vi bestämde att vi skulle flytta till hus. Men i samband med flytten i somras slog min besatthet ut i full blom. Tricket här är väl ungefär att ägna mycket tid åt något som känns meningsfullt, och som dessutom minskar mitt eget klimatavtryck.

Tanken är att jag ska odla året runt. Jag gör det i liten skala redan – några enstaka grödor växer fortfarande i landet och jag har både sått och skördat saker under december. Från och med den kommande odlingssäsongen är tanken att vinterodla ordentligt. Att odla saker på sommaren som får stå i landen under hösten och förhoppningsvis även delar av vintern. Att så saker på vintern som får gro tidigt under våren. Att få saker att övervintra. Att påbörja spännande odlingsprojekt under vintern som får blomma ut under sommaren. Och så vidare. Odla ärtskott inomhus nu under vintern gör jag också.

Jag kompletterar det här genom att låta mig inspireras av vad andra odlare har för sig via Instagram och Youtube – jag ser vad de odlar just nu, och jag njuter av gamla sommarbilder och somriga odlingsfilmer. Och när jag gör allt det här så känns det som att det redan är vår. Jag odlar, alltså är det vår :-D

Tre av fem punkter är tack vare vårt hus

Sammanfattningsvis ser jag nu att tre av de fem punkterna handlar om att vi har flyttat till hus. Tydligen var det vad jag behövde för att kunna ta steget till att stanna i Sverige på vintern.

Ljusterapi i tunnelväxthuset – en dag i december när det för en gångs skull var sol

Sammanfattning av 2019

Här kommer en sammanfattning av mitt 2019.

Jag i mitt glasväxthus.

Jag har haft ett ganska annorlunda år eftersom vi flyttade.

Jag började året på La Gomera för åttonde vintern på raken. Maken kom ner en sväng, och vi hade någon veckas semester tillsammans.

I januari bestämde jag mig för att sluta skriva romaner. Jag hade kört fast i mitt pågående projekt, jag såg inget sätt att få till en rimlig produktionstakt, och det fanns inget som tydde på att jag på många år skulle få till en rimlig inkomst från romanskrivandet. Det känns fortfarande som ett bra beslut, även om jag har för lite kreativitet i mitt liv just nu. Jag skulle behöva hitta tid till att vara kreativ i min vardag, men det är så mycket annat jag också vill och behöver göra. Så jag är rädd att det här sättet att vara kreativ inte kommer att få någon prioritet den närmaste tiden. Heller.

Vi köpte hus och flyttade till Ärla utanför Eskilstuna. Vi köpte huset i april och flyttade i juli. Det här tog det mesta av min tid och energi under våren och sommaren. Och sedan fortsatte jag att anlägga odlingsplatser och sådant hela hösten. Plus att det fortfarande var en hel del kvar att fixa med efter flytten, som den inte helt obetydliga detaljen att vi knappt hade några möbler när sommaren var slut.

Sommarsemestern blev inte alls den där avslappnade perioden som jag är van vid. Jag jobbade som en tok med flytten och odlingen och kopplade inte av. Men det var kärt besvär, och det är alldeles fantastiskt att ha en egen trädgård att odla i! På min lilla odlingslott där jag odlade innan vi flyttade fanns en del regler och begränsningar i vad jag fick göra. Nu får jag bestämma helt själv! Lyxen!

Under sommaren var jag på yogafestivalen på Ängsbacka. Jag trodde att det skulle vara bra för mig att komma bort från flyttkaoset ett tag, men med facit i hand var det inte rätt grej att göra just då. Jag lyckades inte slappna av och komma in i det utan ville mest hem och fortsätta med odlingen. Jag var också på Finnhamn några dagar med en kompis. Det är en tradition som vi gör nästan varje år, och det var mysigt i år också, även om jag hade fått med mig en rejäl förkylning från Ängsbacka. Sedan var maken och jag på Höga kusten i en vecka för att vi skulle på bröllop. Det var fint att få se Höga kusten, eftersom jag inte hade varit där tidigare. Och då lyckades jag faktiskt slappna av och läsa lite böcker i den supermysiga sjöboden som vi hyrde.

Jag har bott i Stockholm i hela mitt liv fram till i somras, och fortsatte att tillbringa en hel del tid där under hösten. Jag är med i en sånggrupp som sjunger en kväll varannan vecka. Och efteråt blir det för sent för mig att ta mig hela vägen till Ärla kollektivt; sista bussen går från Eskilstuna vid 21.30. Så jag sov oftast över hos mina föräldrar i Täby på kvällen och åkte hem först nästa dag – efter att ha träffat någon eller uträttat några ärenden. Dessutom var jag på ett par konserter under hösten, som jag bokade innan jag visste att vi skulle flytta. Och säkert gjorde jag något mer som jag har glömt nu. Det blev ett par airbnb-nätter i Stockholms city, och det fungerade bra. Allt det här var ju superroliga grejer, men ett tag i november blev det för mycket tid som jag var hemifrån. Jag vill ju helst bara vara hemma :-)

Under hösten brottades jag med det orimliga i att jag fortsätter att flyga en gång om året trots att vi befinner oss mitt i en klimatkris. Till slut fattade jag beslutet att inte åka till La Gomera, så nu är jag i Sverige hela vintern. Det är första gången på över tjugo år som jag inte åker till någon varmare plats alls under vintern.

Hur gick det med mina mål för 2019?

I min sammanfattning av 2018 skrev jag ner några mål för 2019. Hur gick det med dem?

Det största målet skrev jag inte ner, eftersom jag inte var officiell med det, men det var att hitta ett hus och flytta. Det gjorde vi! Och det gjorde att mycket annat gick på sparlåga.

Det här var de andra målen jag skrev ner:

  • Jag skulle skriva klart ett första utkast till romanen jag jobbade på. Det gjorde jag inte, eftersom jag la ner romanskrivandet.
  • Jag skulle hitta tillbaka till skrivglädjen i romanskrivandet. Det gjorde jag inte, utan la ner det i stället.
  • Jag skulle komma fram till om jag skulle fortsätta skriva romaner. Check på den! Det skulle jag inte ;-)
  • Jag skulle ta reda på “hur jag kan ta mig till La Gomera utan att flyga, bestämma mig för om jag vill lägga den tiden, energin och pengarna på det eller om jag kan leva med att fortsätta flyga till Kanarieöarna tur och retur en gång om året, och i så fall vad jag behöver göra för att kunna leva med det.” Det här gjorde jag i början av året. Jag kom fram till att jag inte ville göra jobbet med att ta mig dit utan flyg. Vad jag däremot inte ens kunde drömma om för ett år sedan var att jag skulle fatta beslutet att inte åka till La Gomera alls. Det fanns inte i min världsbild. Det var ju där jag skulle vara i alla januariar för all framtid.
  • Jag skulle ha mer “harmoni och flow i livet, jobbet och skrivandet”. I skrivandet blev det inte så, eftersom jag inte har skrivit. I jobbet? Jag vet faktiskt inte – det är så olika från uppdrag till uppdrag, från arbetsuppgift till arbetsuppgift. Jag vill jobba mer med mina egna projekt; de där som ska ge mig passiva inkomster. Men när jag väl har en period med inte så mycket konsultjobb så har jag svårt att få ro till de stora projekten – alla smågrejer med administration, sociala medier, sökmotoroptimering och diverse tar för mycket tid. Harmoni och flow i livet då? Det var ett sjuhelvetes slit med flytten och att komma igång med odlingen, men oj vad nöjd och glad och tacksam jag är att jag får bo i det här huset och odla på den här marken. Jo, jag känner mig faktiskt betydligt mer harmonisk i livet nu. Dessutom lägger jag mycket tid på odlingen, som känns som det mest meningsfulla jag kan göra just nu. Och då blir allt annat mindre viktigt.

Mina mål för 2020

Normalt sätter jag varje sommar upp mål för det kommande året, men i somras gjorde jag inte det. Jag kunde inte tänka på något annat än att odla, och dessutom var jag sliten efter flytten och orkade inte lägga energi på något annat. Och jag gör inte det stora jobbet med att sätta upp mål nu heller, utan det får vänta till sommaren. Jag har några jobbmässiga detaljmål som jag inte vill dela med mig av här. Men här kommer några större grejer som jag tänker på just nu:

  • Självhushållning: odla och samla så stor del av vår egen mat att jag minskar mina matkostnader med hälften. Det här målet är inte tidsatt – jag är inte säker på att det är ett mål för den kommande odlingssäsongen, utan kanske behöver jag ett år till på mig för att få till det.
  • Odling: få igång massor av fleråriga ätliga växter. Särskilt bärbuskar skulle jag vilja satsa på. Flerårig mat är lite odlingens motsvarighet till passiv inkomst, så det känns som min grej. Jag har nog fler odlingsmål när jag tänker efter. Jag kanske får skriva ett separat inlägg om mina mål med odlingen.
  • Få till mer passiva inkomster. Det här är ju ett av mina viktigaste mål sedan flera år. Uttryckt så här är det alldeles för luddigt och inte alls mätbart, men för ögonblicket vet jag inte hur jag ska bryta ner de kommande stegen. Jag har inte bestämt hur mycket tid jag ska ägna åt det här under våren och framöver. Kanske ska jag inte alls ha några passiv inkomst-fredagar utan odlingsfredagar? I så fall kommer det här knappast att gå framåt alls. Dessutom har jag just nu en massa småkrafs att jobba undan innan jag kan ta tag i det här igen. Jag återkommer i frågan.
  • Fortsätta att njuta av att vi har hus och allt som är bra med det, som jag inte hade i mitt liv tidigare: att jag kan odla, att jag har fått komma ner på marken, att det är så enkelt att gå ut på tomten eller terrassen, att vi kan basta och tända en brasa och så vidare.

2010-talet – en sammanfattning

Nytt decennium på gång! (Lite beroende på hur man räknar, men jag och många med mig tycker att det är lämpligt att fira när det blir ett tal som slutar på noll.) Vad passar väl bättre än att sammanfatta de senaste tio åren? Jag har sett flera som gör det kortfattat i form av en punktlista. Kul format, tycker jag, så här kommer listan över mitt senaste decennium:

  • Jag fortsatte att jobba som frilansande språkkonsult i mitt soloföretag Klartext, som jag startade 2002. Jag gav ut två romaner och tre fackböcker. Jag påbörjade arbetet med att bygga upp passiva inkomster.
  • Mina höfter hade börjat strula, och den högra blev allt värre. Jag ville helst inte bli opererad och lyckades undvika det i sju år. Men till slut blev det operation och ny höftled 2017, och efter det kan jag gå igen.
  • Jag slutade träna karate efter tio år på grund av höfterna.
  • Jag slutade äta kött – jag vet inte exakt när men gissningsvis var det under 2010. Eller så var det tidigare. Minst tioårsjubileum snart alltså.
  • Jag kom ut ur en relation som jag inte borde ha stannat i så länge som jag gjorde.
  • Jag träffade Fredrik. Vi gifte oss. <3
  • Jag började spela gitarr och skriva låtar. (Hmm … det var rätt många år sedan nu. Jag är fortfarande en högst medioker gitarrspelare och en improduktiv låtskrivare. Vilket år som helst nu ska jag prioritera upp det här – för oj, vad roligt det är!)
  • Jag fortsatte och fördjupade min träning i medveten närvaro med hjälp av bland annat meditation, yoga, sång och fridans. Jag var på yogafestivalen på Ängsbacka under decenniets sista sex somrar, på sångvecka med Ange Turell lika många somrar och åkte på en Vipassanakurs, där jag mediterade i tystnad i tio timmar om dagen i tio dagar. Det här är ett ständigt pågående arbete, och jag kan inte ens tänka mig hur mitt liv skulle se ut utan det.
  • Jag fick en odlingslott och fick upp ögonen för att odla grönsaker.
  • Jag hittade mitt vintertillhåll och andra hem: Valle Gran Rey på kanarieön La Gomera. Jag åkte dit i åtta vintrar innan jag kom fram till att det inte var rimligt att fortsätta flyga när vi har en brinnande klimatkris.
  • Jag fick två systerdöttrar.
  • Jag blev inte ordentligt medveten om klimatförändringarna förrän de sista kanske två eller tre åren av decenniet – men nu har jag förstått att forskarna har varnat för dem betydligt längre än så. Jag påbörjade arbetet med att minska mitt klimatavtryck.
  • Jag bestämde mig för att sluta skriva romaner. Jag hade kört fast i mitt pågående projekt. Jag såg inget sätt att få till en rimlig produktionstakt, och det fanns inget som tydde på att romanskrivandet de närmaste åren skulle ge mig någon rimlig inkomst i förhållande till nedlagd tid.
  • Vi köpte hus i Ärla utanför Eskilstuna och flyttade från Täby, där jag bodde i 38 år. Jag började odla mer med sikte på att bli till stor del självförsörjande på mat.

Så där ja! Tio år sammanfattat i tretton punkter. Roligt! Har du sammanfattat ditt decennium?

Undrar vart stigen för mig de kommande tio åren.

Raw chokladtryffel

Nämen titta, jag hittade ett recept på chokladtryffel som har blivit liggande utan att jag har publicerat det. Så kan vi ju inte ha det. Någon bild hade jag däremot inte så det får gå bra ändå, ha ha :-)

Så här kan du göra raw food-chokladtryfflar: Blanda lika delar kokosolja, rå kakao och agavesirap. Kokosoljan behöver vara smält, eller åtminstone mjuk. Om du vill att chokladtryffeln ska vara raw ska du inte hetta upp oljan över 42 grader; du kan till exempel använda ett vattenbad för att smälta den försiktigt. Om du har tillgång till en solig plats kan du ställa kokosoljan i en skål i solen en stund. Något som jag brukar göra ibland är att jag lägger upp oljan i en skål som jag ställer på spisen – alltså inte på plattan utan bredvid – i samband med att jag använder spisen till något annat. Då brukar den smälta och så går det att röra ihop alltihop.

Tryffeln går förstås att smaksätta med vad som helst. Några förslag: vaniljpulver (alltså inte vaniljsocker och definitivt inte vanillinsocker), kanel, ingefära, chili, lakrits. Det går också bra att ha i nötter, riven kokos eller något annat smaskigt.

Sedan behöver smeten stelna igen i kylen. Om den inte är för rinnig kan du göra kluttar på ett fat. Annars behöver du någon typ av form. En espressokopp kanske? Eller låt smeten halvstelna i kylen och rulla sedan bollar av den. Någon gång har jag skopat upp den halvstelnade smeten med några små skedar, och sedan tar man helt enkelt fram en sked ur kylen när man vill äta den.

Ta fram tryffeln ur kylen en stund innan du vill äta den.

Hur mycket av utsläppen handlar om självbild?

Ibland funderar jag på hur mycket av vår livsstil – och därmed våra utsläpp av växthusgaser – som handlar om att upprätthålla en image, en självbild, något slags anseende. När jag pratar om vi och vår livsstil så menar jag många av oss som lever ett privilegierat medelklassliv i västvärlden. Om du redan har växlat ner och börjat leva på mindre – eller kanske aldrig har växlat upp – så handlar det här inlägget inte om dig.

Människor kopplar ihop mig med La Gomera

För att förklara vad jag menar tar jag mig själv som exempel. De senaste åtta vintrarna har jag under delar av vintern varit på kanarieön La Gomera. Det här vet du redan om du följer mig. Under de här åtta åren har La Gomera nog varit den grej som (ytliga) bekanta tänker på först när de tänker på mig. Fast de kommer inte ihåg var ön heter eller var den ligger – men det hör inte hit ;-) Min omgivning (ja, inte den närmaste kretsen förstås, men längre ut i periferin) kopplar främst ihop mig med att jag brukar tillbringa delar av vintern på varmare breddgrader.

Man kan säga att den här vintervistelsen blev ett signum för mig. Jag fick beundran och uppmuntran och positivt nyfikna frågor och kommentarer om att jag kan vara borta så länge, att jag har ett jobb som jag bara kan ta med mig hur som helst. Många sa att de också vill kunna göra så, och om det inte vore för jobbet, chefen, barnen, partnern, de gamla föräldrarna och så vidare så skulle de också.

Vintervistelsen blev symbol för mitt fria liv

I många sammanhang är det en fördel att göra något så att man sticker ut och människor kommer ihåg en. Det gäller om du jobbar medvetet med ditt personliga varumärke, kanske för att du är frilansare, företagare, influencer, artist eller något annat som gör att du behöver marknadsföra dig. Men även som privatperson har du ett personligt varumärke, vare sig du är medveten om det eller inte. Och vare sig du vill det eller inte. (Se där, lite självhjälpssnack, det tar jag inget extra för ;-) )

För mig personligen är frihet en av mina viktigaste värderingar, och det som är viktigt pratar man ju gärna med andra om. Att ha möjlighet att ta med mig jobbet vart jag vill var en viktig del av den friheten. Det var inte för att bygga personligt varumärke som jag jobbade från La Gomera på vintern, men det skedde ändå, och jag antar att man kan säga att det höjde min status i mångas ögon. Och utan att jag var medveten om det så bidrog den statusgrejen till att det kändes så bra att åka iväg – precis som de flesta människor går jag igång på att få bekräftelse.

Och det är dit jag vill komma, till det här med status. Men först vill jag bara förtydliga att jag inte är (eller känner mig) mindre värd eller har ett sämre liv eller är mindre fri nu när jag inte längre flyttar kontoret till varmare breddgrader på vintern. Det ser bara inte lika flashigt ut utifrån.

Klimatutsläpp som statushöjare

Jag tror att många av oss – medvetet eller omedvetet – gör saker som orsakar stora klimatutsläpp för att det höjer vår status. Det har varit status att ha råd att flyga långt bort ofta, att ha en stor bil, att ha dyra kläder och den senaste elektroniken och ständigt renovera sin bostad. Jag hoppas verkligen att vi är på väg bort från det nu.

Min poäng är att det kan vara svårt att ta sig ur den klimatförstörande livsstilen, inte bara för att den är rolig, bekväm och tidsbesparande, utan också för att man har byggt upp sin självbild kring den. Vem är jag om jag inte är den där fria personen som bara kan dra iväg till palmerna lite som jag vill?

Vem är du utan din bil? Vem är du om du inte köper nya kläder? Vem är du om du inte går på restaurang och äter kött som du inte vet var i världen det kommer från? Vem är du om du inte ständigt har ett pågående renoveringsprojekt hemma? Vem är du om du inte köper några nyproducerade möbler? Eller vilka frågor du nu behöver ställa dig för att sätta fingret på de områden där du orsakar stora klimatavtryck.

Möt dig själv

Jag tror nämligen att det här är en stor del av problemet. Omställningen till ett klimatsmartare liv kan betyda att du måste möta dig själv. Den du egentligen är. Under alla påklistrade lager. Och det är inte alla som är bekväma med det.

Kanske är du van vid att jobba med dig själv på det sättet; då är det bara att skala av ett lager till och fortsätta arbetet. Kanske är du nybörjare på det; då kan det vara jobbigt under en period. Men med tanke på att den mänskliga civilisationen verkar vara på väg att gå under om vi inte ställer om till en livsstil med mindre utsläpp så tänker jag att det är värt det. Vad tänker du?

Nyckeln till omställning till klimatsmart liv

I förra veckan berättade jag här på bloggen och i sociala medier att jag inte kommer att åka till La Gomera eftersom jag inte tycker att det är rimligt att jag flyger trots den rådande klimatkrisen. Jag fick massor av pepp men också lite mothugg från personer som ungefär tycker att det inte spelar någon roll vad den enskilda individen gör. Det håller jag verkligen inte med om. Men det är inte det som det här blogginlägget ska handla om.

Det som jag i stället reagerade på var det här, som är ett citat ur en kommentar som jag fick på Facebook:

“Att du vill späka dig själv och minska din egen lycka (?) under resten av ditt liv för att påverka klimatet på ett obefintligt sätt, är helt enkelt varken proportionerligt eller sunt.”

Taget ur sitt sammanhang låter det här citatet kanske rått, men det var en del av en argumentation som framfördes på ett trevligt sätt. Jag är glad att jag fick den här kommentaren, för påståendet om att min lycka kommer att minska (med ett frågetecken efteråt visserligen) fick mig att reagera och fundera.

Hur kan vi leva lika bra med mindre utsläpp?

Jag har inga som helst planer på att bli mindre lycklig för att jag inte flyger! Och det slog mig att det är det som är hela grejen. Jag tror att nyckeln till att kunna ställa om till ett liv med mindre eller inga fossila bränslen är att komma på hur vi kan leva lika bra och lyckliga liv efter omställningen som vi gjorde innan. Det här behöver vi göra på alla områden där vi orsakar stora utsläpp av växthusgaser. Det är alltså inte alls så att vi ska leva sämre liv framöver; vi ska bara leva annorlunda. (Nej, jag är inte först med att tänka det här. Jag har läst och hört det förut, men det har inte gått in. Nu gick det in.)

Fem B för att orsaka mindre utsläpp

För att peka på vad vi som enskilda individer kan göra för att leva mer klimatsmart brukar man prata om de fem b:na

  • bilen (alla transporter alltså)
  • biffen
  • bostaden
  • butiken
  • börsen.

Frågor för att leva både lyckligt och klimatsmart

Utifrån de här b:na tänker jag att man som individ kan ställa frågor för att komma på hur man kan leva ett lyckligt klimatsmart liv. De här frågorna kan se olika ut från person till person, beroende på hur ens liv ser ut; en del har redan ställt om på vissa av områdena och behöver inte alls jobba med dem. Här är några exempel på frågor:

  • Hur kan jag sluta flyga (eller flyga betydligt mindre) och leva ett lika bra liv som innan?
  • Hur kan jag vara utan bil (eller köra betydligt mindre) och leva ett lika bra liv som innan?
  • Hur kan jag sluta äta kött och leva ett lika bra liv som innan? (Den mest relevanta frågan för mig som inte äter kött skulle snarare vara: Hur kan jag sluta äta ost och leva ett lika bra liv som innan?)
  • Hur kan jag ha en mindre bostad (eller en bostad som orsakar mindre utsläpp) och leva ett lika bra liv som innan?
  • Hur kan jag konsumera mindre – kanske bara det allra nödvändigaste – och leva ett lika bra liv som innan?
  • Hur kan jag låta bli att investera i fossila bränslen (eller kanske Hur kan jag placera mina pengar i hållbara investeringar) utan att förlora pengar?

Svaren på frågorna är också olika från person till person. För mig som har supersvårt för kylan och mörkret under den svenska vintern hjälper det liksom inte att få höra hur mysigt det är att semestra i Sverige med tåg. Ja visst, det är superfint – på sommaren! Då skulle jag heller aldrig få för mig att flyga någonstans. Men vad hjälper det mig i januari? Därför tror jag att det är viktigt att var och en hittar sina egna svar.

Jag delar gärna med mig av några av mina svar på de här frågorna, särskilt flygfrågan, eftersom det är den som är aktuell för mig just nu – jag behöver se till att ha ett lika bra liv den här vintern som om jag hade åkt till La Gomera. Låt mig få återkomma till det i ett annat inlägg.

Hur kan man få fler att känna – på riktigt – att det går att leva ett lika bra liv med mindre klimatavtryck? Hur kan man hjälpa var och en att hitta sitt eller sina sätt att göra det? Det skulle jag vilja veta nu.

Jag kan inte flyga

Under hösten har jag fattat ett beslut: det är inte rimligt att jag fortsätter att flyga samtidigt som jag har förstått att vi inte kan göra det. Det skaver något fruktansvärt att veta att jag gör fel. Nu är det dags att göra rätt.

Som du kanske vet så har jag mitt vintertillhåll och andra hem på La Gomera. Som du kanske också vet så har jag haft en svår flygskam de två senaste vintrarna när jag har flugit dit. För som du garanterat vet så befinner vi oss i en brinnande klimatkris där vi måste minska våra utsläpp av växthusgaser, och en stor källa till utsläppen är just flyget. Därför kan vi inte fortsätta att flyga så mycket som många av oss i Sverige gör.

Det är inte rimligt att jag flyger

Inför de två senaste vintrarna har jag kämpat med det här. Båda gångerna slutade kampen med ett beslut att fortsätta med min årliga flygresa och i stället jobba med att sänka mina utsläpp på andra sätt. Men nu går det inte längre. Jag kan inte flyga. Vi måste alla göra det vi kan för att minska våra egna utsläpp och för att påverka samhället och andra så att vi tillsammans minskar utsläppen. Flygresan som jag gör för att ta mig till och från La Gomera är en så stor del av mina utsläpp. Det är inte rimligt att jag fortsätter med dem. Så jag måste stanna på marken.

Det är en sorg

Det är förstås en stor sorg att jag inte får åka till La Gomera och Valle Gran Rey. Jag känner så starkt för den platsen. När jag är där är det så tydligt att det är där jag ska vara på vintern. Och nu kan jag inte vara det. Den här sorgen har jag inte bearbetat än. Jag kommer inte riktigt åt den. Stråk av den bubblar upp ibland. Men kanske är jag inte redo att ta mig an den än. Eller så kommer det inte alls så mycket sorg, utan jag kan fokusera på vad jag får i stället, vem vet.

För mig personligen är det just nu inte ett alternativ att ta mig till La Gomera utan att flyga. Det är fullt möjligt, och jag har skrivit ett blogginlägg om det på Gomerabloggen: Resa till Kanarieöarna utan att flyga. Men för mig är det för dyrt, för jobbigt och för tidskrävande för att jag ska tycka att det är värt det.

Kommer jag aldrig mer att flyga?

Betyder det att jag aldrig mer kommer att flyga, om det inte kommer ett sätt att flyga utan att bidra till klimatförstöringen? Det vet jag inte. Betyder det att jag aldrig mer kommer att få vara på La Gomera? Det vet jag inte. Jag orkar inte riktigt tänka på det just nu. Men det känns inte troligt att jag skulle komma till en annan slutsats nästa år. Det lär inte vara mer rimligt om ett år att jag som individ ska göra ett så stort och tydligt klimatavtryck som en flygresa är.

Men alla andra flyger ju?

Det är lätt att tänka att det är orättvist att jag behöva avstå när sociala medier-flödet tycks fullt av semesterbilder med palmer och turkosa hav. Men jag tänker inte så. (Eller jo, det händer, men oftast lyckas jag hålla mig borta från de tankarna.) Min utgångspunkt är att eftersom jag har förstått att vi inte kan flyga så är det mitt ansvar att inte göra det. Att vi som har förstått behöver leda utvecklingen åt det håll vi ska – helst utan att lägga skam på någon enskild individ.

Min utmaning nu: vara i Sverige hela vintern

Jag känner mig hyfsat peppad på att ta mig an utmaningen att vara i Sverige hela vintern. Men visst känner jag tvivel vissa dagar när det känns som att det inte blir ljust på hela dagen. Jag har varit i Valle Gran Rey de senaste åtta vintrarna, oftast i sex eller sju veckor. Men även innan dess har jag alltid flugit någonstans på vintern, för det mesta över jul och nyår. Det är över tjugo år sedan jag var i Sverige en hel vinter.

Eftersom jag är besatt av odling ser jag det också som en utmaning att odla året runt. Tyvärr hade jag inte tillräckligt med framförhållning i somras för att odla det som jag vill skörda den här vintern, men några enstaka gröna blad skördar jag fortfarande, och om max ett par månader tänker jag köra igång nästa odlingssäsong. Och om fem månader är det vår!! :-D

Mina torkade örter 2019

Mitt förråd av torkade örter 2019

Under sommaren och hösten gick jag ut varje morgon för att plocka örter till en kopp te. Det kunde jag faktiskt fortsätta med ända till i slutet av oktober, även om det bara var några enstaka sorters örter kvar då. Det sista som stod sig var röllika (eller rölleka som det också stavas) och rödklöver. Plus lite egenodlad mynta och salvia. De senare två planerar jag att odla betydligt av nästa år – då skulle jag nog kunna förlänga teplockarsäsongen ytterligare.

Röllika, svartvinbärsblad, gråbo och citronmeliss.

Nu tvingas jag dock inse att säsongen för färskplockade örter är över. Då känns det trösterikt att kunna ta fram och göra te på örter som jag samlade och torkade under sommaren.

De örter jag har i mitt teförråd just nu är:

  • röllika (Jag använder blommorna till te. Ibland lägger jag i något enstaka av de småflikiga bladen också, men annars brukar jag mest använda något enstaka blad i en grön smoothie.)
  • rödklöver
  • vitklöver
  • gråbo
  • älggräs/älgört
  • johannesört
  • rallarros, som också kallas mjölkört (Jag använder bladen torkade. På sommaren har jag också i de färska blommorna.)
  • groblad
  • daggkåpa
  • citronmeliss (som är från min odlingslott 2018).

Flera av örterna används även som medicinalörter, och mitt tips är att läsa på innan du använder dem – några av dem sägs det att man ska vara försiktig med. Två örter som jag inte använder dagligen är gråbo (sägs slita på levern om man använder det för mycket; jag använder den när jag har mens eftersom den sägs vara bra mot mensvärk) och älgört (innehåller salicylsyra som är febernedsättande; den tänker jag plocka fram om jag blir förkyld).

Pulver av nässlor, nypon och rönnbär

Dessutom har jag pulver av:

  • rönnbär
  • nypon
  • nässlor.

Mina pulver använder jag oftast i en smoothie. Jag kan även tänka mig att hälla ner någon matsked i en gryta eller kanske blanda i om om jag gör någon typ av rawfoodbollar eller liknande. Eventuellt gör jag även nyponsoppa eller rönnbärsdricka från pulver.

Av nässlorna har jag även torkade hela blad och dessutom torkade fröer. Bladen tänker jag använda i grytor och smoothies. Fröerna i smoothies och bollar – det lär vara mycket proteiner i dem; hemgjort proteinpulver alltså. Inte dumt! :-)

Jag blir glad av att se den här samlingen av örter – särskilt att de har så olika färger. Tack Sommarjenny för att du tänkte på Vinterjenny och samlade på dig allt det här!

PS Om någon undrade: att jag använder örter som sägs ha medicinska egenskaper betyder inte att jag tycker att man inte ska använda mediciner :-D

Läs mer om vilda växter

Här hittar du två andra inlägg om vilda växter:

“Du känner ju ingen där”

När jag var liten (också) så kunde jag oroa mig för vad andra skulle säga om mig i en viss social situation. Jag minns inget konkret exempel, men låt oss säga att jag hade fått en stor och ful fläck mitt på tröjan och vi skulle träffa folk. Då sa mamma någon av följande två saker:

  1. “Det spelar ingen roll; du känner ju ingen där.”
  2. “Det spelar ingen roll; du känner ju alla där.”

Efter ett tag genomskådade jag att hon alltid använde något av de här två motsägande argumenten och irriterade mig på det. Nu tycker jag att det är genialiskt!

Det finns ingen som helt anledning att oroa sig för vad andra tycker om mig. Antingen känner vi redan varandra, och då tycker de förhoppningsvis om mig ändå. (Och tycker de inte om mig så finns det ingen orsak för mig att försöka göra dem nöjda.) Eller så känner vi inte varandra, och varför ska jag då bry mig om vad de tycker om mig?

Jag jobbar på att ha den här inställningen :-)