Kategoriarkiv: balans

Varför passiv inkomst?

Varför vill man ha passiv inkomst? Vad är poängen med det? Kan man inte bara skaffa sig ett jobb och nöja sig med det?

Jo, naturligtvis kan man det. Men vi är många som inte vill jobba på det sättet. I det här inlägget berättar jag först varför jag personligen vill ha passiv inkomst. Sedan nämner jag några andra anledningar till att man kan vilja ha passiv inkomst. Och till slut – i kommentarsfältet – får du berätta varför just du vill ha passiva inkomster. Ska vi säga så?

Varför vill jag ha passiv inkomst?

Det här är några anledningar till att jag vill ha passiv inkomst:

  • Jag vill leva ett fritt liv. Det är mitt övergripande mål. Jag lägger in många aspekter i ordet frihet, men ett par saker jag vill är att leva ett liv utan väckarklocka och att sällan behöva åka iväg någonstans för att jobba. Jag ser det som att det finns en frihetsskala som går från stämpelklocka till ekonomiskt oberoende. Jag är någonstans däremellan; en större andel passiva inkomster skulle förflytta mig i riktning mot den friare delen av skalan.
  • Jag vill ha ett jämnt inflöde av pengar. För mig som frilansande konsult kommer det inte in lagom med uppdrag alla månader, utan inkomsterna blir oregelbundna och ibland för låga. Ett regelbundet inflöde av passiv inkomst jämnar ut inkomsterna och gör att jag slipper vara helt utan inkomst om det inte kommer in några uppdrag en månad.
  • Jag vill ha högre inkomst. Det kan tyckas ytligt och kapitalistiskt, men jag drar inte alltid in så mycket pengar. Jag skulle vilja få upp min årsinkomst ett par snäpp för att leva ett tryggare liv.
  • Jag vill få mer tid till annat än jobb. Passiva inkomster är en möjlighet att dra in mer pengar per arbetad timme. Det kan ge frihet att jobba mindre. Då kan jag ägna mer tid åt att odla och samla mat, yoga, meditera, promenera, sjunga, dansa, spela gitarr, läsa böcker och se på film. Jag skulle kunna hitta en bättre balans mellan brödjobb och romanskrivande och ha möjlighet att skriva böcker i rimlig takt – om jag vill skriva romaner i den framtidsplan som den här inlägget handlar om alltså ;-) . Eller varför inte ägna mer tid åt att utbilda mig? Så många Youtubeklipp och poddar som bara väntar på att jag ska ha tid för dem.
  • Jag vill ha en vettig pension. Jag drar inte in så mycket pengar att jag har möjlighet att göra regelbundna pensionsavsättningar. Inte har jag någon tjänstepension heller. Att ha passiva inkomster blir ett bra sätt att utöka pensionen – för förr eller senare gissar jag att jag kommer att vilja trappa ner arbetslivet.

Fler anledningar till att ha passiv inkomst

Det finns nog oändligt många anledningar till att vilja ha passiv inkomst. Här kommer några till:

  • Du har valt ett yrke som du trivs med men som ger låg inkomst. Passiva inkomster kan vara ett sätt att dryga ut kassan utan att behöva dubbelarbeta.
  • Du vill dra in pengar till en dyr hobby.
  • Du vill inte jobba alls, utan bara äta grillchips/kolla på Game of Thrones/springa ultramarathon/dagdrömma/virka en halsduk av ditt navelludd/[infoga valfri sysselsättning som inte ger någon inkomst].
  • Du vill ta tjänstledigt en period och jobba med något annat än du gör till vardags, men du kan inte vara utan inkomst.
  • Du är student och vill dryga ut kassan utan att behöva ägna dig åt tidskrävande extrajobb som tar energi från studierna.
  • Du vill spara ihop till något: en renovering, en resa, ett retreat, kontantinsatsen till en bostad, ett buffertkapital.
  • Du vill kunna betala av ditt bostadslån.
  • Du funderar på att starta eget men tycker att det känns för otryggt att säga upp dig från din anställning utan att veta att du har åtminstone en liten inkomst varje månad.
  • Du vill kunna betala av ditt CSN-lån.
  • Du vill kunna skänka pengar regelbundet till något som du brinner för.
  • Du vill kunna sätta undan pengar till dina barn.
  • Du vill bli ekonomiskt oberoende.

Ja, du fattar – det finns hur många anledningar som helst till att vilja ha passiv inkomst.

Varför vill du ha passiv inkomst?

Nu är jag nyfiken på dig. Varför vill du ha passiv inkomst? Berätta gärna i en kommentar till det här inlägget. Om din kommentar drar igång nya tankespår i min hjärna så kanske jag skriver ett inlägg om det.

Läs vad jag tidigare har skrivit om passiva inkomster

Här är några andra inlägg som jag har skrivit om passiva inkomster:

Vad är passiv inkomst?

Passiv inkomst: lägg inte alla ägg i samma korg

Få passiva inkomster med peppmetoden

Få passiv inkomst genom sökmotoroptimering, SEO

Lite förkylningsgnäll

Nu tänkte jag gnälla lite. Hoppa bara över det här inlägget om du inte vill höra :-D

Jag har haft ett decennium utan särskilt många förkylningar – och de jag har råkat ut för har varit milda och gått över snabbt. Jag skröt om att jag aldrig är sjuk.

Men förra vintern hände något. Jag fick ett par rejäla förkylningar och hostade som en galning, och mina luftrör har aldrig riktigt återhämtat sig efter det.

Och nu verkar det vara så det är: jag blir sjuk, jag får feber när jag är förkyld, jag håller på att hosta ihjäl mig i flera veckor varje gång. Den rejäla feber som däckade mig i helgen har gett med sig, men hostan. HOSTAN. Den blir värre om jag är i horisontalläge, och i natt kändes det som om jag hostade oavbrutet från midnatt till kanske fyratiden. (Jag kan bara sova liggande på sidan eller i framstupa sidoläge, så det är inte ett alternativ att bulla upp med kuddar eller liknande.) Och det känns liksom inte rimligt att bli helt utslagen av en helt vanlig förkylning.

Jahapp, jag ville bara gnälla lite; tack för att du lyssnade. Nu: jobb.

Jag i helgen som gick

Välfärd utan tillväxt av Tim Jackson

Välfärd utan tillväxt – jo, jag kan ha läst i sängen :-)

För ett par veckor sedan läste jag ut den här boken. Välfärd utan tillväxt – så skapar vi ett hållbart samhälle av Tim Jackson. Sedan dess har jag velat säga något om det här, kanske skriva ett blogginlägg. Men jag hindrar mig själv för att det är svårt och för att jag inte tycker att jag förstår mig på sånt här. Så det blir bara en kort blänkare.

Jag tror i alla fall på att vi behöver ändra det nuvarande ekonomiska systemet. Att vi behöver komma bort från fokuset på tillväxt, konsumtion och en ständigt ökande BNP. Komma bort från normen att det är status att äga mycket och shoppa mycket. Jag tror på cirkulär ekonomi och delningsekonomi och på att sälja tjänster och produkter som bygger en hållbar planet.

Jag kan inte debattera och argumentera för det här, för jag begriper det knappt själv. Det är nog också en anledning till att jag tvekar om att ens prata om det.

Orsaken till att jag valde att läsa just den här boken, som är 10 år gammal, är att den finns på svenska. Det här är tillräckligt svårt på mitt eget språk. Du som är bättre på ekonomi än jag (eller bara bättre på engelska :-) ) kanske hellre ska läsa något nyare på engelska. Annars rekommenderar jag den här – jag tyckte att den kändes aktuell fortfarande.

Snart börjar mitt nya liv!

Maken och jag har ÄNTLIGEN hittat ett hus som passar oss. Det ligger i Ärla i krokarna av Eskilstuna. Vi har letat i ett helt år, men innan dess var det nästan ytterligare ett år som passerade efter att vi hade bestämt oss för att vi ville flytta, men vi hade inte möjlighet att sätta igång med husletandet just då. Mest för att jag behövde ta mig igenom min höftoperation och tillhörande rehab innan jag orkade ta tag i ytterligare en stor och omvälvande grej.

Så det är nästan två år sedan jag mentalt flyttade. Det här är en av mina absolut värsta grejer: att ha bestämt mig för någonting men inte kunna realisera det på en gång. Tålamod är inte min starka sida, och så gillar jag ju att ta tag i saker och få dem gjorda.

Men nu verkar det alltså äntligen kunna hända. Från att inte ha varit det minsta intresserad av att bo i hus så är det nu mitt självklara nästa steg i livet. Det beror på att jag de senaste åren har blivit intresserad av odling, självhushållning och hållbarhet. Jag hoppas att på sikt kunna odla en mycket större del av vår mat än vad jag kan idag på min odlingslott på 25 kvadratmeter. Jag hoppas också på sikt kunna få ner mina boendekostnader så att jag kan leva på mindre pengar än idag. Det skulle göra mina passiva inkomster till en större del av de inkomster jag behöver, vilket så klart skulle underlätta livet ekonomiskt. Dessutom förbättrar det mina chanser att kunna ägna mer tid åt skrivande, om det nu är det jag vill göra någon gång längre fram. Jag hoppas kunna få ner mitt klimatavtryck ordentligt genom att jag odlar min egen mat och genom att vi kommer att ha solceller som producerar delar av den el vi behöver.

Och inte minst: jag vill få känna att jag ingår i ett kretslopp. Jag odlar min egen mat, jag använder matavfallet och överblivna växtdelar för att göra ny jord och näring, och sedan odlar jag ny mat i den jorden. Det här ser jag så sjukt mycket fram emot!

Vi har ingen koppling till Ärla eller Eskilstuna, utan vi har letat i ett ganska stort geografiskt område som begränsas av att maken behöver vara på sitt jobb i Stockholm runt tre dagar i veckan. Och så behövde vi hitta en plats där det finns kollektivtrafik (jag kör inte bil) och som helst ligger hyfsat nära en stad. Det var svårt att hitta något som uppfyllde våra kriterier, men nu har vi hittat rätt. I Ärla finns buss som tar en halvtimme till Eskilstuna.

När jag nämner i sociala medier om vart jag ska flytta så får jag kommentarer som “Ska du lämna storstaden?” och “Oj, vilken omställning!”. De som ger mig de kommentarerna är nog inte medvetna om att jag i princip bara sitter hemma i min introvertbubbla i förorten ;-) Jag är absolut inte i Stockholms city varje vecka. Jag tänker att jag kommer att vara i Stockholm ungefär lika sällan framöver som jag är nu – med skillnaden att jag inte kan ta mig hem så sent på kvällen. Planen är att jag ska fortsätta med sånggruppen jag sjunger i en kväll varannan vecka, men då kommer jag inte hem på kvällen. En plan kan vara att jag åker till Stockholm någon gång under onsdagen, bokar in något eventuellt kundmöte eller något annat under onsdag eftermiddag, sjunger på kvällen, sover hos mina föräldrar i Täby, har möjlighet att ta något möte eller en lunch med någon på torsdagen eller göra ärenden, och sedan åker jag till Ärla så att jag är där typ sen eftermiddag. Jag har också bokat in flera konserter och roligheter i Stockholm under hösten, så det blir några turer vid andra tillfällen också. Så nej, för mig känns avståndet till Stockholm inte som den stora omställningen. (Förresten kommer det snabbtåg från Eskilstuna till Stockholm i höst, som tar 45 minuter.) Min omställning handlar om jord, odling och kretslopp. Det är i alla fall vad jag tror just nu – men saker har ju en förmåga att aldrig bli som man har tänkt sig :-)

Planen är att flytta runt 1 juli. Det är fjorton år sedan förra gången jag flyttade, och då sa jag att om jag måste flytta en gång till så kommer jag att bli utbränd. Fy, vad jobbigt det var! Men nu har jag haft fjorton år på mig att vila upp mig, så det borde gå bra ;-) Men hu, vad mycket det är som ska vara klart före flytten.

Tomten är 3500 kvadrat, varav i princip allt är plan mark som går att odla på, utom att det står några fallfärdiga små förrådshus och skräpar här och där. Själva huset är dock nytt och fräscht – byggt 2013 efter att det förra huset brann ner. Och så finns det ett litet växthus på tomten, som bara är en smula trasigt. Ett växthus!

Så här ser vårt hus ut. Det finns några få solceller på taket som räcker till att värma upp utebadkaret som står på baksidan, men planen är alltså att sätta upp fler så att vi kan producera el även till annat. Om sisådär tio veckor bor vi där. Hurra!

Historien om fiskaren – vad håller jag på med?

Har du hört historien om den fattiga fiskaren och affärsmannen? Jag kan den inte i detalj och jag vet inte heller varifrån den kommer – jag har hört den flera gånger och jag tror att den utspelar sig i olika delar av världen varje gång jag hör den. Men min minnesbild av den är ungefär så här:

En man försörjer sig och sin familj genom att fiska. Varje förmiddag sitter han vid vattnet och fiskar precis så mycket fisk som han och familjen behöver för att klara sig. Därefter tillbringar han resten av dagen med familjen, och på kvällen går han ut och träffar sina vänner.

En dag kommer en rik affärsman förbi när mannen sitter och fiskar.
“Varför fiskar du inte fler timmar per dag? Då skulle du tjäna mer pengar.”
“Vad ska jag göra med mer pengar?” frågar fiskaren.
“Då kan du köpa en båt, så att du kan dra upp mer fisk och tjäna mer pengar.”
“Vad ska jag göra med mer pengar?”
“Då kan du köpa en större båt, så att du kan dra upp mer fisk och tjäna mer pengar.”
“Vad ska jag göra med mer pengar?”
“Då kan du köpa fler båtar, och så kan du anställa andra som kan fiska åt dig, och så kan du tjäna mer pengar.”
“Vad ska jag göra med mer pengar?”
“Då kan du ta ledigt, och så kan du sitta här och fiska, och kanske tillbringa mer tid med din familj, och på kvällen kan du gå ut och träffa dina vänner”, säger affärsmannen.

Så varför berättar jag det här? Jo, i min långsiktiga plan, där jag försörjer mig på passiva inkomster i högre grad än nu, ser jag framför mig att jag jobbar fyradagarsvecka och har helg i tre dagar varje vecka. Det tycker jag verkar vara ett mycket bättre sätt att leva än den gängse femdagarsveckan. Det finns ju så mycket annat som är kul att göra förutom att jobba liksom.

I vintras tänkte jag extra mycket på det här. Jag ägnade en dag i veckan åt att jobba med något som jag inte tjänade pengar på – romanskrivandet alltså. Samtidigt som jag drömde om att jobba en dag mindre i veckan. “Vad håller jag på med egentligen?” var en fråga som dök upp, och som hjälpte mig att fatta beslutet att sluta skriva romaner.

Det beslutet känns fortfarande helt rätt. Samtidigt lägger jag även nu en dag i veckan på saker som jag ofta inte vet om jag kommer att tjäna några pengar på. Betyder det att jag är kvar i samma feltänk som den rika affärsmannen?

Så kan det förstås vara, men just nu känns det inte så. Romanskrivandet har jag tjänat exakt noll kronor på – faktum är att jag till och med ligger på minus än så länge; till följd av några beslut som med facit i hand var felaktiga om hur stor upplagorna skulle vara och så vidare så har jag ännu inte dragit in alla pengar jag har lagt ut på att ge ut mina två romaner.

De andra sakerna som jag gör för att få passiv inkomst har jag faktiskt börjat tjäna pengar på. Jag har skrivit i tidigare blogginlägg att jag hade tio procent passiv inkomst 2017 och sju procent passiv inkomst 2018. Sju procent är inte noll. Om jag jobbar vidare med befintliga och nya onlinekurser och annat känns det inte omöjligt att dubbla de där sju procenten. Och sedan dubbla dem igen.

Så trots att det kan verka helt knasigt så tänker jag fortsätta lägga en dag i veckan på att jobba obetalt samtidigt som jag drömmer om att jobba mindre och friare längre fram. För att jag tror på att det kommer att fungera.

Och det är väl det som är nyckeln. Jag jobbar för något som jag tror på. Tidigare trodde jag att jag på sikt skulle kunna få inkomster på romanskrivandet. Just nu tror jag inte på det. Men jag tror att jag kommer att kunna få mer andra passiva inkomster på sikt. Dessutom har de chanserna ökat nu när fredagarna inte längre är uppbokade på romanskrivandet.

Jenny Forsberg står på händer
Gör jag saker helt uppochner eller?

Alla har inte råd att skriva

I höstas lyssnade jag med ett halvt öra på ett seminarium som Författarförbundet ordnade på temat bokens värde. Jag var inte på plats utan lyssnade på en livesändning från seminariet, och tyvärr gav jag det inte den uppmärksamhet det förtjänade utan satt och jobbade med något annat samtidigt.

Men ett ämne fångade min uppmärksamhet och gjorde mig beklämd. Det handlade om att det kan vara en ekonomisk fråga om man har möjlighet att skriva. Jag har inte tänkt så mycket på det. Jag förstår naturligtvis att jag är privilegierad som har haft möjlighet att lägga en dag i veckan på bokskrivandet i många år. (Sedan har jag ju nu kommit fram till att jag inte får det att gå ihop i alla fall, åtminstone inte med att skriva skönlitteratur, och att jag därför behöver sluta skriva romaner.)

Men tänk hur det är att till exempel vara ensamstående förälder, lägga all sin tid och energi på att dels försörja sig och barnen, dels ta hand om och umgås med sagda barn. Eller för den delen en person utan barn men med heltidsjobb med låg inkomst som kanske behöver ta ett extrajobb för att kunna försörja sig. Vem skulle orka skriva något i den situationen?

Frågan som ställdes var på seminariet var: Ska det vara en ekonomisk fråga vem som får berätta sin historia?

Mitt självklara svar är att nej, det ska det inte. Av många skäl. Ett är att det innebär att vi bara får läsa böcker skrivna av tämligen välbärgade personer. Vad gör det med litteraturen?

Min följdfråga blir: Vad är alternativet? Hur skulle det kunna se ut i stället? Har du några idéer? Det här blev bara ett kort inlägg nu, men jag återkommer gärna till ämnet.

Bild tagen från marken upp på himmel och träd

Sammanfattning av 2018

Här kommer en sammanfattning av mitt 2018.

Jenny sitter på en stenstrand och tittar ut över havet

Under vintern hade jag två rejäla förkylningar, eller en förkylning och en influensa var det nog snarare. Det gjorde min vintervistelse på La Gomera snäppet sämre än vanligt, eftersom det hindrade mig från två av mina viktigaste fritidsaktiviteter i Valle Gran Rey: att vara ute och vara fysiskt aktiv och att sjunga . Nu satt jag i stället mest inne och hostade. Sammanlagt var jag mer eller mindre sjuk i flera månader, och mina luftrör återhämtade sig inte ordentligt förrän till sommaren. Fortfarande kan jag känna av dem ibland. Jag brukar annars skryta med att jag nästan aldrig är förkyld, och när jag är det så är det den lätta varianten som försvinner på bara några dagar. Tji fick jag den här gången.

Under påsken åkte jag på Vipassana. Jag satt och mediterade i tio dagar. Jag hatade det, men å vad bra det var för mig! Jag skulle verkligen behöva göra det igen, men å vad jag inte vill utsätta mig för det en gång till! Här har jag skrivit om Vipassana – när jag mediterade i hundra timmar på tio dagar. Jag är jätteglad att jag gjorde det och jag önskar att jag orkade göra det igen, men just nu känns det inte så.

Efter det mediterade jag mer än vanligt under en period, men sedan gick jag tillbaka till den halvtimme varje morgon som jag gjorde tidigare. Med tillägget att jag även ska meditera valfri tid större än noll på kvällen. Fast i praktiken skolkar jag från kvällspasset titt som tätt; jag har verkligen mycket svårare att meditera på kvällen än på morgonen. Under sommaren lade jag även till ett meditationslångpass på tre timmar en gång i månaden. Det har jag hållit hårt på, och jag tycker att det ger mycket. Långpasset lade jag till som en kompromiss mellan att jag under Vipassanakursen märkte att det ger så mycket mer att meditera längre tid och att jag inte vill prioritera att meditera längre än en halvtimme dagligdags.

I maj fick fick den fina hunden närmast kameran på den här bilden flytta till hundhimlen.

Hundarna Chaplin och Enzo
Chaplin vaktar yogamattan medan Enzo håller sig en bit ifrån

Det är maken som har hundar. Eller, nu har han alltså bara en. Chaplin blev tolv år, och jag har bott med honom de senaste sex åren. Han var fin, och även om han var skröplig på slutet och det inte var oväntat på något sätt så var det ändå en sorg.

Under våren började jag klura på min kommande romanbokserie. Jag insåg att jag behövde skriva om klimathotet, kläckte idén om att skriva fyra böcker med de fyra elementen Vatten, Jord, Eld och Luft som tema, och började jobba på synopsis till framför allt den första boken Vatten.

Det blev sommar, jag odlade grönsaker, jag hade en lång och skön och fantastisk sommarsemester som vanligt, och även om värmeböljan fick mig att oroa mig rejält för planeten så var det min bästa tid på året.

Under hösten hittade jag äntligen mitt sångsammanhang. Jag har ju sjungit med fantastiska Ange Turell i många år, men han är inte i Stockholm så ofta numera, så jag behövde ett annat sammanhang där man sjunger bara för att det är skönt. Ibland när jag tycker att det är för lite sång i mitt liv så går jag med i någon kör – bara för att komma på att jag ju inte alls vill sjunga i kör. Men nu har jag hittat min sånggrupp. Det är en liten sluten grupp där vi sjunger en kväll varannan vecka med mycket rörelse och fokus på att komma in i kroppen och att det ska kännas skönt och att vi mår bra av att sjunga. Superhärligt!

I september avsatte jag en hel vecka för att jobba med synopsis till Vattenboken. I oktober började jag med själva skrivandet. Men sedan gick det utför med skrivglädjen. Nu när jag ser tillbaka på det så känns det som om det var i samband med att jag gick in i skrivfasen som det slutade vara roligt. Och sedan har lusten inte kommit tillbaka. Vill jag inte skriva romaner längre? Aldrig mer? Den frågan brottas jag med just nu.

En efterhängsen järnbrist gjorde att jag hade huvudvärk i två månader under hösten och var supertrött.

Nu när jag sammanfattar det så här så verkar 2018 inte ha varit något höjdarår för mig. Skröplig hälsa och tappad skrivlust. Min känsla från året är att det är flera saker – även annat än det jag skriver här – som liksom har fastnat och inte kommer vidare. Det är frustrerande, och jag hoppas att 2019 är året när det lossnar.

Hur gick det med mina mål för 2018?

I min sammanfattning av 2017 nämnde jag även några mål för 2018. Hur har det gått med dem?

Jag skulle ha dubbelt så mycket passiva inkomster som året innan. Det uppnådde jag absolut inte. Det kommer ett separat inlägg om det, men jag kan redan nu avslöja att 2018 hamnade mina passiva inkomster strax under året innan.

Jag skulle leva efter att det är viktigare att leva än att jobba. Jo då, det har gått ganska bra. Jag har inte haft någon sådan där riktig jobba-ihjäl-mig-period under året. Å andra sidan låter jag som vanligt att-göra-listorna styra mitt liv alltför mycket.

Jag skulle börja på nästa roman. Japp, check på den!

Jag skulle fortsätta experimentera med mina vanor och hur jag ville leva och jobba och testa nya saker i vardagen. Från sommaren 2017 till sommaren 2018 hade jag ett projekt som jag kallade “Testa i en månad”, där jag provade alla möjliga vanor. Det här hade jag nästan glömt men jag experimenterade verkligen med en massa olika saker. Det var riktigt bra! Några jobbvanor som jag fastnade för:

  • Jag lärde mig äntligen att jag kan jobba mycket effektivare om jag inte kollar mejlen på morgonen och inte har mejlprogrammet uppe hela tiden medan jag jobbar. Ja, jag vet att det alltid rekommenderas att man bara ska kolla mejlen vid ett par tillfällen under dagen, men jag har inte fattat det på riktigt förrän i år. Jag kollar mejlen precis före lunch, en gång under eftermiddagen, och om jag jobbar efter kontorstid kan jag ha mejlen uppe då, för då kommer det inte in så mycket nytt. (Dock går det här åt skogen om jag jobbar med någon kund där vi har en pågående dialog via mejlen som jag behöver svara på vartefter.)
  • Att ta en ordentlig paus från jobbet mitt på dagen: träna, äta (inte vid datorn) och kanske läsa lite, lyssna på en podd eller göra något annat en stund. På så sätt blir arbetsdagen inte en enda lång dag, utan snarare två kortare arbetspass. Det passar bra in i min ambition om att leva snarare än att jobba.
  • Ha ett tydligt schema i Google Calendar som visar exakt vad jag ska jobba med (och när det är paus) vid varje tidpunkt hela dagen. Jag älskar scheman! Jag behöver dock bli ännu bättre på att faktiskt följa mitt schema :-)

Mina mål för 2019

Jag sätter ju upp mina mål på sommaren, så mitt stora jobb med att sätta mål sker inte nu. Men eftersom jag nu håller på och pratar om sådana saker så passar jag på att nämna några mål för det kommande året:

  • Skriva klart ett första utkast till Vattenboken före sommaren. (1 maj är min deadline; just nu känns det inte det minsta realistiskt, men det är fortfarande det som gäller. I nödfall har har jag tid på mig till semestern.)
  • Hitta tillbaka till skrivglädjen i romanskrivandet. Hur kan det bli roligt igen? Jag har några teman som jag återkommer till, som är det jag går igång på att skriva om, och jag tror att en lösning kan vara att fokusera mer på dem. Minst ett par av dem är med i boken, men de har drunknat i research och av att jag har kört fast i saker som jag måste faktakolla för att ens komma vidare. Har jag tagit mig vatten över huvudet med det här bokprojektet?
  • Komma fram till om jag ens ska fortsätta skriva romaner. Just nu har jag alltså tappat skrivglädjen. Om jag inte hittar den igen kan jag inte fortsätta i all evighet med något jag inte tycker är roligt längre. Håll tummarna för att jag hittar tillbaka!
  • Ta reda på alla detaljer om hur jag kan ta mig till La Gomera utan att flyga, bestämma mig för om jag vill lägga den tiden, energin och pengarna på det eller om jag kan leva med att fortsätta flyga till Kanarieöarna tur och retur en gång om året, och i så fall vad jag behöver göra för att kunna leva med det. Det här behöver jag göra i början av 2019. Det är nu under vintern jag bokar lägenhet i Valle Gran Rey till nästa vinter. Det funkar inte att bara boka lägenhet och tänka att jag tar tag i flygfunderingarna vid ett senare tillfälle – det var nämligen så jag tänkte förra vintern, och jag orkade inte ta tag i det under året.
  • Ha mer harmoni och flow i livet, jobbet och skrivandet.
Regnbåge över en by som ligger vid foten av ett berg
Regnbåge över La Calera, som är en del av Valle Gran Rey, där jag helst vill vara på vintern.

Jag tvivlar – ska jag verkligen skriva romaner?

Jag har så mycket tvivel på mitt skrivande för närvarande så du anar inte.

Du som också skriver vet att det ingår i jobbet att tvivla. Och just nu är det precis vad jag gör. Mitt tvivel handlar inte så mycket om att jag inte tror att jag ska få ihop boken som jag skriver på. Snarare handlar det om det större perspektivet: ska jag skriva (skönlitteratur) över huvud taget?

Jag har skrivit skönlitterärt ungefär lika länge som jag har kört eget tror jag – det borde betyda att jag har skrivit sedan 2002. Jag har haft långa pauser, ibland flera år, för att skriva fackböcker och för att göra andra delar av författarjobbet (producera, sälja, marknadsföra böcker). Men det blir ändå rätt många år som jag har varit författare i delar av min arbetstid. Och jag är fortfarande långt ifrån att ha någon vettig inkomst från böckerna. När jag räknade ut mina passiva inkomster 2017 så kom jag fram till att bokinkomsterna utgjorde ungefär 4 procent av den inkomst som jag vill ha. Fyra procent. Efter att ha jobbat med något i snart sjutton år. Det är inte jättebra. Jag ställer mig frågor som: Är det ens någon idé att jag fortsätter att skriva romaner? Hur många år ska jag ge det innan jag ger upp? Jag lägger ju runt 20 procent av min arbetstid – författarfredagarna – på att skriva. Är det rimligt att jag fortsätter att göra det i år efter år utan att det ger några inkomster att tala om?

En annan diskussion, som det här blogginlägget egentligen inte handlar om, men som jag ändå känner att jag vill sammanfatta helt kort här är hur jag ska disponera min författartid. Jag kan bara nämna att jag har författarkolleger som lägger oerhört mycket tid på att stå och sälja böcker på marknader, och att vissa av dem når goda resultat på det sättet. Själv har jag prioriterat bort det av flera anledningar, varav de två främsta är att 1) jag är introvert och mår inte bra av att ägna mig för mycket av den typen av arbetsuppgifter 2) de böcker och bokformat jag hittills har valt att skriva och producera är inte den typen av böcker som säljer på marknader.

Åter till mitt tvivel. Den främsta anledningen till att jag ändå motiverar mig till att skriva, även om jag hittills inte har fått några inkomster att tala om är ju att jag brukar tycka att det är roligt. Men just nu är det faktiskt inte särskilt kul. Det är mest jobbigt och svårt. Jag känner sällan skrivglädje och ofta prestationsångest. Jag har ofta hög tröskel att komma igång, och jag har dåligt samvete över all research som jag skulle behöva göra som jag inte har gjort.

Två andra förutsättningar som jag tror påverkar mig i att det känns så trögt just nu:

  1. Det är vinter. Vinter är blä.
  2. Jag har skrivit typ 10-15 procent av det första utkastet i en serie om fyra böcker. Det är med andra ord väääääldigt mycket jobb kvar på det här projektet, och det är inte konstigt om det känns oöverstigligt ibland.

Så vad ska jag göra? En kompis till mig brukar säga att han aldrig fattar några livsavgörande beslut mellan november och februari. Det är en klok inställning som jag gärna tar efter. Jag ska helt enkelt inte göra något särskilt just nu utan bara försöka jobba på så gott det går för att nå min deadline att skriva klart det första utkastet till den 1 maj. Om det känns så här hela vägen till dess så har jag sommaren på mig att fundera på hur jag vill gå vidare. Men förhoppningsvis så lossnar det innan dess och blir kul igen.

Det är det ena jag ska göra. Det andra är att jag behöver komma fram till vad jag ska belöna mig själv med när jag har skrivit klart det första utkastet, men också vid några avstämningspunkter under arbetets gång. Förslagsvis när jag har skrivit så många ord som jag planerar ska vara en fjärdedel, hälften och tre fjärdedelar. Vad vill jag ha för belöningar? Jag skriver upp på att-göra-listan nu att jag ska komma fram till det.

Hur brukar du belöna dig själv? Vad ger du dig för belöningar? Och hur gör du för att på riktigt koppla belöningen till resultatet, så att det inte blir något som du kommer att göra oavsett? Jag vill ha belöningar som brinner inne om jag inte uppnår mina mål. Ge mig ditt bästa tips!

Min egoistiska livsstil förstör planeten

Det är så lätt att gå i försvarsställning för min rätt att flyga en gång om året bara för att det finns andra som gör värre saker för vår planet. Men då missar jag poängen. Det handlar inte om rättvisa. Det handlar om att vi tillsammans flyger så mycket att vi förstör klimatet på jorden för kommande generationer. Vi kan inte fortsätta. Ändå är jag så egoistisk att jag gör det.

Jag mår inte bra av vintern. Jag vet inte om det är mörkret eller kylan som är värst; jag tror att det är kombinationen. När det blir mörkt redan klockan tre checkar min hjärna ut och tror att dagen är slut. När temperaturen sjunker under nollan kryper kylan in i kroppen, och jag fryser ända in till skelettet. Frasen ”jag vill inte” går på repeat i skallen. Jag har självklart verktyg som hjälper mig att hantera vintern. Mentala verktyg som handlar om att stanna i stunden, acceptera, njuta av det som är bra, meditera för att lära mig att allt uppstår och försvinner och inget är för evigt. Jag har också mer praktiska hjälpmedel som d-vitamintillskott, dagsljuslampa, vetekudde och täckkjol. Men vintern var ändå en lång och jobbig period för mig (och ja, jag vet att det här är ett i-landsproblem – oj, vad det finns människor som har större problem i sitt liv än det här!). Tills jag hittade lösningen.

Jag tillbringar delar av vintern på sydligare breddgrader

De senaste sju åren har jag tillbringat delar av vintern i Valle Gran Rey på kanarieön La Gomera (jag bloggar om det på Gomerabloggen). Där går jag barbent i ett januariklimat som jag mår bra av, som ger mig solljus och värme och gör att jag kan behålla min energi hela dagen. Min vistelse där brukar bli runt sju veckor lång, även om jag ofta har velat stanna längre. Jag är kär i den här fantastiska platsen och ser den som mitt andra hem. Där hittar jag hisnande berg, närodlad avokado och mango, människor att sjunga och dansa med, annorlunda rutiner att inspireras av resten av året och ett brusande blått hav. Jag är så tacksam för att jag har möjlighet att tillbringa delar av vintern där.

Men. Det känns inte längre som någon bra lösning. För jag flyger dit. Min flygskam var stor redan förra vintern, och nu är den sju resor värre. Jag förstör ju planeten! För dig. För mig. Och framför allt för kommande generationer. Betyder det att jag måste avstå från den här så viktiga delen av mitt liv, min frihet och min hälsa? Eller betyder det att jag ska försöka spara ihop pengar för att kunna ta mig dit med tåg och båt? Nu pratar vi i-landsproblem igen, men förutom att det skulle kosta många tusenlappar och gissningsvis ta mig någon vecka i varje riktning, inklusive ett antal hotellnätter, så avskyr jag verkligen att resa, och jag vågar inte ens tänka på hur sjösjuk jag skulle bli på båten från Spanien till Kanarieöarna. Jag vet faktiskt inte vad som vore värst för mig – att stanna hemma hela vintern eller att göra den resan.

Jag är inte den värsta miljöboven

Det är lätt att hävda att jag inte är den värsta miljöboven. Det finns människor i mitt flöde som flyger i jobbet flera gånger i månaden. Det finns människor i mitt flöde som åker på weekendresa till New York på hösten, till Thailand på jullovet, Alperna på sportlovet, och så en liten sväng ner till södra Europa för att möta våren.

Det är också lätt att hävda att jag lever klimatmedvetet förutom min enda årliga flygresa, och att jag på individnivå inte måste göra allt. Mitt eget största bidrag till klimatet är att jag inte har barn. Att välja bort ett barn kan spara in 58,6 ton koldioxidekvivalenter per år – baserat på alla framtida ättlingars utsläpp och nuvarande konsumtionsmönster. Jämför det med en flygresa över Atlanten som släpper ut 1,6 ton koldioxidekvivalenter (källa: den här artikeln från Lunds universitet, som skriver om den här forskningsstudien). Jo, jag vet att det här inte tas upp så ofta – kanske för att det är ett för känsligt ämne. Det betyder inte att jag tycker att du som har barn är en ond människa. Och det var heller inte av klimatskäl som jag valde bort barn. Men fler människor på jorden betyder ökade utsläpp. Det är fakta. Som jag hoppas att du kan avstå från att hata mig för.

Det handlar inte om rättvisa

Det är så lätt att hamna i försvarsställning. Att förvara min rätt att flyga en gång om året bara för att det finns andra som gör värre saker för vår planet. Och tro mig, jag hamnar lätt där. Men då missar jag poängen. Det handlar inte om att alla ska få göra samma saker – världen är redan orättvis. Det handlar om att vi i de rika delarna av världen tillsammans flyger så mycket att vi förstör klimatet på jorden för kommande generationer. Hur länge ska vi låta vår egoistiska livsstil förstöra planeten?

Jag vet att jag inte är ensam om att brottas med den här typen av frågor. Kanske handlar det om flyget för dig också. Kanske har du något annat som känns riktigt svårt att avstå från. Jag är så egoistisk att jag kommer att flyga den här vintern också; jag har bokat flygbiljetter och hyrt lägenhet i Valle Gran Rey. Kommer jag att fortsätta flyga även kommande vintrar? Det vet jag inte.

Varför tror alla att jag är så disciplinerad?

“Du är så disciplinerad!”

Det får jag ofta höra. Omgivningen tycker att jag är disciplinerad för att jag skriver böcker på fredagar. De tycker att jag är disciplinerad för att jag kan jobba hemifrån och ändå få saker gjorda. Under alla år som jag tränade mycket mer än vad jag gör nu så fick jag ofta höra att jag var disciplinerad som tränade. En del som får veta att jag mediterar en halvtimme varje morgon tycker att det är disciplinerat.

Jag märker att jag inte alls är bekväm med det här epitetet, så jag slår ifrån mig när någon säger så. Jag känner mig inte ett dugg disciplinerad. Jag gör planer för vad jag ska göra under dagen och den kommande veckan, men när jag dagen eller veckan är slut är jag aldrig klar med det jag skulle ha gjort. Jag ligger efter med allt. Alltid. Just nu ligger jag efter tidsplanen med mitt bokskrivande. Jag har knappt börjat med det jag har tänkt göra med min onlinekurs Skriv tydliga texter under hösten. Jag kollar sociala medier betydligt oftare än jag borde. Jag fastnar i oändligt skrollande på Instagram. Jag prokrastinerar och fastnar i alla andra aktiviteter än det jag ska göra för närvarande. Mycket av det jag ska göra blir försenat – inte sådant som jag ska leverera till kunder förstås; det är klart i tid. Men då har jag ofta, vis av erfarenhet, planerat in lite marginaler. Till exempel kommer jag överens med kunden om att jag ska leverera något på torsdag kväll. I min egen kalender planerar jag in att jag ska vara klar på onsdag kväll, och så har jag torsdagen fri för att jobba med onlinekursen. Men jag blir inte klar förrän på torsdagen. Kunden behöver aldrig märka att jag inte gjorde det jag själv hade planerat, men min egen planering och mina egna projekt blir försenade. Igen.

Så vad är det som gör att många upplever mig som disciplinerad? Är det något som jag kommunicerar utåt? Att jag säger att jag skriver på fredagar? (Fast jag gör ingen hemlighet av att jag aldrig får ihop så mycket text som jag skulle vilja på mina författarfredagar; tvärtom pratar jag om det på Instagram varje fredag.)

Är det att den som inte är van att jobba hemma tänker sig att det är mycket svårare att jobba koncentrerat då? Jag tänker att det inte är svårare än att jobba på ett kontor. Facebook finns där i datorn, både hemma och på kontoret. Fast den sociala kontrollen är kanske större på ett kontor; i ett kontorslandskap vill man kanske inte att chefen ska se hur ofta man kollar Facebook, så då kollar man mer sällan. Eller?

Jag skulle nog tvärtom ha svårare att jobba på ett kontor, och då särskilt i kontorslandskap, än att sitta hemma. Jag kanske ska börja säga det till alla som har ett jobb: “Jaha, du sitter och jobbar på jobbet? Bland andra människor? Du är så disciplinerad!” :-D

Jag vill gärna fundera och diskutera mer om disciplin. Det är något i mig som triggas av att bli kallad för disciplinerad, när det inte stämmer med min självbild. Och så vore det spännande att reda ut vad disciplin är. Börja gärna här i kommentarsfältet! Vad är disciplin för dig? Är du disciplinerad? Varför eller varför inte? Eller kanske snarare: När är du disciplinerad? För jag har svårt att tro att någon är det i alla situationer.