Kategoriarkiv: balans

Hur går det att stryka saker från attgöralistan?

För lite mer än en månad sedan skrev jag ett inlägg om att jag ska stryka en sak från attgöralistan varje dag. Så hur går det?

Jo, ganska bra, tycker jag. Jag har strukit något varje dag. Och det känns inte så krävande, i alla fall inte om jag tänker på vilket projekt det skulle vara att göra en större rensning och stryka bort många saker på en gång. De första två veckorna eller så var det riktigt enkelt att hitta något som jag ville prioritera bort. Sedan dess har det blivit svårare, men det är fortfarande inte omöjligt.

Den enda nackdelen är väl att nu när det är svårare att välja bort saker så tar det tid att bläddra igenom listan varje dag. Jag kan inte bara stryka någon av de första sakerna jag läser på listan, utan oftast får jag bläddra mig låååångt ner i listan innan jag hittar något som jag kan tänka mig att stryka. Kanske vore det en bättre lösning att stryka sju saker från listan en gång i veckan – för att bespara mig arbetet med att bläddra igenom alltihop varje dag. Men jag gillar kontinuiteten jag får av att faktiskt stryka något varje dag. Hmm … får klura lite mer på det.

På ett eller annat sätt vill jag i alla fall fortsätta med det här strykandet, för attgöralistan har faktiskt minskat sedan jag började. Jag gör saker på listan hela tiden förstås. Men jag skriver också dit nya saker varje dag. Över tid brukar sakerna på listan bli fler och fler, men sedan jag började med det här har den alltså krympt. Yay!

Jag ska stryka något från attgöralistan varje dag

Förra veckan bestämde jag att jag ska stryka något från attgöralistan varje dag. Bakgrunden är att jag ofta är frustrerad över min attgöralista. Den innehåller hundratals punkter. Jag gör för mycket. För att det är för mycket jag vill göra. Jag har svårt att prioritera, för jag upplever att jag redan har prioriterat bort så mycket. Allt som jag skriver upp på attgöralistan är viktigt. Annars skulle jag inte ha skrivit dit det. Men det är inte hållbart; jag behöver göra mindre.

Därför bestämde jag mig för att för att testa att stryka något från listan varje dag, som ett experiment. Det räknas inte att hoppa över en återkommande punkt, alltså låta bli att göra något som jag ska göra varje dag, vecka, eller månad. För då dyker den ju bara upp igen nästa dag, vecka eller månad. Det som räknas är att stryka saker helt från listan. Det betyder att jag måste prioritera bort saker som jag egentligen tycker är så viktiga att de förtjänar en plats på attgöralistan. Ack så svårt.

Jag tänkte göra det här i ett par veckor till att börja med, och sedan utvärdera hur det går. Jag började i fredags, och i dag är det onsdag. Hittills går det bra.

Ständigt på väg …

Hur mycket av utsläppen handlar om självbild?

Ibland funderar jag på hur mycket av vår livsstil – och därmed våra utsläpp av växthusgaser – som handlar om att upprätthålla en image, en självbild, något slags anseende. När jag pratar om vi och vår livsstil så menar jag många av oss som lever ett privilegierat medelklassliv i västvärlden. Om du redan har växlat ner och börjat leva på mindre – eller kanske aldrig har växlat upp – så handlar det här inlägget inte om dig.

Människor kopplar ihop mig med La Gomera

För att förklara vad jag menar tar jag mig själv som exempel. De senaste åtta vintrarna har jag under delar av vintern varit på kanarieön La Gomera. Det här vet du redan om du följer mig. Under de här åtta åren har La Gomera nog varit den grej som (ytliga) bekanta tänker på först när de tänker på mig. Fast de kommer inte ihåg var ön heter eller var den ligger – men det hör inte hit ;-) Min omgivning (ja, inte den närmaste kretsen förstås, men längre ut i periferin) kopplar främst ihop mig med att jag brukar tillbringa delar av vintern på varmare breddgrader.

Man kan säga att den här vintervistelsen blev ett signum för mig. Jag fick beundran och uppmuntran och positivt nyfikna frågor och kommentarer om att jag kan vara borta så länge, att jag har ett jobb som jag bara kan ta med mig hur som helst. Många sa att de också vill kunna göra så, och om det inte vore för jobbet, chefen, barnen, partnern, de gamla föräldrarna och så vidare så skulle de också.

Vintervistelsen blev symbol för mitt fria liv

I många sammanhang är det en fördel att göra något så att man sticker ut och människor kommer ihåg en. Det gäller om du jobbar medvetet med ditt personliga varumärke, kanske för att du är frilansare, företagare, influencer, artist eller något annat som gör att du behöver marknadsföra dig. Men även som privatperson har du ett personligt varumärke, vare sig du är medveten om det eller inte. Och vare sig du vill det eller inte. (Se där, lite självhjälpssnack, det tar jag inget extra för ;-) )

För mig personligen är frihet en av mina viktigaste värderingar, och det som är viktigt pratar man ju gärna med andra om. Att ha möjlighet att ta med mig jobbet vart jag vill var en viktig del av den friheten. Det var inte för att bygga personligt varumärke som jag jobbade från La Gomera på vintern, men det skedde ändå, och jag antar att man kan säga att det höjde min status i mångas ögon. Och utan att jag var medveten om det så bidrog den statusgrejen till att det kändes så bra att åka iväg – precis som de flesta människor går jag igång på att få bekräftelse.

Och det är dit jag vill komma, till det här med status. Men först vill jag bara förtydliga att jag inte är (eller känner mig) mindre värd eller har ett sämre liv eller är mindre fri nu när jag inte längre flyttar kontoret till varmare breddgrader på vintern. Det ser bara inte lika flashigt ut utifrån.

Klimatutsläpp som statushöjare

Jag tror att många av oss – medvetet eller omedvetet – gör saker som orsakar stora klimatutsläpp för att det höjer vår status. Det har varit status att ha råd att flyga långt bort ofta, att ha en stor bil, att ha dyra kläder och den senaste elektroniken och ständigt renovera sin bostad. Jag hoppas verkligen att vi är på väg bort från det nu.

Min poäng är att det kan vara svårt att ta sig ur den klimatförstörande livsstilen, inte bara för att den är rolig, bekväm och tidsbesparande, utan också för att man har byggt upp sin självbild kring den. Vem är jag om jag inte är den där fria personen som bara kan dra iväg till palmerna lite som jag vill?

Vem är du utan din bil? Vem är du om du inte köper nya kläder? Vem är du om du inte går på restaurang och äter kött som du inte vet var i världen det kommer från? Vem är du om du inte ständigt har ett pågående renoveringsprojekt hemma? Vem är du om du inte köper några nyproducerade möbler? Eller vilka frågor du nu behöver ställa dig för att sätta fingret på de områden där du orsakar stora klimatavtryck.

Möt dig själv

Jag tror nämligen att det här är en stor del av problemet. Omställningen till ett klimatsmartare liv kan betyda att du måste möta dig själv. Den du egentligen är. Under alla påklistrade lager. Och det är inte alla som är bekväma med det.

Kanske är du van vid att jobba med dig själv på det sättet; då är det bara att skala av ett lager till och fortsätta arbetet. Kanske är du nybörjare på det; då kan det vara jobbigt under en period. Men med tanke på att den mänskliga civilisationen verkar vara på väg att gå under om vi inte ställer om till en livsstil med mindre utsläpp så tänker jag att det är värt det. Vad tänker du?

“Du känner ju ingen där”

När jag var liten (också) så kunde jag oroa mig för vad andra skulle säga om mig i en viss social situation. Jag minns inget konkret exempel, men låt oss säga att jag hade fått en stor och ful fläck mitt på tröjan och vi skulle träffa folk. Då sa mamma någon av följande två saker:

  1. “Det spelar ingen roll; du känner ju ingen där.”
  2. “Det spelar ingen roll; du känner ju alla där.”

Efter ett tag genomskådade jag att hon alltid använde något av de här två motsägande argumenten och irriterade mig på det. Nu tycker jag att det är genialiskt!

Det finns ingen som helt anledning att oroa sig för vad andra tycker om mig. Antingen känner vi redan varandra, och då tycker de förhoppningsvis om mig ändå. (Och tycker de inte om mig så finns det ingen orsak för mig att försöka göra dem nöjda.) Eller så känner vi inte varandra, och varför ska jag då bry mig om vad de tycker om mig?

Jag jobbar på att ha den här inställningen :-)

En annorlunda sommar

Nä, nu får det vara slut! På den här bloggpausen alltså. Jag har haft en annorlunda sommar eftersom jag har flyttat. Nu bor vi här:

Vårt hus under regnbågen

Det känns precis hur bra som helst. Det är supermysigt att bo i hus: att få komma ner på marken igen, att vara i naturen så fort jag kliver ut genom dörren, och framför allt att få komma igång och odla ordentligt. Jag vill ju kunna odla en stor del av vår mat själv. Huset ligger i Ärla, 1,5 mil från Eskilstuna, 15 mil från Stockholm.

Jag odlar

Det har varit en slitig sommar. Som jag har skrivit om tidigare tycker jag att det är jobbigt att flytta. Och när vi väl var på plats så ville jag komma igång med odlingen så fort som möjligt. Vi flyttade den 2 juli, så odlingssäsongen började sent. Jag beställde tre lastbilslass med jord, som landade på tomten några dagar senare, och så körde jag igång. Jag kände hela tiden att jag var sent ute, så det fanns en stress i odlingen den här sommaren som jag hoppas att jag kan frigöra mig från kommande somrar. Men nu, två månader senare, tycker jag att jag har gjort allt jag har kunnat för att komma igång. Jag känner alltså inte den där stressen längre, men jag sliter fortfarande hårt. I helgen som var jobbade jag två tolvtimmarspass, åtminstone om jag i odlingsjobbet även räknar in att samla mat och att förädla den, alltså laga till det jag odlar och samlar.

Jag måste visst alltid vara besatt av något, och just nu är jag besatt av odling – jag skulle lätt kunna tänka mig att fylla en hel blogg med det. Alltså inte ett blogginlägg utan en hel blogg, den här bloggen till exempel :-) Räkna alltså med att jag kommer att återkomma till ämnet framöver.

Vill du läsa mer om odling här på bloggen? Vad skulle du vilja att jag skrev om i så fall?

Jag lär mig plocka svamp

Något jag hade bestämt mig för att ta tag i den här hösten var att plocka svamp. För några veckor sedan hade jag aldrig plockat en svamp i hela mitt liv. Detta alltså trots att jag de senaste åren har blivit mer och mer intresserad av att gå ut och plocka min egen mat. Svamp var en pusselbit som saknades. Jag hade anmält mig till en svampkurs i Eskilstuna nu i höst men den blev inställd, och jag tycker inte riktigt att jag har tid att åka till Stockholm för en svampkurs den här hösten – jag har redan lite för många Stockholmsturer inplanerade under hösten; jag som mest vill vara hemma och odla och ta tag i allt det där som vi fortfarande inte har hunnit fixa med hemmet.

Men. Då dök min svåger upp som en skänk från himlen. Han bodde hos oss en helg och kan mer om svamp än mig och maken. (Det var i och för sig svårt att kunna mindre än vi :-D) Så vi följde med honom på en promenad i skogen där vi bor, och jag fick plocka mitt livs första svampar. Vi hittade finfina kantareller och jag lärde mig att känna igen soppar i allmänhet och karljohansvampar i synnerhet. Så nu är jag en sådan som plockar svamp. Yay!

Jag vill absolut lära mig fler svampar, men eftersom jag just nu snubblar över karljohansvamp så fort jag lämnar huset så känns det som att jag kan hanka mig fram på den lilla svampkunskap jag har ett tag till. Så det blir karljohan för hela slanten i år – förhoppningsvis med några fler kantarellinslag, för faktum är att jag redan har hunnit tröttna lite på karljohan. Och så satsar jag på att lära mig mer nästa höst. Då får jag gå en svampkurs i Stockholm om jag inte hittar någon i Eskilstuna.

Karl johan

Vad har jag gjort mer?

Jag har gjort tre resor under sommaren:

  1. Yogafestivalen på Ängsbacka. Festivalen var lika fantastisk som vanligt, men jag kunde inte riktigt ta till mig det. Det här var bara ett par veckor efter flytten, och jag kom inte in i festivalflödet utan hade nog helst velat vara hemma och fortsätta odla.
  2. Finnhamn. Det är en tradition att åka till Finnhamn några dagar på sommaren med min vän och språkkonsultkollega Anna. Det var mysigt och bra, men jag var trött och kanske inte helt närvarande. Dessutom hade jag dragit på mig en förkylning när jag var på Ängsbacka, och den passade på att kulminera under de här dagarna.
  3. Höga kusten. Det var fint! Maken och jag skulle på bröllop, och eftersom jag aldrig hade varit på Höga kusten tidigare, så ville jag gärna passa på att se mig omkring. Vi hyrde en sjöbod i den mysiga fiskebyn Bönhamn, där vi hade en brygga som terrass. Turistsäsongen var över, så det var riktigt lugnt, för att inte säga öde, i Bönhamn. Det passade oss finfint.

Jag har plockat lite blåbär, men inte så mycket som jag hade velat – odlingen hade högre prioritet. Jag har lyssnat på Sommar i P1 som vanligt – jag får se till att återkomma med ett inlägg om vilka som var mina favoriter. Jag har inte läst så mycket böcker som jag brukar.

Jag har inte gjort planer för det kommande året

Normalt är sommaren den period när jag gör storslagna planer för det närmaste året. När jag är så där ordentligt nervarvad som jag blir efter en lång semester är det bästa tillfället för mig att planera framåt. I år kom jag inte till det läget. Jag kopplade verkligen bort jobbet, men flytten och det intensiva odlandet tog all min energi, och nu är jag ju besatt av odling, så jag har inte alls någon lust att göra planer för några andra delar av livet :-) Så för första sommaren på massor av år har jag inte satt upp mål och planer för året (när jag säger året menar jag alltså sommaren 2019 till sommaren 2020, för alla vet ju att det är läsåret som är det riktiga året ;-)) . Förutom att odla då. Jag känner mig faktiskt lite vilsen. Jag får se om jag tar tag i att sätta upp mål senare under hösten. Eller i januari. Eller inte alls.

Nu är det höst

Men nu är det höst! Känns inte det rätt gött ändå?

Min senaste växtplats, som blev klar i helgen som gick

Rapport från flyttkartongerna

Vad jag har gjort på näsan? Det var en flyttkartong som attackerade mig :-o

Som du kanske vet är jag på väg att flytta. Här kan du läsa om att vi har köpt ett hus. För mig är en flytt ungefär det jobbigaste man kan utsätta sig för, förutom det där som är hemskt på riktigt, typ sjukdomar och död.

Att flytta är jobbigt på så många sätt:

  • Det är fysiskt krävande att lyfta tunga saker och packa ner i kartonger.
  • Det är administrativt jobbigt – hur kan det vara så sjukt mycket administration? Bara en sådan sak som att man måste jonglera med fyra olika elbolag (nuvarande och framtida elnätsbolaget, nuvarande och framtida elbolaget) …
  • Det är tufft att brottas med all nostalgi, alla minnen och allt vemod för det som ska rensas ut och platsen och orten som jag lämna. (Jag har bott i Täby i 38 år!) I samband med flyttpackandet konfronteras jag med foton och saker från förr och kastas tillbaka i tiden gång på gång. För mig tar det här en hel del energi.
  • Det är stressigt med allt som ska hinnas med före flytten. Eller egentligen är det kanske inte så stressigt rent tidsmässigt, utan bara jag som stressar upp mig inför stora händelser.
  • Jag är en person som oroar mig för saker. En flytt är inget undantag. Jag flyttar för sjutton ut på landet! Det finns vildsvin där! Och tänk om om kommunen en dag bestämmer sig för att det inte längre ska gå någon buss till min del av världen? Då blir jag helt isolerad.
  • Och så känslan av rotlöshet som för mig hänger ihop med en flytt. Mentalt har jag redan lämnat den här lägenheten bakom mig för länge sedan, men jag har ju inte rotat mig i det nya, eftersom jag inte ens är på plats än. Det gör att jag just nu känner mig lite vilsen. Jag ser fram emot att boa in mig på en ny plats.

Så jag känner mig trött och sliten nu. På tisdag går flyttlasset. En knapp vecka kvar alltså.

På sommaren brukar jag ju ta en låååång och skön semester och verkligen ladda batterierna, och för mig är det en mycket viktig del i att orka jobba och köra eget företag i år efter år. Även i år kommer jag att ta en lång semester från jobbet, men det blir inte lika mycket tid för att ta det lugnt. Det är ju mycket jobb kvar för att komma i ordning när vi väl är på plats i huset. Dessutom är det viktigt för mig att snabbt komma igång med odlandet och försöka få igång en viss matproduktion redan i år, även om min odlingssäsong börjar sent på året. Så jag planerar för en hel del slit och släp i sommar, även om det så klart ska bli superkul. Har även planerat tre grejer utanför hemmet, i sammanlagt två och en halv vecka, så då blir det återhämtning. Och planen är att kunna ta det lugnare efter några veckor, när jag har fått i ordning några odlingsbäddar och fått ner ett gäng fröer i jorden.

Under sommaren blir det förmodligen inte så mycket bloggat. Så kanske är det här mitt sista inlägg på ett tag. I vilket fall som helst önskar jag dig en skön och vilsam sommar!

Lite förkylningsgnäll

Nu tänkte jag gnälla lite. Hoppa bara över det här inlägget om du inte vill höra :-D

Jag har haft ett decennium utan särskilt många förkylningar – och de jag har råkat ut för har varit milda och gått över snabbt. Jag skröt om att jag aldrig är sjuk.

Men förra vintern hände något. Jag fick ett par rejäla förkylningar och hostade som en galning, och mina luftrör har aldrig riktigt återhämtat sig efter det.

Och nu verkar det vara så det är: jag blir sjuk, jag får feber när jag är förkyld, jag håller på att hosta ihjäl mig i flera veckor varje gång. Den rejäla feber som däckade mig i helgen har gett med sig, men hostan. HOSTAN. Den blir värre om jag är i horisontalläge, och i natt kändes det som om jag hostade oavbrutet från midnatt till kanske fyratiden. (Jag kan bara sova liggande på sidan eller i framstupa sidoläge, så det är inte ett alternativ att bulla upp med kuddar eller liknande.) Och det känns liksom inte rimligt att bli helt utslagen av en helt vanlig förkylning.

Jahapp, jag ville bara gnälla lite; tack för att du lyssnade. Nu: jobb.

Jag i helgen som gick

Välfärd utan tillväxt av Tim Jackson

Välfärd utan tillväxt – jo, jag kan ha läst i sängen :-)

För ett par veckor sedan läste jag ut den här boken. Välfärd utan tillväxt – så skapar vi ett hållbart samhälle av Tim Jackson. Sedan dess har jag velat säga något om det här, kanske skriva ett blogginlägg. Men jag hindrar mig själv för att det är svårt och för att jag inte tycker att jag förstår mig på sånt här. Så det blir bara en kort blänkare.

Jag tror i alla fall på att vi behöver ändra det nuvarande ekonomiska systemet. Att vi behöver komma bort från fokuset på tillväxt, konsumtion och en ständigt ökande BNP. Komma bort från normen att det är status att äga mycket och shoppa mycket. Jag tror på cirkulär ekonomi och delningsekonomi och på att sälja tjänster och produkter som bygger en hållbar planet.

Jag kan inte debattera och argumentera för det här, för jag begriper det knappt själv. Det är nog också en anledning till att jag tvekar om att ens prata om det.

Orsaken till att jag valde att läsa just den här boken, som är 10 år gammal, är att den finns på svenska. Det här är tillräckligt svårt på mitt eget språk. Du som är bättre på ekonomi än jag (eller bara bättre på engelska :-) ) kanske hellre ska läsa något nyare på engelska. Annars rekommenderar jag den här – jag tyckte att den kändes aktuell fortfarande.

Snart börjar mitt nya liv!

Maken och jag har ÄNTLIGEN hittat ett hus som passar oss. Det ligger i Ärla i krokarna av Eskilstuna. Vi har letat i ett helt år, men innan dess var det nästan ytterligare ett år som passerade efter att vi hade bestämt oss för att vi ville flytta, men vi hade inte möjlighet att sätta igång med husletandet just då. Mest för att jag behövde ta mig igenom min höftoperation och tillhörande rehab innan jag orkade ta tag i ytterligare en stor och omvälvande grej.

Så det är nästan två år sedan jag mentalt flyttade. Det här är en av mina absolut värsta grejer: att ha bestämt mig för någonting men inte kunna realisera det på en gång. Tålamod är inte min starka sida, och så gillar jag ju att ta tag i saker och få dem gjorda.

Men nu verkar det alltså äntligen kunna hända. Från att inte ha varit det minsta intresserad av att bo i hus så är det nu mitt självklara nästa steg i livet. Det beror på att jag de senaste åren har blivit intresserad av odling, självhushållning och hållbarhet. Jag hoppas att på sikt kunna odla en mycket större del av vår mat än vad jag kan idag på min odlingslott på 25 kvadratmeter. Jag hoppas också på sikt kunna få ner mina boendekostnader så att jag kan leva på mindre pengar än idag. Det skulle göra mina passiva inkomster till en större del av de inkomster jag behöver, vilket så klart skulle underlätta livet ekonomiskt. Dessutom förbättrar det mina chanser att kunna ägna mer tid åt skrivande, om det nu är det jag vill göra någon gång längre fram. Jag hoppas kunna få ner mitt klimatavtryck ordentligt genom att jag odlar min egen mat och genom att vi kommer att ha solceller som producerar delar av den el vi behöver.

Och inte minst: jag vill få känna att jag ingår i ett kretslopp. Jag odlar min egen mat, jag använder matavfallet och överblivna växtdelar för att göra ny jord och näring, och sedan odlar jag ny mat i den jorden. Det här ser jag så sjukt mycket fram emot!

Vi har ingen koppling till Ärla eller Eskilstuna, utan vi har letat i ett ganska stort geografiskt område som begränsas av att maken behöver vara på sitt jobb i Stockholm runt tre dagar i veckan. Och så behövde vi hitta en plats där det finns kollektivtrafik (jag kör inte bil) och som helst ligger hyfsat nära en stad. Det var svårt att hitta något som uppfyllde våra kriterier, men nu har vi hittat rätt. I Ärla finns buss som tar en halvtimme till Eskilstuna.

När jag nämner i sociala medier om vart jag ska flytta så får jag kommentarer som “Ska du lämna storstaden?” och “Oj, vilken omställning!”. De som ger mig de kommentarerna är nog inte medvetna om att jag i princip bara sitter hemma i min introvertbubbla i förorten ;-) Jag är absolut inte i Stockholms city varje vecka. Jag tänker att jag kommer att vara i Stockholm ungefär lika sällan framöver som jag är nu – med skillnaden att jag inte kan ta mig hem så sent på kvällen. Planen är att jag ska fortsätta med sånggruppen jag sjunger i en kväll varannan vecka, men då kommer jag inte hem på kvällen. En plan kan vara att jag åker till Stockholm någon gång under onsdagen, bokar in något eventuellt kundmöte eller något annat under onsdag eftermiddag, sjunger på kvällen, sover hos mina föräldrar i Täby, har möjlighet att ta något möte eller en lunch med någon på torsdagen eller göra ärenden, och sedan åker jag till Ärla så att jag är där typ sen eftermiddag. Jag har också bokat in flera konserter och roligheter i Stockholm under hösten, så det blir några turer vid andra tillfällen också. Så nej, för mig känns avståndet till Stockholm inte som den stora omställningen. (Förresten kommer det snabbtåg från Eskilstuna till Stockholm i höst, som tar 45 minuter.) Min omställning handlar om jord, odling och kretslopp. Det är i alla fall vad jag tror just nu – men saker har ju en förmåga att aldrig bli som man har tänkt sig :-)

Planen är att flytta runt 1 juli. Det är fjorton år sedan förra gången jag flyttade, och då sa jag att om jag måste flytta en gång till så kommer jag att bli utbränd. Fy, vad jobbigt det var! Men nu har jag haft fjorton år på mig att vila upp mig, så det borde gå bra ;-) Men hu, vad mycket det är som ska vara klart före flytten.

Tomten är 3500 kvadrat, varav i princip allt är plan mark som går att odla på, utom att det står några fallfärdiga små förrådshus och skräpar här och där. Själva huset är dock nytt och fräscht – byggt 2013 efter att det förra huset brann ner. Och så finns det ett litet växthus på tomten, som bara är en smula trasigt. Ett växthus!

Så här ser vårt hus ut. Det finns några få solceller på taket som räcker till att värma upp utebadkaret som står på baksidan, men planen är alltså att sätta upp fler så att vi kan producera el även till annat. Om sisådär tio veckor bor vi där. Hurra!

Historien om fiskaren – vad håller jag på med?

Har du hört historien om den fattiga fiskaren och affärsmannen? Jag kan den inte i detalj och jag vet inte heller varifrån den kommer – jag har hört den flera gånger och jag tror att den utspelar sig i olika delar av världen varje gång jag hör den. Men min minnesbild av den är ungefär så här:

En man försörjer sig och sin familj genom att fiska. Varje förmiddag sitter han vid vattnet och fiskar precis så mycket fisk som han och familjen behöver för att klara sig. Därefter tillbringar han resten av dagen med familjen, och på kvällen går han ut och träffar sina vänner.

En dag kommer en rik affärsman förbi när mannen sitter och fiskar.
“Varför fiskar du inte fler timmar per dag? Då skulle du tjäna mer pengar.”
“Vad ska jag göra med mer pengar?” frågar fiskaren.
“Då kan du köpa en båt, så att du kan dra upp mer fisk och tjäna mer pengar.”
“Vad ska jag göra med mer pengar?”
“Då kan du köpa en större båt, så att du kan dra upp mer fisk och tjäna mer pengar.”
“Vad ska jag göra med mer pengar?”
“Då kan du köpa fler båtar, och så kan du anställa andra som kan fiska åt dig, och så kan du tjäna mer pengar.”
“Vad ska jag göra med mer pengar?”
“Då kan du ta ledigt, och så kan du sitta här och fiska, och kanske tillbringa mer tid med din familj, och på kvällen kan du gå ut och träffa dina vänner”, säger affärsmannen.

Så varför berättar jag det här? Jo, i min långsiktiga plan, där jag försörjer mig på passiva inkomster i högre grad än nu, ser jag framför mig att jag jobbar fyradagarsvecka och har helg i tre dagar varje vecka. Det tycker jag verkar vara ett mycket bättre sätt att leva än den gängse femdagarsveckan. Det finns ju så mycket annat som är kul att göra förutom att jobba liksom.

I vintras tänkte jag extra mycket på det här. Jag ägnade en dag i veckan åt att jobba med något som jag inte tjänade pengar på – romanskrivandet alltså. Samtidigt som jag drömde om att jobba en dag mindre i veckan. “Vad håller jag på med egentligen?” var en fråga som dök upp, och som hjälpte mig att fatta beslutet att sluta skriva romaner.

Det beslutet känns fortfarande helt rätt. Samtidigt lägger jag även nu en dag i veckan på saker som jag ofta inte vet om jag kommer att tjäna några pengar på. Betyder det att jag är kvar i samma feltänk som den rika affärsmannen?

Så kan det förstås vara, men just nu känns det inte så. Romanskrivandet har jag tjänat exakt noll kronor på – faktum är att jag till och med ligger på minus än så länge; till följd av några beslut som med facit i hand var felaktiga om hur stor upplagorna skulle vara och så vidare så har jag ännu inte dragit in alla pengar jag har lagt ut på att ge ut mina två romaner.

De andra sakerna som jag gör för att få passiv inkomst har jag faktiskt börjat tjäna pengar på. Jag har skrivit i tidigare blogginlägg att jag hade tio procent passiv inkomst 2017 och sju procent passiv inkomst 2018. Sju procent är inte noll. Om jag jobbar vidare med befintliga och nya onlinekurser och annat känns det inte omöjligt att dubbla de där sju procenten. Och sedan dubbla dem igen.

Så trots att det kan verka helt knasigt så tänker jag fortsätta lägga en dag i veckan på att jobba obetalt samtidigt som jag drömmer om att jobba mindre och friare längre fram. För att jag tror på att det kommer att fungera.

Och det är väl det som är nyckeln. Jag jobbar för något som jag tror på. Tidigare trodde jag att jag på sikt skulle kunna få inkomster på romanskrivandet. Just nu tror jag inte på det. Men jag tror att jag kommer att kunna få mer andra passiva inkomster på sikt. Dessutom har de chanserna ökat nu när fredagarna inte längre är uppbokade på romanskrivandet.

Jenny Forsberg står på händer
Gör jag saker helt uppochner eller?