Kategoriarkiv: balans

Varför tror alla att jag är så disciplinerad?

“Du är så disciplinerad!”

Det får jag ofta höra. Omgivningen tycker att jag är disciplinerad för att jag skriver böcker på fredagar. De tycker att jag är disciplinerad för att jag kan jobba hemifrån och ändå få saker gjorda. Under alla år som jag tränade mycket mer än vad jag gör nu så fick jag ofta höra att jag var disciplinerad som tränade. En del som får veta att jag mediterar en halvtimme varje morgon tycker att det är disciplinerat.

Jag märker att jag inte alls är bekväm med det här epitetet, så jag slår ifrån mig när någon säger så. Jag känner mig inte ett dugg disciplinerad. Jag gör planer för vad jag ska göra under dagen och den kommande veckan, men när jag dagen eller veckan är slut är jag aldrig klar med det jag skulle ha gjort. Jag ligger efter med allt. Alltid. Just nu ligger jag efter tidsplanen med mitt bokskrivande. Jag har knappt börjat med det jag har tänkt göra med min onlinekurs Skriv tydliga texter under hösten. Jag kollar sociala medier betydligt oftare än jag borde. Jag fastnar i oändligt skrollande på Instagram. Jag prokrastinerar och fastnar i alla andra aktiviteter än det jag ska göra för närvarande. Mycket av det jag ska göra blir försenat – inte sådant som jag ska leverera till kunder förstås; det är klart i tid. Men då har jag ofta, vis av erfarenhet, planerat in lite marginaler. Till exempel kommer jag överens med kunden om att jag ska leverera något på torsdag kväll. I min egen kalender planerar jag in att jag ska vara klar på onsdag kväll, och så har jag torsdagen fri för att jobba med onlinekursen. Men jag blir inte klar förrän på torsdagen. Kunden behöver aldrig märka att jag inte gjorde det jag själv hade planerat, men min egen planering och mina egna projekt blir försenade. Igen.

Så vad är det som gör att många upplever mig som disciplinerad? Är det något som jag kommunicerar utåt? Att jag säger att jag skriver på fredagar? (Fast jag gör ingen hemlighet av att jag aldrig får ihop så mycket text som jag skulle vilja på mina författarfredagar; tvärtom pratar jag om det på Instagram varje fredag.)

Är det att den som inte är van att jobba hemma tänker sig att det är mycket svårare att jobba koncentrerat då? Jag tänker att det inte är svårare än att jobba på ett kontor. Facebook finns där i datorn, både hemma och på kontoret. Fast den sociala kontrollen är kanske större på ett kontor; i ett kontorslandskap vill man kanske inte att chefen ska se hur ofta man kollar Facebook, så då kollar man mer sällan. Eller?

Jag skulle nog tvärtom ha svårare att jobba på ett kontor, och då särskilt i kontorslandskap, än att sitta hemma. Jag kanske ska börja säga det till alla som har ett jobb: “Jaha, du sitter och jobbar på jobbet? Bland andra människor? Du är så disciplinerad!” :-D

Jag vill gärna fundera och diskutera mer om disciplin. Det är något i mig som triggas av att bli kallad för disciplinerad, när det inte stämmer med min självbild. Och så vore det spännande att reda ut vad disciplin är. Börja gärna här i kommentarsfältet! Vad är disciplin för dig? Är du disciplinerad? Varför eller varför inte? Eller kanske snarare: När är du disciplinerad? För jag har svårt att tro att någon är det i alla situationer.

Göra det som är lätt eller undersöka motståndet?

I somras, när jag hade mer tid för reflektion än annars, var det en fråga som jag funderade mycket på. Det handlar om två teorier, som jag ofta hör:

  1. Gör det som är lätt. Det är det som är det rätta. När du bara följer flödet och gör det som är lätt så kommer allt att falla på plats och du kommer att känna glädje och lust.
  2. Om du känner motstånd mot något så betyder det att du ska undersöka det närmare. Det finns något där som du undviker och som du behöver undersöka. Om du utmanar dig själv kommer du att bli belönad. När du har tagit dig igenom motståndet kommer allt att falla på plats och du kommer att känna glädje och lust.

De här två teorierna är, åtminstone enligt min tolkning, varandras motsatser. Jag tror att båda är relevanta och viktiga att ha med sig. Men jag undrar: hur kan jag avgöra när jag ska använda vilken teori?

Vad tror du?

Efter min höftoperation – återhämtning och rehab

Det har gått över ett år sedan jag opererade min högra höft, och jag får en del frågor om hur det var efteråt, med rehabträning och återhämtning och så vidare. Jag skrev det här inlägget efter operationen: Operera höften – så var det för mig och det är en del som själva ska opereras som hittar inlägget och undrar hur det gick sedan. Därför kommer här ett uppföljande inlägg om hur det var för mig tiden efter operationen. Om du själv ska operera höften så kom ihåg att det är olika för alla och att det är en mängd faktorer som påverkar hur din återhämtningsperiod blir och hur lång tid de olika faserna tar.

Jag gjorde min höftoperation den 22 augusti 2017 på Capio Artro Clinic på Sophiahemmet i Stockholm. Så här såg återhämtningsperioden ut för mig:

Timme 0– 24 efter operationen: Jag hade ont och mådde illa som tusan det första dygnet efter operationen. Då var det rejält jobbigt. Det skriver jag mer om i inlägget om själva operationen.

Dagen efter operationen: Framåt förmiddagen börjar illamåendet släppa lite, och jag får hjälp med att avlasta benet med kuddar, vilket gör att smärtorna avtar lite. Jag får tillbaka aptiten och får hjälp av en fysioterapeut att börja gå några steg. Och då känns allt lättare. Framåt kvällen mår jag så pass okej att jag kan åka hem.

Dag 2–4: Jag går på massor av värktabletter, som får mig att må illa. Äter medicin mot illamåendet, som gör mig lite yr och snurrig, och jag har hela tiden känslan av att ha bomull i hela huvudet. Jag rehabtränar tre gånger om dagen. Korta pass med små rörelser. Jag tar en spruta i magen varje dag med blodförtunnande medicin, för att minska risken för blodpropp. Jag kan göra några armhävningar och stå i plankan i 30 sekunder. Här någonstans börjar jag ta mig fram utan kryckorna i hemmet – det är lättare att halta fram några steg och ta hjälp av möblerna. De här dagarna var ganska jobbiga.

Dag 5–10: Jag trappar ner på värktabletterna en hel del. Fortsätter att ta sprutan i magen till och med dag 10. Jag gör rehabträning minst tre gånger om dagen, och kan få på mig strumporna med hjälp av en stekpincett :-)

Jag börjar även göra lite annan rörelseträning stillastående utan att flytta fötterna, för att hålla igång kroppen, och för att det känns bra. Jag kan gå några meter utan kryckor, men jag ska helst gå med dem. Men jag använder inte kryckorna hemma i lägenheten. En vecka efter operationen styrketränar jag överkroppen hemma med hjälp av en TRX (ett träningsredskap som gör att man kan göra diverse dragövningar med hjälp av sin egen kroppsvikt). Jag är fortfarande mycket trött, och förutom rehabträningen och lite annan träning så gör jag inte så mycket annat än att se på teve och läsa. Dagarna passerar i ett töcken, men jag är vid gott mod. Har inte lämnat lägenheten en enda gång sedan operationen.

Dag 9 provar jag att vara utan värktabletter. Det fungerar några timmar, men sedan mår jag dåligt så jag fortsätter att ta alvedon.

Dag 11–ca 16: Jag börjar orkar göra saker som kräver mental ansträngning. Men jag är trött och känner mig lite som om jag har feber. Det har jag dock inte enligt termometern (och det ska man inte ha; då är det läge att höra av sig till sjukhuset). Rehabträning minst tre gånger om dagen.

Dag 13 kan jag stå på händer om jag kravlar mig upp med hjälp av en vägg. Kan du inte stå på händer 13 dagar efter operationen? Jag skulle inte oroa mig över det om jag var du ;-) Börjar även göra lite försiktig fysisk yoga.

Dag 16: Mitt första besök hos min fysioterapeut. Första gången jag lämnar lägenheten sedan operationen. Jag behöver ta mig fram några hundra meter med kryckorna för att komma från bussen till fysioterapeuten, och det är vansinnigt jobbigt.

Dag 17: Jag är tillbaka på Artrokliniken för att ta bort stygnen. Trodde jag, men det visade sig att läkaren som opererade mig använder stygn som försvinner av sig själva. Men en sjuksköterska såg om såret i alla fall och sa att det såg bra ut. Mera hoppande på kryckor. Jobbigt.

Dag 18–ca 30: Jag börjar göra saker utanför hemmet, dit jag kan ta mig med buss. (Jag kör inte bil så jag vet inte hur lång tid det tar innan det går att köra.) Jag avskyr kryckorna och vill helst inte ha med dem att göra.

Jag gör solhälsningar med yogablock i framåtfällningen (om du som jag gillar yoga så vet du nog vad det betyder, och annars spelar det ingen roll). Jag gör armhävningar varje dag och försöker att öka med en varje dag. Diverse försiktig rörlighetsträning stående. Jag rör mig hyfsat obehindrat hemma i lägenheten nu, men jag kan inte ta mig fram mer än några tiotals meter, så jag måste ha kryckorna ute. Jag blir trött om jag försöker gå eller stå eller göra saker för mycket, så jag behöver vila mycket. Tröttheten känns liksom lite som om jag hade en mild influensa eller liknande: jag har ont i kroppen och huvudet och vill mest bara sova.

Förutom tröttheten är jag klar i huvudet, så jag kan tänka och göra mentala saker i några timmar. Jag kan dock inte sitta särskilt bra i en stol, så om jag behöver göra något med datorn så ligger jag oftast i sängen. Jag tar alvedon tre gånger om dagen. Även om jag inte skulle ha särskilt ont utan dem så behöver jag dem för att kunna rehabträna ordentligt.

Ca en månad efter operationen: Jag börjar jobba 25 procent. Eftersom jag jobbar hemma så behöver jag inte förflytta mig någonstans för att jobba, och jag kan anpassa jobbandet efter när på dygnet jag känner mig pigg.

Rehabträning tre gånger om dagen. Besök hos fysioterapeuten en gång i veckan. Nu är rehabträningen ganska omfattande och varje träningspass tar mycket tid. Så även om jag skulle ha orkat jobba mer än 25 procent så vet jag inte hur jag skulle ha hunnit med det, för jag lägger flera timmar om dagen på rehab.

Jag är fortfarande trött som om jag hade en mild influensa.

En månad och två dagar efter operationen: Jag kan cykla!! Vilken frihet! Jag är inte beroende av kryckorna, utan kan ta mig fram snabbt. Hurra!

Jag orkar inte stå så långa stunder, och jag kan inte heller sitta i flera timmar. Men cyklandet ger helt nya möjligheter att komma ut och röra på mig och lämna lägenheten när jag vill.

Ca 5–6 veckor efter operationen: Nu känner jag mig äntligen pigg och klar i huvudet igen. Fortsätter att jobba 25 procent fram till två månader efter operationen. Rehabtränar fortfarande många timmar om dagen och gör lite yoga nästan varje dag.

Jag börjar gå med stavar. Då kan jag gå mycket bättre än när jag försöker gå utan stöd. Första gången går jag bara något hundratal meter, men när jag har börjat gå med stavarna går det snabbt framåt.

6 veckor efter operationen: Jag går 400 meter utan kryckor – och utan stavar – för att komma till en konferens som är en bit från tunnelbanan. Jag hittar en busskur där jag kan sätta mig ner och vila på vägen. Dagen efter konferensen är jag helt slut.

Två månader efter operationen: Jag går stavgång i en halvtimme varje dag. Skulle kunna gå längre men jag måste ju hinna med alla timmar av rehabträning också :-)

Jag kan även gå 2 kilometer utan stavar, så nu kan jag ta mig fram på det sätt som jag behöver i min vardag igen. Två månader tog det alltså. Har helt slutat med värktabletter.

2–4 månader efter operationen: Jag börjar officiellt jobba heltid igen efter två månader, det vill säga det är då jag slutar få pengar från Försäkringskassan. Eftersom jag kör eget och kan bestämma mina arbetstider själv så prioriterar jag dock att fortsätta lägga mycket tid på rehabträning, så jag jobbar inte riktigt full tid under hösten. Rehabtränar en gång om dagen och fortsätter att promenera – med eller utan stavar – i princip varje dag. Och så rör jag på mig på andra sätt, som yoga och styrketräning.

Tre månader efter operationen kan jag sitta på huk utan problem. Jag har förstått att det är olika vad läkarna rekommenderar – en del ska inte sitta på huk någonsin igen, så kolla med din läkare vad som gäller. Men för min läkare så får jag det; jag behövde bara undvika det de första tre månaderna efter operationen.

Närmare fem månader efter operationen: Jag gjorde den här vandringen på kanske 3 timmar när jag var på La Gomera. La Gomera är mitt vintertillhåll, och jag kom iväg dit som planerat fyra månader efter operationen. Om jag minns rätt så fick jag inte flyga på två månader efter operationen på grund av den ökade risken för blodpropp då.

6–12 månader efter operationen: Några besök till hos fysioterapeuten, max en gång i månaden, kanske mer sällan. Rehabträning kanske två till tre gånger i veckan i början av perioden. Så småningom går jag ner till en gång.

Drygt ett år efter operationen, alltså nu: Jag skulle säga att jag kan göra allt jag behöver göra i min vardag nu. Jag får inte springa och inte hoppa. Jag ska vara försiktig med att sitta djupa huksittanden, sqats. Och jag ska inte tänja höftleden i några ytterlägen. Jag gör alltså inga försök att gå ner i spagat längre, och när jag yogar så är jag försiktig i positioner som enbent duva. Jag ska vara försiktig med att vrida höften inåt men att det går bra att vrida den utåt. Det innebär att jag kan stretcha rumpan med knät utåt, typ om jag sitter med vänsterbenet böjt, högerfoten på vänster knä, höger knä pekar åt höger så kan jag trycka ner höger knä mot golvet så mycket jag vill. Om jag däremot sitter med höger ben böjt, höger fotsula i golvet på utsidan av vänster ben så ska jag vara försiktig med att dra högerbenet inåt och liksom över mot vänster för att stretcha rumpan, för då vrider jag höften inåt, och det kan slita på protesen.

Jag rehabtränar en gång i veckan. För övrigt tränar jag inte längre så hårt som jag gjorde innan jag började få problem med höften. Men det blir en del yoga, jag promenerar, dansar fridans, styrketränar någon gång i veckan. Och så vidare. Jag har märkt att jag fortfarande blir trött om jag tar riktigt långa promenader, längre än två timmar eller så. Så jag drar mig lite för att göra det. Men egentligen tror jag inte att det är någon fara, och jag tänker mig absolut att det blir ett par vandringar i vinter när jag är på La Gomera. Men kanske inga heldagsvandringar. Visst känner jag i vissa yogapositioner att jag är lite stel i höften och att den inte är lika rörlig som förr, men jag är ju en rörlig person, så min förlorade rörlighet är i relation till vad min kropp kunde göra tidigare. Jag är fortfarande mer rörlig än medelsvensson.

Jag är supernöjd med min nya höftled, och jag hoppas att vi kommer att fortsätta att trivas tillsammans länge till :-)

Tre veckor efter min höftoperation

Är jag bara lat?

Ibland får jag inget kreativt arbete gjort alls, trots att jag har avsatt tid till det.  Jag hade många sådana dagar under tidiga hösten, när jag fortfarande var i synopsisfasen för Vattenboken, alltså den första boken i min klimathotsserie De fyra elementen. Kanske känner du igen dig?

Om jag har känslan av att inte få något gjort fast jag har avsatt tiden så tänker jag att det kan bero på något av följande:

  1. Det är en del av den kreativa processen att det ibland känns som att man står still och trampar vatten. Egentligen får jag saker gjorda, och jag kommer att ha stor nytta av den nedlagda tiden längre fram i arbetet med boken.
  2. Jag behöver vila. Jag har jobbat hårt – med boken eller med andra jobb – och är för tillfället lite för trött och sliten för att kunna vara riktigt kreativ.
  3. Jag är lat.

Alla tre tolkningarna är ofta fullt rimliga, men hur vet jag vilken tolkning som är rätt vid ett visst tillfälle? Hur vet jag om jag faktiskt jobbar fast jag inte kan se resultatet direkt eller om jag bara latar mig? Eller hur vet jag om jag behöver vila på riktigt eller om jag bara är lat? För jag kan verkligen inte avgöra det alla gånger. Det vore spännande att höra hur andra tänker om det här. Lämna gärna en kommentar! :-)

Gå på skogspromenad barfota

En av mina absoluta favoritaktiviteter att göra på sommaren är att gå barfota. Det är så otroligt skönt, och jag tänker mig att det är välgörande också, både för fötterna och för hela mig.

Nu är det kanske inte sommar längre, men åtminstone i dag och åtminstone där jag bor så funkar det fortfarande. Jag rekommenderar särskilt att prova att gå barfota på olika underlag. Det är helt olika upplevelser att gå barfota på gräs, grus, asfalt och skogsstigar. Testa alltihop vettja! Och du har säkert fler underlag i din närhet att undersöka.

Just undersöka tycker jag är ett bra ord i sammanhanget. Hur känns de olika underlagen under fötterna? Vasst? Mjukt? Lent? Stumt? Undersök om du kan promenera på de olika underlagen utan att döma, utan att värdera något av dem högre än de andra.

Och i nästa andetag så utser jag genast en favorit, ha ha, hur var det nu med att inte döma? :-) För det är något alldeles speciellt med att gå barfota på en skogsstig. Har du provat? De där barren som ser så stickiga ut är alldeles mjuka så länge de ligger ner på stigen och inte sticker upp. De där kottarna, som kan orsaka smärta om du sätter foten hårt på dem, kan du i stället välja att sätta ner foten bredvid. Rötterna känns skrovliga under fötterna. Jorden var oftast hård och torr mot huden den här sommaren, men efter ett regn är den sval och kippar under foten.

Jag har förstått att många tycker att det gör ont i fötterna att gå barfota. För mig personligen känns det som en bra sak att öva på, inte som i att det är en till sak att prestera eller sätta upp på att-göra-listan: “bli bra på att gå barfota”, utan bara spontant för att det är skönt och för att jag mår bra av det. Jag vill kunna gå barfota. Om jag måste öva några gånger först så är det värt det :-)

Barfota – kanske mitt favoritord

Semester!

I dag håller jag på och samlar ihop mig och det sista jag behöver göra för att kunna gå på semester!! Oj, vad skönt det ska bli! Och jag blev faktiskt klar med att-göra-listan – har bara några sista småsaker att peta med i dag.

Tänk att det alltid blir så här inför semestern: att allt det där jag har planerat att få klart under året (mina år går som bekant från sommar till sommar) hopar sig och så jobbar jag tokmycket under försommaren – en tid på året när jag egentligen skulle vilja jobba mindre än vanligt och i stället vara ute och njuta av naturen. Annars har jag faktiskt haft en bra balans under året, men inte de senaste två månaderna eller så. Då tog jobbet över livet. Jag måste se till att ordna min tillvaro bättre till nästa försommar.

Nåja, nu blir det semester. En sak som har fått stryka på foten under de här senaste månaderna är läsning. Så under resten av sommaren är planen att läsa massor. Som av en händelse har jag en bokhög som ligger här och väntar. Och så lånade jag några böcker till på bibblan häromdagen för säkerhets skull. Jag kan ha klickat hem några e-böcker från bibblan till min telefon också. Oj, vad jag ser fram emot att få försjunka i alla dessa böcker!

Under semestern blir det antagligen stiltje här. Jag planerar dessutom att inte vara lika uppkopplad som till vardags i andra sociala medier heller.

Hoppas att du också får lite ledigt. Ha det nu riktigt skönt resten av sommaren!

Ha en buffert

En viktig del i min livsdesign, som det så fint heter, är att alltid ha en buffert. Inom alla möjliga områden. I det här inlägget ger jag några exempel.

Att ha en ekonomisk buffert är för mig en grundläggande nödvändighet för att känna trygghet i att köra eget. Frilanslivet innebär ojämna inkomster, och jag måste definitivt kunna ta några månader med låga eller inga inkomster. Om jag inte hade någon buffert skulle paniken nog komma smygande bara efter någon vecka utan jobb, och kanske skulle jag inte heller kunna ta semester på sommaren utan känna mig tvungen att dra in nya pengar hela tiden.

Att ha passiva inkomster, som jag ofta återkommer till, är ett sätt att ha en ekonomisk buffert utan att ha behövt spara ihop till den.

Ett annat grundläggande område där jag gärna vill ha en buffert är mat. Jag brukar se till att det finns några matlådor i frysen. Det är mat som jag har lagat vid något tidigare tillfälle och som jag kan plocka fram när jag inte hinner – eller bara inte orkar – laga mat. Och så samlar jag en del mat som växer ute på sommaren, blåbär och grönsaker som jag skördar på min odlingslott. Jag fryser in och använder det under vintern. Det här skulle jag gärna vilja ägna mig ännu mer åt. Jag använder även bufferttekniken för skafferivaror och liknande, så att jag i allmänhet köper en ny förpackning när jag börjar på den sista förpackningen som finns hemma – inte när den sista förpackningen är slut. Det här gäller förstås inte bara mat utan även tvål, toapapper och annat som det kan vara praktiskt att det finns hemma.

Jobbmässigt buffrar jag innehåll i många av mina kanaler. Mina språkbrev skriver jag i klump två gånger om året och portionerar sedan ut under resten av året. Jag förinställer en hel del inlägg i sociala medier. Blogginlägg kan jag ibland samla på hög och varva nyskrivna med sparade.

Jag tänker också buffert med min hälsa: att vila, röra på kroppen och ta hand om mig blir en buffert för jobbiga tider. Sommarsemesterns vila blir en buffert som gör att jag orkar även om det blir för mycket jobb under någon annan tid på året.

Och så vidare. Det här var vad jag kom på just nu, men jag använder säkert buffert inom ännu fler områden om jag tänker efter. Har du någon buffert? Skulle du vilja ha det?

Äntligen vår!

Jag upphör aldrig att fascineras över hur jag kan bo i ett land som jag tycker är så fantastiskt halva året och där jag vantrivs något fruktansvärt den andra halvan.

Nu har jag ju löst det hyfsat genom att hänga på La Gomera under en period på vintern. Det hjälper mig inte bara under perioden jag är där utan även resten av vintern. När det börjar bli eländigt framåt slutet av oktober kan jag tänka “ja ja, jag behöver bara stå ut i ett par månader innan jag åker härifrån”. När jag kommer tillbaka till Sverige i februari kan jag tänka “ja ja, nu är det bara ett par månader kvar tills det är vår på riktigt”. För mig är den 15 april det kritiska datumet som jag vill passera. Efter det kan det fortfarande komma snö i Stockholm om jag har otur, men i så fall lägger den sig inte kvar på marken utan försvinner direkt.

Jag fattar ju att det är jag själv som måste göra jobbet med att tycka att det är okej att det är vinter här halva året. Det är det som är mindfulness, eller om jag ska följa Vipassanatekniken: allt uppstår och försvinner, även vintern, även mina känslor inför vintern, så det finns ingen anledning att reagera på det, eftersom det ändå kommer att försvinna. Men jag kan inte det. Jag är inte där än. Jag avskyr vintern innerligt.

Men nu är det äntligen vår!! Så underbart! Jag går runt och tittar på knopparna i naturen och ser barnsligt mycket fram emot att allt blir grönt snart. Och jag har redan gått en sväng barfota i gräset – och det var skönt!

Vipassana – när jag mediterade i hundra timmar på tio dagar

Jag har varit på en tiodagars Vipassanakurs. Vipassana är en meditationsteknik, och den variant som jag lärde mig är den som lärs ut enligt S N Goenka. (Jag har förstått att det även finns andra varianter av Vipassana, men mer än så vet jag inte.) Det finns 185 Vipassanacenter i världen. Ett av dem ligger i Sverige, närmare bestämt utanför Ödeshög i Östergötland, och det var dit jag åkte. Här hittar du Dhamma Sobana Vipassanacenter Ödeshög.

Innan jag åkte var jag noga med att inte googla runt och läsa den här typen av blogginlägg – berättelser från andra som har suttit där själva. Och om du själv är på väg till din första Vipassanakurs rekommenderar jag faktiskt att du inte läser det här. Var och en har sitt eget jobb att göra, och om du läser om hur det var för mig kan det påverka din upplevelse.

Följa strikta regler

Att vara på en tiodagars Vipassana innebär att följa ett strikt schema och att underkasta sig massor av regler. Du får inte lämna centret under de tio dagarna; har du väl påbörjat kursen får du inte avbryta den förrän kursen är slut.

Man kliver upp klockan fyra på morgonen och mediterar cirka tio timmar om dagen. Inte kan man gå och lägga sig tillräckligt tidigt för att hinna sova de åtta timmar som jag vill sova heller, för på kvällen är det föreläsning med teori för att befästa det som man praktiserat under dagen och förbereda nästa dags meditation.

Det är förbjudet att kommunicera med de andra kursdeltagarna under kursen. Förutom att man inte får prata med varandra får man inte heller kommunicera med gester eller blickar – det är inte ens tillåtet att se någon annan i ögonen. Man får inte heller ha fysisk kontakt med någon annan, inte ens oavsiktligt (vilket är helt omöjligt att följa när alla meditatörer samtidigt ska ta på sig sina jackor och skor i det trånga utrymmet utanför meditationssalen). Du får prata med läraren på bestämda tider. Det finns också en kontaktperson som du kan prata med om det uppstår några praktiska frågor om boendet eller liknande under kursen.

När du påbörjar kursen får du skriva under på att följa följande fem regler under de tio dagarna:

  • Du får inte döda någon levande varelse.
  • Du får inte stjäla.
  • Du ska avstå från all sexuell aktivitet.
  • Du får inte ljuga.
  • Du ska avstå från alla berusningsmedel.

Du får frukost och lunch men ingen middag. Om det är din första Vipassanakurs får du äta två frukter till ditt kvällste klockan 17. Har du varit på kursen tidigare får du inte äta något efter lunchen, bara dricka te på kvällen. Maten var helt okej tyckte jag. Ofta typ gryta och ris. Helt veganskt som grund – det fanns lite tillbehör som det kunde vara mjölk i, men det var i så fall tydligt märkt med att det innehöll mjölk.

Om du är som jag så tycker du antagligen att rätt mycket av det här låter helt hemskt. När jag hörde talas om Vipassana för första gången från en bekant som hade varit på kursen så tyckte jag att det här lät fruktansvärt. Inte få äta middag? Inte få sova tillräckligt? Kliva upp klockan fyra?? Aldrig i livet! Det tog sju år för mig att ta mig från den inställningen tills jag var redo att åka.

Varför ville jag åka på Vipassana?

Varför i hela fridens namn ville jag då utsätta mig för alla de här hemska reglerna och schemat och åka på Vipassana? Det undrar du kanske nu, och det är en berättigad fråga.

Min främsta anledning var att jag länge har velat komma iväg och meditera i tystnad. Med länge menar jag nog närmare tio år. Jag var på ett dansretreat en gång som var i tystnad. Det var kanske tre dagar, och det var inte alla deltagare som tog det där med tystnad så himla allvarligt. Men själv kände jag att jag verkligen ville ha mer av tystnaden. Sedan dess har jag haft ögonen öppna för att hitta ett tystnadsretreat, men de jag har kollat upp har jag avfärdat av olika skäl – oftast för att de är kopplade till en religion, eller för att jag har tyckt att de är för dyra. Genom åren har jag frågat runt bland andra mediterande människor, till exempel de jag har träffat på yogafestivalen på Ängsbacka. Vipassana har återkommit bland tipsen lite då och då, men jag har fortfarande tyckt att det känns för hardcore. Men nu var det alltså dags.

En annan anledning var att jag ville utsätta mig för att inte ha tillgång till någon som helst underhållning. Jag har tagit pauser från sociala medier ibland, någon vecka här och där på sommarsemestern, men då har jag i allra högsta grad haft tillgång till olika former av underhållning, främst i form av böcker och poddar. Hur är det att inte få roa sig med något alls? Det ville jag undersöka.

Den tredje anledningen är att det var dags att ta nästa steg i mitt mediterande. I min meditationsskola har jag skrivit om hur jag tog ett nytt steg i somras, när jag började meditera en halvtimme varje dag. Nu var det dags för ett steg till.

Vipassana är hårt arbete

För den som inte har gjort något liknande är det svårt att sätta sig in i exakt hur hårt arbete det är att sitta och meditera i hundra timmar på tio dagar. Jag var beredd på att det skulle vara jobbigt – det var ännu värre.

Jag hade intensiva smärtor i ryggen under i princip hela kursen. Standardläget är att man sitter på golvet och mediterar, oftast med korslagda ben eller sittande på knä. Men man har meditationskuddar att bulla upp med så att det går att hitta en bekväm ställning. Eftersom jag är lite skröplig i kroppen hade jag bett om att få en stol. Det gjorde nog att jag hade lite mindre ont i benen än många som satt på golvet. Men smärtorna i ryggen kom jag inte ifrån.

De första dagarna gick jag och väntade på att smärtorna skulle gå över. Kroppen vänjer sig väl efter några dagar? Jag trodde att jag skulle ha ont i kanske tre eller fyra dagar och att det sedan skulle kännas bättre. På dag fem hade jag fortfarande precis lika ont, och jag trodde att jag skulle bli knäpp. På kvällsföreläsningen dag fem trillade poletten äntligen ner: smärtorna i ryggen kommer inte att försvinna av sig själva; jag måste göra jobbet med att inte lägga någon vikt vid dem och då kommer de inte att besvära mig längre. Heureka! Den sjätte dagen ägnade jag åt att göra det jobbet och på det sista ordentliga meditationspasset den dagen fick jag uppleva den fantastiska känslan när det bara släpper. Jag fick tårar i ögonen av lättnad, och nu när jag skriver det här får jag gåshud av minnet. Vilken lättnad! Smärtan var fortfarande kvar men det spelade ingen roll; den besvärade mig inte längre.

Dag sju gick jag runt som på moln. Faktum är att det var den enda av de tio dagarna som det inte var jobbigt utan bara härligt att meditera. På den åttonde dagen hade den känslan gått över igen och jag återgick till att längta efter att kursen skulle ta slut någon gång.

Jag har hört en del historier om folk som har rymt från Vipassana. Men det var aldrig aktuellt för mig. Om någon hade kommit och sagt mitt i kursen att “vi har gjort om reglerna och du får åka hem om du vill” hade jag inte tagit chansen. Jag var där för att göra jobbet, och jag var fast besluten att hänga i tills kursen var slut. Men å vad jag längtade tills det var över!

Meditation är terapi

Så vad fick jag ut av att åka på Vipassana? Den stora fysiska förändringen är att spänningen i mina käkar släppte (kanske inte fullständigt men åtminstone delvis). Jag varit tokspänd i käkarna i hela mitt vuxna liv. För typ 10–15 år sedan brukade det släppa på sommaren under min långa semester, och sedan satte det sig igen under året. När jag slutade äta p-piller, runt 2006 (nu kan jag inte alls förstå hur jag kunde utsätta min stackars kropp för att äta p-piller i en massa år, men det gjorde jag alltså), blev det bättre under en period men sedan satte det sig igen, och de senaste tio åren eller så har jag varit konstant spänd utan att få någon lättnad under sommarsemestern. Under Vipassanakursen släppte spänningen alltså. I samband med det fick jag en scen uppspelad för mig i mitt huvud: Jag går i högstadiet och ska åka på utflykt med klassen; vi sitter på ett tåg. En klasskompis säger något i stil med “du ser så sur ut” eller kanske till och med “du ser helt deprimerad ut”. Den kommentaren satte sig djupt och jag tänkte att det inte är okej att se sur ut. Man måste alltid vara glad, och för att se glad eller trevlig ut behöver jag spänna käkarna. Jag spänner alltså käkarna för att vara andra till lags – en social önskan att se trevlig ut snarare än sur, typ. Själv har jag alltid bara kopplat ihop mina hopbitna käkar med stress (och det bidrar förstås också).

Ja, du hör ju, det är ren terapi att utsätta sig för så här mycket meditation. En orsak till att den här sociala spänningen släppte var att jag inte fick prata med eller ens titta på någon under nio av kursens tio dagar. Jag behövde tydligen släppa det sociala helt för att kunna släppa taget om käkarna. Mycket intressant! Jag har inte fått tillbaka det spända läget i käkarna igen, och så här en vecka efteråt kan jag inte avgöra om lättnaden i käkarna är permanent eller inte.

Jag gjorde också flera andra insikter om vanor och fixa idéer som jag har i min vardag. Några av dem kan jag klara mig utan. Andra behöver jag prova om jag kan vara utan, eller kanske jobba lite på för att klara mig utan. Eller så kan jag bara notera att de finns där och vara medveten om dem.

Jag gillar Vipassanameditationen

Jag gillade också själva meditationstekniken, som handlar om att iaktta förnimmelserna i kroppen för att på djupet lära sig att inse att allt uppstår och försvinner, uppstår och försvinner, och att det inte finns någon anledning till att reagera på eller gilla/ogilla en enstaka förnimmelse, som smärta eller att det kliar, eftersom den ändå kommer att försvinna. Jag inser nu att jag tidigare har försökt lära mig det här mer teoretiskt, och att jag nu övar på det mer praktiskt. Och det känns riktigt bra.

Så jag har bytt min dagliga meditation till Vipassanameditation nu. Om man ska följa Vipassanavägen fullt ut ska man meditera en timme på morgonen och en timme på kvällen. Jag är inte riktigt där just nu, och jag har inte helt bestämt mig för om det är så jag vill göra på sikt. Just nu försöker jag i alla fall. En timme på morgonen har hittills inte varit några problem för mig, som ju nästan alltid jobbar hemma och inte behöver börja någon särskild tid på morgonen. En timme på kvällen har jag svårare att få till. Hittills har jag oftast mediterat ungefär det sista jag gör på kvällen, och ibland är jag helt enkelt för trött, så då blir det bara en halvtimme. En plus en halv timme är ju ändå betydligt mer än den halvtimme jag mediterade innan, så det är gott så!

Om man ska vara en äkta Vipassanameditatör ska man även åka på minst en sådan här tiodagarskurs varje år (och det finns även 20-, 30- och ända upp till 90-dagars kurser om man vill vara ännu mer hardcore; aldrig i livet är vad jag känner om det just nu). Min känsla inför att göra det här en gång till är å ena sidan att det gav mig jättemycket att göra det en gång, och jag tror att det skulle ge mig minst lika mycket att göra det igen – å, vad bra det skulle vara! Å andra sidan: det var något av det värsta jag har gjort, och definitivt det värsta som jag har utsatt mig för helt frivilligt; jag vore helt dum i huvudet om jag gjorde det igen! :-) Jag känner nog ungefär lika mycket motstånd som när jag för första gången hörde talas om Vipassana. Undrar om det tar sju år att komma över motståndet den här gången också.

Jag flyger en gång om året

Den här vintern har jag plågats ohemult av flygskam. Ja, jag visste inte förrän jag läste ordet i DN (artikeln är bakom betalvägg) att det var så det hette, men nu vet jag.

Det kan inte ha undgått någon att flyget är en av de största klimatbovarna. Några få procent av världens befolkning väljer att flyga och förstör därför planeten för alla som bor på den. Jag är en av dem. Jag väljer att flyga en gång om året.

Jag har hittat lösningen på mitt vinterproblem

Den som känner mig vet att jag bor i ett land som jag gillar mycket under sommarhalvåret, men där jag inte alls trivs på vintern. Jag mår dåligt av mörkret och kylan och jag är så tacksam för att jag har hittat mitt sätt att hantera det. Delar av vintern tillbringar jag på kanarieön La Gomera. Jag brukar bli borta i knappt två månader. Jag skulle gärna förlänga den vistelsen ytterligare någon månad eller två, men det är några pusselbitar som saknas, bland annat att det är dyrt att hyra boende i Valle Gran Rey där jag håller till, så mina boendekostnader flerdubblas under perioden jag är där.

Jag har alltså ett problem: att vintern i Sverige får mig att vantrivas. Och jag har efter många år hittat lösningen: en plats där jag kan tillbringa delar av vintern och därmed må bra och trivas med livet även på vintern. Att avstå från det – och därmed få sämre livskvalitet, sämre energi och kanske sämre arbetskapacitet och hälsa, känns som ett otroligt dåligt alternativ.

Lätt att avstå från det man inte saknar

Jag är avundsjuk på den som bor i ett land där hen trivs hela året, som inte känner något behov av att åka därifrån. Eller på den som gillar att resa och tycker att det låter som ett roligt äventyr att ta tåget till södra Spanien och sedan båten till Teneriffa.

För jo, det skulle vara möjligt att ta sig till La Gomera utan att flyga. Jag som avskyr att resa tycker att det låter fruktansvärt jobbigt. Och jag undrar hur sjösjuk jag skulle bli på båten? Om jag inte stannade och sov någonstans på vägen (jag kan aldrig sova på resa) skulle jag kanske kunna ta mig till La Gomera utan flyg på bara några dagar. Mer rimligt är att planera in åtminstone ett par hotellnätter och räkna med minst en vecka (med reservation för att jag inte har tittat i detalj på hur resrutten skulle se ut). Om jag skulle ta hand om mig själv och faktiskt må bra också skulle jag nog få lägga 10 eller 14 dagar på resan, och då se mig omkring på några ställen i Europa på vägen. Men då pratar vi många hotellnätter, många tusenlappar. Och sedan samma tur hem igen. Flera veckor på resa. Och min vintervistelse skulle gissningsvis kosta mig någonstans mellan två och tre gånger så mycket som i dag, vilket jag inte har budget till.

Jag räddar inte planeten genom att avstå en flygresa

Samtidigt som jag befann mig på den här långa, dyra och för mig jobbiga resan genom Europa och ut över Atlanten skulle flygplanet mellan Stockholm och Teneriffa gå fram och tillbaka över huvudet på mig. Planet är oftast inte fullbokat och jag skulle kunna följa med det för runt en tusenlapp.

För mig som individ känns det inte rimligt att välja bort den flygresan. Och vad skulle planeten vinna på det? Inget på kort sikt antagligen. Det positiva skulle vara att jag blir av med min flygskam och att jag genom att själv skippa flyget kan bidra till att motivera andra att göra likadant.

Men vi behöver ju hitta en annan lösning än att flyga i den omfattning som vi gör nu. Jag vet inte om det är att sluta flyga helt eller om det räcker att dra ner på flygandet rejält – om vi inte kan hitta ett miljövänligare sätt att flyga alltså. Och å, vad jag beundrar alla som har tagit steget och slutat flyga, även om det är en uppoffring. Jag uppmuntrar verkligen fler att ta efter. En stor kram till dig om du hör till dem!

Bara den som försöker göra rätt blir kallad hycklare

Det där med trovärdighet är förresten intressant. Jag har på sistone läst några åsikter om att man inte måste leva som man lär, till exempel den här artikeln i Politism, som jag citerar här:

”Man måste tillåtas leva i samhället så som det är, trots att man har åsikter om hur det borde förändras.

Alternativet är att de som helt saknar moraliska principer ständigt vinner – de kan ju aldrig vara hycklare.

Är man exempelvis miljöengagerad finns det tusen sätt att trampa i klaveret. Den som inte bryr sig kan å andra sidan inte göra fel.

Därför är kravet på att man ska leva som man lär alltid en fälla för människor med stark moraluppfattning. Det blir ett incitament att inte bry sig – om klimatet (varför flyger du och varför käkar du kött?), om skatterna (varför gör du avdrag om du gillar höga skatter?) eller om människor på flykt (varför har du inte en flykting boende hemma hos dig, om du nu bryr dig så mycket?).

Kravet på att man ska leva som man lär är en ständig belöning till alla som inte bryr sig. ”

Jag önskar verkligen att vi får en bättre klimatpolitik, inklusive restriktioner för flygandet, men under tiden väljer jag att fortsätta flyga mellan Stockholm och Kanarieöarna en gång om året. I det valet är jag en planetförstörare. Men min årliga flygresa behöver inte – kan inte, får inte – hindra mig från att vara en planetskötare i andra sammanhang. Jag tänker fortsätta handla second hand, konsumera begränsat och medvetet, sopsortera, odla grönsaker, plocka mat i naturen, äta huvudsakligen växtbaserad mat och så vidare. Jag tänker inte heller låta flygskammen hindra mig från att uppmuntra andra att göra det hållbara och bästa för planeten.

Jag hoppas att ni är med mig här. Jag hoppas att vi kan rädda planeten tillsammans, men vi gör det inte genom att kalla varandra för hycklare. Att säga ”men du då, du flyger ju” till någon som sprider förslag på hur vi kan leva hållbart – det hjälper inte planeten det minsta.