Kategoriarkiv: Ett fritt liv

Jag är självhushållare

Många som sysslar med självhushållning väljer att inte kalla sig självhushållare, och det kan jag förstå. Det kan finnas många anledningar till det. För en del handlar det om att hela begreppet känns fel – vi ska kanske inte sträva efter att klara oss själva utan efter att klara oss i samarbete med andra i närheten. Andra vill inte kalla sig självhushållare för att de inte är hundra procent självförsörjande – och för att de inte heller strävar efter att bli det.

Själv gör jag tvärtom: jag kallar mig självhushållare. Det gör jag trots att det här bara är min andra odlingssäsong med en egen tomt att odla på, trots att jag ännu inte har lyckats odla alla grönsaker mitt hushåll behöver under vintern, trots att jag inte har några matdjur, trots att jag fortfarande köper både mat och annat. Jag ska berätta varför.

Jag är soloföretagare med hemmakontor sedan snart två decennier. För två år sedan flyttade min man och jag från hyreslägenhet i Stockholmsförort till hus på landet. Min främsta drivkraft till flytten var att få odla i större skala än en odlingslott på 25 kvadratmeter.

Jag väljer att kalla mig självhushållare för att det hjälper mig att ta arbetet med självhushållningen på allvar. Att odla grönsaker, samla vilda växter och förädla skörden är en del av min sysselsättning och försörjning – fast jag inte får lön i pengar utan i form av minskade utgifter. Odling är inte min hobby; det är en del av mitt jobb. Jag odlar inte huvudsakligen för att det är roligt (fast det är det förstås!). Jag odlar för att få mat.
En annan anledning till att jag kallar mig självhushållare är att det gör det lättare att förklara för omgivningen vad jag gör. Många som hör att jag bor i villa och odlar ser framför sig en liten rabatt eller ett par pallkragar, men mina odlingsytor är större och mycket mer arbetskrävande.

När jag kallar mig självhushållare talar jag om för mig själv och andra att mitt jobb med självhushållning är lika viktigt som mitt jobb framför datorn. Det blir som det där citatet “Oavsett om du tror att du kan eller inte så har du rätt.” Hur jag väljer att prata om mig själv påverkar vad jag kan och vad jag uppnår. Därför väljer jag prata om mig själv som självhushållare.

Jenny

Den här texten kommer ur tidningen Åter. Jag jobbar i tidningens redaktion och hade även äran att få skriva den här ledaren i senaste numret, som landade i brevlådan idag. Någon som har hunnit läsa?

Kommer du ihåg gräsmattenormen?

Gräsmattenormen. Kommer du ihåg den? Den där föreställningen vi hade förr om att alla som bodde i villa skulle klippa ner gräset på sin tomt så att det bildade en matta som det var skönt att gå barfota på men som annars inte dög till så mycket annat än att visa upp för grannarna. Och det var nog det som var grejen: normen var att alla skulle ha det likadant på sina tomter – ve den som stack ut och gjorde något annat. Människor med stora tomter lade flera timmar varje vecka på att klippa gräsmattan, och vissa använde till och med fossildrivna maskiner för att göra det – ha ha, så dumt! :-D

Nu vet vi bättre som tur är. Vi vet att en gräsmatta knappt fyller någon vettig funktion alls för naturen.  Vi lärde oss att det är mycket bättre att använda marken till att odla vår egen mat eller att ha en äng med många olika växter och grässlag som gynnar insekterna och den biologiska mångfalden. Ja, en liten plätt med kortklippt gräs har säkert många av oss fortfarande kvar – där barnen kan leka och vi kan sitta och fika. Tänk vad mycket finare det är i villaområdena numera när det växer många olika vackra och nyttiga växter i stället för de trista gräsmattorna!

Påverkanspilen – mät en förändrings effekt på klimatet

Påverkanspilen

Det här är påverkanspilen. Bilden kommer från boken klimatpsykologi. Påverkanspilen är ett verktyg som visar hur stor och hur långsiktig effekt en aktivitet har för klimatet. Jag tycker att det är ett bra verktyg för att inse var man ska lägga krutet. Det man vill är förstås att göra saker som ger hög effekt på lång sikt.

Några exempel ur boken på olika effekter:

Låg påverkan, kortsiktig effekt: byta till LED-lampor, sopsortera, sprida information om miljöproblem. Det här förändrar inte strukturen, utan samhället tuffar på. Ingen skillnad på utsläppskurvorna eller ekosystemet. Det är inte fel. Det kan leda till större förändringar på sikt, men det är inte med hjälp av de här aktiviteterna som vi kommer att klara klimatkrisen.

Låg påverkan, långsiktig effekt: EU:s förbud mot sugrör i plast. När det finns en lag behöver man inte om och om igen låta bli att köpa sugrören. Därför blir det långsiktigt. Men inte nämnvärt stor effekt på ekosystemet.

Hög påverkan, kortsiktig effekt: livsstilsval som har stor påverkan på privata koldioxidutsläpp: odla maten själv, gå över till växtbaserad och lokalproducerad kost, avstå från att flyga, byta till förnyelsebar energiförsörjning. Stor påverkan på en enskild individs totala klimatavtryck, och det skulle ha stor effekt på utsläppskurvan globalt – om alla människor i högutsläpparländer gjorde förändringarna nu, genast. Men beteendeförändring på individnivå leder sällan till stora resultat.

Hög påverkan, långsiktig effekt: Organisera sig i en grupp som jobbar för att ändra de lagar som reglerar utvinningen av kol, olja och fossilgas. Organisera sig i ett långsiktigt arbete för att förändra det ekonomiska systemet så att de planetära gränserna, snarare än evig tillväxt, anger riktningen.

Min tolkning: allt som sker på individnivå är kortsiktigt

Jag tycker att det kan vara knepigt att veta var en aktivitet hör hemma. Men min tolkning är att allt som sker på individnivå är kortsiktigt. Om jag bestämmer mig för att aldrig mer flyga så är det ändå kortsiktigt, eftersom det bara gäller under just min livstid. Det beslutet kan å andra sidan vara en del i att vi som individer påverkar samhället att sluta flyga – genom värderingar eller lagar.

Boken nämner också något som kallas effektglappet. Det är lätt att man tänker att ”nu när jag har varit så duktig och sopsortera kan jag unna mig en flygresa på semestern”. Men då jämför man något som ger låg effekt med något som ger hög effekt.

Det verkar också tyvärr vara så att de saker vi som individer är beredda att ändra på är det som inte är så jobbigt, inte kräver så stora livsstilsförändringar och därför inte ger så stora effekter.

Jag tycker att påverkanspilen är ett riktigt smart verktyg, och jag försöker att ha det i bakgrunden för att göra bättre prioriteringar för klimatet. Och så rekommenderar jag boken Klimatspsykologi förstås.

Ta steg i rätt riktning hjälper min klimatångest

Har du stunder när klimatångesten/klimatsorgen/klimatilskan känns överhängande, ja nästan förlamande? Vad gör man då? Jag tycker att det fungerar att göra något som jag känner är ett steg i rätt riktning. I vardagen är det framför allt odlingen som fyller den funktionen för mig, men det kan även vara annat, som när jag sprider ett budskap i sociala medier som jag hoppas kan påverka någon annan att göra något bra för klimatet.

Och här måste jag infoga en brasklapp: det finns tyvärr en risk att när man gör något litet för klimatet, som att källsortera, så tror man att man har gjort sitt, trots att källsortering har på tok för liten effekt på klimatkrisen i det här läget. Det här kallas för Behavior Impact Gap, och jag vet att Klimatpsykologerna brukar prata om det.

Något som jag är övertygad om är ännu bättre mot klimatångesten är att göra något aktivt tillsammans med andra. Vi måste ju vara många för att kunna påverka samhället. Att odla tillsammans med andra. Att engagera sig i ett klimataktivistnätverk eller en miljöorganisation. Och så vidare. På den punkten är jag själv ingen förebild tyvärr, men kanske vill du berätta om något som du gör för klimatet tillsammans med andra, så att jag – och kanske någon annan – kan bli inspirerad?

Nästan semester

Jag vet inte vad jag ska skriva för att det här inte ska bli ytterligare ett jag-vill-verkligen-blogga-men-jag-hinner-inte-just-nu-inlägg. Men jag sliter vidare med självhushållningen och odlingen. Jag funderar mycket på vad jag behöver göra annorlunda nästa vinter och vår för att det inte ska vara så här slitigt nästa år också, för det är inte långsiktigt hållbart för mig att jobba så här mycket med odlingen. I alla fall inte om jag ska fortsätta göra annat också parallellt. Jag har skrivit en lista med saker som jag behöver göra annorlunda – kanske återkommer jag till det på bloggen.

Nu är i alla fall planen att jag ska ta semester. Från jobb-jobbet alltså, inte från självhushållningen. Men även den hoppas jag kunna dra ner på intensiteten i, för jag skulle behöva vila. Och jag skulle verkligen vilja läsa böcker och göra saker bara för att jag känner för det.

Om jag hinner klart idag så börjar semestern ikväll. Annars blir det några timmar vid datorn i morgon också. Min plan den närmaste tiden är att jobba på med odlingen i någon vecka till, så att jag får undan det värsta som står och stampar ute i trädgården. Efter det vill jag komma in i ett lugnare tempo. En tanke jag har tänkt är att ha en varannandagstillvaro, där jag varannan dag jobbar med att odla och självhushålla och varannan dag är ledig och kan läsa böcker, chilla eller göra någon utflykt. Vi får se. Jag vet inte hur det är att vara självhushållare på sommaren – förra året flyttade vi, så då var allt kaos.

Flytten ja – det är ett år sedan nu. Tänk att vi har bott här i ett år. Vilket intensivt år det har varit! Så knasigt – man flyttar väl inte ut på landet för att stressa ihjäl sig ;-) Nej, ett lugnare liv än så här vill jag få till framöver.

Och blogga mer vill jag göra också. Jag får se hur det känns när jag har kommit ner i varv lite senare under sommaren. Om jag har lust att blogga då. Eller om bloggen får vila till efter semestern. Den som lever får se. Hoppas att du har lust att titta in här igen efter sommaren, för senast då blir det fler inlägg.

Ha det skönt och somrigt så länge! :-)

Drömmen om mer frihet

Idag har jag en fundering som handlar om frihet:

Jag har ju skapat mycket frihet i mitt liv. Då tänker jag till exempel på att jag frilansar och har kontoret hemma. Jag behöver nästan aldrig använda väckarklocka utan kan kliva upp när jag vaknar av mig själv. Och så vidare.

Jag är glad och tacksam över att jag har möjligheten att leva det här livet. Samtidigt nöjer jag mig inte alls här. Jag vill skapa passiva inkomster så att jag inte är beroende av att byta min tid mot pengar. Jag vill ha mer frihet, helt enkelt.

I hela mitt vuxna liv har jag bott i hyreslägenhet, och då såg jag aldrig något alternativ till att ha en fast boendekostnad. Betala hyra var bara något jag gjorde varje månad och så skulle det alltid vara. Nu har vi köpt hus. Mina boendekostnader är just nu ungefär samma som tidigare, men nu ser jag plötsligt en utvecklingspotential: om vi betalar av huslånet så är vi nästan fria från boendekostnader. Även om det inte är realistiskt att vi plötsligt skulle kunna betala av hela huslånet så har jag börjat drömma om det. För åtminstone i teorin är det ju möjligt att jobba ihop pengarna till att betala av lånet. Då skulle vi nästan inte ha några boendekostnader (driftskostnader som avloppsservice och sophämtning skulle finnas kvar). Lite odling och självhushållning på det så blir det nästan gratis att leva. Vilken frihet!

Är det så att om man väl har börjat nosa på friheten så vill man alltid ha mer? Vad drömmer du om för frihet?

Nu ska jag jobba vidare. Och drömma vidare :-)

Var inte rädd för omställningen

Många är mer rädda för en omställning än för en klimatkatastrof.

Citatet kommer från Hannes Anagrius i avsnitt 8 av podcasten Tillväxtparadigmet.

Är det detta som gör att det är så svårt att göra den omställning som vi behöver för att kunna fortsätta leva på den här planeten? Att det är lätt att föreställa sig att livet skulle bli sämre om jag använder mindre fossila bränslen? Och svårt att föreställa sig vilka konsekvenser det får för mig om jag fortsätter att använda fossila bränslen som idag?

Grejen är att den här omställningen är ju inte läskig. Det kan vara en lång process, men det är bara att börja i någon ände och ta ett steg i taget. Själv har jag mååånga steg kvar, men jag är på väg. Och jag tycker snarare att det är roligt, och framför allt tycker jag att det är det mest meningsfulla jag kan ägna mig åt just nu.

Klimatkatastrofen däremot, den är läskig så att det räcker och blir över. Och det är den vi är på väg rakt in i, om vi inte klarar av att göra omställningen. Så hur kan vi förstå att det inte är omställningen vi ska vara rädda för? Och hur kan vi hjälpa andra att förstå det?

Människan hör hit

Jag hittade ett citat som jag antecknade när jag lyssnade på P3 Dystopia i somras, närmare bestämt avsnittet som heter Det sjätte massutdöendet.

Citatet kommer från Lisen Schultz på Stockholm Resilience Centre. Liten reservation för att jag kan ha missat något ord, eftersom jag har skrivit ner något jag har lyssnat på, och inte klippt ut något jag har läst.

”Det finns en idé om att det bästa vi kan göra är att minska vårt ekologiska fotavtryck så mycket som möjligt, och drar man ut det till sin spets så är det bästa man kan göra egentligen att dö, att människan på något sätt är ett främmande element här, och det bästa för planeten skulle vara om vi inte fanns. Jag möter ofta den frågan. Och det är samma feltänk som har tagit oss hit där vi är nu, nämligen någon sorts idé om att vi är skilda från naturen, att vi inte hör hit, och så är det inte. Vi är en del av biosfären; vi hör hit. Och det är helt okej att vi äter och dricker och andas och förflyttar oss och umgås och lever fulla liv här. Men det vi måste göra är att göra det på ett sätt som sker i samspel med den här biosfären som vi är en del av. ”

Jag har så klart galet dåligt samvete över mitt klimatavtryck, och det är lätt att tänka i de här banorna – att jag inte ens borde få existera typ. Men samtidigt vet jag ju att det går att leva inom ramarna för planetens gränser. Jag följer människor i sociala medier som lyckas med det, och då borde det inte vara omöjligt för mig heller. Och inte för oss människor som kollektiv. Men oj, vad långt vi har kvar. Och oj, vad bråttom det är :-/

Hur mycket av utsläppen handlar om självbild?

Ibland funderar jag på hur mycket av vår livsstil – och därmed våra utsläpp av växthusgaser – som handlar om att upprätthålla en image, en självbild, något slags anseende. När jag pratar om vi och vår livsstil så menar jag många av oss som lever ett privilegierat medelklassliv i västvärlden. Om du redan har växlat ner och börjat leva på mindre – eller kanske aldrig har växlat upp – så handlar det här inlägget inte om dig.

Människor kopplar ihop mig med La Gomera

För att förklara vad jag menar tar jag mig själv som exempel. De senaste åtta vintrarna har jag under delar av vintern varit på kanarieön La Gomera. Det här vet du redan om du följer mig. Under de här åtta åren har La Gomera nog varit den grej som (ytliga) bekanta tänker på först när de tänker på mig. Fast de kommer inte ihåg var ön heter eller var den ligger – men det hör inte hit ;-) Min omgivning (ja, inte den närmaste kretsen förstås, men längre ut i periferin) kopplar främst ihop mig med att jag brukar tillbringa delar av vintern på varmare breddgrader.

Man kan säga att den här vintervistelsen blev ett signum för mig. Jag fick beundran och uppmuntran och positivt nyfikna frågor och kommentarer om att jag kan vara borta så länge, att jag har ett jobb som jag bara kan ta med mig hur som helst. Många sa att de också vill kunna göra så, och om det inte vore för jobbet, chefen, barnen, partnern, de gamla föräldrarna och så vidare så skulle de också.

Vintervistelsen blev symbol för mitt fria liv

I många sammanhang är det en fördel att göra något så att man sticker ut och människor kommer ihåg en. Det gäller om du jobbar medvetet med ditt personliga varumärke, kanske för att du är frilansare, företagare, influencer, artist eller något annat som gör att du behöver marknadsföra dig. Men även som privatperson har du ett personligt varumärke, vare sig du är medveten om det eller inte. Och vare sig du vill det eller inte. (Se där, lite självhjälpssnack, det tar jag inget extra för ;-) )

För mig personligen är frihet en av mina viktigaste värderingar, och det som är viktigt pratar man ju gärna med andra om. Att ha möjlighet att ta med mig jobbet vart jag vill var en viktig del av den friheten. Det var inte för att bygga personligt varumärke som jag jobbade från La Gomera på vintern, men det skedde ändå, och jag antar att man kan säga att det höjde min status i mångas ögon. Och utan att jag var medveten om det så bidrog den statusgrejen till att det kändes så bra att åka iväg – precis som de flesta människor går jag igång på att få bekräftelse.

Och det är dit jag vill komma, till det här med status. Men först vill jag bara förtydliga att jag inte är (eller känner mig) mindre värd eller har ett sämre liv eller är mindre fri nu när jag inte längre flyttar kontoret till varmare breddgrader på vintern. Det ser bara inte lika flashigt ut utifrån.

Klimatutsläpp som statushöjare

Jag tror att många av oss – medvetet eller omedvetet – gör saker som orsakar stora klimatutsläpp för att det höjer vår status. Det har varit status att ha råd att flyga långt bort ofta, att ha en stor bil, att ha dyra kläder och den senaste elektroniken och ständigt renovera sin bostad. Jag hoppas verkligen att vi är på väg bort från det nu.

Min poäng är att det kan vara svårt att ta sig ur den klimatförstörande livsstilen, inte bara för att den är rolig, bekväm och tidsbesparande, utan också för att man har byggt upp sin självbild kring den. Vem är jag om jag inte är den där fria personen som bara kan dra iväg till palmerna lite som jag vill?

Vem är du utan din bil? Vem är du om du inte köper nya kläder? Vem är du om du inte går på restaurang och äter kött som du inte vet var i världen det kommer från? Vem är du om du inte ständigt har ett pågående renoveringsprojekt hemma? Vem är du om du inte köper några nyproducerade möbler? Eller vilka frågor du nu behöver ställa dig för att sätta fingret på de områden där du orsakar stora klimatavtryck.

Möt dig själv

Jag tror nämligen att det här är en stor del av problemet. Omställningen till ett klimatsmartare liv kan betyda att du måste möta dig själv. Den du egentligen är. Under alla påklistrade lager. Och det är inte alla som är bekväma med det.

Kanske är du van vid att jobba med dig själv på det sättet; då är det bara att skala av ett lager till och fortsätta arbetet. Kanske är du nybörjare på det; då kan det vara jobbigt under en period. Men med tanke på att den mänskliga civilisationen verkar vara på väg att gå under om vi inte ställer om till en livsstil med mindre utsläpp så tänker jag att det är värt det. Vad tänker du?

Nyckeln till omställning till klimatsmart liv

I förra veckan berättade jag här på bloggen och i sociala medier att jag inte kommer att åka till La Gomera eftersom jag inte tycker att det är rimligt att jag flyger trots den rådande klimatkrisen. Jag fick massor av pepp men också lite mothugg från personer som ungefär tycker att det inte spelar någon roll vad den enskilda individen gör. Det håller jag verkligen inte med om. Men det är inte det som det här blogginlägget ska handla om.

Det som jag i stället reagerade på var det här, som är ett citat ur en kommentar som jag fick på Facebook:

”Att du vill späka dig själv och minska din egen lycka (?) under resten av ditt liv för att påverka klimatet på ett obefintligt sätt, är helt enkelt varken proportionerligt eller sunt.”

Taget ur sitt sammanhang låter det här citatet kanske rått, men det var en del av en argumentation som framfördes på ett trevligt sätt. Jag är glad att jag fick den här kommentaren, för påståendet om att min lycka kommer att minska (med ett frågetecken efteråt visserligen) fick mig att reagera och fundera.

Hur kan vi leva lika bra med mindre utsläpp?

Jag har inga som helst planer på att bli mindre lycklig för att jag inte flyger! Och det slog mig att det är det som är hela grejen. Jag tror att nyckeln till att kunna ställa om till ett liv med mindre eller inga fossila bränslen är att komma på hur vi kan leva lika bra och lyckliga liv efter omställningen som vi gjorde innan. Det här behöver vi göra på alla områden där vi orsakar stora utsläpp av växthusgaser. Det är alltså inte alls så att vi ska leva sämre liv framöver; vi ska bara leva annorlunda. (Nej, jag är inte först med att tänka det här. Jag har läst och hört det förut, men det har inte gått in. Nu gick det in.)

Fem B för att orsaka mindre utsläpp

För att peka på vad vi som enskilda individer kan göra för att leva mer klimatsmart brukar man prata om de fem b:na

  • bilen (alla transporter alltså)
  • biffen
  • bostaden
  • butiken
  • börsen.

Frågor för att leva både lyckligt och klimatsmart

Utifrån de här b:na tänker jag att man som individ kan ställa frågor för att komma på hur man kan leva ett lyckligt klimatsmart liv. De här frågorna kan se olika ut från person till person, beroende på hur ens liv ser ut; en del har redan ställt om på vissa av områdena och behöver inte alls jobba med dem. Här är några exempel på frågor:

  • Hur kan jag sluta flyga (eller flyga betydligt mindre) och leva ett lika bra liv som innan?
  • Hur kan jag vara utan bil (eller köra betydligt mindre) och leva ett lika bra liv som innan?
  • Hur kan jag sluta äta kött och leva ett lika bra liv som innan? (Den mest relevanta frågan för mig som inte äter kött skulle snarare vara: Hur kan jag sluta äta ost och leva ett lika bra liv som innan?)
  • Hur kan jag ha en mindre bostad (eller en bostad som orsakar mindre utsläpp) och leva ett lika bra liv som innan?
  • Hur kan jag konsumera mindre – kanske bara det allra nödvändigaste – och leva ett lika bra liv som innan?
  • Hur kan jag låta bli att investera i fossila bränslen (eller kanske Hur kan jag placera mina pengar i hållbara investeringar) utan att förlora pengar?

Svaren på frågorna är också olika från person till person. För mig som har supersvårt för kylan och mörkret under den svenska vintern hjälper det liksom inte att få höra hur mysigt det är att semestra i Sverige med tåg. Ja visst, det är superfint – på sommaren! Då skulle jag heller aldrig få för mig att flyga någonstans. Men vad hjälper det mig i januari? Därför tror jag att det är viktigt att var och en hittar sina egna svar.

Jag delar gärna med mig av några av mina svar på de här frågorna, särskilt flygfrågan, eftersom det är den som är aktuell för mig just nu – jag behöver se till att ha ett lika bra liv den här vintern som om jag hade åkt till La Gomera. Låt mig få återkomma till det i ett annat inlägg.

Hur kan man få fler att känna – på riktigt – att det går att leva ett lika bra liv med mindre klimatavtryck? Hur kan man hjälpa var och en att hitta sitt eller sina sätt att göra det? Det skulle jag vilja veta nu.