Det här är påverkanspilen. Bilden kommer från boken klimatpsykologi. Påverkanspilen är ett verktyg som visar hur stor och hur långsiktig effekt en aktivitet har för klimatet. Jag tycker att det är ett bra verktyg för att inse var man ska lägga krutet. Det man vill är förstås att göra saker som ger hög effekt på lång sikt.
Några exempel ur boken på olika effekter:
Låg påverkan, kortsiktig effekt: byta till LED-lampor, sopsortera, sprida information om miljöproblem. Det här förändrar inte strukturen, utan samhället tuffar på. Ingen skillnad på utsläppskurvorna eller ekosystemet. Det är inte fel. Det kan leda till större förändringar på sikt, men det är inte med hjälp av de här aktiviteterna som vi kommer att klara klimatkrisen.
Låg påverkan, långsiktig effekt: EU:s förbud mot sugrör i plast. När det finns en lag behöver man inte om och om igen låta bli att köpa sugrören. Därför blir det långsiktigt. Men inte nämnvärt stor effekt på ekosystemet.
Hög påverkan, kortsiktig effekt: livsstilsval som har stor påverkan på privata koldioxidutsläpp: odla maten själv, gå över till växtbaserad och lokalproducerad kost, avstå från att flyga, byta till förnyelsebar energiförsörjning. Stor påverkan på en enskild individs totala klimatavtryck, och det skulle ha stor effekt på utsläppskurvan globalt – om alla människor i högutsläpparländer gjorde förändringarna nu, genast. Men beteendeförändring på individnivå leder sällan till stora resultat.
Hög påverkan, långsiktig effekt: Organisera sig i en grupp som jobbar för att ändra de lagar som reglerar utvinningen av kol, olja och fossilgas. Organisera sig i ett långsiktigt arbete för att förändra det ekonomiska systemet så att de planetära gränserna, snarare än evig tillväxt, anger riktningen.
Min tolkning: allt som sker på individnivå är kortsiktigt
Jag tycker att det kan vara knepigt att veta var en aktivitet hör hemma. Men min tolkning är att allt som sker på individnivå är kortsiktigt. Om jag bestämmer mig för att aldrig mer flyga så är det ändå kortsiktigt, eftersom det bara gäller under just min livstid. Det beslutet kan å andra sidan vara en del i att vi som individer påverkar samhället att sluta flyga – genom värderingar eller lagar.
Boken nämner också något som kallas effektglappet. Det är lätt att man tänker att ”nu när jag har varit så duktig och sopsortera kan jag unna mig en flygresa på semestern”. Men då jämför man något som ger låg effekt med något som ger hög effekt.
Det verkar också tyvärr vara så att de saker vi som individer är beredda att ändra på är det som inte är så jobbigt, inte kräver så stora livsstilsförändringar och därför inte ger så stora effekter.
Jag tycker att påverkanspilen är ett riktigt smart verktyg, och jag försöker att ha det i bakgrunden för att göra bättre prioriteringar för klimatet. Och så rekommenderar jag boken Klimatspsykologi förstås.
Mitt klimatavtryck för 2020 blev 4,8 ton. Så stort är mitt utsläpp av växthusgaser på ett år enligt klimatkalkylatorn Svalna (nope, ingen spons). Svalna räknar ut klimatavtrycket genom att man kopplar ihop sitt bankkonto med tjänsten. Min känsla är att jag får en betydligt mer trovärdig siffra på det sättet än när jag använder någon av de andra tjänsterna. Särskilt som Svalna även ger möjligheten att gå igenom alla utlägg och kategorisera om dem så att det blir rätt (så att de inte kategoriserar en överföring till Avanza som ett restaurangbesök ;-) När jag använde några av de andra klimatkalkylatorerna fick jag höfta rätt mycket, till exempel hitta på att jag har köpt lite vitvaror och grejer som kanske skulle kunna motsvara ett tunnelväxthus, ett bunt trädgårdsredskap, växtbelysning och en massa krukor :-D
Mina 4,8 ton är ingen siffra att skryta med, men jag är på väg. Okej? :-) En genomsnittsperson i Sverige släpper ut runt 10 ton. Vi behöver komma ner till 1 ton per person (1–2 ton beroende på vem du frågar.)
Svalna tar inte hänsyn till vilka av utsläppen som ska delas med den andra personen som bor i mitt hushåll. Och vilka utsläpp som den andra personen i mitt hushåll har betalat och som därför inte syns på mitt bankkonto, men som till hälften är mina. Till exempel är det jag som handlar i princip all mat som vi köper. Jag har åkt bil några gånger under året, vilket inte syns på mitt bankkonto eftersom det inte är min bil. Enligt den uträkning som jag har gjort separat var mina utsläpp 75 kg för biltransporter under 2020. En gissning är att min verkliga avtryck för 2020 ändå hamnar aningen lägre än 4,8.
Har mina utsläpp minskat jämfört med året innan?
Jag kan inte riktigt jämföra med min uträkning för 2019. På Svalna hamnade jag runt 8 ton då, men då gick jag inte igenom mina transaktioner ordentligt och såg till att de blev rätt. Hos Deedster, som var den räknare jag fastnade för förra året, blev mitt utsläpp 6,6 för 2019.
Kommer mina utsläpp att minska i år?
Vart är jag på väg då? Jag hoppas konsumera betydligt mindre under 2021 än 2020, eftersom jag i början av 2020 köpte en massa saker för att komma igång med odlingen. Reskontot blir antagligen lite högre om vi kommer ut ur pandemin någon gång. Då blir det fler tåg- och bussresor, för att åka till Stockholm framför allt. Antagligen gör jag även en eller flera semesterresor på sommaren, kanske till och med en utsläpps-extravagant bilresa med maken. Eller så är jag bara hemma och odlar. Vem vet.
Det är dags att sammanfatta 2020. Ett mycket speciellt år för de flesta av oss. Jag är så tacksam att jag det här coronaåret har fått vara frisk, att ingen av mina nära har drabbats hårt och även att mitt liv inte har påverkats alltför mycket.
Jag har inte mått mentalt dåligt av pandemin heller. Att vara hemma i corontän är ganska likt det liv jag hade före pandemin. Den stora skillnaden är att jag inte åker till Stockholm, vilket jag tidigare gjorde en gång varannan vecka för att sjunga. Då passade jag samtidigt på att träffa någon vän och mina föräldrar, insupa storstadsmiljön, göra något ärende, kanske gå på bio och lite sånt där man kan göra i en stad.
När året började var jag lite bekymrad över att jag hade bokat in för många turer till Stockholm under våren – jag hade några fler ärenden dit än bara de vanliga resorna varannan vecka. Jag som mest bara ville vara hemma! Hmm … man ska vara försiktig med vad man önskar sig. :-D
Vad tar jag med mig från pandemin?
Det finns mycket att dra lärdom av och fundera över i samband med en kris. Pandemin är inte över, så det är egentligen för tidigt för att dra slutsatser. Men här följer i alla fall några saker som jag tar med mig från pandemin:
Mina tankar om att leva mer lokalt och nerväxlat har passat bra in i krisen: jobba hemifrån, klara mig på på lite pengar, odla en stor del av min egen mat, dra ner på konsumtionen och så vidare. Det ger mig en viss trygghet och hopp om att mitt liv kommer att fungera även i kommande kriser. (Jo, jag har lång väg kvar i klimatomställningen, och ja, klimatkrisen kommer att vara mycket värre än den här pandemin.)
Ekonomiskt vill jag gärna sprida mina risker genom att ha olika intäktskällor. Det känns som rätt tänk även i en pandemi. Efterfrågan på konsultuppdrag fick en rejäl dipp hos mig i våras. Men faktiskt hade jag en dipp även i sålda onlinekurser under en period – det var nog lite för mycket krisläge för att någon skulle prioritera att gå en onlinekurs i att Skriva tydliga texter. Då är det tur att odlingen inte påverkades av pandemin. Jag har inga inkomster från den, men den ger minskade utgifter på matkontot.
En del av min livsstil som däremot fungerar sämre i en pandemi är att leva utan bil på landet. För att förtydliga så lever jag inte helt utan möjligheten att åka bil. Jag kör inte själv, men maken har (fossil)bil, så om det är något specifikt jag behöver skjuts till så kan jag be honom om det. Min inställning är dock att bilåkning är undantagsfall, för att undvika utsläpp av växthusgaser så långt som möjligt. Till vardags gäller buss och tåg. Eller cykel och gå till fots om det är korta sträckor nära byn här i Ärla. Under pandemin har jag inte åkt kollektivt en enda gång. Å andra sidan har jag inte heller åkt bil särskilt mycket mer än vanligt, utan helt enkelt stannat hemma mer. Så då kanske kan man se det som att det här sättet att leva faktiskt fungerar – de aktiviteter som jag normalt åker kollektivt till är uppenbarligen inget som jag måste göra, eftersom det tydligen är möjligt att avstå under pandemin. Redan före pandemin handlade jag det mesta på nätet, inklusive mat (och ja, att handla på nätet leder förstås till utsläpp på samma sätt som att ta bilen till en butik och handla, även om det kan finnas en vinst i form av samtransport).
Jag gillar verkligen att så mycket har skett digitalt! Jag har varit på föreläsningar, webbinarier och kurser som aldrig förr det här året. Och även några digitala boksläpp och mingel. Och det trots att jag har flyttat från storstaden och bor i skogen där inget händer ;-) Även den mysiga sånggruppen som jag sjunger med varannan vecka har jag kunnat ”träffa” digitalt. Det är inte lika bra som att mötas fysiskt, men ett värdefullt alternativ i pandemitider. Jag hoppas att det digitala utbudet kommer att vara stort även i framtiden, för oj, vad det passar bra in i mitt liv!
Jag odlade nästan alla våra grönsaker halva året
Min odling och självhushållning har jag pratat mycket om, både här på bloggen och i mina andra kanaler, så jag försöka fatta mig kort här. Följ mig gärna på Instagram för mer odlingsprat. Jag jobbade i alla fall som en tok med att odla, och jag är mycket stolt över allt jag åstadkom. Vi var i princip självförsörjande på grönsaker från någon gång i juli och fram till jul (lök och potatis började vi köpa tidigare än så). Jag skördar fortfarande, i januari, rotsaker, gröna blad och purjolök, och vi kommer att kunna äta bland annat pumpa, squash och vintertomater ett bra tag till.
Ett mål är minska våra matkostnader med hälften jämfört med en nivå där vi har varit tidigare (som var en hög nivå; vi har lagt mycket pengar på mat – det är och ska vara dyrt med ekologisk mat av hög kvalitet). Under andra halvåret 2020 minskade vi matkostnaderna med ungefär 40 procent. En bra bit på väg alltså. Hörde jag ett ”Superbra jobbat, Jenny!”? ;-D Än så länge ligger vi dock på minus ändå, eftersom vi hade stora utgifter när jag började odla – bland annat köpte vi ett tunnelväxthus i somras. I det här inlägget där jag sammanfattar sommaren 2020 har jag skrivit mer om odlingen om du är nyfiken.
Förutom det praktiska arbetet med odlingen har jag jobbat hårt på att lära mig mer om odling. Jag har gått två kurser, en om självhushållning och en om skogsträdgård. Jag har läst böcker, kollat Youtube, lyssnat på odlingspoddar och så vidare.
Stor fördel att vara introvert i en pandemi
Många gånger i år har jag tänkt på vilken tur jag har som är introvert. Vilken fördel det är i en pandemi! Jag kan inte ens tänka mig hur jobbigt det måste vara att inte träffa någon för den som får sin energi från andra människor. Å andra sidan hade jag kanske lagt upp pandemi-livet på ett annat sätt om jag hade varit extrovert. Nu har jag mest varit hemma och knappt träffat någon. Jag saknar att hänga med folk, men det är inte en saknad jag mår dåligt av.
Jag vill bli bättre på att vila
Innan vi flyttade till hus var en av mina superkrafter att jag var så bra på att ta långa sommarsemestrar. Jag såg det som en investering i min hälsa och en viktig del i att orka hålla energin uppe resten av året. I självhushållningslivet fungerar det inte alls att vara ledig på sommaren – det är ju då det är mest att göra.
Det betyder att jag behöver få till vila på andra sätt. Jag avslutade det här året med en tvåveckorssemester, alias läslov, och det var verkligen guld! Det vill jag ha en repris på nästa år. Jag skulle också behöva ha flera andra ledigheter under året. Kanske ett sportlov och ett höstlov, och dessutom flera kortare pauser under sommaren.
Jag tog flera steg mot minskad konsumtion
Jag jobbar på att växla ner och leva på mindre, både för klimatet skull och för den ökade frihet det ger mig att kunna leva på lite pengar. Under perioden när vi precis hade flyttat och jag slet med att få igång odlingen konsumerade jag snarare mer än vanligt, men jag visste att det var en begränsad period. Nu är den perioden över, och under hösten tog jag två steg till mot en minskad konsumtion:
Jag gjorde en budget för första gången i mitt liv. Det är så kul! Jag gillar att ha en summa att förhålla mig till, som jag varje månad ska försöka hålla mig under. Det har gått bra hittills.
Jag provade att ha köpstopp. Jag började den 26 augusti, så jag har haft köpstopp i drygt fyra månader nu, men jag känner fortfarande inte att det riktigt är min grej. Mest handlar det nog om att det känns konstigt att kalla det för köpstopp när jag ändå får köpa saker som jag själv bestämmer. Jag tror att min melodi framöver snarare blir att fortsätta konsumera så lite som möjligt men inte tänka på det som köpstopp, utan är det något jag behöver så köper jag det. (Och då menar jag inte ”behöver” och definitivt inte villhöver. Utan behöver. Även om det är en definitionsfråga och en vanesak vad man anser sig behöva.)
Klimatkrisen då?
Om jag skrollar tillbaka i bloggen till början av det här året så tolkar jag det som att rädslan för klimatkrisen var mer närvarande i mitt liv då. Kanske beror det på att coronakrisen har överskuggat klimatkrisen under året. Kanske beror det på att jag har haft så mycket fokus på odlingen och att det hjälper mig att hantera klimatoron, för då känns det som om jag är på väg i rätt riktning.
Men visst är jag i högsta grad medveten om klimatkrisen! Jag tror och hoppas att pandemin har hjälpt många att upptäcka glädjen i det enkla och lokala livet. Jag tror och hoppas att vi är många som kan och vill ha ett meningsfullt liv som inte inkluderar flygresor, onödiga transporter eller onödig shopping.
Minska mina matkostnader med hälften. Det är jag alltså på god väg med. Målet är att på sikt göra det under hela året. Att jag minskade dem med 40 procent under den halva av det här året som jag hade chans att skörda något känns inte dumt alls!
Odling: få igång massor av fleråriga ätliga växter. Här satte jag inte upp något mätbart mål, men jo då, jag har en del flerårigt på gång. Jag önskar verkligen att jag hade kommit längre med det, men jag får acceptera att det tar tid.
Få till mer passiva inkomster. Jag var medvetet luddig och omätbar här förra året för att jag inte visste hur mycket tid jag skulle ägna åt det. Men jo, jag tror att mina passiva inkomster var högre 2020 än 2021.
”Fortsätta att njuta av att vi har hus och allt som är bra med det …” Det har jag gjort. Jag har odlat, ätit på terrassen på sommaren, badat bastu och suttit framför brasan inomhus på hösten och vintern. Men det finns definitivt förbättringspotential på det här området. Det har varit för mycket jobb och för lite vila under året.
Mina mål och intentioner för 2021
Jag börjar med några intentioner:
Jag vilar. Vila är mitt ord för 2021.
Jag lever ett fritt liv.
Några saker som jag längtar efter:
Jag vill vara vid vatten.
Jag vill träffa människor fysiskt oftare än 2020.
Jag vill vara i en (stor)stad då och då.
Och så några mål:
Jag lanserar onlinekursen Den snälla företagaren våren 2021. För tio år sedan kom min bok Den snälla företagaren ut. Nu ska den bli en onlinekurs. Det är min viktigaste arbetsuppgift de närmaste månaderna.
Jag minskar mina matkostnader med hälften (inte från nu, utan jämfört med ett utgångsvärde som jag har sedan tidigare).
Jag odlar och samlar så att mitt hushåll blir i princip självförsörjande på grönsaker och på sikt även frukt och bär. (Jag måste inte uppnå det 2021, men jag är på väg åt det hållet.)
Jag provar att vara ledig var tredje dag under perioder på sommaren när jag är hemma och har tagit ledigt från allt jobb utom odlingen. (Sommaren 2020 försökte jag vara ledig varannan dag. Det fungerade inte; jag hade för mycket att göra. Nu tänker jag: dag 1: vara ute och jobba med odlingen, dag 2: skörda och ta hand om skörden, dag 3: ledig. Det är värt ett försök.)
Jag mediterar ett långpass sex gånger under året. Folk som tränar löpning brukar göra långpass ibland. Jag gör det med meditation. Mina långpass är tre timmar. Det ger något helt annat än den dagliga halvtimmesmeditationen, men jag har ack så svårt att prioritera det, särskilt under sommarhalvåret. Förra året var min plan att göra långpass en gång i månaden. Jag fick till det fyra gånger. Nu tänker jag att sex gånger är en lagom ambitionsnivå.
Jag läser i snitt en bok i veckan. Det klarade jag med nöd och näppe 2020, med hjälp av att jag hade läslov i slutet och då läste åtta böcker på tio dagar. Det är svårt att få till ordentligt med lästid i självhushållningslivet. Det är trist att göra det till en prestationsgrej att läsa böcker, men det får vara värt det, för jag vill verkligen läsa; jag gillar det så mycket. Så mot bättre vetande har jag gett mig själv samma utmaning på Goodreads som jag brukar: jag ska läsa 52 böcker i år.
Jag hittar sätt att odla som är mer effektivt och hållbart för mig personligen, så att jag inte sliter ut mig utan orkar fortsätta odla och självhushålla.
Puh, vad långt det här blev – det är svårt att sammanfatta ett helt år i ett enda blogginlägg. Stort, stort tack till dig som har läst ända hit!
Vilket annorlunda år det här har varit, med karantän och fysiskt avstånd och inga resor. Och ändå inte så annorlunda för mig, utan bara en fortsättning på den väg som jag redan befann mig på före pandemin.
För tio eller femton år sedan hade jag tyckt att det här livet i corontän var en total katastrof, särskilt med de restriktioner som gäller nu. Inte gå till gymmet? Inte träna karate? Inte få sjunga, dansa, yoga i grupp? Kanske till och med undvika att gå på restaurang eller fik?
Jobba hemma har jag ju gjort i många år, även om jag ibland har haft en period där jag även har suttit hos en kund och jobbat med kolleger. Men allt det där jag gjorde på fritiden. Det var så otroligt viktigt för mig att få göra det, särskilt att få träna; jag var helt besatt av att träna. (Ja, jag är alltid besatt av något. Nu är jag besatt av att odla i stället.)
Innan vi flyttade ut på landet bodde vi dessutom på nionde våningen i ett hus med över 60 lägenheter. Sex lägenheter på varje våning. Jag kan bara tänka mig hur svårt det är att hålla avstånd när man bor så.
Så vart vill jag komma med det här? Kanske bara till den tacksamhet jag känner över att jag redan före pandemin hade ställt om mitt liv till något som är ganska nära pandemilivet.
Har du stunder när klimatångesten/klimatsorgen/klimatilskan känns överhängande, ja nästan förlamande? Vad gör man då? Jag tycker att det fungerar att göra något som jag känner är ett steg i rätt riktning. I vardagen är det framför allt odlingen som fyller den funktionen för mig, men det kan även vara annat, som när jag sprider ett budskap i sociala medier som jag hoppas kan påverka någon annan att göra något bra för klimatet.
Och här måste jag infoga en brasklapp: det finns tyvärr en risk att när man gör något litet för klimatet, som att källsortera, så tror man att man har gjort sitt, trots att källsortering har på tok för liten effekt på klimatkrisen i det här läget. Det här kallas för Behavior Impact Gap, och jag vet att Klimatpsykologerna brukar prata om det.
Något som jag är övertygad om är ännu bättre mot klimatångesten är att göra något aktivt tillsammans med andra. Vi måste ju vara många för att kunna påverka samhället. Att odla tillsammans med andra. Att engagera sig i ett klimataktivistnätverk eller en miljöorganisation. Och så vidare. På den punkten är jag själv ingen förebild tyvärr, men kanske vill du berätta om något som du gör för klimatet tillsammans med andra, så att jag – och kanske någon annan – kan bli inspirerad?
Jag har tänkt på att när jag har rätt förväntningar på vad jag ska hinna under en dag (eller valfri annan tidsperiod) så mår jag som bäst. Men ofta tror jag att jag ska hinna med så himla mycket, och när jag sedan har hälften kvar när dagen är slut så blir jag galet frustrerad, och så går det ut över nästa dags planering, vilket gör att jag är stressad nästa dag. Om jag inte snart kommer till en lucka som jag kan använda för att jobba ikapp eller planera om, så fortsätter stressen att byggas på dag för dag.
Jag behöver alltså bli bättre på att göra en realistisk planering, på att gå in med rätt förväntningar redan på planeringsstadiet. Varje gång jag planerar min tid (vilket jag gör typ hela tiden) ska jag tänka: Jag hinner mindre än jag tror. Jag hinner kanske bara en sak under det här arbetspasset, vilken sak ska jag göra då? Trots att jag nu vet det här så går jag in med fel förväntningar hur ofta som helst. Det där med att omvandla den teoretiska insikten till praktik är tydligen svårt.
Ett exempel på när jag hade fel förväntningar
Ett exempel på när jag hade fel förväntningar var i somras, när jag hade semester från sitta-framför-datorn-jobbet. Jag bestämde mig för att jobba med odlingen varannan dag och vara ledig varannan dag. Men det fungerade inte, eftersom jag hade för mycket att göra med odlingen. Det slutade med att jag varannan dag var ute och jobbade i trädgården och varannan dag först skördade och sedan stod i köket och tog hand om skörden.
Det kan ju låta som ett ganska trevligt liv, men jag blev frustrerad eftersom jag hade fel förväntningar. Den där dagen när jag var ute och jobbade så var jag nöjd med det. Jag jobbade på och såg fram emot nästa dag, när jag skulle ta det lugnt och få läsa den där högen med böcker som låg och väntade. Men så kom den ”lediga” dagen, och då märkte jag att jag inte alls hade tid att vara ledig. Jag jobbade på men var frustrerad och olycklig över det och sneglade längtansfullt på bokhögen hela dagen. Så höll jag på ett tag, tills jag insåg att det inte fanns tid att vara ledig varannan dag. Jag behövde planera om. I stället planerade jag in en ledig dag någon gång ibland, men inte varannan dag. Och dessutom gav jag mig själv en lässtund här och där, men inte en helt ledig dag. Och då gick allt mycket bättre. Jag var inte alls lika frustrerad, utan kände mig ganska nöjd med min odlingssommar, även om det var slitigt. Tricket är alltså att ha rätt förväntningar.
Och nu när jag läser det här så tänker jag längtansfullt att nästa sommar, då ska jag jobba med odlingen varannan dag och vara ledig varannan dag. Då kommer jag att ha effektiviserat mitt odlande så att det livet fungerar. Då kommer jag att hinna läsa en hel bokhög på sommaren.
Och det är ju här det går fel, gång på gång. Jag tror hela tiden att jag ska hinna mer, jobba snabbare, vara effektivare och så vidare. Men jag hinner alltid mindre än vad jag tror att jag ska hinna. När ska jag lära mig?
Med fel förväntningar som utgångspunkt är det lätt att känna sig överbelastad.
Jag vet inte vad jag ska skriva för att det här inte ska bli ytterligare ett jag-vill-verkligen-blogga-men-jag-hinner-inte-just-nu-inlägg. Men jag sliter vidare med självhushållningen och odlingen. Jag funderar mycket på vad jag behöver göra annorlunda nästa vinter och vår för att det inte ska vara så här slitigt nästa år också, för det är inte långsiktigt hållbart för mig att jobba så här mycket med odlingen. I alla fall inte om jag ska fortsätta göra annat också parallellt. Jag har skrivit en lista med saker som jag behöver göra annorlunda – kanske återkommer jag till det på bloggen.
Nu är i alla fall planen att jag ska ta semester. Från jobb-jobbet alltså, inte från självhushållningen. Men även den hoppas jag kunna dra ner på intensiteten i, för jag skulle behöva vila. Och jag skulle verkligen vilja läsa böcker och göra saker bara för att jag känner för det.
Om jag hinner klart idag så börjar semestern ikväll. Annars blir det några timmar vid datorn i morgon också. Min plan den närmaste tiden är att jobba på med odlingen i någon vecka till, så att jag får undan det värsta som står och stampar ute i trädgården. Efter det vill jag komma in i ett lugnare tempo. En tanke jag har tänkt är att ha en varannandagstillvaro, där jag varannan dag jobbar med att odla och självhushålla och varannan dag är ledig och kan läsa böcker, chilla eller göra någon utflykt. Vi får se. Jag vet inte hur det är att vara självhushållare på sommaren – förra året flyttade vi, så då var allt kaos.
Flytten ja – det är ett år sedan nu. Tänk att vi har bott här i ett år. Vilket intensivt år det har varit! Så knasigt – man flyttar väl inte ut på landet för att stressa ihjäl sig ;-) Nej, ett lugnare liv än så här vill jag få till framöver.
Och blogga mer vill jag göra också. Jag får se hur det känns när jag har kommit ner i varv lite senare under sommaren. Om jag har lust att blogga då. Eller om bloggen får vila till efter semestern. Den som lever får se. Hoppas att du har lust att titta in här igen efter sommaren, för senast då blir det fler inlägg.
Jag har ju skapat mycket frihet i mitt liv. Då tänker jag till exempel på att jag frilansar och har kontoret hemma. Jag behöver nästan aldrig använda väckarklocka utan kan kliva upp när jag vaknar av mig själv. Och så vidare.
Jag är glad och tacksam över att jag har möjligheten att leva det här livet. Samtidigt nöjer jag mig inte alls här. Jag vill skapa passiva inkomster så att jag inte är beroende av att byta min tid mot pengar. Jag vill ha mer frihet, helt enkelt.
I hela mitt vuxna liv har jag bott i hyreslägenhet, och då såg jag aldrig något alternativ till att ha en fast boendekostnad. Betala hyra var bara något jag gjorde varje månad och så skulle det alltid vara. Nu har vi köpt hus. Mina boendekostnader är just nu ungefär samma som tidigare, men nu ser jag plötsligt en utvecklingspotential: om vi betalar av huslånet så är vi nästan fria från boendekostnader. Även om det inte är realistiskt att vi plötsligt skulle kunna betala av hela huslånet så har jag börjat drömma om det. För åtminstone i teorin är det ju möjligt att jobba ihop pengarna till att betala av lånet. Då skulle vi nästan inte ha några boendekostnader (driftskostnader som avloppsservice och sophämtning skulle finnas kvar). Lite odling och självhushållning på det så blir det nästan gratis att leva. Vilken frihet!
Är det så att om man väl har börjat nosa på friheten så vill man alltid ha mer? Vad drömmer du om för frihet?
Många är mer rädda för en omställning än för en klimatkatastrof.
Citatet kommer från Hannes Anagrius i avsnitt 8 av podcasten Tillväxtparadigmet.
Är det detta som gör att det är så svårt att göra den omställning som vi behöver för att kunna fortsätta leva på den här planeten? Att det är lätt att föreställa sig att livet skulle bli sämre om jag använder mindre fossila bränslen? Och svårt att föreställa sig vilka konsekvenser det får för mig om jag fortsätter att använda fossila bränslen som idag?
Grejen är att den här omställningen är ju inte läskig. Det kan vara en lång process, men det är bara att börja i någon ände och ta ett steg i taget. Själv har jag mååånga steg kvar, men jag är på väg. Och jag tycker snarare att det är roligt, och framför allt tycker jag att det är det mest meningsfulla jag kan ägna mig åt just nu.
Klimatkatastrofen däremot, den är läskig så att det räcker och blir över. Och det är den vi är på väg rakt in i, om vi inte klarar av att göra omställningen. Så hur kan vi förstå att det inte är omställningen vi ska vara rädda för? Och hur kan vi hjälpa andra att förstå det?
Jag hittade ett citat som jag antecknade när jag lyssnade på P3 Dystopia i somras, närmare bestämt avsnittet som heter Det sjätte massutdöendet.
Citatet kommer från Lisen Schultz på Stockholm Resilience Centre. Liten reservation för att jag kan ha missat något ord, eftersom jag har skrivit ner något jag har lyssnat på, och inte klippt ut något jag har läst.
”Det finns en idé om att det bästa vi kan göra är att minska vårt ekologiska fotavtryck så mycket som möjligt, och drar man ut det till sin spets så är det bästa man kan göra egentligen att dö, att människan på något sätt är ett främmande element här, och det bästa för planeten skulle vara om vi inte fanns. Jag möter ofta den frågan. Och det är samma feltänk som har tagit oss hit där vi är nu, nämligen någon sorts idé om att vi är skilda från naturen, att vi inte hör hit, och så är det inte. Vi är en del av biosfären; vi hör hit. Och det är helt okej att vi äter och dricker och andas och förflyttar oss och umgås och lever fulla liv här. Men det vi måste göra är att göra det på ett sätt som sker i samspel med den här biosfären som vi är en del av. ”
Jag har så klart galet dåligt samvete över mitt klimatavtryck, och det är lätt att tänka i de här banorna – att jag inte ens borde få existera typ. Men samtidigt vet jag ju att det går att leva inom ramarna för planetens gränser. Jag följer människor i sociala medier som lyckas med det, och då borde det inte vara omöjligt för mig heller. Och inte för oss människor som kollektiv. Men oj, vad långt vi har kvar. Och oj, vad bråttom det är :-/
