Bloggen är inte död – den bara vilar lite

Jag inser att det ser ut som att jag har lagt ner bloggeriet. Men ha tålamod; jag kommer att fortsätta blogga. Den här hösten tar jag ett omtag med mitt företagande, bland annat genom att dra igång det jag kallar för Ett fritt liv. Och det är just det som kommer att vara ämnet på bloggen framöver.

Fyra byggstenar för ett fritt liv

Jag använder de här fyra byggstenarna för att skapa ett fritt liv:

  • odling och självhushållning
  • passiva inkomster
  • downshift – växla ner, leva enkelt och på mindre pengar
  • företagande.

Det här har jag bloggat om tidigare lite nu och då, men planen framöver är att bloggen ska fokusera helt på ett fritt liv i allmänhet och de fyra byggstenarna i synnerhet.

Jag började dock i en annan ände än bloggen, nämligen på Instagram. Där är jag igång för fullt och pratar om ett fritt liv – följ mig gärna där så länge! Jag vågar inte säga när jag kommer igång att blogga igen; det är några andra saker som står före på attgöralistan. Men jag hoppas att det blir snart, för jag gillar ju att blogga. Ha det fint så länge!

Kramar, frid och regnbågar! 🌈

//Jenny

Publicerat den
Kategoriserat som Företagande

Skapa en mastermind-grupp

Jag vill slå ett slag för att starta en mastermind-grupp. Jag har tänkt göra det i många år, men jag har aldrig prioriterat att ta tag i det. Men nu är jag med i ett medlemsprogram där vi har ett mastermind-tillfälle en gång i månaden, så nu får jag det här som en bonus. Det var tydligen det som behövdes för att det skulle bli av.

Medlemskapet heter för övrigt Digital Entreprenör, och de andra som är med är också soloföretagare (kanske någon som har någon anställd också; jag är osäker) som jobbar digitalt.

Om jag faktiskt hade startat en mastermind-grupp skulle jag ha letat upp kanske fyra andra kloka människor som ville träffas regelbundet och ge varandra återkoppling. Sedan kan ett mastermind-grupptillfälle gå till så här:

  1. Boka in ett möte, fysiskt eller digitalt, om man inte är för många så är en timme lagom. Om man är många kanske man ska dela upp gruppen i två separata möten, alternativt turas om så att hälften av deltagarna får ha med sig en fråga varje gång. Man blir som bekant trött av långa möten, så jag tror att det kan vara bra att hålla sig till en timme så att alla kan bidra med smarta saker även mot slutet.
  2. Räkna ut hur lång tid varje deltagare får (en timme och fem deltagare kan betyda tio minuter per person och några minuter för att inleda och avsluta mötet).
  3. Den första deltagaren presenterar sin fråga eller sitt problem (2 minuter).
  4. De andra deltagarna ställer klargörande frågor till personen med frågan (2 minuter).
  5. Personen med frågan stänger av sin mikrofon, om det är ett digitalt möte alltså, men även annars tar personen en tyst roll och låter de andra prata. Sedan är ordet fritt. De andra deltagarna kommer med input utifrån sina respektive perspektiv. Mitt tips är att personen med frågan antecknar det som sägs (5 minuter).
  6. Avslutningsvis får personen med frågan återkoppla och berätta vad hen tar med sig (1 minut).

Har du några andra tips om mastermind? Berätta gärna i en kommentar.

Publicerat den
Kategoriserat som Företagande

Jag har kört eget i 19 år – så här började det

Idag fyller mitt soloföretag Klartext 19 år. Visst är det häftigt? Jag har kört eget i 19 år!! I det här inlägget berättar jag hur det började.

Företaget där jag jobbade gick i konkurs

Vid millennieskiftet hade jag mitt första riktiga jobb, som skribent på ett it-företag. När jag skriver ”riktigt” menar jag att det var min heltidssysselsättning och att det var inom det område jag hade valt att utbilda mig till, inte ett extrajobb vid sidan av studierna.

Det där med it var mycket hett vid den här tiden, faktiskt så hett att det visade sig vara en bubbla. Den kallades millenniebubblan eller it-bubblan – eller kanske dotcombubblan. Oavsett vad vi kallade bubblan så sprack den. Många företag gick i konkurs, bland annat det där jag jobbade.

Jag letade jobb

Då hade jag aldrig tänkt tanken att jag skulle kunna starta eget. När jag pluggade till språkkonsult ingick det i utbildningen att vi träffade yrkesverksamma språkkonsulter, både anställda och egenföretagare. Jag lärde mig att runt hälften av alla språkkonsulter startade eget, medan den andra halvan blev anställd. (Det är i alla fall min minnesbild av hur det såg ut då; om fördelningen ser ut så i språkkonsultkåren i dag vet jag faktiskt inte.) Jag hade därför en del vänner och bekanta som körde eget – klasskompisar från språkkonsultutbildningen, andra språkkonsulter, och kanske en och annan som inte var språkkonsult. Trots det var jag totalt främmande för att starta eget. Så när jag stod utan jobb började jag leta efter ett nytt.

Jag fick ett nytt jobb – där jag inte trivdes

Att hitta ett nytt jobb i lågkonjunktur och efter en sprucken bubbla visade sig inte vara det lättaste. Jag sökte de jobb som fanns. Till slut fick jag jobb på ett annat it-företag, ett konsultbolag där jag skulle vara uthyrd som teknisk skribent. I jobbet ingick att skriva texter på engelska om det var det kunderna efterfrågade. Vilket nästan alla det här företagets kunder gjorde. Jag hade sagt okej till det, eftersom jag behövde jobbet – eftersom jag trodde att jag måste ha ett jobb. Men egentligen var jag inte alls okej med det. Jag är expert på att göra svenska texter begripliga. På andra språk är jag inte bättre än vem som helst som försöker skriva texter på något annat språk än sitt modersmål.

Dessutom passade det inte mig alls att vara anställd konsult – det är enligt mig det sämsta av två världar. Jag har inte anställningens fördelar med att vara på samma plats alltid: trygghet, rutiner, arbetskamrater och så vidare. Och jag har inte frilansarens frihet att själv välja vilka uppdrag jag arbetar med. Så trots att chefen och kollegerna på jobbet var supertrevliga tog det bara några veckor innan jag började vantrivas.

Jag letade jobb igen

Jag letade jobb igen, men det var fortfarande lågkonjunktur och det fanns i princip inga jobb för mig att söka. Jag är inte en person som kan sitta och övervintra på fel jobb tills det blir bättre tider – jag blev galen av att ha ett jobb som inte var rätt för mig. Jag ville ta mig ur situationen. Omedelbart.

Den enda lösning jag kunde komma på var att starta eget. Det var en nödlösning för att komma bort. Jag kunde kanske hanka mig fram som egen ett tag i alla fall, tills det fanns jobb att söka igen. Då kunde jag hitta ett nytt jobb. Bara jag kom ifrån jobbet som jag vantrivdes med.

Jag startade eget

Det kändes för osäkert att säga upp mig utan att ha några nya uppdrag på gång, men via en språkkonsultkollega hittade jag ett konsultuppdrag som visserligen var dåligt betalt men där jag kunde få jobba på timmar tre dagar i veckan och fakturera det på mitt företag. Det var precis vad jag behövde för att ta steget. Jag sa upp mig och startade min firma Klartext. Tre dagar i veckan jobbade jag på det där uppdraget det första halvåret, och sedan två dagar i ytterligare ett halvår om jag minns rätt. Under tiden jobbade jag med sälj och marknadsföring som en tok för att få in kunder i företaget.

Soloföretagarlivet passade mig

Och så var jag igång. Jag vet att jag sökte några jobb under det första året eller så, men sedan insåg jag att jag inte ville ha något jobb, även om det verkligen inte rullade in uppdrag på löpande band. Så jag fortsatte att hanka mig fram som egen. Det har jag gjort sedan dess. Nu har jag försörjt mig som egen i 19 år och som det ser ut just nu har jag inga planer på att bli anställd igen.

Chokladpraliner passar väl för att fira Klartexts nittonde födelsedag?
Publicerat den
Kategoriserat som Företagande

Skapa rätt förväntningar på vad jag hinner

Jag har tänkt på att när jag har rätt förväntningar på vad jag ska hinna under en dag (eller valfri annan tidsperiod) så mår jag som bäst. Men ofta tror jag att jag ska hinna med så himla mycket, och när jag sedan har hälften kvar när dagen är slut så blir jag galet frustrerad, och så går det ut över nästa dags planering, vilket gör att jag är stressad nästa dag. Om jag inte snart kommer till en lucka som jag kan använda för att jobba ikapp eller planera om, så fortsätter stressen att byggas på dag för dag.

Jag behöver alltså bli bättre på att göra en realistisk planering, på att gå in med rätt förväntningar redan på planeringsstadiet. Varje gång jag planerar min tid (vilket jag gör typ hela tiden) ska jag tänka: Jag hinner mindre än jag tror. Jag hinner kanske bara en sak under det här arbetspasset, vilken sak ska jag göra då? Trots att jag nu vet det här så går jag in med fel förväntningar hur ofta som helst. Det där med att omvandla den teoretiska insikten till praktik är tydligen svårt.

Ett exempel på när jag hade fel förväntningar

Ett exempel på när jag hade fel förväntningar var i somras, när jag hade semester från sitta-framför-datorn-jobbet. Jag bestämde mig för att jobba med odlingen varannan dag och vara ledig varannan dag. Men det fungerade inte, eftersom jag hade för mycket att göra med odlingen. Det slutade med att jag varannan dag var ute och jobbade i trädgården och varannan dag först skördade och sedan stod i köket och tog hand om skörden.

Det kan ju låta som ett ganska trevligt liv, men jag blev frustrerad eftersom jag hade fel förväntningar. Den där dagen när jag var ute och jobbade så var jag nöjd med det. Jag jobbade på och såg fram emot nästa dag, när jag skulle ta det lugnt och få läsa den där högen med böcker som låg och väntade. Men så kom den ”lediga” dagen, och då märkte jag att jag inte alls hade tid att vara ledig. Jag jobbade på men var frustrerad och olycklig över det och sneglade längtansfullt på bokhögen hela dagen. Så höll jag på ett tag, tills jag insåg att det inte fanns tid att vara ledig varannan dag. Jag behövde planera om. I stället planerade jag in en ledig dag någon gång ibland, men inte varannan dag. Och dessutom gav jag mig själv en lässtund här och där, men inte en helt ledig dag. Och då gick allt mycket bättre. Jag var inte alls lika frustrerad, utan kände mig ganska nöjd med min odlingssommar, även om det var slitigt. Tricket är alltså att ha rätt förväntningar.

Och nu när jag läser det här så tänker jag längtansfullt att nästa sommar, ska jag jobba med odlingen varannan dag och vara ledig varannan dag. kommer jag att ha effektiviserat mitt odlande så att det livet fungerar. kommer jag att hinna läsa en hel bokhög på sommaren.

Och det är ju här det går fel, gång på gång. Jag tror hela tiden att jag ska hinna mer, jobba snabbare, vara effektivare och så vidare. Men jag hinner alltid mindre än vad jag tror att jag ska hinna. När ska jag lära mig?

Med fel förväntningar som utgångspunkt är det lätt att känna sig överbelastad.

Tacksam för att jobba platsoberoende

Jag försöker ju vara så platsoberoende som möjligt i mitt företagande, och det går rätt bra. Jag sitter mest här ute i skogen och jobbar. Det passar mig. Just nu är jag extra tacksam för det. Jag tänker på alla, särskilt egenföretagare, som är beroende av att träffa människor för att få in inkomster och som inte kan göra det just nu. De som föreläser för stor publik. Eller som normalt jobbar ute hos en uppdragsgivare som bestämmer sig för att inte anlita några konsulter för tillfället.

Som egenföretagare har man ju inget skyddsnät på det sätt som en anställd har. Den som inte är sjuk kan förstås inte sjukanmäla sig hos försäkringskassan. Och det är inte alls säkert att det går att fylla tiden med annat som ger inkomster. Fy, vilken stress det måste vara! Det är tillräckligt otryggt ändå att vara företagare.

Bara för att vara tydlig så tycker jag inte att någon gör fel här: det är helt självklart att vi måste minska smittspridningen så gott det går, att vi inte ska träffas i stora folksamlingar och så vidare. Det gör mig bara så ont att se de som kommer i kläm.

Och hörrni: nu stoppar vi virusspridningen genom att stanna hemma vid förkylningssymptom, undvika folksamlingar och tvätta händerna noga hela tiden. Okej? Okej.

Publicerat den
Kategoriserat som Företagande

Avsätt tid i kalendern först när du fått besked

En variant av det här inlägget la jag upp i alla språkkonsulters slutna Facebookgrupp i somras eller så. Senare slog det mig att det kan komma till nytta för fler om jag lägger det här också.

Är du frilansare? Har du en massa förfrågningar och kostnadsförslag och potentiella kunder som hänger i luften och inte har bestämt sig för om de ska anlita dig eller inte?

Då har jag ett tips. Frågan som jag får från kunder brukar se ut typ så här: ”Hej, kan du hjälpa oss med det här, vad kostar det och när kan du göra det?” Om det är ett uppdrag som jag har möjlighet att ta på mig så ger jag ett prisförslag och så säger jag ”Som det ser ut just nu så har jag tid för det här om två veckor, det vill säga om jag får texten [datumet x, tidpunkt bla bla bla] så kan du få tillbaka den [datumet y, tidpunkt bla bla bla]. Säg till om du vill att jag avsätter tid för det här i min kalender.”

Tricket här är alltså att inte avsätta tid i kalendern, utan att bara tala om att jag kan avsätta tid för det här så fort jag får ett slutgiltigt besked. Så länge jag inte har fått beskedet så finns uppdraget inte. Jag går inte och väntar på något besked utan betraktar tiden som obokad. Om det dyker upp en ny förfrågan för samma tidpunkt och den personen är beredd att boka in jobbet, så bokar jag in det istället, och om den första kunden då hör av sig senare så får hen beskedet att den veckan nu har blivit fullbokad, men att det finns tid i veckan efter.

Min uppfattning är att folk är rätt usla på att lämna besked, och det här är ett sätt att hantera det. Det fungerar inte om du har en kund som vill att du lämnar en offert med en bindande tidsplan, men åtminstone hos mig så är de flesta förfrågningar betydligt mindre formella än så.

Det här kanske alla andra gör automatiskt redan från början, men jag höll på i många år och hade eventuella uppdrag i kalendern, där jag gick och väntade på besked och inte kunde planera min tid, och när det sedan dök upp något annat så fick jag problem för att jag inte hade fått besked. Gör inte så :-)

Publicerat den
Kategoriserat som Företagande

Produktiv fredag – hoppas jag

Den här författarfredagen ägnar jag åt följande aktiviteter:

  • Göra en marknadsundersökning för vad jag hoppas är en kommande bok som jag har material till. Helt enkelt genom att mejla några ur målgruppen och fråga vad de tycker och om de skulle köpa boken.
  • Administrera och fixa saker med min onlinekurs Skriv tydliga texter. Du har väl kollat in den? En helt webbaserad kurs för den som skriver brukstexter, till exempel på jobbet.
  • Hänga i sociala medier. (Nej, inte skulle väl jag?)
  • Rita nya seriestrippar till Familjen Introvert. Det här har jag inte börjat med än, men det är vad maken och jag kommer att ägna fredagskvällen åt. Sammanlagt ska vi få ihop tio nya strippar innan kvällen är slut är tanken. För mig känns det som ett högt satt mål, men det ska nog gå. Hejarop mottages tacksamt!

Nästa vecka ska jag träffa förläggaren för min kommande språkbok. Vi är igång och diskuterar massor av detaljer kring marknadsföring och avtal och sådant. Spännande!

Jobba hemifrån – i mjukisbrallor eller kavaj?

Jag ser ofta rådet till oss med hemmakontor att man ska klä sig som om man hade ett jobb att gå till. Jag har även träffat egenföretagare som jobbar hemifrån som har en kavaj som de alltid tar på sig när de börjar jobba.

Jag kan absolut förstå dem som tänker så. Att det kan vara ett knep för att gå in i jobbrollen och för att bli påmind om att man faktiskt är på jobbet och inte ska vika tvätt eller kolla Netflix i soffan.

Själv gör jag dock inte så. Tvärtom ser jag mjukisbrallejobbandet som en viktig del av friheten i att jobba hemifrån. De hippiebrallor som jag helst går i hela dagarna blir en symbol för min frihet. Det och att få vakna utan väckarklocka.

En annan anledning till att jag trivs så bra i hippiebrallorna är antagligen att jag är helt ointresserad av kläder och dessutom har svårt för den rådande konsumtionshetsen. Helst skulle jag vilja att inga av mina plagg någonsin blev utslitna, så att jag kunde behålla den garderob jag har nu resten av livet och aldrig behöva köpa kläder igen. Och min softa hemmajobbarstil hjälper mig faktiskt att gå åt det hållet. Om jag går i hippiebrallor mest hela dagarna och bara tar på mig kontorskläderna någon enstaka gång för att gå på ett möte, så sliter jag inte särskilt mycket kläder. Ett par nya hippiebrallor då och då kombinerat med en och annan second hand-tröja är allt jag behöver :-)

Den relaxade hemmaklädseln verkar också hyfsat vanlig bland hemmajobbare. Jag ser titt som tätt i sociala medier författare och frilansare som erkänner att de har jobbat i pyjamas hela dagen. Hur gör du som också jobbar hemifrån? Eller hur skulle du vilja göra om du jobbade hemifrån? Mjukisbrallor eller kavaj?

Hippiebrallor, hippietröja, tåsockor – den perfekta munderingen för att jobba hemifrån

Negativa drivkrafter kan leda till något positivt

Man hör ofta att man måste utgå från positiva drivkrafter för att göra något, att en negativ drivkraft är fel anledning att söka sig vidare eller gå in i något. Jag håller inte med.

Jag menar inte att det skulle vara dåligt att utgå från en positiv drivkraft, men negativa drivkrafter kan också vara viktiga. Det är genom att magkänslan säger åt oss att något är fel som vi kan söka oss bort från det. Här kommer tre exempel på när jag har tagit viktiga beslut i livet med utgångspunkt i negativa drivkrafter.

Tog ett jobb för att slippa vara arbetslös

När jag precis hade gått klart språkkonsultutbildningen sökte jag jobb. Några veckor efter examen hade jag bara ett jobb på gång, och jag fick inte helt bra vibbar från den potentiella arbetsgivaren. De tog lång tid på sig att bestämma sig, och när jag hörde av mig så var det alltid ”Vi ska fatta ett beslut nästa vecka.” eller ”Vi ska fatta ett beslut på söndag.” På söndag? Jobbar de på söndagar? Förväntar de sig att jag också ska göra det? Men det här var det jobb jag hade på gång just då, och jag hade ingen lust att gå från fattig student till fattig arbetslös – jag ville ha ett jobb! Så när jag till slut blev erbjuden jobbet så tog jag det, inte av den positiva drivkraften att jag ville ha jobbet utan av den negativa drivkraften att jag inte ville vara utan jobb. Och det blev bra! Jag blev kvar på det jobbet i ett par år, jag lärde känna fantastiska människor och lärde mig otroligt mycket.

Startade eget för att jag inte trivdes på jobbet

Företaget jag jobbade på i exemplet ovan gick i konkurs och jag fick ett annat jobb, som inte passade mig. I tre månader satt jag och vantrivdes och våndades. Sedan bestämde jag mig för att starta eget – något som jag inte hade haft en tanke på tidigare, trots att jag kände många egenföretagare redan då. Innan dess hade jag aldrig trott att jag skulle starta eget, men nu gjorde jag det för att komma bort från ett jobb där jag inte trivdes. Och det blev bra! Jag är fortfarande min egen femton år senare.

Åkte till La Gomera för att slippa den svenska vintern

Jag har svårt för den svenska vintern med kylan och mörkret, så jag ville slippa den. Därför åkte jag till La Gomera en vinter. Jag blev kär i byn Valle Gran Rey, och nu – sex vintrar senare – åker jag fortfarande hit varje vinter. (En längre variant av den historien kan du läsa i det här inlägget på Gomerabloggen med frågor och svar om mina vintrar på La Gomera.) Jag åkte iväg för att slippa vintern. Och det blev bra! Jag hittade inte bara ett sätt att hantera vintern utan fann även en plats som jag nu betraktar som mitt andra hem och som jag absolut inte vill vara utan i mitt liv.

Använd negativa – och positiva – drivkrafter

Jag säger inte att du ska ignorera din magkänsla och göra saker som inte känns rätt. Inte heller säger jag att du ska sluta gå på dina positiva drivkrafter. Men jag säger att ibland föds det bra saker ur negativa drivkrafter. Hur kan du använda det i ditt liv? Har du några exempel på när du har haft nytta av negativa drivkrafter?

Negativa drivkrafter kan leda dig in på en väg som du inte skulle ha tagit annars.

Ta reda på mer inför ett säljmöte

Jag är ju egenföretagare, eller frilansare om man så vill. (Om du inte redan vet det här är du välkommen att kika in på Klartexts webbplats och läsa om vad jag jobbar med när jag inte skriver böcker.) Ibland händer det att jag får ett mejl med en förfrågan som inte innehåller mer information än ”Hej, vi skulle behöva lite hjälp med texter, kan vi boka in ett möte?”

Här skulle jag ju kunna tänka: ”Åh, ett säljmöte, klart att jag vill ses.” Men jag gör faktiskt inte det. Jag vill att vi ska veta mer om varandra först, att vi båda innan vi ses gör en preliminär bedömning av om det verkar rimligt att vi kan jobba ihop.

Jag får många förfrågningar – betydligt mer förfrågningar än vad som faktiskt leder till uppdrag. Det finns många anledningar till att en förfrågan inte leder till ett uppdrag. Till exempel att kunden vill ha hjälp med något som jag inte alls gör – kanske skriva texter på engelska – att kunden vill ha jobbet klart i går men jag inte kan leverera det förrän i morgon, att kunden vill ha hjälp på en tidpunkt där jag har bokat in annat, att de vill ha någon som sitter hos dem på heltid och så vidare. Det finns också kunder som inte är vana vid att anlita konsulter som inte har insett vad det faktiskt kostar, att jag behöver debitera för alla timmar jag lägger ner. De tror att det kommer att kosta några enstaka tusenlappar för något som är många, många timmars jobb för mig.

Jag är rädd om min tid. Både min arbetstid och min fritid. Om vi antar att den här kunden sitter i Stockholms innerstad så tar det mig en timme att ta mig dit från förorten, ett möte tar minst en timme, kanske två, och sedan tar det mig en timme tillbaka igen. Med lite ställtid så tar ett sådant här möte minst en halv arbetsdag. (Jag kanske ska förtydliga att jag jobbar med flera uppdrag parallellt och aldrig tar uppdrag som handlar om att jobba mer eller mindre heltid åt en kund under en längre period; den som jobbar så ser antagligen annorlunda på sin tid.) Är det inte bättre att vi tar reda på lite mer om varandra först, innan jag lägger en halv dag på det här, och innan kunden lägger en timme eller två? Att vi lägger fem minuter var på att jag mejlar några frågor som jag får svar på, eller att vi tar ett kort telefonsamtal. Jag vill gärna att kunden berättar mer om vad de vill ha, och att jag får berätta vad jag kan göra. Helst vill jag också prata omfattning och kanske till och med pengar direkt, särskilt om kunden verkar osäker eller ovan vid att anlita konsulter. Jag vill att vi båda gör en första bedömning av om det verkar vara en bra idé att just vi samarbetar – innan vi ses. Därefter kan vi gå vidare med ett möte, när chansen är större att samarbetet kommer att bli av. Jag vill inte lägga en halv dag på ett möte som det är stor risk att det inte leder någonstans. Och det gäller även om jag inte har fullbokat med debiterbara jobb för tillfället; jag har alltid mycket att göra ändå.

Hur tänker ni andra som är egenföretagare? Bokar ni in det som brukar kallas för förutsättningslösa möten? (Å, vad jag avskyr det uttrycket; varför ska man ens ha några möten om det inte har några förutsättningar?) Eller tar ni reda på mer först?

Publicerat den
Kategoriserat som Företagande