Kategoriarkiv: Företagande

Skapa en mastermind-grupp

Jag vill slå ett slag för att starta en mastermind-grupp. Jag har tänkt göra det i många år, men jag har aldrig prioriterat att ta tag i det. Men nu är jag med i ett medlemsprogram där vi har ett mastermind-tillfälle en gång i månaden, så nu får jag det här som en bonus. Det var tydligen det som behövdes för att det skulle bli av.

Medlemskapet heter för övrigt Digital Entreprenör, och de andra som är med är också soloföretagare (kanske någon som har någon anställd också; jag är osäker) som jobbar digitalt.

Om jag faktiskt hade startat en mastermind-grupp skulle jag ha letat upp kanske fyra andra kloka människor som ville träffas regelbundet och ge varandra återkoppling. Sedan kan ett mastermind-grupptillfälle gå till så här:

  1. Boka in ett möte, fysiskt eller digitalt, om man inte är för många så är en timme lagom. Om man är många kanske man ska dela upp gruppen i två separata möten, alternativt turas om så att hälften av deltagarna får ha med sig en fråga varje gång. Man blir som bekant trött av långa möten, så jag tror att det kan vara bra att hålla sig till en timme så att alla kan bidra med smarta saker även mot slutet.
  2. Räkna ut hur lång tid varje deltagare får (en timme och fem deltagare kan betyda tio minuter per person och några minuter för att inleda och avsluta mötet).
  3. Den första deltagaren presenterar sin fråga eller sitt problem (2 minuter).
  4. De andra deltagarna ställer klargörande frågor till personen med frågan (2 minuter).
  5. Personen med frågan stänger av sin mikrofon, om det är ett digitalt möte alltså, men även annars tar personen en tyst roll och låter de andra prata. Sedan är ordet fritt. De andra deltagarna kommer med input utifrån sina respektive perspektiv. Mitt tips är att personen med frågan antecknar det som sägs (5 minuter).
  6. Avslutningsvis får personen med frågan återkoppla och berätta vad hen tar med sig (1 minut).

Har du några andra tips om mastermind? Berätta gärna i en kommentar.

Jag har kört eget i 19 år – så här började det

Idag fyller mitt soloföretag Klartext 19 år. Visst är det häftigt? Jag har kört eget i 19 år!! I det här inlägget berättar jag hur det började.

Företaget där jag jobbade gick i konkurs

Vid millennieskiftet hade jag mitt första riktiga jobb, som skribent på ett it-företag. När jag skriver “riktigt” menar jag att det var min heltidssysselsättning och att det var inom det område jag hade valt att utbilda mig till, inte ett extrajobb vid sidan av studierna.

Det där med it var mycket hett vid den här tiden, faktiskt så hett att det visade sig vara en bubbla. Den kallades millenniebubblan eller it-bubblan – eller kanske dotcombubblan. Oavsett vad vi kallade bubblan så sprack den. Många företag gick i konkurs, bland annat det där jag jobbade.

Jag letade jobb

Då hade jag aldrig tänkt tanken att jag skulle kunna starta eget. När jag pluggade till språkkonsult ingick det i utbildningen att vi träffade yrkesverksamma språkkonsulter, både anställda och egenföretagare. Jag lärde mig att runt hälften av alla språkkonsulter startade eget, medan den andra halvan blev anställd. (Det är i alla fall min minnesbild av hur det såg ut då; om fördelningen ser ut så i språkkonsultkåren i dag vet jag faktiskt inte.) Jag hade därför en del vänner och bekanta som körde eget – klasskompisar från språkkonsultutbildningen, andra språkkonsulter, och kanske en och annan som inte var språkkonsult. Trots det var jag totalt främmande för att starta eget. Så när jag stod utan jobb började jag leta efter ett nytt.

Jag fick ett nytt jobb – där jag inte trivdes

Att hitta ett nytt jobb i lågkonjunktur och efter en sprucken bubbla visade sig inte vara det lättaste. Jag sökte de jobb som fanns. Till slut fick jag jobb på ett annat it-företag, ett konsultbolag där jag skulle vara uthyrd som teknisk skribent. I jobbet ingick att skriva texter på engelska om det var det kunderna efterfrågade. Vilket nästan alla det här företagets kunder gjorde. Jag hade sagt okej till det, eftersom jag behövde jobbet – eftersom jag trodde att jag måste ha ett jobb. Men egentligen var jag inte alls okej med det. Jag är expert på att göra svenska texter begripliga. På andra språk är jag inte bättre än vem som helst som försöker skriva texter på något annat språk än sitt modersmål.

Dessutom passade det inte mig alls att vara anställd konsult – det är enligt mig det sämsta av två världar. Jag har inte anställningens fördelar med att vara på samma plats alltid: trygghet, rutiner, arbetskamrater och så vidare. Och jag har inte frilansarens frihet att själv välja vilka uppdrag jag arbetar med. Så trots att chefen och kollegerna på jobbet var supertrevliga tog det bara några veckor innan jag började vantrivas.

Jag letade jobb igen

Jag letade jobb igen, men det var fortfarande lågkonjunktur och det fanns i princip inga jobb för mig att söka. Jag är inte en person som kan sitta och övervintra på fel jobb tills det blir bättre tider – jag blev galen av att ha ett jobb som inte var rätt för mig. Jag ville ta mig ur situationen. Omedelbart.

Den enda lösning jag kunde komma på var att starta eget. Det var en nödlösning för att komma bort. Jag kunde kanske hanka mig fram som egen ett tag i alla fall, tills det fanns jobb att söka igen. Då kunde jag hitta ett nytt jobb. Bara jag kom ifrån jobbet som jag vantrivdes med.

Jag startade eget

Det kändes för osäkert att säga upp mig utan att ha några nya uppdrag på gång, men via en språkkonsultkollega hittade jag ett konsultuppdrag som visserligen var dåligt betalt men där jag kunde få jobba på timmar tre dagar i veckan och fakturera det på mitt företag. Det var precis vad jag behövde för att ta steget. Jag sa upp mig och startade min firma Klartext. Tre dagar i veckan jobbade jag på det där uppdraget det första halvåret, och sedan två dagar i ytterligare ett halvår om jag minns rätt. Under tiden jobbade jag med sälj och marknadsföring som en tok för att få in kunder i företaget.

Soloföretagarlivet passade mig

Och så var jag igång. Jag vet att jag sökte några jobb under det första året eller så, men sedan insåg jag att jag inte ville ha något jobb, även om det verkligen inte rullade in uppdrag på löpande band. Så jag fortsatte att hanka mig fram som egen. Det har jag gjort sedan dess. Nu har jag försörjt mig som egen i 19 år och som det ser ut just nu har jag inga planer på att bli anställd igen.

Chokladpraliner passar väl för att fira Klartexts nittonde födelsedag?

Tacksam för att jobba platsoberoende

Jag försöker ju vara så platsoberoende som möjligt i mitt företagande, och det går rätt bra. Jag sitter mest här ute i skogen och jobbar. Det passar mig. Just nu är jag extra tacksam för det. Jag tänker på alla, särskilt egenföretagare, som är beroende av att träffa människor för att få in inkomster och som inte kan göra det just nu. De som föreläser för stor publik. Eller som normalt jobbar ute hos en uppdragsgivare som bestämmer sig för att inte anlita några konsulter för tillfället.

Som egenföretagare har man ju inget skyddsnät på det sätt som en anställd har. Den som inte är sjuk kan förstås inte sjukanmäla sig hos försäkringskassan. Och det är inte alls säkert att det går att fylla tiden med annat som ger inkomster. Fy, vilken stress det måste vara! Det är tillräckligt otryggt ändå att vara företagare.

Bara för att vara tydlig så tycker jag inte att någon gör fel här: det är helt självklart att vi måste minska smittspridningen så gott det går, att vi inte ska träffas i stora folksamlingar och så vidare. Det gör mig bara så ont att se de som kommer i kläm.

Och hörrni: nu stoppar vi virusspridningen genom att stanna hemma vid förkylningssymptom, undvika folksamlingar och tvätta händerna noga hela tiden. Okej? Okej.

Avsätt tid i kalendern först när du fått besked

En variant av det här inlägget la jag upp i alla språkkonsulters slutna Facebookgrupp i somras eller så. Senare slog det mig att det kan komma till nytta för fler om jag lägger det här också.

Är du frilansare? Har du en massa förfrågningar och kostnadsförslag och potentiella kunder som hänger i luften och inte har bestämt sig för om de ska anlita dig eller inte?

Då har jag ett tips. Frågan som jag får från kunder brukar se ut typ så här: “Hej, kan du hjälpa oss med det här, vad kostar det och när kan du göra det?” Om det är ett uppdrag som jag har möjlighet att ta på mig så ger jag ett prisförslag och så säger jag “Som det ser ut just nu så har jag tid för det här om två veckor, det vill säga om jag får texten [datumet x, tidpunkt bla bla bla] så kan du få tillbaka den [datumet y, tidpunkt bla bla bla]. Säg till om du vill att jag avsätter tid för det här i min kalender.”

Tricket här är alltså att inte avsätta tid i kalendern, utan att bara tala om att jag kan avsätta tid för det här så fort jag får ett slutgiltigt besked. Så länge jag inte har fått beskedet så finns uppdraget inte. Jag går inte och väntar på något besked utan betraktar tiden som obokad. Om det dyker upp en ny förfrågan för samma tidpunkt och den personen är beredd att boka in jobbet, så bokar jag in det istället, och om den första kunden då hör av sig senare så får hen beskedet att den veckan nu har blivit fullbokad, men att det finns tid i veckan efter.

Min uppfattning är att folk är rätt usla på att lämna besked, och det här är ett sätt att hantera det. Det fungerar inte om du har en kund som vill att du lämnar en offert med en bindande tidsplan, men åtminstone hos mig så är de flesta förfrågningar betydligt mindre formella än så.

Det här kanske alla andra gör automatiskt redan från början, men jag höll på i många år och hade eventuella uppdrag i kalendern, där jag gick och väntade på besked och inte kunde planera min tid, och när det sedan dök upp något annat så fick jag problem för att jag inte hade fått besked. Gör inte så :-)

Produktiv fredag – hoppas jag

Den här författarfredagen ägnar jag åt följande aktiviteter:

  • Göra en marknadsundersökning för vad jag hoppas är en kommande bok som jag har material till. Helt enkelt genom att mejla några ur målgruppen och fråga vad de tycker och om de skulle köpa boken.
  • Administrera och fixa saker med min onlinekurs Skriv tydliga texter. Du har väl kollat in den? En helt webbaserad kurs för den som skriver brukstexter, till exempel på jobbet.
  • Hänga i sociala medier. (Nej, inte skulle väl jag?)
  • Rita nya seriestrippar till Familjen Introvert. Det här har jag inte börjat med än, men det är vad maken och jag kommer att ägna fredagskvällen åt. Sammanlagt ska vi få ihop tio nya strippar innan kvällen är slut är tanken. För mig känns det som ett högt satt mål, men det ska nog gå. Hejarop mottages tacksamt!

Nästa vecka ska jag träffa förläggaren för min kommande språkbok. Vi är igång och diskuterar massor av detaljer kring marknadsföring och avtal och sådant. Spännande!

Jobba hemifrån – i mjukisbrallor eller kavaj?

Jag ser ofta rådet till oss med hemmakontor att man ska klä sig som om man hade ett jobb att gå till. Jag har även träffat egenföretagare som jobbar hemifrån som har en kavaj som de alltid tar på sig när de börjar jobba.

Jag kan absolut förstå dem som tänker så. Att det kan vara ett knep för att gå in i jobbrollen och för att bli påmind om att man faktiskt är på jobbet och inte ska vika tvätt eller kolla Netflix i soffan.

Själv gör jag dock inte så. Tvärtom ser jag mjukisbrallejobbandet som en viktig del av friheten i att jobba hemifrån. De hippiebrallor som jag helst går i hela dagarna blir en symbol för min frihet. Det och att få vakna utan väckarklocka.

En annan anledning till att jag trivs så bra i hippiebrallorna är antagligen att jag är helt ointresserad av kläder och dessutom har svårt för den rådande konsumtionshetsen. Helst skulle jag vilja att inga av mina plagg någonsin blev utslitna, så att jag kunde behålla den garderob jag har nu resten av livet och aldrig behöva köpa kläder igen. Och min softa hemmajobbarstil hjälper mig faktiskt att gå åt det hållet. Om jag går i hippiebrallor mest hela dagarna och bara tar på mig kontorskläderna någon enstaka gång för att gå på ett möte, så sliter jag inte särskilt mycket kläder. Ett par nya hippiebrallor då och då kombinerat med en och annan second hand-tröja är allt jag behöver :-)

Den relaxade hemmaklädseln verkar också hyfsat vanlig bland hemmajobbare. Jag ser titt som tätt i sociala medier författare och frilansare som erkänner att de har jobbat i pyjamas hela dagen. Hur gör du som också jobbar hemifrån? Eller hur skulle du vilja göra om du jobbade hemifrån? Mjukisbrallor eller kavaj?

Hippiebrallor, hippietröja, tåsockor – den perfekta munderingen för att jobba hemifrån

Negativa drivkrafter kan leda till något positivt

Man hör ofta att man måste utgå från positiva drivkrafter för att göra något, att en negativ drivkraft är fel anledning att söka sig vidare eller gå in i något. Jag håller inte med.

Jag menar inte att det skulle vara dåligt att utgå från en positiv drivkraft, men negativa drivkrafter kan också vara viktiga. Det är genom att magkänslan säger åt oss att något är fel som vi kan söka oss bort från det. Här kommer tre exempel på när jag har tagit viktiga beslut i livet med utgångspunkt i negativa drivkrafter.

Tog ett jobb för att slippa vara arbetslös

När jag precis hade gått klart språkkonsultutbildningen sökte jag jobb. Några veckor efter examen hade jag bara ett jobb på gång, och jag fick inte helt bra vibbar från den potentiella arbetsgivaren. De tog lång tid på sig att bestämma sig, och när jag hörde av mig så var det alltid ”Vi ska fatta ett beslut nästa vecka.” eller ”Vi ska fatta ett beslut på söndag.” På söndag? Jobbar de på söndagar? Förväntar de sig att jag också ska göra det? Men det här var det jobb jag hade på gång just då, och jag hade ingen lust att gå från fattig student till fattig arbetslös – jag ville ha ett jobb! Så när jag till slut blev erbjuden jobbet så tog jag det, inte av den positiva drivkraften att jag ville ha jobbet utan av den negativa drivkraften att jag inte ville vara utan jobb. Och det blev bra! Jag blev kvar på det jobbet i ett par år, jag lärde känna fantastiska människor och lärde mig otroligt mycket.

Startade eget för att jag inte trivdes på jobbet

Företaget jag jobbade på i exemplet ovan gick i konkurs och jag fick ett annat jobb, som inte passade mig. I tre månader satt jag och vantrivdes och våndades. Sedan bestämde jag mig för att starta eget – något som jag inte hade haft en tanke på tidigare, trots att jag kände många egenföretagare redan då. Innan dess hade jag aldrig trott att jag skulle starta eget, men nu gjorde jag det för att komma bort från ett jobb där jag inte trivdes. Och det blev bra! Jag är fortfarande min egen femton år senare.

Åkte till La Gomera för att slippa den svenska vintern

Jag har svårt för den svenska vintern med kylan och mörkret, så jag ville slippa den. Därför åkte jag till La Gomera en vinter. Jag blev kär i byn Valle Gran Rey, och nu – sex vintrar senare – åker jag fortfarande hit varje vinter. (En längre variant av den historien kan du läsa i det här inlägget på Gomerabloggen med frågor och svar om mina vintrar på La Gomera.) Jag åkte iväg för att slippa vintern. Och det blev bra! Jag hittade inte bara ett sätt att hantera vintern utan fann även en plats som jag nu betraktar som mitt andra hem och som jag absolut inte vill vara utan i mitt liv.

Använd negativa – och positiva – drivkrafter

Jag säger inte att du ska ignorera din magkänsla och göra saker som inte känns rätt. Inte heller säger jag att du ska sluta gå på dina positiva drivkrafter. Men jag säger att ibland föds det bra saker ur negativa drivkrafter. Hur kan du använda det i ditt liv? Har du några exempel på när du har haft nytta av negativa drivkrafter?

Negativa drivkrafter kan leda dig in på en väg som du inte skulle ha tagit annars.

Ta reda på mer inför ett säljmöte

Jag är ju egenföretagare, eller frilansare om man så vill. (Om du inte redan vet det här är du välkommen att kika in på Klartexts webbplats och läsa om vad jag jobbar med när jag inte skriver böcker.) Ibland händer det att jag får ett mejl med en förfrågan som inte innehåller mer information än “Hej, vi skulle behöva lite hjälp med texter, kan vi boka in ett möte?”

Här skulle jag ju kunna tänka: “Åh, ett säljmöte, klart att jag vill ses.” Men jag gör faktiskt inte det. Jag vill att vi ska veta mer om varandra först, att vi båda innan vi ses gör en preliminär bedömning av om det verkar rimligt att vi kan jobba ihop.

Jag får många förfrågningar – betydligt mer förfrågningar än vad som faktiskt leder till uppdrag. Det finns många anledningar till att en förfrågan inte leder till ett uppdrag. Till exempel att kunden vill ha hjälp med något som jag inte alls gör – kanske skriva texter på engelska – att kunden vill ha jobbet klart i går men jag inte kan leverera det förrän i morgon, att kunden vill ha hjälp på en tidpunkt där jag har bokat in annat, att de vill ha någon som sitter hos dem på heltid och så vidare. Det finns också kunder som inte är vana vid att anlita konsulter som inte har insett vad det faktiskt kostar, att jag behöver debitera för alla timmar jag lägger ner. De tror att det kommer att kosta några enstaka tusenlappar för något som är många, många timmars jobb för mig.

Jag är rädd om min tid. Både min arbetstid och min fritid. Om vi antar att den här kunden sitter i Stockholms innerstad så tar det mig en timme att ta mig dit från förorten, ett möte tar minst en timme, kanske två, och sedan tar det mig en timme tillbaka igen. Med lite ställtid så tar ett sådant här möte minst en halv arbetsdag. (Jag kanske ska förtydliga att jag jobbar med flera uppdrag parallellt och aldrig tar uppdrag som handlar om att jobba mer eller mindre heltid åt en kund under en längre period; den som jobbar så ser antagligen annorlunda på sin tid.) Är det inte bättre att vi tar reda på lite mer om varandra först, innan jag lägger en halv dag på det här, och innan kunden lägger en timme eller två? Att vi lägger fem minuter var på att jag mejlar några frågor som jag får svar på, eller att vi tar ett kort telefonsamtal. Jag vill gärna att kunden berättar mer om vad de vill ha, och att jag får berätta vad jag kan göra. Helst vill jag också prata omfattning och kanske till och med pengar direkt, särskilt om kunden verkar osäker eller ovan vid att anlita konsulter. Jag vill att vi båda gör en första bedömning av om det verkar vara en bra idé att just vi samarbetar – innan vi ses. Därefter kan vi gå vidare med ett möte, när chansen är större att samarbetet kommer att bli av. Jag vill inte lägga en halv dag på ett möte som det är stor risk att det inte leder någonstans. Och det gäller även om jag inte har fullbokat med debiterbara jobb för tillfället; jag har alltid mycket att göra ändå.

Hur tänker ni andra som är egenföretagare? Bokar ni in det som brukar kallas för förutsättningslösa möten? (Å, vad jag avskyr det uttrycket; varför ska man ens ha några möten om det inte har några förutsättningar?) Eller tar ni reda på mer först?

Jag är insnöad

Jag är alltid antingen av eller på – jag har oerhört svårt att göra saker halvhjärtat. På gott och ont förstås. Gott för att jag får saker gjorda. Ont för att om jag väl har tagit på mig att göra något – eller om jag bara snöar in på att göra något – så gör jag det ända in i kaklet. Det innebär att om jag satsar på att göra fel sak så märker jag ofta inte det förrän jag har gjort klart – eller förrän jag har hållit på med just det under väldigt lång tid, kanske flera år.

Just nu har jag snöat in på att ta fram en webbkurs om hur man skriver tydliga texter. Brukstexter alltså, sådana som man skriver i jobbet: mejl, rapporter, webbtext, olika typer av informationsmaterial och så vidare. Materialet bygger på min bok Tydliga texter. Jag har tidigare haft det här som en distanskurs som jag har kört via mejl, men jag fick aldrig någon riktig lönsamhet i det. Jag la mer tid på att ge återkoppling till varje kursdeltagare än vad jag tyckte att jag kunde ta betalt för om kursen skulle ha ett konkurrenskraftigt pris. Och dessutom var det en del administration. Nu bygger jag webbkursen så att den ska bli helt automatiserad i stället. Tanken är alltså att den inte ska kräva någon handpåläggning alls från min sida utan sköta sig helt själv. Att skaffa mig passiva inkomster är en återkommande drivkraft i mitt arbetsliv. Jag hoppas att det här med webbkurser är rätt grej att snöa in på då.

Man skulle kunna tänka sig att det var snabbt gjort att ta fram den här kursen när jag redan har skrivit boken som den bygger på och dessutom har gjort en distanskurs av materialet tidigare. Men nej. Det tar tid. Så jag jobbar på, när jag har tid vid sidan av andra åtaganden. Och är ständigt frustrerad över att den inte blir klar och att jag inte har tillräckligt med tid att lägga på att ta fram kursen.

Och det här känner jag ju igen från allt jag gör, till exempel skriva böcker: jag är otålig och frustrerad över att saker tar lång tid. Samtidigt tycker jag mig aldrig ha möjlighet att bara släppa allt och jobba helt och hållet med en sak i taget: att skriva klart en bok eller göra klart en webbkurs och tacka nej till allt annat under tiden. För då har jag inga inkomster under den perioden, vilket kräver dels att jag har jobbat ihop en buffert sedan tidigare dels att jag känner mig säker på att det här faktiskt kommer att dra in pengar sedan. En buffert brukar jag oftast ha – om jag inte har kört den i botten förstås. Jag skulle inte våga leva det frilansliv jag lever utan att ha en buffert; det kommer alltid att finnas månader när jag inte drar in några pengar. Men att vara säker på att en bok eller som i det här fallet en webbkurs kommer att dra in pengar sedan, nej, där har jag hittills aldrig varit. Och det är verkligen inte alla böcker som har dragit in några pengar att tala om.

Så jag fortsätter att göra flera saker parallellt, att snöa in på något och att vara frustrerad över att inte kunna lägga tillräckligt med tid på det, och över att alla projekt tar betydligt längre tid än jag skulle vilja. Förr eller senare brukar de ju i alla fall bli klara.

Snöar du in på saker? Blir du frustrerad på att saker tar lång tid eller har du ett bättre system än jag för att få saker klara – eller för att inte bli frustrerad över att de inte blir klara?

20161001_154439.jpg

Jobba hemifrån – hur är det egentligen?

Att jobba hemifrån är mångas dröm och andras mardröm. Jag tror att det har mycket att göra med var man befinner sig på skalan introvert–extrovert. Själv är jag långt åt det introverta hållet och trivs galet bra med att jobba hemma.

Faktum är att jag har haft mitt hemmakontor som bas i fjorton år, och än har jag inte tröttnat. När jag har perioder när jag inte är hemma lika mycket som vanligt, till exempel för att jag tillbringar delar av min arbetstid med att sitta hos en kund och jobba, eller för att jag har en period med mer extroverta jobbaktiviteter, så blir jag tröttare än vanligt och skyr sociala aktiviteter som pesten på fritiden. Jag vill bara vara ifred.

Jobba hemifrån som författare

Att vara författare kan vara ett sätt att få jobba hemma – men de flesta av oss behöver ju ha ett annat jobb också för att få ekonomin att gå ihop. Fast jag sköter både mitt författarjobb och mitt språkkonsultjobb hemifrån. Dessutom tänker man kanske inte på att författarskapet även innehåller en hel del extroverta arbetsuppgifter. Det räcker inte med att skriva böckerna; du behöver vara ute och sälja dem också.

Jobba hemifrån – hur disciplinerad måste man vara?

”Vilken disciplin du har”, säger många som får reda på att jag jobbar hemifrån. Men jag kan meddela att det går precis lika bra att fejsbucka bort sin tid på ett hemmakontor som på en anställning. Kanske bättre faktiskt, eftersom jag inte behöver ha dåligt samvete inför en arbetsgivare för att jag hänger i sociala medier på arbetstid. Jag gör ju vad jag vill med min tid. Men om jag inte gör något som jag tjänar pengar på så behöver jag förr eller senare jobba ikapp med det där som faktiskt ger pengar. Så jag vet inte om man måste vara så otroligt disciplinerad just för att jobba hemifrån. Självklart måste du leverera det du ska i tid, men vilken anställd behöver inte det?

Jobba hemifrån – för- och nackdelar

Så vilka för- och nackdelar finns det med att ha kontoret hemma? Jag får ju erkänna att jag är partisk här; att räkna upp fördelar känns lätt som en plätt:

  • Jag behöver inte använda någon väckarklocka, utan kliver upp när jag vaknar. Det här är för mig det allra bästa med att vara egen. Ett liv utan väckarklocka är frihet för mig. (Och nej, det betyder inte att jag sover bort hela dagen.)
  • Jag har tio meter till jobbet och behöver inte lägga tid på att pendla.
  • Jag kan jobba någon helt annanstans än hemifrån om jag vill, till exempel på en balkong i Valle Gran Rey på La Gomera i januari.
  • Jag styr min tid själv, utom när jag har möten och andra åtaganden förstås. Det betyder till exempel att jag aldrig skulle få för mig att sitta framför datorn klockan åtta på morgonen. Då är jag upptagen med att göra yoga och meditera och sånt. Å andra sidan skulle jag aldrig sluta klockan fem heller om jag inte har någon särskild tid att passa på kvällen. Jag kan ta en promenad på eftermiddagen om det är fint väder. Men ärligt talat är jag inte så bra på att utnyttja det här som jag skulle kunna vara. Av någon anledning känns det bra att vara ledig när andra är lediga, framför allt på helgerna, så det blir aldrig av att jag tar ledigt en veckodag bara för att solen skiner och i stället jobbar på helgen. Men i teorin kan jag ju det :-)
  • Att jag styr min arbetstid själv gör det enklare att kombinera mitt jobb som språkkonsult, som ju är det som betalar min hyra, med jobbet som författare. Om jag skulle ha en anställning skulle jag antingen behöva skriva på kvällar och helger eller ha en arbetsgivare som gick med på att jag jobbade mindre än heltid så att jag fortfarande kunde vara författare på fredagar.
  • Jag behöver inte bli avbruten eller distraherad av andra i ett kontorslandskap.
  • Jag har ingen chef som bestämmer vad jag ska göra och var jag ska göra det – jag bestämmer allt själv. Om jag har en ofokuserad dag så behöver jag inte ha dåligt samvete inför en arbetsgivare för att jag inte gör skäl för lönen.
  • Jag behöver inte välja mellan att förbereda matlåda eller gå ut och äta dyr lunchmat utan kan lätt fixa något snabbt i köket.
  • Jag kan göra enklare hushållsarbete av typen köra en tvättmaskin medan jag jobbar och behöver inte ägna helgen åt det.

Nackdelar då, finns det verkligen några sådana? Jo, okej då:

  • Jag har inga kolleger att ta en fika och vara social med. Det här är inget jag saknar i min vardag, men nyligen när jag satt hos en kund och jobbade ett par dagar i veckan under en längre period – och hade lyckan att få jobba med oerhört trevliga människor – så blev jag påmind om vilken bra grej det är att ha kolleger.
  • Jobbet och fritiden sker oftast på samma plats, vilket kan göra det svårare att vara ledig. Jag har i alla fall kontoret i ett separat rum så att jag inte behöver se min arbetsplats hela tiden när jag är ledig.
  • Om jag har en ofokuserad dag när jag inte får något gjort så får jag inte heller någon lön.

Jobba hemifrån passar inte alla

Sammanfattningsvis finns det många för- och nackdelar med att jobba hemifrån och det passar inte alla. För mig är det utmärkt, men den som är mer extrovert och har ett större socialt behov vill antagligen ha människor omkring sig mer. Det finns förstås många olika medelvägar mellan att å ena sidan vara anställd och sitta i kontorslandskap hela dagarna och å andra sidan sitta hemma varje dag. Du kan vara anställd men ha möjlighet att jobba hemifrån delar av arbetstiden. Du kan köra eget men ha ett kontor att gå till, och själv välja hur ofta du vill gå till kontoret och hur ofta du vill jobba hemifrån. Du kan köra eget och sitta och jobba på ett café. Och så vidare.

Var och hur jobbar du bäst? Skulle du vilja ha det på något annat sätt än idag?

Mitt hemmakontor i bloggande stund: balkongen.

Mitt hemmakontor i dag: balkongen.