Kategoriarkiv: fri

Nästan semester

Jag vet inte vad jag ska skriva för att det här inte ska bli ytterligare ett jag-vill-verkligen-blogga-men-jag-hinner-inte-just-nu-inlägg. Men jag sliter vidare med självhushållningen och odlingen. Jag funderar mycket på vad jag behöver göra annorlunda nästa vinter och vår för att det inte ska vara så här slitigt nästa år också, för det är inte långsiktigt hållbart för mig att jobba så här mycket med odlingen. I alla fall inte om jag ska fortsätta göra annat också parallellt. Jag har skrivit en lista med saker som jag behöver göra annorlunda – kanske återkommer jag till det på bloggen.

Nu är i alla fall planen att jag ska ta semester. Från jobb-jobbet alltså, inte från självhushållningen. Men även den hoppas jag kunna dra ner på intensiteten i, för jag skulle behöva vila. Och jag skulle verkligen vilja läsa böcker och göra saker bara för att jag känner för det.

Om jag hinner klart idag så börjar semestern ikväll. Annars blir det några timmar vid datorn i morgon också. Min plan den närmaste tiden är att jobba på med odlingen i någon vecka till, så att jag får undan det värsta som står och stampar ute i trädgården. Efter det vill jag komma in i ett lugnare tempo. En tanke jag har tänkt är att ha en varannandagstillvaro, där jag varannan dag jobbar med att odla och självhushålla och varannan dag är ledig och kan läsa böcker, chilla eller göra någon utflykt. Vi får se. Jag vet inte hur det är att vara självhushållare på sommaren – förra året flyttade vi, så då var allt kaos.

Flytten ja – det är ett år sedan nu. Tänk att vi har bott här i ett år. Vilket intensivt år det har varit! Så knasigt – man flyttar väl inte ut på landet för att stressa ihjäl sig ;-) Nej, ett lugnare liv än så här vill jag få till framöver.

Och blogga mer vill jag göra också. Jag får se hur det känns när jag har kommit ner i varv lite senare under sommaren. Om jag har lust att blogga då. Eller om bloggen får vila till efter semestern. Den som lever får se. Hoppas att du har lust att titta in här igen efter sommaren, för senast då blir det fler inlägg.

Ha det skönt och somrigt så länge! :-)

Drömmen om mer frihet

Idag har jag en fundering som handlar om frihet:

Jag har ju skapat mycket frihet i mitt liv. Då tänker jag till exempel på att jag frilansar och har kontoret hemma. Jag behöver nästan aldrig använda väckarklocka utan kan kliva upp när jag vaknar av mig själv. Och så vidare.

Jag är glad och tacksam över att jag har möjligheten att leva det här livet. Samtidigt nöjer jag mig inte alls här. Jag vill skapa passiva inkomster så att jag inte är beroende av att byta min tid mot pengar. Jag vill ha mer frihet, helt enkelt.

I hela mitt vuxna liv har jag bott i hyreslägenhet, och då såg jag aldrig något alternativ till att ha en fast boendekostnad. Betala hyra var bara något jag gjorde varje månad och så skulle det alltid vara. Nu har vi köpt hus. Mina boendekostnader är just nu ungefär samma som tidigare, men nu ser jag plötsligt en utvecklingspotential: om vi betalar av huslånet så är vi nästan fria från boendekostnader. Även om det inte är realistiskt att vi plötsligt skulle kunna betala av hela huslånet så har jag börjat drömma om det. För åtminstone i teorin är det ju möjligt att jobba ihop pengarna till att betala av lånet. Då skulle vi nästan inte ha några boendekostnader (driftskostnader som avloppsservice och sophämtning skulle finnas kvar). Lite odling och självhushållning på det så blir det nästan gratis att leva. Vilken frihet!

Är det så att om man väl har börjat nosa på friheten så vill man alltid ha mer? Vad drömmer du om för frihet?

Nu ska jag jobba vidare. Och drömma vidare :-)

Var inte rädd för omställningen

Många är mer rädda för en omställning än för en klimatkatastrof.

Citatet kommer från Hannes Anagrius i avsnitt 8 av podcasten Tillväxtparadigmet.

Är det detta som gör att det är så svårt att göra den omställning som vi behöver för att kunna fortsätta leva på den här planeten? Att det är lätt att föreställa sig att livet skulle bli sämre om jag använder mindre fossila bränslen? Och svårt att föreställa sig vilka konsekvenser det får för mig om jag fortsätter att använda fossila bränslen som idag?

Grejen är att den här omställningen är ju inte läskig. Det kan vara en lång process, men det är bara att börja i någon ände och ta ett steg i taget. Själv har jag mååånga steg kvar, men jag är på väg. Och jag tycker snarare att det är roligt, och framför allt tycker jag att det är det mest meningsfulla jag kan ägna mig åt just nu.

Klimatkatastrofen däremot, den är läskig så att det räcker och blir över. Och det är den vi är på väg rakt in i, om vi inte klarar av att göra omställningen. Så hur kan vi förstå att det inte är omställningen vi ska vara rädda för? Och hur kan vi hjälpa andra att förstå det?

Människan hör hit

Jag hittade ett citat som jag antecknade när jag lyssnade på P3 Dystopia i somras, närmare bestämt avsnittet som heter Det sjätte massutdöendet.

Citatet kommer från Lisen Schultz på Stockholm Resilience Centre. Liten reservation för att jag kan ha missat något ord, eftersom jag har skrivit ner något jag har lyssnat på, och inte klippt ut något jag har läst.

“Det finns en idé om att det bästa vi kan göra är att minska vårt ekologiska fotavtryck så mycket som möjligt, och drar man ut det till sin spets så är det bästa man kan göra egentligen att dö, att människan på något sätt är ett främmande element här, och det bästa för planeten skulle vara om vi inte fanns. Jag möter ofta den frågan. Och det är samma feltänk som har tagit oss hit där vi är nu, nämligen någon sorts idé om att vi är skilda från naturen, att vi inte hör hit, och så är det inte. Vi är en del av biosfären; vi hör hit. Och det är helt okej att vi äter och dricker och andas och förflyttar oss och umgås och lever fulla liv här. Men det vi måste göra är att göra det på ett sätt som sker i samspel med den här biosfären som vi är en del av. “

Jag har så klart galet dåligt samvete över mitt klimatavtryck, och det är lätt att tänka i de här banorna – att jag inte ens borde få existera typ. Men samtidigt vet jag ju att det går att leva inom ramarna för planetens gränser. Jag följer människor i sociala medier som lyckas med det, och då borde det inte vara omöjligt för mig heller. Och inte för oss människor som kollektiv. Men oj, vad långt vi har kvar. Och oj, vad bråttom det är :-/

Hur mycket av utsläppen handlar om självbild?

Ibland funderar jag på hur mycket av vår livsstil – och därmed våra utsläpp av växthusgaser – som handlar om att upprätthålla en image, en självbild, något slags anseende. När jag pratar om vi och vår livsstil så menar jag många av oss som lever ett privilegierat medelklassliv i västvärlden. Om du redan har växlat ner och börjat leva på mindre – eller kanske aldrig har växlat upp – så handlar det här inlägget inte om dig.

Människor kopplar ihop mig med La Gomera

För att förklara vad jag menar tar jag mig själv som exempel. De senaste åtta vintrarna har jag under delar av vintern varit på kanarieön La Gomera. Det här vet du redan om du följer mig. Under de här åtta åren har La Gomera nog varit den grej som (ytliga) bekanta tänker på först när de tänker på mig. Fast de kommer inte ihåg var ön heter eller var den ligger – men det hör inte hit ;-) Min omgivning (ja, inte den närmaste kretsen förstås, men längre ut i periferin) kopplar främst ihop mig med att jag brukar tillbringa delar av vintern på varmare breddgrader.

Man kan säga att den här vintervistelsen blev ett signum för mig. Jag fick beundran och uppmuntran och positivt nyfikna frågor och kommentarer om att jag kan vara borta så länge, att jag har ett jobb som jag bara kan ta med mig hur som helst. Många sa att de också vill kunna göra så, och om det inte vore för jobbet, chefen, barnen, partnern, de gamla föräldrarna och så vidare så skulle de också.

Vintervistelsen blev symbol för mitt fria liv

I många sammanhang är det en fördel att göra något så att man sticker ut och människor kommer ihåg en. Det gäller om du jobbar medvetet med ditt personliga varumärke, kanske för att du är frilansare, företagare, influencer, artist eller något annat som gör att du behöver marknadsföra dig. Men även som privatperson har du ett personligt varumärke, vare sig du är medveten om det eller inte. Och vare sig du vill det eller inte. (Se där, lite självhjälpssnack, det tar jag inget extra för ;-) )

För mig personligen är frihet en av mina viktigaste värderingar, och det som är viktigt pratar man ju gärna med andra om. Att ha möjlighet att ta med mig jobbet vart jag vill var en viktig del av den friheten. Det var inte för att bygga personligt varumärke som jag jobbade från La Gomera på vintern, men det skedde ändå, och jag antar att man kan säga att det höjde min status i mångas ögon. Och utan att jag var medveten om det så bidrog den statusgrejen till att det kändes så bra att åka iväg – precis som de flesta människor går jag igång på att få bekräftelse.

Och det är dit jag vill komma, till det här med status. Men först vill jag bara förtydliga att jag inte är (eller känner mig) mindre värd eller har ett sämre liv eller är mindre fri nu när jag inte längre flyttar kontoret till varmare breddgrader på vintern. Det ser bara inte lika flashigt ut utifrån.

Klimatutsläpp som statushöjare

Jag tror att många av oss – medvetet eller omedvetet – gör saker som orsakar stora klimatutsläpp för att det höjer vår status. Det har varit status att ha råd att flyga långt bort ofta, att ha en stor bil, att ha dyra kläder och den senaste elektroniken och ständigt renovera sin bostad. Jag hoppas verkligen att vi är på väg bort från det nu.

Min poäng är att det kan vara svårt att ta sig ur den klimatförstörande livsstilen, inte bara för att den är rolig, bekväm och tidsbesparande, utan också för att man har byggt upp sin självbild kring den. Vem är jag om jag inte är den där fria personen som bara kan dra iväg till palmerna lite som jag vill?

Vem är du utan din bil? Vem är du om du inte köper nya kläder? Vem är du om du inte går på restaurang och äter kött som du inte vet var i världen det kommer från? Vem är du om du inte ständigt har ett pågående renoveringsprojekt hemma? Vem är du om du inte köper några nyproducerade möbler? Eller vilka frågor du nu behöver ställa dig för att sätta fingret på de områden där du orsakar stora klimatavtryck.

Möt dig själv

Jag tror nämligen att det här är en stor del av problemet. Omställningen till ett klimatsmartare liv kan betyda att du måste möta dig själv. Den du egentligen är. Under alla påklistrade lager. Och det är inte alla som är bekväma med det.

Kanske är du van vid att jobba med dig själv på det sättet; då är det bara att skala av ett lager till och fortsätta arbetet. Kanske är du nybörjare på det; då kan det vara jobbigt under en period. Men med tanke på att den mänskliga civilisationen verkar vara på väg att gå under om vi inte ställer om till en livsstil med mindre utsläpp så tänker jag att det är värt det. Vad tänker du?

Nyckeln till omställning till klimatsmart liv

I förra veckan berättade jag här på bloggen och i sociala medier att jag inte kommer att åka till La Gomera eftersom jag inte tycker att det är rimligt att jag flyger trots den rådande klimatkrisen. Jag fick massor av pepp men också lite mothugg från personer som ungefär tycker att det inte spelar någon roll vad den enskilda individen gör. Det håller jag verkligen inte med om. Men det är inte det som det här blogginlägget ska handla om.

Det som jag i stället reagerade på var det här, som är ett citat ur en kommentar som jag fick på Facebook:

“Att du vill späka dig själv och minska din egen lycka (?) under resten av ditt liv för att påverka klimatet på ett obefintligt sätt, är helt enkelt varken proportionerligt eller sunt.”

Taget ur sitt sammanhang låter det här citatet kanske rått, men det var en del av en argumentation som framfördes på ett trevligt sätt. Jag är glad att jag fick den här kommentaren, för påståendet om att min lycka kommer att minska (med ett frågetecken efteråt visserligen) fick mig att reagera och fundera.

Hur kan vi leva lika bra med mindre utsläpp?

Jag har inga som helst planer på att bli mindre lycklig för att jag inte flyger! Och det slog mig att det är det som är hela grejen. Jag tror att nyckeln till att kunna ställa om till ett liv med mindre eller inga fossila bränslen är att komma på hur vi kan leva lika bra och lyckliga liv efter omställningen som vi gjorde innan. Det här behöver vi göra på alla områden där vi orsakar stora utsläpp av växthusgaser. Det är alltså inte alls så att vi ska leva sämre liv framöver; vi ska bara leva annorlunda. (Nej, jag är inte först med att tänka det här. Jag har läst och hört det förut, men det har inte gått in. Nu gick det in.)

Fem B för att orsaka mindre utsläpp

För att peka på vad vi som enskilda individer kan göra för att leva mer klimatsmart brukar man prata om de fem b:na

  • bilen (alla transporter alltså)
  • biffen
  • bostaden
  • butiken
  • börsen.

Frågor för att leva både lyckligt och klimatsmart

Utifrån de här b:na tänker jag att man som individ kan ställa frågor för att komma på hur man kan leva ett lyckligt klimatsmart liv. De här frågorna kan se olika ut från person till person, beroende på hur ens liv ser ut; en del har redan ställt om på vissa av områdena och behöver inte alls jobba med dem. Här är några exempel på frågor:

  • Hur kan jag sluta flyga (eller flyga betydligt mindre) och leva ett lika bra liv som innan?
  • Hur kan jag vara utan bil (eller köra betydligt mindre) och leva ett lika bra liv som innan?
  • Hur kan jag sluta äta kött och leva ett lika bra liv som innan? (Den mest relevanta frågan för mig som inte äter kött skulle snarare vara: Hur kan jag sluta äta ost och leva ett lika bra liv som innan?)
  • Hur kan jag ha en mindre bostad (eller en bostad som orsakar mindre utsläpp) och leva ett lika bra liv som innan?
  • Hur kan jag konsumera mindre – kanske bara det allra nödvändigaste – och leva ett lika bra liv som innan?
  • Hur kan jag låta bli att investera i fossila bränslen (eller kanske Hur kan jag placera mina pengar i hållbara investeringar) utan att förlora pengar?

Svaren på frågorna är också olika från person till person. För mig som har supersvårt för kylan och mörkret under den svenska vintern hjälper det liksom inte att få höra hur mysigt det är att semestra i Sverige med tåg. Ja visst, det är superfint – på sommaren! Då skulle jag heller aldrig få för mig att flyga någonstans. Men vad hjälper det mig i januari? Därför tror jag att det är viktigt att var och en hittar sina egna svar.

Jag delar gärna med mig av några av mina svar på de här frågorna, särskilt flygfrågan, eftersom det är den som är aktuell för mig just nu – jag behöver se till att ha ett lika bra liv den här vintern som om jag hade åkt till La Gomera. Låt mig få återkomma till det i ett annat inlägg.

Hur kan man få fler att känna – på riktigt – att det går att leva ett lika bra liv med mindre klimatavtryck? Hur kan man hjälpa var och en att hitta sitt eller sina sätt att göra det? Det skulle jag vilja veta nu.

“Du känner ju ingen där”

När jag var liten (också) så kunde jag oroa mig för vad andra skulle säga om mig i en viss social situation. Jag minns inget konkret exempel, men låt oss säga att jag hade fått en stor och ful fläck mitt på tröjan och vi skulle träffa folk. Då sa mamma någon av följande två saker:

  1. “Det spelar ingen roll; du känner ju ingen där.”
  2. “Det spelar ingen roll; du känner ju alla där.”

Efter ett tag genomskådade jag att hon alltid använde något av de här två motsägande argumenten och irriterade mig på det. Nu tycker jag att det är genialiskt!

Det finns ingen som helt anledning att oroa sig för vad andra tycker om mig. Antingen känner vi redan varandra, och då tycker de förhoppningsvis om mig ändå. (Och tycker de inte om mig så finns det ingen orsak för mig att försöka göra dem nöjda.) Eller så känner vi inte varandra, och varför ska jag då bry mig om vad de tycker om mig?

Jag jobbar på att ha den här inställningen :-)

Jag vill inte köpa kläder men är fast i konsumtionsnormen

Jag önskar att jag aldrig behövde köpa kläder mer i hela mitt liv. Att inget i min garderob någonsin blev utslitet eller urvuxet. Det är liksom min grundinställning till kläder. Det är inget jag vill belasta vare sig min eller planetens budget med.

Det här är åtminstone nästan hela sanningen. Ibland kan jag känna begär efter något plagg som jag verkligen gillar och vill ha, och vi människor har ju ett behov av variation, så några plagg per år – två eller tre kanske? – skulle jag nog vilja köpa även om jag hade en garderob som jag kunde behålla för alltid.

På det stora hela vill jag gärna leva ett liv där jag begränsar min konsumtion och på så sätt minskar mitt klimatavtryck. Eftersom kläder inte är viktigt för mig är det ett bra område för mig att konsumera så lite som möjligt. I min verklighet sliter jag dock ut mina kläder förr eller senare och behöver byta ut dem. Jag letar ofta second hand, men ibland lyckas jag inte hitta något; kanske inte orkar leta tillräckligt länge eller så är det saker som är svåra att hitta begagnade.

Så här får jag kläderna att hålla längre

Min klädstrategi går ut på att jag ska använda varje klädesplagg så länge som möjligt. Det innebär bland annat att jag gör så här:

  • Jag tvättar inte i onödan.
  • Jag torktumlar inte kläderna.
  • Jag använder inte sköljmedel.
  • Jag drar igen dragkedjan innan jag tvättar ett plagg.
  • Jag äger inga kläder som behöver strykas. (Det är egentligen inte för att det sliter på kläderna att stryka dem utan för att jag inte kan förstå varför någon skulle vilja lägga sin tid på att stryka kläder.)
  • Jag försöker laga om det går. (Med reservation för att jag inte kan hantera en symaskin utan syr för hand och även det är jag dålig på.) Jag tänker även att jag ska använda Repamera om det är något som jag inte kan laga själv, till exempel ett blixtlås, men det har jag inte gjort än.
  • Kläder som har börjat bli lite väl slitna får en andra chans som hemmakläder – eller odlingskläder om de är slitstarka. Eftersom jag tillbringar den största delen av mitt liv hemma – jag har ju jobbet hemma – går jag ofta i hemmakläder. Det gör att de snyggare kläderna håller längre. Dessutom blir det ändå hundhår på alla kläder som jag har på mig hemma, så oftast kan jag inte ha de kläderna ute bland folk.
  • Jag håller vikten. Det tänker man kanske inte på i klädsammanhang, men om jag skulle gå upp eller ner för mycket i vikt skulle jag behöva byta ut min garderob. Inte bra. Jag har en variation på några kilo upp eller ner ibland, men det spelar ingen roll; min garderob innehåller inga tajta fodral som måste passa exakt på millimetern. Så jag kan använda samma kläder som för femton år sedan. Praktiskt.
  • Jag använder skohorn när jag tar på mig ett par skor. Även gympadojor och liknande. Då slits skorna inte lika snabbt. Det här är en regel jag nyligen har infört för mig själv, och den är inte så dum.

Det här innebär att jag går i samma kläder år efter år. Och det är helt som det ska. Det är inte konstigare än att jag äta sin frukost vid samma matbord år efter år. Det finns ingen anledning att byta ut något som fungerar. När jag packade min resväska för att åka till La Gomera i vintras lade jag i kanske två plagg som jag inte hade med mig året innan; resten var precis samma.

Vilka är dina bästa tips för att få kläderna att hålla så länge som möjligt?

Jag är fast i konsumtionsnormen

Men. Jag noterar ofta att jag är fast i konsumtionsnormen när det gäller kläder. Jag tror att jag inte kan ha på mig samma kläder som jag hade i går om jag ska träffa samma människor. Eller att jag inte kan ha på mig samma kläder som förra gången jag träffade samma personer, även om det har gått en månad sedan sist.

Det här handlar ju bara om norm, inte om det faktiska behovet. Jag behöver inte nya kläder förrän de förra har slitits ut. Men normen säger variation, normen säger förnyelse, normen säger köp nytt, köp nytt, köp nytt. Jag säger nej. Men jag behöver säga det igen och igen för att påminna mig själv om att inte fastna i konsumtionsnormen.

Vad säger du? Ska vi försöka ändra på den här normen genom att ha på oss samma kläder flera gånger på raken i samma sammanhang? Är du med?

Jenny Forsberg i grön fleecetröja i ett växthus
Jag i second hand-fleecetröja.

Varför odlar jag?

Jag i lilla växthuset

Sedan vi flyttade till hus i juli har odling varit min högsta prioritet. Men varför?

Det korta svaret är att odla den mat som mitt hushåll ska äta känns som det mest meningsfulla jag kan göra just nu. Det betyder inte att allt annat jag gör är meningslöst. Det betyder inte att allt annat du gör är meningslöst. Och det betyder inte heller att mitt liv var meningslöst innan jag flyttade och fick chans att börja odla mer :-)

Jag tycker att det känns otroligt meningsfullt att

  • odla min egen mat
  • göra jord av mitt matavfall och sedan odla ny mat i den jorden
  • lära mig hur man kan sluta kretslopp (som i exemplet ovan eller till exempel att samla regnvatten för att vattna grönsakerna med)
  • lära mig hur jag skulle kunna klara mig när vi inte längre kan transportera mat kors och tvärs över jorden utan behöver äta det som vi kan få tag i nära oss
  • slippa bidra till att det tillverkas en förpackning av plast som min spenat ska förvaras och transporteras i.

Jag använder mest orden odla och odling när jag pratar om det här jobbet som jag gör, men egentligen räknar jag även in självhushållning i form av att vara ute och samla mat som växer i det vilda – och att förädla det jag odlar och samlar till en form som faktiskt går att äta. Alltså att laga mat av skörden, mjölksyra grönsaker, göra nyponsoppa eller rönnbärsdricka, förvälla och frysa in svamp och så vidare. (Däremot inte så mycket syltande och saftande för min del, men det är ju annars också ett sätt att förädla skörden.)

Det här var året när jag äntligen började plocka svamp. Här Karl Johan

Ett praktiskt arbete som jag klarar av

En del i att det känns så meningsfullt för mig att odla handlar nog om att det är ett praktiskt arbete som jag klarar av att göra. Jag är extremt opraktisk annars och skulle aldrig kunna bygga ett hus till exempel. Jag har inte tålamod att göra saker som måste mätas exakt och bestå av räta vinklar. Jag kan inte heller hantera en symaskin eller sticka en tröja. Men odling är så förlåtande. Det gör inget om det blir snett. Det gör inte så mycket om någon gröda inte grodde eller blev uppäten av jordloppor – så länge jag har odlat tillräckligt mycket annat som faktiskt blev lyckat.

Örtträdgården på framsidan av huset

När jag odlar minskar min klimatångest

En stor del i min känsla av meningsfullhet är att jag känner att jag gör något som minskar mitt klimatavtryck. När jag odlar är jag en planetskötare, om än i liten skala. Självklart är det en droppe i havet, och det skulle få större genomslag om jag ägnade tiden åt klimataktivista och påverka samhället och politikerna. (För att inte tala om hur mycket lättare det vore att minska mina utsläpp om jag bara bestämde mig för att hoppa över min årliga flygresa till La Gomera. Fast nu när jag skriver det så inser jag ju att lätt vore det ju inte alls, för då skulle jag redan ha gjort det. Att ta bort den flygresan är en av de svåraste sakerna för mig personligen att göra för klimatet.)

Men på min klimatresa är det odling som är nästa etapp. Min klimatångest har minskat mycket sedan jag flyttade; jag har faktiskt knappt känt av den alls. Det beror beror absolut inte på att jag tycker att jag nu lever som jag borde och därför inte behöver ändra min livsstil mer. Tvärtom är jag i en period nu i samband med flytten när jag konsumerar betydligt mer än jag har ambitionen att göra, och även åker fossilbil betydligt mer, för att köpa diverse saker som jag eller vi behöver under en kom-igång-period. Jag tror inte heller att faran är över nu bara för att jag odlar. Den mänskliga civilisationen är ju fortfarande på väg käpprätt åt fel håll, och jag vill fortsätta min resa mot ett mer planetvänligt liv på olika sätt, precis som jag tror och hoppas att du också gör. Men odlingen gör att jag hela tiden gör något praktiskt som leder mig i rätt riktning. Varje dag får jag en fysisk och konkret påminnelse om att jag gör något rätt. Det känns meningsfullt för mig.

Trädgårdsportlak – en ny bekantskap för mig

Är odling passiv inkomst?

Du som följer bloggen vet att jag har pratat en hel del om passiva inkomster (numera bloggar jag om passiva inkomster på en separat blogg). Jag har hittills inte sett odling som en del av mina passiva inkomster, eftersom det är många timmars hårt jobb till en oerhört låg timpenning. Jag har snarare sett det som en del i att downshifta, som det heter på modern svenska: jag minskar mina utgifter och behöver då inte dra in lika mycket pengar, vilket gör det lättare att leva på passiva inkomster. Men om jag tänker efter så fungerar det på samma sätt som att skriva böcker: jag lägger hundratals timmar på något som är roligt och som jag hoppas kommer att ge mig betalt någon gång i framtiden. I det här fallet inte i form av pengar utan i form av mat. Min plan är att minska mina matkostnader rejält från och med nästa sommar. I år går odlingen däremot på ett kraftigt minus eftersom jag har gjort en massa investeringar för att komma igång: jord, trädgårdsredskap, ett tunnelväxthus och så vidare. Jag räknar dock med att de här investeringarna kommer att ge avkastning på sikt.

Tunnelväxthuset

Hur går det hittills?

Hur går det då? Blir det någon skörd i år? Jag är långt ifrån att ha någon självhushållning att tala om – vi flyttade den 2 juli, så det blev en sen odlingssäsong. Men bladgrönsaker har vi varit självförsörjande på i någon månad nu. Det finns även en del örter. Och just nu har jag mycket potatis och en del lök. Tomater har det funnits en del, för det började jag odla i lägenheten redan i våras, men det är långt från självförsörjningsmängder. Jag har en hel del plantor med olika grejer som jag inte har gett upp hoppet om än, men det har redan varit några frostnätter, så jag misstänker att det blir svårt. Kål och bönor har gått riktigt, riktigt dåligt. I somras blev alla sorters kål som jag försökte mig på angripna av jordloppor. Men jag har några grönkålsplantor som jag sådde sent som äntligen börjar ta sig. Bönorna vet jag inte varför de inte har blivit något, men jag har i alla fall fått till några enstaka bondbönor som det nog är dags att skörda nu. Och så har jag varit ute och samlat en massa mat i naturen förstås, även om jag inte har kunnat prioritera det så mycket som jag hade velat.

Lilla växthuset för några veckor sedan

Det som jag är mest nöjd och stolt över är att jag har gjort så mycket jobb med att skapa nya odlingsbäddar. Det är ett jobb som jag kommer att ha igen nästa år och i min odling framöver. En siffra som brukar dyka upp i självförsörjningskretsar är att man behöver odla upp 500 kvadratmeter för att bli självförsörjande om man är en familj på två vuxna och två tonåringar. (Jag är osäker, men jag tror att man räknar med att den familjen även äter lite animalier.) Vi är bara två vuxna, och en tanke jag har är att jag behöver odla upp 250–300 kvadratmeter för att vi ska kunna vara självförsörjande. (Jag skriver jag, eftersom det är jag som står för odlingen, även om maken har hjälpt mig mycket, både med praktiska göromål och en del rent fysiskt som att gräva eller förflytta jord från en plats till en annan på tomten. Och att åka och handla saker, eftersom jag inte kör bil.) En gissning är att jag har fått till drygt 100 kvadrat odlingsmark nu. Och det är rätt bra jobbat på mindre än tre månader om jag får säga det själv!

Sydosthörnet – den senaste växtplatsen på tomten

Snart börjar mitt nya liv!

Maken och jag har ÄNTLIGEN hittat ett hus som passar oss. Det ligger i Ärla i krokarna av Eskilstuna. Vi har letat i ett helt år, men innan dess var det nästan ytterligare ett år som passerade efter att vi hade bestämt oss för att vi ville flytta, men vi hade inte möjlighet att sätta igång med husletandet just då. Mest för att jag behövde ta mig igenom min höftoperation och tillhörande rehab innan jag orkade ta tag i ytterligare en stor och omvälvande grej.

Så det är nästan två år sedan jag mentalt flyttade. Det här är en av mina absolut värsta grejer: att ha bestämt mig för någonting men inte kunna realisera det på en gång. Tålamod är inte min starka sida, och så gillar jag ju att ta tag i saker och få dem gjorda.

Men nu verkar det alltså äntligen kunna hända. Från att inte ha varit det minsta intresserad av att bo i hus så är det nu mitt självklara nästa steg i livet. Det beror på att jag de senaste åren har blivit intresserad av odling, självhushållning och hållbarhet. Jag hoppas att på sikt kunna odla en mycket större del av vår mat än vad jag kan idag på min odlingslott på 25 kvadratmeter. Jag hoppas också på sikt kunna få ner mina boendekostnader så att jag kan leva på mindre pengar än idag. Det skulle göra mina passiva inkomster till en större del av de inkomster jag behöver, vilket så klart skulle underlätta livet ekonomiskt. Dessutom förbättrar det mina chanser att kunna ägna mer tid åt skrivande, om det nu är det jag vill göra någon gång längre fram. Jag hoppas kunna få ner mitt klimatavtryck ordentligt genom att jag odlar min egen mat och genom att vi kommer att ha solceller som producerar delar av den el vi behöver.

Och inte minst: jag vill få känna att jag ingår i ett kretslopp. Jag odlar min egen mat, jag använder matavfallet och överblivna växtdelar för att göra ny jord och näring, och sedan odlar jag ny mat i den jorden. Det här ser jag så sjukt mycket fram emot!

Vi har ingen koppling till Ärla eller Eskilstuna, utan vi har letat i ett ganska stort geografiskt område som begränsas av att maken behöver vara på sitt jobb i Stockholm runt tre dagar i veckan. Och så behövde vi hitta en plats där det finns kollektivtrafik (jag kör inte bil) och som helst ligger hyfsat nära en stad. Det var svårt att hitta något som uppfyllde våra kriterier, men nu har vi hittat rätt. I Ärla finns buss som tar en halvtimme till Eskilstuna.

När jag nämner i sociala medier om vart jag ska flytta så får jag kommentarer som “Ska du lämna storstaden?” och “Oj, vilken omställning!”. De som ger mig de kommentarerna är nog inte medvetna om att jag i princip bara sitter hemma i min introvertbubbla i förorten ;-) Jag är absolut inte i Stockholms city varje vecka. Jag tänker att jag kommer att vara i Stockholm ungefär lika sällan framöver som jag är nu – med skillnaden att jag inte kan ta mig hem så sent på kvällen. Planen är att jag ska fortsätta med sånggruppen jag sjunger i en kväll varannan vecka, men då kommer jag inte hem på kvällen. En plan kan vara att jag åker till Stockholm någon gång under onsdagen, bokar in något eventuellt kundmöte eller något annat under onsdag eftermiddag, sjunger på kvällen, sover hos mina föräldrar i Täby, har möjlighet att ta något möte eller en lunch med någon på torsdagen eller göra ärenden, och sedan åker jag till Ärla så att jag är där typ sen eftermiddag. Jag har också bokat in flera konserter och roligheter i Stockholm under hösten, så det blir några turer vid andra tillfällen också. Så nej, för mig känns avståndet till Stockholm inte som den stora omställningen. (Förresten kommer det snabbtåg från Eskilstuna till Stockholm i höst, som tar 45 minuter.) Min omställning handlar om jord, odling och kretslopp. Det är i alla fall vad jag tror just nu – men saker har ju en förmåga att aldrig bli som man har tänkt sig :-)

Planen är att flytta runt 1 juli. Det är fjorton år sedan förra gången jag flyttade, och då sa jag att om jag måste flytta en gång till så kommer jag att bli utbränd. Fy, vad jobbigt det var! Men nu har jag haft fjorton år på mig att vila upp mig, så det borde gå bra ;-) Men hu, vad mycket det är som ska vara klart före flytten.

Tomten är 3500 kvadrat, varav i princip allt är plan mark som går att odla på, utom att det står några fallfärdiga små förrådshus och skräpar här och där. Själva huset är dock nytt och fräscht – byggt 2013 efter att det förra huset brann ner. Och så finns det ett litet växthus på tomten, som bara är en smula trasigt. Ett växthus!

Så här ser vårt hus ut. Det finns några få solceller på taket som räcker till att värma upp utebadkaret som står på baksidan, men planen är alltså att sätta upp fler så att vi kan producera el även till annat. Om sisådär tio veckor bor vi där. Hurra!