Kategoriarkiv: fri

Snart börjar mitt nya liv!

Maken och jag har ÄNTLIGEN hittat ett hus som passar oss. Det ligger i Ärla i krokarna av Eskilstuna. Vi har letat i ett helt år, men innan dess var det nästan ytterligare ett år som passerade efter att vi hade bestämt oss för att vi ville flytta, men vi hade inte möjlighet att sätta igång med husletandet just då. Mest för att jag behövde ta mig igenom min höftoperation och tillhörande rehab innan jag orkade ta tag i ytterligare en stor och omvälvande grej.

Så det är nästan två år sedan jag mentalt flyttade. Det här är en av mina absolut värsta grejer: att ha bestämt mig för någonting men inte kunna realisera det på en gång. Tålamod är inte min starka sida, och så gillar jag ju att ta tag i saker och få dem gjorda.

Men nu verkar det alltså äntligen kunna hända. Från att inte ha varit det minsta intresserad av att bo i hus så är det nu mitt självklara nästa steg i livet. Det beror på att jag de senaste åren har blivit intresserad av odling, självhushållning och hållbarhet. Jag hoppas att på sikt kunna odla en mycket större del av vår mat än vad jag kan idag på min odlingslott på 25 kvadratmeter. Jag hoppas också på sikt kunna få ner mina boendekostnader så att jag kan leva på mindre pengar än idag. Det skulle göra mina passiva inkomster till en större del av de inkomster jag behöver, vilket så klart skulle underlätta livet ekonomiskt. Dessutom förbättrar det mina chanser att kunna ägna mer tid åt skrivande, om det nu är det jag vill göra någon gång längre fram. Jag hoppas kunna få ner mitt klimatavtryck ordentligt genom att jag odlar min egen mat och genom att vi kommer att ha solceller som producerar delar av den el vi behöver.

Och inte minst: jag vill få känna att jag ingår i ett kretslopp. Jag odlar min egen mat, jag använder matavfallet och överblivna växtdelar för att göra ny jord och näring, och sedan odlar jag ny mat i den jorden. Det här ser jag så sjukt mycket fram emot!

Vi har ingen koppling till Ärla eller Eskilstuna, utan vi har letat i ett ganska stort geografiskt område som begränsas av att maken behöver vara på sitt jobb i Stockholm runt tre dagar i veckan. Och så behövde vi hitta en plats där det finns kollektivtrafik (jag kör inte bil) och som helst ligger hyfsat nära en stad. Det var svårt att hitta något som uppfyllde våra kriterier, men nu har vi hittat rätt. I Ärla finns buss som tar en halvtimme till Eskilstuna.

När jag nämner i sociala medier om vart jag ska flytta så får jag kommentarer som “Ska du lämna storstaden?” och “Oj, vilken omställning!”. De som ger mig de kommentarerna är nog inte medvetna om att jag i princip bara sitter hemma i min introvertbubbla i förorten ;-) Jag är absolut inte i Stockholms city varje vecka. Jag tänker att jag kommer att vara i Stockholm ungefär lika sällan framöver som jag är nu – med skillnaden att jag inte kan ta mig hem så sent på kvällen. Planen är att jag ska fortsätta med sånggruppen jag sjunger i en kväll varannan vecka, men då kommer jag inte hem på kvällen. En plan kan vara att jag åker till Stockholm någon gång under onsdagen, bokar in något eventuellt kundmöte eller något annat under onsdag eftermiddag, sjunger på kvällen, sover hos mina föräldrar i Täby, har möjlighet att ta något möte eller en lunch med någon på torsdagen eller göra ärenden, och sedan åker jag till Ärla så att jag är där typ sen eftermiddag. Jag har också bokat in flera konserter och roligheter i Stockholm under hösten, så det blir några turer vid andra tillfällen också. Så nej, för mig känns avståndet till Stockholm inte som den stora omställningen. (Förresten kommer det snabbtåg från Eskilstuna till Stockholm i höst, som tar 45 minuter.) Min omställning handlar om jord, odling och kretslopp. Det är i alla fall vad jag tror just nu – men saker har ju en förmåga att aldrig bli som man har tänkt sig :-)

Planen är att flytta runt 1 juli. Det är fjorton år sedan förra gången jag flyttade, och då sa jag att om jag måste flytta en gång till så kommer jag att bli utbränd. Fy, vad jobbigt det var! Men nu har jag haft fjorton år på mig att vila upp mig, så det borde gå bra ;-) Men hu, vad mycket det är som ska vara klart före flytten.

Tomten är 3500 kvadrat, varav i princip allt är plan mark som går att odla på, utom att det står några fallfärdiga små förrådshus och skräpar här och där. Själva huset är dock nytt och fräscht – byggt 2013 efter att det förra huset brann ner. Och så finns det ett litet växthus på tomten, som bara är en smula trasigt. Ett växthus!

Så här ser vårt hus ut. Det finns några få solceller på taket som räcker till att värma upp utebadkaret som står på baksidan, men planen är alltså att sätta upp fler så att vi kan producera el även till annat. Om sisådär tio veckor bor vi där. Hurra!

Historien om fiskaren – vad håller jag på med?

Har du hört historien om den fattiga fiskaren och affärsmannen? Jag kan den inte i detalj och jag vet inte heller varifrån den kommer – jag har hört den flera gånger och jag tror att den utspelar sig i olika delar av världen varje gång jag hör den. Men min minnesbild av den är ungefär så här:

En man försörjer sig och sin familj genom att fiska. Varje förmiddag sitter han vid vattnet och fiskar precis så mycket fisk som han och familjen behöver för att klara sig. Därefter tillbringar han resten av dagen med familjen, och på kvällen går han ut och träffar sina vänner.

En dag kommer en rik affärsman förbi när mannen sitter och fiskar.
“Varför fiskar du inte fler timmar per dag? Då skulle du tjäna mer pengar.”
“Vad ska jag göra med mer pengar?” frågar fiskaren.
“Då kan du köpa en båt, så att du kan dra upp mer fisk och tjäna mer pengar.”
“Vad ska jag göra med mer pengar?”
“Då kan du köpa en större båt, så att du kan dra upp mer fisk och tjäna mer pengar.”
“Vad ska jag göra med mer pengar?”
“Då kan du köpa fler båtar, och så kan du anställa andra som kan fiska åt dig, och så kan du tjäna mer pengar.”
“Vad ska jag göra med mer pengar?”
“Då kan du ta ledigt, och så kan du sitta här och fiska, och kanske tillbringa mer tid med din familj, och på kvällen kan du gå ut och träffa dina vänner”, säger affärsmannen.

Så varför berättar jag det här? Jo, i min långsiktiga plan, där jag försörjer mig på passiva inkomster i högre grad än nu, ser jag framför mig att jag jobbar fyradagarsvecka och har helg i tre dagar varje vecka. Det tycker jag verkar vara ett mycket bättre sätt att leva än den gängse femdagarsveckan. Det finns ju så mycket annat som är kul att göra förutom att jobba liksom.

I vintras tänkte jag extra mycket på det här. Jag ägnade en dag i veckan åt att jobba med något som jag inte tjänade pengar på – romanskrivandet alltså. Samtidigt som jag drömde om att jobba en dag mindre i veckan. “Vad håller jag på med egentligen?” var en fråga som dök upp, och som hjälpte mig att fatta beslutet att sluta skriva romaner.

Det beslutet känns fortfarande helt rätt. Samtidigt lägger jag även nu en dag i veckan på saker som jag ofta inte vet om jag kommer att tjäna några pengar på. Betyder det att jag är kvar i samma feltänk som den rika affärsmannen?

Så kan det förstås vara, men just nu känns det inte så. Romanskrivandet har jag tjänat exakt noll kronor på – faktum är att jag till och med ligger på minus än så länge; till följd av några beslut som med facit i hand var felaktiga om hur stor upplagorna skulle vara och så vidare så har jag ännu inte dragit in alla pengar jag har lagt ut på att ge ut mina två romaner.

De andra sakerna som jag gör för att få passiv inkomst har jag faktiskt börjat tjäna pengar på. Jag har skrivit i tidigare blogginlägg att jag hade tio procent passiv inkomst 2017 och sju procent passiv inkomst 2018. Sju procent är inte noll. Om jag jobbar vidare med befintliga och nya onlinekurser och annat känns det inte omöjligt att dubbla de där sju procenten. Och sedan dubbla dem igen.

Så trots att det kan verka helt knasigt så tänker jag fortsätta lägga en dag i veckan på att jobba obetalt samtidigt som jag drömmer om att jobba mindre och friare längre fram. För att jag tror på att det kommer att fungera.

Och det är väl det som är nyckeln. Jag jobbar för något som jag tror på. Tidigare trodde jag att jag på sikt skulle kunna få inkomster på romanskrivandet. Just nu tror jag inte på det. Men jag tror att jag kommer att kunna få mer andra passiva inkomster på sikt. Dessutom har de chanserna ökat nu när fredagarna inte längre är uppbokade på romanskrivandet.

Jenny Forsberg står på händer
Gör jag saker helt uppochner eller?

Att leva närmare naturen

Jag läste precis en superhärlig bok. Den heter Naturens hemlighet – återfinn din plats i det stora sammanhanget och är skriven av Eva Sanner. Den handlar om att vara i naturen, om att leva mer i samklang med naturen. Jag blev mycket inspirerad och känner att jag vill återkomma till den igen och igen och då upptäcka nya saker och förhoppningsvis kunna ta till mig mer av innehållet, eller andra delar av det, för att jag själv har utvecklats eller för att det är något annat som är mer aktuellt för mig då. Boken kom även in en del på odling, som ju är ett av mina intressen och något jag drömmer om att ägna mig mer åt framöver än vad jag gör idag. Jag rekommenderar verkligen den här boken!

Jag vill leva närmare naturen men inte på vintern

Jag vill gärna leva närmare naturen. Jag funderar mycket på hur jag kan göra det mer, och jag märker att jag går mer och mer åt det hållet. Jag är ute och plockar min egen mat, och jag gillade verkligen de delar av boken som handlade om att tillbringa längre stunder med att bara vara i naturen, kanske ha en plats som man återkommer till ofta, gärna varje dag under alla årstider. Och jag vill ju verkligen verkligen ta hand om planeten också. Odla och samla min egen mat i stället för att köpa mat som fraktats hit och dit och förpackats i plast.

Men det finns något som hindrar mig från att göra det här fullt ut. Du som känner mig vet att jag pratar om vintern. Jag älskar den svenska naturen. Alltså verkligen älskar. Men bara halva året. Den mörka och kalla halvan är det bara hemskt. Jag går helst inte ut alls, och jag skulle aldrig komma på tanken att åka skidor eller skridskor.

Man kan inte älska halva någon

Det här skaver så himla mycket i mig. Om man älskar någon får man ju älska alla delar av den liksom. Man kan inte säga “jo, jag älskar din högra kroppshalva men inte din vänstra; den tycker jag mest är jobbig”. Eller infoga valfria delar av någon som man kan ogilla, och då menar jag inte bara fysiska delar. Älskar man så älskar man liksom. Jag älskar den svenska naturen. Men bara på sommaren. Är det inte riktig kärlek då? Lurar jag mig själv?

Du som brukar läsa bloggen vet att jag har pratat en del om min flygskam tidigare. Att jag fortfarande förstör planeten genom att flyga beror bland annat på det här. Jag mår inte bra av att vara i Sverige på vintern, så därför flyger jag till en annan del av planeten där jag mår bra att vara på vintern. Det beror också på att jag har hittat mitt andra hem i Valle Gran Rey på La Gomera, en plats som jag också älskar, och som jag nu inte klarar av att avstå från.

Boken Naturens hemlighet handlar om att njuta av naturen som man har i sin närhet, och den tar också upp flygandet, och att man inte måste flyga för att få de fina upplevelserna. Och jag önskar så hårt att det kunde vara så för mig. Att jag kunde tycka att naturen i Sverige var fantastisk även på vintern. Men jag gör inte det. Det är kallt. Det blir mörkt klockan fucking jävla två på eftermiddagen! Det är inte människovärdigt.

Vad behöver jag för att hitta tillbaka till naturen?

Jag antar att det här handlar om att jag har kommit bort från naturen. Jag lever mitt liv med ett filter som säger att vi kan använda fossila bränslen för att leva på den plats på planeten som passar oss för tillfället. Jag är en bortskämd snorunge som inte kan acceptera naturens gång utan måste gå in och förstöra planeten. Undrar vad jag behöver för att hitta tillbaka till naturen och må bra i att leva på samma plats året runt. Eller alltså, svaret på den frågan är ju mindfulness, att kunna vara nöjd med nuet precis som det är. Det övar jag på varje dag. En dag är jag kanske där.

Jenny njuter av solen framför ett äppelträd i september

Jag kan inte göra slut

Vägen upp ur Valle Gran Rey-dalen

Det finns en plats som jag ser som mitt andra hem. Den heter Valle Gran Rey och ligger på Kanarieön La Gomera. Jag är kär i Valle Gran Rey. I naturen, i atmosfären, i öppenheten, i aktiviteterna som finns att göra här, i den lite bättre version av mig själv som jag blir på den här platsen.

Det är bara ett problem: jag flyger för att ta mig till dit. Redan förra vintern hade jag rejäl flygskam och den här vintern är den nästintill oöverstiglig, jag har skrivit om det tidigare. Medan jag var kvar i Sverige så tänkte jag att jag har tre alternativ inför nästa och kommande vintrar:

  1. Låta bli att åka till Valle Gran Rey. Försöka hitta något annat sätt att må bra på vintern. Antagligen hitta en plats som jag kan åka tåg till i stället.
  2. Ta mig till Valle Gran Rey utan att flyga. I det här blogginlägget skrev jag om det förra vintern.
  3. Fortsätta flyga en gång om året och hitta ett sätt att leva med det. Till exempel genom att jobba mer aktivt mot klimatförändringarna än vad jag gör nu.
Vy från La Playa

I går kom jag äntligen till Valle Gran Rey igen efter att ha varit ifrån hen i tio månader. Hela resan hit brottades jag med flygskammen och tänkte på att det kanske är sista gången jag åker hit, och ett tag kändes det nästan som om jag skulle kunna leva med det. Men så kom jag hit.

Tänk dig att du har en partner. Ni har varit ihop i åtta vintrar, och visserligen har ni haft svackor men ni har det bra ihop. Ni älskar varandra och planerar att leva lyckliga i alla era dagar. Men någonting går snett. Det kommer ett klimathot som riskerar att förstöra planeten och sätta både ditt framtida jag och kommande generationer rejält i klistret. Ett av dina största bidrag till den här planetförstöringen är att du är ihop med din partner. Genom att göra slut minskar du dina koldoixidutsläpp rejält, och det finns en chans att du kan komma ner till en utsläppsnivå som är hållbar på lång sikt. Du måste alltså välja mellan att vara tillsammans med den du älskar och att rädda planeten.

Du tycker kanske att det här är en larvig jämförelse: Det är för fan bara nån plats med nåt hav och några berg och ett vettigt vinterklimat. Det är inte som att vara kär i en människa. Snap out of it och ta ditt ansvar för planeten nu!

Men för mig är det inte bara en plats. Det är min plats. Och i dag när jag kom hit så kände jag det så starkt: jag kan inte göra slut med Valle Gran Rey. Om det är upp till mig att välja så klarar jag inte av att välja bort min plats. Inte ens om människans framtid på den här planeten är hotad, tydligen.

Av mina tre alternativ återstår alltså bara två: fortsätta flyga en gång om året eller ta mig till Valle Gran Rey utan flyg. En av mina uppgifter den här vintern är att ta reda på alla detaljer om hur en resa utan flyg skulle kunna se ut, vad den skulle kosta och hur lång tid den skulle ta. Så att jag kan fatta ett genomtänkt beslut.

Nu kanske du tycker att det inte är så farligt att jag flyger en gång om året; det finns ju många som flyger mer än så. Eller så kanske du tycker att det är okej att jag flyger eftersom jag gör en massa andra saker rätt: äter inte kött, kör inte bil, har inte satt några nya människor till världen och så vidare. Jag håller inte med! Det är viktigt att jag gör allt det där också. För att nå klimatmålen behöver vi komma ner till 1–2 ton koldioxidutsläpp per person och år (jag har sett lite olika siffror). En resa fram och tillbaka till Kanarieöarna släpper ut runt 4 ton. Jag lever alltså långt över min kvot i och med att jag flyger. Det spelar ingen roll att andra lever ännu värre. Det handlar inte om rättvisa. Det handlar om att vi alla behöver göra allt vi kan för att rädda planeten. Och just nu gör jag inte det. För jag kan inte göra slut.

Valle Gran Rey i solnedgången.

Min egoistiska livsstil förstör planeten

Det är så lätt att gå i försvarsställning för min rätt att flyga en gång om året bara för att det finns andra som gör värre saker för vår planet. Men då missar jag poängen. Det handlar inte om rättvisa. Det handlar om att vi tillsammans flyger så mycket att vi förstör klimatet på jorden för kommande generationer. Vi kan inte fortsätta. Ändå är jag så egoistisk att jag gör det.

Jag mår inte bra av vintern. Jag vet inte om det är mörkret eller kylan som är värst; jag tror att det är kombinationen. När det blir mörkt redan klockan tre checkar min hjärna ut och tror att dagen är slut. När temperaturen sjunker under nollan kryper kylan in i kroppen, och jag fryser ända in till skelettet. Frasen ”jag vill inte” går på repeat i skallen. Jag har självklart verktyg som hjälper mig att hantera vintern. Mentala verktyg som handlar om att stanna i stunden, acceptera, njuta av det som är bra, meditera för att lära mig att allt uppstår och försvinner och inget är för evigt. Jag har också mer praktiska hjälpmedel som d-vitamintillskott, dagsljuslampa, vetekudde och täckkjol. Men vintern var ändå en lång och jobbig period för mig (och ja, jag vet att det här är ett i-landsproblem – oj, vad det finns människor som har större problem i sitt liv än det här!). Tills jag hittade lösningen.

Jag tillbringar delar av vintern på sydligare breddgrader

De senaste sju åren har jag tillbringat delar av vintern i Valle Gran Rey på kanarieön La Gomera (jag bloggar om det på Gomerabloggen). Där går jag barbent i ett januariklimat som jag mår bra av, som ger mig solljus och värme och gör att jag kan behålla min energi hela dagen. Min vistelse där brukar bli runt sju veckor lång, även om jag ofta har velat stanna längre. Jag är kär i den här fantastiska platsen och ser den som mitt andra hem. Där hittar jag hisnande berg, närodlad avokado och mango, människor att sjunga och dansa med, annorlunda rutiner att inspireras av resten av året och ett brusande blått hav. Jag är så tacksam för att jag har möjlighet att tillbringa delar av vintern där.

Men. Det känns inte längre som någon bra lösning. För jag flyger dit. Min flygskam var stor redan förra vintern, och nu är den sju resor värre. Jag förstör ju planeten! För dig. För mig. Och framför allt för kommande generationer. Betyder det att jag måste avstå från den här så viktiga delen av mitt liv, min frihet och min hälsa? Eller betyder det att jag ska försöka spara ihop pengar för att kunna ta mig dit med tåg och båt? Nu pratar vi i-landsproblem igen, men förutom att det skulle kosta många tusenlappar och gissningsvis ta mig någon vecka i varje riktning, inklusive ett antal hotellnätter, så avskyr jag verkligen att resa, och jag vågar inte ens tänka på hur sjösjuk jag skulle bli på båten från Spanien till Kanarieöarna. Jag vet faktiskt inte vad som vore värst för mig – att stanna hemma hela vintern eller att göra den resan.

Jag är inte den värsta miljöboven

Det är lätt att hävda att jag inte är den värsta miljöboven. Det finns människor i mitt flöde som flyger i jobbet flera gånger i månaden. Det finns människor i mitt flöde som åker på weekendresa till New York på hösten, till Thailand på jullovet, Alperna på sportlovet, och så en liten sväng ner till södra Europa för att möta våren.

Det är också lätt att hävda att jag lever klimatmedvetet förutom min enda årliga flygresa, och att jag på individnivå inte måste göra allt. Mitt eget största bidrag till klimatet är att jag inte har barn. Att välja bort ett barn kan spara in 58,6 ton koldioxidekvivalenter per år – baserat på alla framtida ättlingars utsläpp och nuvarande konsumtionsmönster. Jämför det med en flygresa över Atlanten som släpper ut 1,6 ton koldioxidekvivalenter (källa: den här artikeln från Lunds universitet, som skriver om den här forskningsstudien (länk borttagen pga trasig). Jo, jag vet att det här inte tas upp så ofta – kanske för att det är ett för känsligt ämne. Det betyder inte att jag tycker att du som har barn är en ond människa. Och det var heller inte av klimatskäl som jag valde bort barn. Men fler människor på jorden betyder ökade utsläpp. Det är fakta. Som jag hoppas att du kan avstå från att hata mig för.

Det handlar inte om rättvisa

Det är så lätt att hamna i försvarsställning. Att förvara min rätt att flyga en gång om året bara för att det finns andra som gör värre saker för vår planet. Och tro mig, jag hamnar lätt där. Men då missar jag poängen. Det handlar inte om att alla ska få göra samma saker – världen är redan orättvis. Det handlar om att vi i de rika delarna av världen tillsammans flyger så mycket att vi förstör klimatet på jorden för kommande generationer. Hur länge ska vi låta vår egoistiska livsstil förstöra planeten?

Jag vet att jag inte är ensam om att brottas med den här typen av frågor. Kanske handlar det om flyget för dig också. Kanske har du något annat som känns riktigt svårt att avstå från. Jag är så egoistisk att jag kommer att flyga den här vintern också; jag har bokat flygbiljetter och hyrt lägenhet i Valle Gran Rey. Kommer jag att fortsätta flyga även kommande vintrar? Det vet jag inte.

Göra det som är lätt eller undersöka motståndet?

I somras, när jag hade mer tid för reflektion än annars, var det en fråga som jag funderade mycket på. Det handlar om två teorier, som jag ofta hör:

  1. Gör det som är lätt. Det är det som är det rätta. När du bara följer flödet och gör det som är lätt så kommer allt att falla på plats och du kommer att känna glädje och lust.
  2. Om du känner motstånd mot något så betyder det att du ska undersöka det närmare. Det finns något där som du undviker och som du behöver undersöka. Om du utmanar dig själv kommer du att bli belönad. När du har tagit dig igenom motståndet kommer allt att falla på plats och du kommer att känna glädje och lust.

De här två teorierna är, åtminstone enligt min tolkning, varandras motsatser. Jag tror att båda är relevanta och viktiga att ha med sig. Men jag undrar: hur kan jag avgöra när jag ska använda vilken teori?

Vad tror du?

Gå på skogspromenad barfota

En av mina absoluta favoritaktiviteter att göra på sommaren är att gå barfota. Det är så otroligt skönt, och jag tänker mig att det är välgörande också, både för fötterna och för hela mig.

Nu är det kanske inte sommar längre, men åtminstone i dag och åtminstone där jag bor så funkar det fortfarande. Jag rekommenderar särskilt att prova att gå barfota på olika underlag. Det är helt olika upplevelser att gå barfota på gräs, grus, asfalt och skogsstigar. Testa alltihop vettja! Och du har säkert fler underlag i din närhet att undersöka.

Just undersöka tycker jag är ett bra ord i sammanhanget. Hur känns de olika underlagen under fötterna? Vasst? Mjukt? Lent? Stumt? Undersök om du kan promenera på de olika underlagen utan att döma, utan att värdera något av dem högre än de andra.

Och i nästa andetag så utser jag genast en favorit, ha ha, hur var det nu med att inte döma? :-) För det är något alldeles speciellt med att gå barfota på en skogsstig. Har du provat? De där barren som ser så stickiga ut är alldeles mjuka så länge de ligger ner på stigen och inte sticker upp. De där kottarna, som kan orsaka smärta om du sätter foten hårt på dem, kan du i stället välja att sätta ner foten bredvid. Rötterna känns skrovliga under fötterna. Jorden var oftast hård och torr mot huden den här sommaren, men efter ett regn är den sval och kippar under foten.

Jag har förstått att många tycker att det gör ont i fötterna att gå barfota. För mig personligen känns det som en bra sak att öva på, inte som i att det är en till sak att prestera eller sätta upp på att-göra-listan: “bli bra på att gå barfota”, utan bara spontant för att det är skönt och för att jag mår bra av det. Jag vill kunna gå barfota. Om jag måste öva några gånger först så är det värt det :-)

Barfota – kanske mitt favoritord

Jag har gjort mig av med 500 saker

Äntligen är jag klar med mitt projekt att göra mig av med 500 saker! Jag måste säga att jag känner mig både lättare och friare :-) Förmodligen handlar det mest om att jag nu kan stryka den här punkten från att-göra-listan; det har varit en återkommande rutin att jag ofta har ägnat ett par timmar på söndagen åt att rensa, och det känns bra att få frigöra den tiden till annat. Och så känns det alltid bra att ha gått i mål med ett projekt; jag kom igång i början på oktober, så mitt rensningsprojekt har varat i åtta månader. Det känns som lång tid.

Det är också otroligt skönt att ha rensat! När jag öppnar en skrivbordslåda så väller det inte ut saker, utan allt ligger prydligt och det finns plats kvar i lådan.

Jag avslutade i söndags med att rensa i ett par bokhyllor på mitt kontor. Med tanke på att jag för bara ett par år sedan slängde kassar och åter kassar med papper och pärmar så trodde jag inte att jag hade så mycket överflödiga saker i just de där hyllorna, men det var fel. Jag fick ihop flera kassar igen. Det där med att räkna saker för att komma upp i 500 är förresten inte självklart, men när det gäller papper och sådant så tänker jag att en bunt papper, kanske alla som får plats i en pärm eller en mapp, är en sak, inte 100 saker om det är 100 papper.

När kontorsrensningen i söndags var klar så var jag uppe i 486 saker, och då hade jag rensat överallt där jag hade planerat att rensa. Så som avslutning tog jag en runda till bland mina böcker och samlade ihop 14 till för att komma upp i 500 saker. Där satt den! De sista böckerna har inte lämnat lägenheten än, utan det står en kasse här som jag förhoppningsvis kommer iväg till Röda korset-butiken med idag.

Jag har inte kombinerat rensningsprojektet med något köpstopp, utan jag har konsumerat ungefär som vanligt – vilket innebär att jag är avogt inställd till onödig konsumtion men att jag faller för en och annan frestelse. Det jag kan komma på just nu att jag har köpt på sistone är några second hand-klädesplagg, en bunt böcker – enligt min bokkonsumtionspolicy, åtminstone om man tolkar den generöst – samt en ukulele. Det sistnämnda inköpet är jag mycket nöjd med; nu ska jag bara få tid att lära mig att spela också.

Har du rensat något på sistone? Eller är du sugen på att göra det?

Ha en buffert

En viktig del i min livsdesign, som det så fint heter, är att alltid ha en buffert. Inom alla möjliga områden. I det här inlägget ger jag några exempel.

Att ha en ekonomisk buffert är för mig en grundläggande nödvändighet för att känna trygghet i att köra eget. Frilanslivet innebär ojämna inkomster, och jag måste definitivt kunna ta några månader med låga eller inga inkomster. Om jag inte hade någon buffert skulle paniken nog komma smygande bara efter någon vecka utan jobb, och kanske skulle jag inte heller kunna ta semester på sommaren utan känna mig tvungen att dra in nya pengar hela tiden.

Att ha passiva inkomster, som jag ofta återkommer till, är ett sätt att ha en ekonomisk buffert utan att ha behövt spara ihop till den.

Ett annat grundläggande område där jag gärna vill ha en buffert är mat. Jag brukar se till att det finns några matlådor i frysen. Det är mat som jag har lagat vid något tidigare tillfälle och som jag kan plocka fram när jag inte hinner – eller bara inte orkar – laga mat. Och så samlar jag en del mat som växer ute på sommaren, blåbär och grönsaker som jag skördar på min odlingslott. Jag fryser in och använder det under vintern. Det här skulle jag gärna vilja ägna mig ännu mer åt. Jag använder även bufferttekniken för skafferivaror och liknande, så att jag i allmänhet köper en ny förpackning när jag börjar på den sista förpackningen som finns hemma – inte när den sista förpackningen är slut. Det här gäller förstås inte bara mat utan även tvål, toapapper och annat som det kan vara praktiskt att det finns hemma.

Jobbmässigt buffrar jag innehåll i många av mina kanaler. Mina språkbrev skriver jag i klump två gånger om året och portionerar sedan ut under resten av året. Jag förinställer en hel del inlägg i sociala medier. Blogginlägg kan jag ibland samla på hög och varva nyskrivna med sparade.

Jag tänker också buffert med min hälsa: att vila, röra på kroppen och ta hand om mig blir en buffert för jobbiga tider. Sommarsemesterns vila blir en buffert som gör att jag orkar även om det blir för mycket jobb under någon annan tid på året.

Och så vidare. Det här var vad jag kom på just nu, men jag använder säkert buffert inom ännu fler områden om jag tänker efter. Har du någon buffert? Skulle du vilja ha det?

Jag flyger en gång om året

Den här vintern har jag plågats ohemult av flygskam. Ja, jag visste inte förrän jag läste ordet i DN (artikeln är bakom betalvägg) att det var så det hette, men nu vet jag.

Det kan inte ha undgått någon att flyget är en av de största klimatbovarna. Några få procent av världens befolkning väljer att flyga och förstör därför planeten för alla som bor på den. Jag är en av dem. Jag väljer att flyga en gång om året.

Jag har hittat lösningen på mitt vinterproblem

Den som känner mig vet att jag bor i ett land som jag gillar mycket under sommarhalvåret, men där jag inte alls trivs på vintern. Jag mår dåligt av mörkret och kylan och jag är så tacksam för att jag har hittat mitt sätt att hantera det. Delar av vintern tillbringar jag på kanarieön La Gomera. Jag brukar bli borta i knappt två månader. Jag skulle gärna förlänga den vistelsen ytterligare någon månad eller två, men det är några pusselbitar som saknas, bland annat att det är dyrt att hyra boende i Valle Gran Rey där jag håller till, så mina boendekostnader flerdubblas under perioden jag är där.

Jag har alltså ett problem: att vintern i Sverige får mig att vantrivas. Och jag har efter många år hittat lösningen: en plats där jag kan tillbringa delar av vintern och därmed må bra och trivas med livet även på vintern. Att avstå från det – och därmed få sämre livskvalitet, sämre energi och kanske sämre arbetskapacitet och hälsa, känns som ett otroligt dåligt alternativ.

Lätt att avstå från det man inte saknar

Jag är avundsjuk på den som bor i ett land där hen trivs hela året, som inte känner något behov av att åka därifrån. Eller på den som gillar att resa och tycker att det låter som ett roligt äventyr att ta tåget till södra Spanien och sedan båten till Teneriffa.

För jo, det skulle vara möjligt att ta sig till La Gomera utan att flyga. Jag som avskyr att resa tycker att det låter fruktansvärt jobbigt. Och jag undrar hur sjösjuk jag skulle bli på båten? Om jag inte stannade och sov någonstans på vägen (jag kan aldrig sova på resa) skulle jag kanske kunna ta mig till La Gomera utan flyg på bara några dagar. Mer rimligt är att planera in åtminstone ett par hotellnätter och räkna med minst en vecka (med reservation för att jag inte har tittat i detalj på hur resrutten skulle se ut). Om jag skulle ta hand om mig själv och faktiskt må bra också skulle jag nog få lägga 10 eller 14 dagar på resan, och då se mig omkring på några ställen i Europa på vägen. Men då pratar vi många hotellnätter, många tusenlappar. Och sedan samma tur hem igen. Flera veckor på resa. Och min vintervistelse skulle gissningsvis kosta mig någonstans mellan två och tre gånger så mycket som i dag, vilket jag inte har budget till.

Jag räddar inte planeten genom att avstå en flygresa

Samtidigt som jag befann mig på den här långa, dyra och för mig jobbiga resan genom Europa och ut över Atlanten skulle flygplanet mellan Stockholm och Teneriffa gå fram och tillbaka över huvudet på mig. Planet är oftast inte fullbokat och jag skulle kunna följa med det för runt en tusenlapp.

För mig som individ känns det inte rimligt att välja bort den flygresan. Och vad skulle planeten vinna på det? Inget på kort sikt antagligen. Det positiva skulle vara att jag blir av med min flygskam och att jag genom att själv skippa flyget kan bidra till att motivera andra att göra likadant.

Men vi behöver ju hitta en annan lösning än att flyga i den omfattning som vi gör nu. Jag vet inte om det är att sluta flyga helt eller om det räcker att dra ner på flygandet rejält – om vi inte kan hitta ett miljövänligare sätt att flyga alltså. Och å, vad jag beundrar alla som har tagit steget och slutat flyga, även om det är en uppoffring. Jag uppmuntrar verkligen fler att ta efter. En stor kram till dig om du hör till dem!

Bara den som försöker göra rätt blir kallad hycklare

Det där med trovärdighet är förresten intressant. Jag har på sistone läst några åsikter om att man inte måste leva som man lär, till exempel den här artikeln i Politism (länk borttagen pga trasig), som jag citerar här:

”Man måste tillåtas leva i samhället så som det är, trots att man har åsikter om hur det borde förändras.

Alternativet är att de som helt saknar moraliska principer ständigt vinner – de kan ju aldrig vara hycklare.

Är man exempelvis miljöengagerad finns det tusen sätt att trampa i klaveret. Den som inte bryr sig kan å andra sidan inte göra fel.

Därför är kravet på att man ska leva som man lär alltid en fälla för människor med stark moraluppfattning. Det blir ett incitament att inte bry sig – om klimatet (varför flyger du och varför käkar du kött?), om skatterna (varför gör du avdrag om du gillar höga skatter?) eller om människor på flykt (varför har du inte en flykting boende hemma hos dig, om du nu bryr dig så mycket?).

Kravet på att man ska leva som man lär är en ständig belöning till alla som inte bryr sig. ”

Jag önskar verkligen att vi får en bättre klimatpolitik, inklusive restriktioner för flygandet, men under tiden väljer jag att fortsätta flyga mellan Stockholm och Kanarieöarna en gång om året. I det valet är jag en planetförstörare. Men min årliga flygresa behöver inte – kan inte, får inte – hindra mig från att vara en planetskötare i andra sammanhang. Jag tänker fortsätta handla second hand, konsumera begränsat och medvetet, sopsortera, odla grönsaker, plocka mat i naturen, äta huvudsakligen växtbaserad mat och så vidare. Jag tänker inte heller låta flygskammen hindra mig från att uppmuntra andra att göra det hållbara och bästa för planeten.

Jag hoppas att ni är med mig här. Jag hoppas att vi kan rädda planeten tillsammans, men vi gör det inte genom att kalla varandra för hycklare. Att säga ”men du då, du flyger ju” till någon som sprider förslag på hur vi kan leva hållbart – det hjälper inte planeten det minsta.