Kategoriarkiv: fri

Jag kan inte göra slut

Vägen upp ur Valle Gran Rey-dalen

Det finns en plats som jag ser som mitt andra hem. Den heter Valle Gran Rey och ligger på Kanarieön La Gomera. Jag är kär i Valle Gran Rey. I naturen, i atmosfären, i öppenheten, i aktiviteterna som finns att göra här, i den lite bättre version av mig själv som jag blir på den här platsen.

Det är bara ett problem: jag flyger för att ta mig till dit. Redan förra vintern hade jag rejäl flygskam och den här vintern är den nästintill oöverstiglig, jag har skrivit om det tidigare. Medan jag var kvar i Sverige så tänkte jag att jag har tre alternativ inför nästa och kommande vintrar:

  1. Låta bli att åka till Valle Gran Rey. Försöka hitta något annat sätt att må bra på vintern. Antagligen hitta en plats som jag kan åka tåg till i stället.
  2. Ta mig till Valle Gran Rey utan att flyga. I det här blogginlägget skrev jag om det förra vintern.
  3. Fortsätta flyga en gång om året och hitta ett sätt att leva med det. Till exempel genom att jobba mer aktivt mot klimatförändringarna än vad jag gör nu.
Vy från La Playa

I går kom jag äntligen till Valle Gran Rey igen efter att ha varit ifrån hen i tio månader. Hela resan hit brottades jag med flygskammen och tänkte på att det kanske är sista gången jag åker hit, och ett tag kändes det nästan som om jag skulle kunna leva med det. Men så kom jag hit.

Tänk dig att du har en partner. Ni har varit ihop i åtta vintrar, och visserligen har ni haft svackor men ni har det bra ihop. Ni älskar varandra och planerar att leva lyckliga i alla era dagar. Men någonting går snett. Det kommer ett klimathot som riskerar att förstöra planeten och sätta både ditt framtida jag och kommande generationer rejält i klistret. Ett av dina största bidrag till den här planetförstöringen är att du är ihop med din partner. Genom att göra slut minskar du dina koldoixidutsläpp rejält, och det finns en chans att du kan komma ner till en utsläppsnivå som är hållbar på lång sikt. Du måste alltså välja mellan att vara tillsammans med den du älskar och att rädda planeten.

Du tycker kanske att det här är en larvig jämförelse: Det är för fan bara nån plats med nåt hav och några berg och ett vettigt vinterklimat. Det är inte som att vara kär i en människa. Snap out of it och ta ditt ansvar för planeten nu!

Men för mig är det inte bara en plats. Det är min plats. Och i dag när jag kom hit så kände jag det så starkt: jag kan inte göra slut med Valle Gran Rey. Om det är upp till mig att välja så klarar jag inte av att välja bort min plats. Inte ens om människans framtid på den här planeten är hotad, tydligen.

Av mina tre alternativ återstår alltså bara två: fortsätta flyga en gång om året eller ta mig till Valle Gran Rey utan flyg. En av mina uppgifter den här vintern är att ta reda på alla detaljer om hur en resa utan flyg skulle kunna se ut, vad den skulle kosta och hur lång tid den skulle ta. Så att jag kan fatta ett genomtänkt beslut.

Nu kanske du tycker att det inte är så farligt att jag flyger en gång om året; det finns ju många som flyger mer än så. Eller så kanske du tycker att det är okej att jag flyger eftersom jag gör en massa andra saker rätt: äter inte kött, kör inte bil, har inte satt några nya människor till världen och så vidare. Jag håller inte med! Det är viktigt att jag gör allt det där också. För att nå klimatmålen behöver vi komma ner till 1–2 ton koldioxidutsläpp per person och år (jag har sett lite olika siffror). En resa fram och tillbaka till Kanarieöarna släpper ut runt 4 ton. Jag lever alltså långt över min kvot i och med att jag flyger. Det spelar ingen roll att andra lever ännu värre. Det handlar inte om rättvisa. Det handlar om att vi alla behöver göra allt vi kan för att rädda planeten. Och just nu gör jag inte det. För jag kan inte göra slut.

Valle Gran Rey i solnedgången.

Min egoistiska livsstil förstör planeten

Det är så lätt att gå i försvarsställning för min rätt att flyga en gång om året bara för att det finns andra som gör värre saker för vår planet. Men då missar jag poängen. Det handlar inte om rättvisa. Det handlar om att vi tillsammans flyger så mycket att vi förstör klimatet på jorden för kommande generationer. Vi kan inte fortsätta. Ändå är jag så egoistisk att jag gör det.

Jag mår inte bra av vintern. Jag vet inte om det är mörkret eller kylan som är värst; jag tror att det är kombinationen. När det blir mörkt redan klockan tre checkar min hjärna ut och tror att dagen är slut. När temperaturen sjunker under nollan kryper kylan in i kroppen, och jag fryser ända in till skelettet. Frasen ”jag vill inte” går på repeat i skallen. Jag har självklart verktyg som hjälper mig att hantera vintern. Mentala verktyg som handlar om att stanna i stunden, acceptera, njuta av det som är bra, meditera för att lära mig att allt uppstår och försvinner och inget är för evigt. Jag har också mer praktiska hjälpmedel som d-vitamintillskott, dagsljuslampa, vetekudde och täckkjol. Men vintern var ändå en lång och jobbig period för mig (och ja, jag vet att det här är ett i-landsproblem – oj, vad det finns människor som har större problem i sitt liv än det här!). Tills jag hittade lösningen.

Jag tillbringar delar av vintern på sydligare breddgrader

De senaste sju åren har jag tillbringat delar av vintern i Valle Gran Rey på kanarieön La Gomera (jag bloggar om det på Gomerabloggen). Där går jag barbent i ett januariklimat som jag mår bra av, som ger mig solljus och värme och gör att jag kan behålla min energi hela dagen. Min vistelse där brukar bli runt sju veckor lång, även om jag ofta har velat stanna längre. Jag är kär i den här fantastiska platsen och ser den som mitt andra hem. Där hittar jag hisnande berg, närodlad avokado och mango, människor att sjunga och dansa med, annorlunda rutiner att inspireras av resten av året och ett brusande blått hav. Jag är så tacksam för att jag har möjlighet att tillbringa delar av vintern där.

Men. Det känns inte längre som någon bra lösning. För jag flyger dit. Min flygskam var stor redan förra vintern, och nu är den sju resor värre. Jag förstör ju planeten! För dig. För mig. Och framför allt för kommande generationer. Betyder det att jag måste avstå från den här så viktiga delen av mitt liv, min frihet och min hälsa? Eller betyder det att jag ska försöka spara ihop pengar för att kunna ta mig dit med tåg och båt? Nu pratar vi i-landsproblem igen, men förutom att det skulle kosta många tusenlappar och gissningsvis ta mig någon vecka i varje riktning, inklusive ett antal hotellnätter, så avskyr jag verkligen att resa, och jag vågar inte ens tänka på hur sjösjuk jag skulle bli på båten från Spanien till Kanarieöarna. Jag vet faktiskt inte vad som vore värst för mig – att stanna hemma hela vintern eller att göra den resan.

Jag är inte den värsta miljöboven

Det är lätt att hävda att jag inte är den värsta miljöboven. Det finns människor i mitt flöde som flyger i jobbet flera gånger i månaden. Det finns människor i mitt flöde som åker på weekendresa till New York på hösten, till Thailand på jullovet, Alperna på sportlovet, och så en liten sväng ner till södra Europa för att möta våren.

Det är också lätt att hävda att jag lever klimatmedvetet förutom min enda årliga flygresa, och att jag på individnivå inte måste göra allt. Mitt eget största bidrag till klimatet är att jag inte har barn. Att välja bort ett barn kan spara in 58,6 ton koldioxidekvivalenter per år – baserat på alla framtida ättlingars utsläpp och nuvarande konsumtionsmönster. Jämför det med en flygresa över Atlanten som släpper ut 1,6 ton koldioxidekvivalenter (källa: den här artikeln från Lunds universitet, som skriver om den här forskningsstudien). Jo, jag vet att det här inte tas upp så ofta – kanske för att det är ett för känsligt ämne. Det betyder inte att jag tycker att du som har barn är en ond människa. Och det var heller inte av klimatskäl som jag valde bort barn. Men fler människor på jorden betyder ökade utsläpp. Det är fakta. Som jag hoppas att du kan avstå från att hata mig för.

Det handlar inte om rättvisa

Det är så lätt att hamna i försvarsställning. Att förvara min rätt att flyga en gång om året bara för att det finns andra som gör värre saker för vår planet. Och tro mig, jag hamnar lätt där. Men då missar jag poängen. Det handlar inte om att alla ska få göra samma saker – världen är redan orättvis. Det handlar om att vi i de rika delarna av världen tillsammans flyger så mycket att vi förstör klimatet på jorden för kommande generationer. Hur länge ska vi låta vår egoistiska livsstil förstöra planeten?

Jag vet att jag inte är ensam om att brottas med den här typen av frågor. Kanske handlar det om flyget för dig också. Kanske har du något annat som känns riktigt svårt att avstå från. Jag är så egoistisk att jag kommer att flyga den här vintern också; jag har bokat flygbiljetter och hyrt lägenhet i Valle Gran Rey. Kommer jag att fortsätta flyga även kommande vintrar? Det vet jag inte.

Göra det som är lätt eller undersöka motståndet?

I somras, när jag hade mer tid för reflektion än annars, var det en fråga som jag funderade mycket på. Det handlar om två teorier, som jag ofta hör:

  1. Gör det som är lätt. Det är det som är det rätta. När du bara följer flödet och gör det som är lätt så kommer allt att falla på plats och du kommer att känna glädje och lust.
  2. Om du känner motstånd mot något så betyder det att du ska undersöka det närmare. Det finns något där som du undviker och som du behöver undersöka. Om du utmanar dig själv kommer du att bli belönad. När du har tagit dig igenom motståndet kommer allt att falla på plats och du kommer att känna glädje och lust.

De här två teorierna är, åtminstone enligt min tolkning, varandras motsatser. Jag tror att båda är relevanta och viktiga att ha med sig. Men jag undrar: hur kan jag avgöra när jag ska använda vilken teori?

Vad tror du?

Gå på skogspromenad barfota

En av mina absoluta favoritaktiviteter att göra på sommaren är att gå barfota. Det är så otroligt skönt, och jag tänker mig att det är välgörande också, både för fötterna och för hela mig.

Nu är det kanske inte sommar längre, men åtminstone i dag och åtminstone där jag bor så funkar det fortfarande. Jag rekommenderar särskilt att prova att gå barfota på olika underlag. Det är helt olika upplevelser att gå barfota på gräs, grus, asfalt och skogsstigar. Testa alltihop vettja! Och du har säkert fler underlag i din närhet att undersöka.

Just undersöka tycker jag är ett bra ord i sammanhanget. Hur känns de olika underlagen under fötterna? Vasst? Mjukt? Lent? Stumt? Undersök om du kan promenera på de olika underlagen utan att döma, utan att värdera något av dem högre än de andra.

Och i nästa andetag så utser jag genast en favorit, ha ha, hur var det nu med att inte döma? :-) För det är något alldeles speciellt med att gå barfota på en skogsstig. Har du provat? De där barren som ser så stickiga ut är alldeles mjuka så länge de ligger ner på stigen och inte sticker upp. De där kottarna, som kan orsaka smärta om du sätter foten hårt på dem, kan du i stället välja att sätta ner foten bredvid. Rötterna känns skrovliga under fötterna. Jorden var oftast hård och torr mot huden den här sommaren, men efter ett regn är den sval och kippar under foten.

Jag har förstått att många tycker att det gör ont i fötterna att gå barfota. För mig personligen känns det som en bra sak att öva på, inte som i att det är en till sak att prestera eller sätta upp på att-göra-listan: “bli bra på att gå barfota”, utan bara spontant för att det är skönt och för att jag mår bra av det. Jag vill kunna gå barfota. Om jag måste öva några gånger först så är det värt det :-)

Barfota – kanske mitt favoritord

Därför vill jag ha passiva inkomster

Jag har frilansat som språkkonsult i sexton år. De första åren var min frihetskänsla oändlig. Vilken frihet att inte ha någon chef, att (oftast) inte behöva ställa någon väckarklocka på morgnarna, att bestämma över mina arbetstider och över vilka uppdrag jag tar! Jag njuter fortfarande av den här friheten varje dag, men jag vill vara ännu mer fri.

Min affärsmodell som konsult går ut på att byta min tid mot pengar. I det finns det en ofrihet – jag är ”tvungen” (förstå mig rätt här; jag gillar mitt jobb) att jobba åt kunder ett visst antal timmar i veckan för att ha råd med mat och hyra. Sedan ganska många år är jag trött på den affärsmodellen. Den är inte skalbar och den skapar ingen ekonomisk trygghet – det måste komma in nya uppdrag varje vecka, om jag inte har ett längre uppdrag som rullar på, och det har jag sällan. Jag vill ha ett liv där jag inte är beroende av att byta min tid mot pengar utan gör det när jag väljer att göra det, till exempel för att det dyker upp ett uppdrag som verkar bra och roligt.

Därför vill jag ha passiva inkomster. Då kopplar jag bort det direkta sambandet mellan det antal timmar jag lägger ner och den mängd pengar jag får in. Det svåra är att jag inte vet i förväg vilka av mina försök att skaffa passiva inkomster som kommer att fungera. Det gör att jag ibland har lagt hundratals timmar på något som i slutänden knappt ger några pengar alls. Och jag önskar att jag kunde säga att det motsatta också händer mig: att jag lägger några få timmar på något som blir en storsäljare i många år. Det har tyvärr inte hänt mig än, och det är en av anledningarna till att jag periodvis håller på att jobba ihjäl mig och ändå fortfarande inte har särskilt mycket passiva inkomster. Tyvärr är det också så att ju fler olika pågående projekt jag har att hålla reda på, desto mer tid tar det. Det gör att jag ibland lägger så mycket tid på att hålla reda på och administrera de olika passiva inkomster-projekten att jag knappt har någon tid kvar konsulta på. Samtidigt som jag fortfarande inte har särskilt stora passiva inkomster och därför fortfarande är beroende av att sälja min tid för att få in pengar. Ibland känns det här helt hopplöst. Ibland är jag sjukt stolt och tacksam över att jag faktiskt har kommit en bit på väg med de passiva inkomsterna.

Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg så hade jag tio procent passiv inkomst under 2017.  Genast satte jag upp målet att dubbla dem i år. Hittills ser det inte ut som om jag kommer att lyckas med det; snarare ser det sämre ut än förra året. Men men, jag jobbar väl vidare på det, i mån av tid mellan de andra uppdragen. Jag återkommer i frågan :-)

Bilden är från en skön promenad i höstas

Jag har gjort mig av med 500 saker

Äntligen är jag klar med mitt projekt att göra mig av med 500 saker! Jag måste säga att jag känner mig både lättare och friare :-) Förmodligen handlar det mest om att jag nu kan stryka den här punkten från att-göra-listan; det har varit en återkommande rutin att jag ofta har ägnat ett par timmar på söndagen åt att rensa, och det känns bra att få frigöra den tiden till annat. Och så känns det alltid bra att ha gått i mål med ett projekt; jag kom igång i början på oktober, så mitt rensningsprojekt har varat i åtta månader. Det känns som lång tid.

Det är också otroligt skönt att ha rensat! När jag öppnar en skrivbordslåda så väller det inte ut saker, utan allt ligger prydligt och det finns plats kvar i lådan.

Jag avslutade i söndags med att rensa i ett par bokhyllor på mitt kontor. Med tanke på att jag för bara ett par år sedan slängde kassar och åter kassar med papper och pärmar så trodde jag inte att jag hade så mycket överflödiga saker i just de där hyllorna, men det var fel. Jag fick ihop flera kassar igen. Det där med att räkna saker för att komma upp i 500 är förresten inte självklart, men när det gäller papper och sådant så tänker jag att en bunt papper, kanske alla som får plats i en pärm eller en mapp, är en sak, inte 100 saker om det är 100 papper.

När kontorsrensningen i söndags var klar så var jag uppe i 486 saker, och då hade jag rensat överallt där jag hade planerat att rensa. Så som avslutning tog jag en runda till bland mina böcker och samlade ihop 14 till för att komma upp i 500 saker. Där satt den! De sista böckerna har inte lämnat lägenheten än, utan det står en kasse här som jag förhoppningsvis kommer iväg till Röda korset-butiken med idag.

Jag har inte kombinerat rensningsprojektet med något köpstopp, utan jag har konsumerat ungefär som vanligt – vilket innebär att jag är avogt inställd till onödig konsumtion men att jag faller för en och annan frestelse. Det jag kan komma på just nu att jag har köpt på sistone är några second hand-klädesplagg, en bunt böcker – enligt min bokkonsumtionspolicy, åtminstone om man tolkar den generöst – samt en ukulele. Det sistnämnda inköpet är jag mycket nöjd med; nu ska jag bara få tid att lära mig att spela också.

Har du rensat något på sistone? Eller är du sugen på att göra det?

Ha en buffert

En viktig del i min livsdesign, som det så fint heter, är att alltid ha en buffert. Inom alla möjliga områden. I det här inlägget ger jag några exempel.

Att ha en ekonomisk buffert är för mig en grundläggande nödvändighet för att känna trygghet i att köra eget. Frilanslivet innebär ojämna inkomster, och jag måste definitivt kunna ta några månader med låga eller inga inkomster. Om jag inte hade någon buffert skulle paniken nog komma smygande bara efter någon vecka utan jobb, och kanske skulle jag inte heller kunna ta semester på sommaren utan känna mig tvungen att dra in nya pengar hela tiden.

Att ha passiva inkomster, som jag ofta återkommer till, är ett sätt att ha en ekonomisk buffert utan att ha behövt spara ihop till den.

Ett annat grundläggande område där jag gärna vill ha en buffert är mat. Jag brukar se till att det finns några matlådor i frysen. Det är mat som jag har lagat vid något tidigare tillfälle och som jag kan plocka fram när jag inte hinner – eller bara inte orkar – laga mat. Och så samlar jag en del mat som växer ute på sommaren, blåbär och grönsaker som jag skördar på min odlingslott. Jag fryser in och använder det under vintern. Det här skulle jag gärna vilja ägna mig ännu mer åt. Jag använder även bufferttekniken för skafferivaror och liknande, så att jag i allmänhet köper en ny förpackning när jag börjar på den sista förpackningen som finns hemma – inte när den sista förpackningen är slut. Det här gäller förstås inte bara mat utan även tvål, toapapper och annat som det kan vara praktiskt att det finns hemma.

Jobbmässigt buffrar jag innehåll i många av mina kanaler. Mina språkbrev skriver jag i klump två gånger om året och portionerar sedan ut under resten av året. Jag förinställer en hel del inlägg i sociala medier. Blogginlägg kan jag ibland samla på hög och varva nyskrivna med sparade.

Jag tänker också buffert med min hälsa: att vila, röra på kroppen och ta hand om mig blir en buffert för jobbiga tider. Sommarsemesterns vila blir en buffert som gör att jag orkar även om det blir för mycket jobb under någon annan tid på året.

Och så vidare. Det här var vad jag kom på just nu, men jag använder säkert buffert inom ännu fler områden om jag tänker efter. Har du någon buffert? Skulle du vilja ha det?

Jag flyger en gång om året

Den här vintern har jag plågats ohemult av flygskam. Ja, jag visste inte förrän jag läste ordet i DN (artikeln är bakom betalvägg) att det var så det hette, men nu vet jag.

Det kan inte ha undgått någon att flyget är en av de största klimatbovarna. Några få procent av världens befolkning väljer att flyga och förstör därför planeten för alla som bor på den. Jag är en av dem. Jag väljer att flyga en gång om året.

Jag har hittat lösningen på mitt vinterproblem

Den som känner mig vet att jag bor i ett land som jag gillar mycket under sommarhalvåret, men där jag inte alls trivs på vintern. Jag mår dåligt av mörkret och kylan och jag är så tacksam för att jag har hittat mitt sätt att hantera det. Delar av vintern tillbringar jag på kanarieön La Gomera. Jag brukar bli borta i knappt två månader. Jag skulle gärna förlänga den vistelsen ytterligare någon månad eller två, men det är några pusselbitar som saknas, bland annat att det är dyrt att hyra boende i Valle Gran Rey där jag håller till, så mina boendekostnader flerdubblas under perioden jag är där.

Jag har alltså ett problem: att vintern i Sverige får mig att vantrivas. Och jag har efter många år hittat lösningen: en plats där jag kan tillbringa delar av vintern och därmed må bra och trivas med livet även på vintern. Att avstå från det – och därmed få sämre livskvalitet, sämre energi och kanske sämre arbetskapacitet och hälsa, känns som ett otroligt dåligt alternativ.

Lätt att avstå från det man inte saknar

Jag är avundsjuk på den som bor i ett land där hen trivs hela året, som inte känner något behov av att åka därifrån. Eller på den som gillar att resa och tycker att det låter som ett roligt äventyr att ta tåget till södra Spanien och sedan båten till Teneriffa.

För jo, det skulle vara möjligt att ta sig till La Gomera utan att flyga. Jag som avskyr att resa tycker att det låter fruktansvärt jobbigt. Och jag undrar hur sjösjuk jag skulle bli på båten? Om jag inte stannade och sov någonstans på vägen (jag kan aldrig sova på resa) skulle jag kanske kunna ta mig till La Gomera utan flyg på bara några dagar. Mer rimligt är att planera in åtminstone ett par hotellnätter och räkna med minst en vecka (med reservation för att jag inte har tittat i detalj på hur resrutten skulle se ut). Om jag skulle ta hand om mig själv och faktiskt må bra också skulle jag nog få lägga 10 eller 14 dagar på resan, och då se mig omkring på några ställen i Europa på vägen. Men då pratar vi många hotellnätter, många tusenlappar. Och sedan samma tur hem igen. Flera veckor på resa. Och min vintervistelse skulle gissningsvis kosta mig någonstans mellan två och tre gånger så mycket som i dag, vilket jag inte har budget till.

Jag räddar inte planeten genom att avstå en flygresa

Samtidigt som jag befann mig på den här långa, dyra och för mig jobbiga resan genom Europa och ut över Atlanten skulle flygplanet mellan Stockholm och Teneriffa gå fram och tillbaka över huvudet på mig. Planet är oftast inte fullbokat och jag skulle kunna följa med det för runt en tusenlapp.

För mig som individ känns det inte rimligt att välja bort den flygresan. Och vad skulle planeten vinna på det? Inget på kort sikt antagligen. Det positiva skulle vara att jag blir av med min flygskam och att jag genom att själv skippa flyget kan bidra till att motivera andra att göra likadant.

Men vi behöver ju hitta en annan lösning än att flyga i den omfattning som vi gör nu. Jag vet inte om det är att sluta flyga helt eller om det räcker att dra ner på flygandet rejält – om vi inte kan hitta ett miljövänligare sätt att flyga alltså. Och å, vad jag beundrar alla som har tagit steget och slutat flyga, även om det är en uppoffring. Jag uppmuntrar verkligen fler att ta efter. En stor kram till dig om du hör till dem!

Bara den som försöker göra rätt blir kallad hycklare

Det där med trovärdighet är förresten intressant. Jag har på sistone läst några åsikter om att man inte måste leva som man lär, till exempel den här artikeln i Politism, som jag citerar här:

”Man måste tillåtas leva i samhället så som det är, trots att man har åsikter om hur det borde förändras.

Alternativet är att de som helt saknar moraliska principer ständigt vinner – de kan ju aldrig vara hycklare.

Är man exempelvis miljöengagerad finns det tusen sätt att trampa i klaveret. Den som inte bryr sig kan å andra sidan inte göra fel.

Därför är kravet på att man ska leva som man lär alltid en fälla för människor med stark moraluppfattning. Det blir ett incitament att inte bry sig – om klimatet (varför flyger du och varför käkar du kött?), om skatterna (varför gör du avdrag om du gillar höga skatter?) eller om människor på flykt (varför har du inte en flykting boende hemma hos dig, om du nu bryr dig så mycket?).

Kravet på att man ska leva som man lär är en ständig belöning till alla som inte bryr sig. ”

Jag önskar verkligen att vi får en bättre klimatpolitik, inklusive restriktioner för flygandet, men under tiden väljer jag att fortsätta flyga mellan Stockholm och Kanarieöarna en gång om året. I det valet är jag en planetförstörare. Men min årliga flygresa behöver inte – kan inte, får inte – hindra mig från att vara en planetskötare i andra sammanhang. Jag tänker fortsätta handla second hand, konsumera begränsat och medvetet, sopsortera, odla grönsaker, plocka mat i naturen, äta huvudsakligen växtbaserad mat och så vidare. Jag tänker inte heller låta flygskammen hindra mig från att uppmuntra andra att göra det hållbara och bästa för planeten.

Jag hoppas att ni är med mig här. Jag hoppas att vi kan rädda planeten tillsammans, men vi gör det inte genom att kalla varandra för hycklare. Att säga ”men du då, du flyger ju” till någon som sprider förslag på hur vi kan leva hållbart – det hjälper inte planeten det minsta.

Från stämpelklocka till självhushållning – min frihetsskala för att försörja sig

Jag strävar efter frihet i alla delar av livet, till exempel i jobbet. Det är en av de främsta anledningarna till att jag kör eget. Det finns ju många olika sätt att försörja sig, och som jag ser det så finns det en skala för hur stor frihet de olika sätten innebär.

Som symbol för det minst fria sättet att försörja sig på ser jag stämpelklockan framför mig. Och även om det inte är så många arbetsplatser i dag som har en sådan så räknar jag det till samma del av skalan att ha en anställning där man måste jobba på vissa exakta tider, till exempel för att du följer ett schema och måste finnas på plats tills någon kommer och löser av dig eller tills klockslaget talar om att arbetsdagen är slut.

I andra änden av min frihetsskala finns ekonomiskt oberoende på olika sätt. För att förtydliga hur jag menar så kommer här en lista med olika sätt att försörja sig, från det minst fria till det mest fria sättet. Jag har utgått från det som känns rimligt och är lagligt i det samhälle som jag befinner mig i dag. Vad missar jag?

  1. anställning med stämpelklocka (fasta tider som någon övervakar eller där du måste följa ett exakt schema), där arbetet ska utföras på en viss plats
  2. anställning med fasta arbetstider under eget ansvar där arbetet ska utföras på en viss plats
  3. anställning med flexibla arbetstider men du förväntas jobba ett visst antal timmar i veckan/om dagen på en viss plats
  4. anställning med fasta arbetstider under eget ansvar där arbetet ska utföras på en viss plats
  5. anställning med fasta arbetstider under eget ansvar på valfri plats
  6. anställning med flexibla arbetstider men du förväntas jobba ett visst antal timmar i veckan/om dagen på valfri plats
  7. frilans men uppbunden att jobba ett visst antal timmar per dag/vecka och på plats hos en kund
  8. frilans men uppbunden att jobba ett visst antal timmar per dag/vecka på valfri plats
  9. anställning med friare arbetstider, där du själv avgör hur många timmar du jobbar
  10. frilans med frihet att själv bestämma arbetstid och plats
  11. frilans med någon typ av skalbart jobb, till exempel hålla populära föreläsningar för en stor publik och ta mycket betalt för det, snarare än att byta varje timme mot en viss summa pengar
  12. frilans men utan att vara beroende av kunder – exempel: dagshandla på börsen, då kan du visserligen vara beroende av att behöva vara på plats vissa tider på dagen men det är ingen som förväntar sig att du ska leverera något utan du jobbar helt åt dig själv
  13. ha passiva inkomster, det vill säga få inkomster på något annat sätt än att byta tid mot pengar, till exempel genom att sälja en produkt eller en tjänst som inte kräver en insats i form av timmar
  14. ekonomiskt oberoende i form av pension eller att ha tillräckligt med kapital för att kunna leva på avkastningen
  15. ekonomiskt oberoende i form av tillräckligt med pengar för att de ska räcka resten av livet även utan avkastning
  16. någon form av ekonomiskt oberoende som även är oberoende av det nuvarande ekonomiska systemet och övriga samhällssystem – till exempel självhushållning (odla, plocka mat i naturen, fiska, ha djur för kött och mjölk etc.) i kombination med prepping.

Jag befinner mig i allmänhet på punkt 10, frilans med frihet att själv bestämma arbetstid och plats. Ibland är jag på punkt 7, frilans men uppbunden att jobba ett visst antal timmar per dag/vecka på plats, i ett specifikt uppdrag på delar av min arbetstid.

Jag strävar efter 13, alltså passiva inkomster, med inslag av 16, självhushållning i form av att odla och plocka mat i naturen.

Det här är alltså ett sätt att se på frihet i förhållande till försörjning; det finns förstås hur många andra sätt som helst. Håller du med om min skala? Är du där du skulle vilja vara på frihetsskalan?

Hur mediterar man? Meditationsskola del 3

Det här är den tredje och sista delen i min meditationsskola. Första delen handlar om vad meditation och mindfulness är. Andra delen handlar om varför man kan meditera. Och i den här tredje delen får du reda på hur du kan komma igång och meditera.

Meditera – hur gör man?

Det här är ett av de enklaste sätten att meditera. Börja med att avsätta en stund för dig själv och sätt dig någonstans där du inte kommer att bli störd. Stäng av signaler och aviseringar i alla manicker som brukar påkalla din uppmärksamhet. Sedan gör du så här:

  1. Sitt still. På en stol eller på golvet. Om du sitter på golvet behöver du kanske en kudde eller något att sitta på. Se till att du sitter bra; din meditationsstund ska inte bli en kamp mot en obekväm ställning.
  2. Blunda eller låt blicken vila mjukt på en punkt en bit framför dig på golvet.
  3. Fokusera på dina andetag. Räkna andetaget varje gång du andas ut.
  4. När du kommer till tio börjar du om på ett igen.
  5. Om du kommer av dig så börjar du bara om på ett igen.

Meditationen handlar inte om att stänga av och få tankar och känslor att försvinna. Snarare handlar det om att vara öppen inför det som kommer till dig, att observera det men inte fästa så stor vikt vid det. Låt tankarna och känslorna bara passera. En metafor som brukar användas i det här sammanhanget är att tankarna som kommer är lätta moln på en i övrigt blå himmel. Observera dem och låt dem flyga vidare.

Fem minuter tycker jag kan vara bra att börja med. Men om det känns för mycket så börja med en minut. Det viktiga är att du kommer igång och – om du vill fortsätta – att du gör meditationen till en vana. Hur kan du få in meditation i ditt liv varje dag? Eller någon annan regelbunden vana: Varje lördag och söndag? Varje dag som du inte har barnen? Varje dag som du inte tränar fysiskt? Bestäm dig för hur mycket du vill meditera och följ det.

Meditation – så enkelt och så svårt

Precis så här enkelt är det att meditera: att sitta still och andas. Och precis så svårt är det. För det är inte alltid det går att hålla fokus på andetaget. Du kanske upptäcker att det är helt omöjligt för dig att räkna till fler än två andetag på raken. Och det gör inget. En del av meditationen är acceptans. Acceptera det som kommer till dig. Allt i livet är kanske inte exakt som du skulle vilja att det var just nu, och det är okej. Följ med flödet och se vart det leder dig. Inom meditationen finns inget dömande. Du behöver inte vara bra på att meditera; du behöver bara göra det. Ett sätt att se på meditationen är att det är när du tappar fokus och sedan flyttar tillbaka det igen som du får som mest övning. Du behöver bara fortsätta öva. Kanske kan du en dag hålla fokus i tio andetag, kanske inte. Det är bara att sitta ner och fortsätta att andas och räkna andetagen. Och det är så svårt att vi behöver öva hela livet :-)

Så småningom kommer du kanske att vilja gå vidare i din meditation på olika sätt, till exempel genom att sätta en klocka som ringer efter 10, 15 eller 30 minuter – för att utmana dig att sitta  längre än vad du gör spontant – eller genom att fokusera på andra saker än just andningen. Men om du är nybörjare så är det inget du behöver tänka på än på många månader – eller kanske år. Se till att få in vanan först.

Läs mer om meditation

Har du inte läst första och andra delen av min meditationsskola så gör gärna det.

Uppdatering 15 april 2018: Sedan jag skrev det här har jag varit iväg på, och bloggat om, en tiodagars Vipassanameditation.

På min och makens webbplats allasvaren.se har jag skrivit mer om hur man mediterar. Det inlägget beskriver samma meditationsövning som jag berättar om här, men med mer utförlig information för dig som vill veta mer.

Det finns förstås massor av olika typer av meditation, både nya och sådana som har en lång tradition bakom sig. I det här inlägget går jag inte in på det alls, men här beskriver jag några olika sätt att meditera.

Om du vill fördjupa dig i mindfulness och få massor av användbara övningar så rekommenderar jag boken Vart du än går är du där av Joh Kabat-Zinn (annonslänk).

En bok som verkligen har varit en ögonöppnare för mig är En ny jord av Eckhart Tolle. Den tror jag dock inte att jag skulle ha haft lika stor nytta av om jag hade läst den när jag precis hade börjat upptäcka meditation. Den svenska utgåvan av boken verkar vara slutsåld men den finns på engelska hos Adlibris (annonslänk).