Kategori: marknadsföring och PR

Att blurba en bok

I säsongens sista avsnitt av Babel lärde jag mig det roliga ordet blurba. Att blurba är att skriva en blurb, alltså ett citat om boken på en boks omslag. Citatet ska gärna gå ut på att boken är fullständigt omistlig. Den som blurbar ska helst vara en känd person, förslagsvis någon som är en expert på området som boken handlar om. Om du har skrivit en deckare är det till exempel inte dumt om Camilla Läckberg blurbar den.

Min förläggare på TUK och jag har diskuterat ett tag vem eller vilka som vi skulle vilja blurbade Den snälla företagaren. Jag har varit insnöad på att det ska vara någon inom företagarvärlden – en känd entreprenör av något slag. Men häromdagen kläckte förläggaren det utmärkta förslaget att fråga Stefan Einhorn, ni vet han som har skrivit Konsten att vara snäll. Han är ju en självklar auktoritet inom området snällhet! Och som sådan är han förstås också snäll själv – han ställde genast upp med ett citat. Så nu blurbar han min bok, inte dumt va?

När jag blir stor ska jag för övrigt bli en sådan som folk hör av sig till och frågar om jag vill blurba deras böcker :-)

Bok-tupperware

I senaste Babel sändes ett reportage om litterär tupperware. Författaren Björn af Kleen erbjuder sig att komma hem till någon som ordnar en middag för ett gäng intresserade. Han tar med sig en kasse med sin senaste bok, berättar lite under lättsamma former vid middagsbordet, och så finns det gott om utrymme för frågor och diskussion. Själva författarbesöket kostar inget men författaren hoppas förstås att många av middagsgästerna köper hans bok under kvällen. Visst låter det trevligt!

Jag skulle absolut kunna tänka mig att jobba med tupperware-försäljning. Har du någon erfarenhet av det här? Vet du fler författare som gör det här? Kanske har du rentav varit på en litterär tupperware-kväll?

Varför säljer Harlequin så bra?

Varför säljer Harlequin så bra? Det undrar SvD:s Lina Kalmteg i ett reportage i dagens tidning. Ja, det undrar jag också. Tydligen säljs det 3,2 miljoner Harlequinböcker om året i Norden (!) För mig låter det helt obegripligt.

Leila, en av huvudpersonerna i min psykologiska thriller romanen A, är galen i Harlequinböcker och läser dem i tid och otid. För att kunna skriva om det var jag förstås tvungen att göra en del research, det vill säga läsa Harlequinromaner. Det här skriver jag bara för att ni ska förstå att jag minsann aldrig skulle komma på tanken att läsa en Harlequinroman om det inte var så att jag var tvungen att göra research ;-)

Jag tyckte att de Harlequinböcker som jag läste då (två stycken ur serien Romantik) var erbarmligt dåliga. Jag skrattade högt minst en gång på varje sida över det klyschiga språket och de ännu klyschigare intrigerna och de extremt klyschiga könsrollerna. Och ni kan ju bara tänka er hur roligt jag sedan hade när jag försökte återskapa liknande text, eftersom jag återger en del av Leilas Harlequinintresse med hjälp av påhittade citat ur böckerna hon läser.

Lina Kalmteg i Svenskan konstaterar att både författarna och översättarna till de här böckerna är uschligt betalda, och hon kommer inte heller på varför böckerna ändå har så stor framgång. Kanske har du någon teori?

Författare och förlag vågar inte prata med varandra

Det här med sociala medier passar mig så bra; jag kommunicerar bättre, tydligare och roligare via tangentbordet. Att prata är jag inte alls lika bra på. Nu menar jag inte att jag är någon hopplös enstöring som aldrig pratar med någon, men för mig är det ett större och besvärligare steg att ringa någon än att mejla/messa/twittra/chatta.

Därför fick jag nervositetsspel häromdagen när jag skulle skicka romanmanuset till romanen A till ett förlag. På deras webbplats står nämligen att de bara tar emot manus om man ringer först. Jag samlade ihop allt mod jag kunde hitta och ringde och berättade att jag har skrivit en psykologisk thriller som jag undrar om de vill läsa. ”Vad handlar den om?” frågade förlagspersonen i andra änden. Jag stammade fram handlingen mellan frossbrytningarna och kallsvettfloderna och klarade tydligen testet, för hon sa att jag gärna fick skicka manuset till henne. Puh! Sedan satt jag och skakade i en kvart innan jag hade lugnat ner mig och kunde skicka manuset.

När jag hade skakat färdigt insåg jag att det här är ett riktigt smart förlag. Varför gör inte alla så? Ett kort telefonsamtal och de får reda på att jag är en hyfsat normal person, eller åtminstone tillräckligt smart för att låtsas vara normal under den minuten som samtalet tog. Dessutom kan de säga nej till manus som handlar om ämnen som de inte alls är intresserade av och på så sätt spara en hel del arbete för både dem och mig. Och skog, för en majoritet av förlagen vill ju fortfarande att man skickar en pappersutskrift.

Kanske tycker förlagen, liksom jag, att det är jobbigt att behöva prata med folk? Förlagsmänniskorna har säkert också lättare att kommunicera via texten, det var därför de hamnade i branschen. Så där sitter vi nu, författare på ena sidan och förlag på andra sidan. Och båda oroar sig för att behöva tala med varandra. Kan det vara så? Vad tror du?

Ut ur garderoben

Nu är det dags för mig att komma ut. Som författare alltså. Ja, det var ingen hemlighet innan heller att jag skriver. Men offentligt på webben brukar jag mest vara språkkonsult annars.

Här på bloggen tänker jag skriva om mina böcker, om skrivande och om sådant som är relaterat till det. Den närmaste tiden kommer det förmodligen att handla mycket om Den snälla företagaren, min nya företagarhandbok som kommer ut i slutet av året på TUK Förlag.

Pin It on Pinterest