Kategoriarkiv: skrivande, skrivprocessen och kreativitet

Mina torkade örter 2019

Mitt förråd av torkade örter 2019

Under sommaren och hösten gick jag ut varje morgon för att plocka örter till en kopp te. Det kunde jag faktiskt fortsätta med ända till i slutet av oktober, även om det bara var några enstaka sorters örter kvar då. Det sista som stod sig var röllika (eller rölleka som det också stavas) och rödklöver. Plus lite egenodlad mynta och salvia. De senare två planerar jag att odla betydligt av nästa år – då skulle jag nog kunna förlänga teplockarsäsongen ytterligare.

Röllika, svartvinbärsblad, gråbo och citronmeliss.

Nu tvingas jag dock inse att säsongen för färskplockade örter är över. Då känns det trösterikt att kunna ta fram och göra te på örter som jag samlade och torkade under sommaren.

De örter jag har i mitt teförråd just nu är:

  • röllika (Jag använder blommorna till te. Ibland lägger jag i något enstaka av de småflikiga bladen också, men annars brukar jag mest använda något enstaka blad i en grön smoothie.)
  • rödklöver
  • vitklöver
  • gråbo
  • älggräs/älgört
  • johannesört
  • rallarros, som också kallas mjölkört (Jag använder bladen torkade. På sommaren har jag också i de färska blommorna.)
  • groblad
  • daggkåpa
  • citronmeliss (som är från min odlingslott 2018).

Flera av örterna används även som medicinalörter, och mitt tips är att läsa på innan du använder dem – några av dem sägs det att man ska vara försiktig med. Två örter som jag inte använder dagligen är gråbo (sägs slita på levern om man använder det för mycket; jag använder den när jag har mens eftersom den sägs vara bra mot mensvärk) och älgört (innehåller salicylsyra som är febernedsättande; den tänker jag plocka fram om jag blir förkyld).

Pulver av nässlor, nypon och rönnbär

Dessutom har jag pulver av:

  • rönnbär
  • nypon
  • nässlor.

Mina pulver använder jag oftast i en smoothie. Jag kan även tänka mig att hälla ner någon matsked i en gryta eller kanske blanda i om om jag gör någon typ av rawfoodbollar eller liknande. Eventuellt gör jag även nyponsoppa eller rönnbärsdricka från pulver.

Av nässlorna har jag även torkade hela blad och dessutom torkade fröer. Bladen tänker jag använda i grytor och smoothies. Fröerna i smoothies och bollar – det lär vara mycket proteiner i dem; hemgjort proteinpulver alltså. Inte dumt! :-)

Jag blir glad av att se den här samlingen av örter – särskilt att de har så olika färger. Tack Sommarjenny för att du tänkte på Vinterjenny och samlade på dig allt det här!

PS Om någon undrade: att jag använder örter som sägs ha medicinska egenskaper betyder inte att jag tycker att man inte ska använda mediciner :-D

Läs mer om vilda växter

Här hittar du två andra inlägg om vilda växter:

Fermenterad rönnbärsdricka

Å, vad jag gillar att fermentera saker! Det tillför så mycket, både i smak och i nyttigheter. Min senaste grej är att fermentera drycker. Till exempel den här rönnbärsdrycken. Självklart går det att hoppa över fermenteringen och dricka den som den är. Dock blir den surare på det sättet.

Jag körde följande i mixern tills rönnbären blev finfördelade och drycken slät:

  • 3 dl rönnbär
  • 12 dadlar
  • 0,75 dl honung
  • en liter vatten.

Därefter hällde jag i 1 tsk flytande probiotika och körde några sekunder till så att alltihop blandades. Jag hällde upp på glasflaska med skruvkork och lät stå i rumstemperatur i en vecka ungefär. Varje dag öppnade jag korken snabbt – annars finns det risk för att den exploderar. Efter några dagar börjar det pysa när man öppnar. Då vet jag att jag är på rätt väg.

Flytande probiotika – tänker du nu – vad sjutton är nu det? Den som jag köpte heter Probioform och är en tvåliters bag-in-box. Oj, vad matnörden i mig myser när jag tänker på att jag har en bag-in-box med probiotika i köket :-D Om du inte är lika nördig kan du köpa en burk probiotikakapslar i hälsokostbutiken. Öppna en eller två och häll ner innehållet i drycken. Observera att det måste vara kapslar som du kan öppna för att hälla ut ett pulver, inte fasta tabletter. Om du brukar använda något annat för att sätta igång fermenteringar så kan du förstås göra som du brukar – kanske fungerar det med en skvätt kombucha? Ytterligare ett alternativ är alltså att strunta i fermenteringen och dricka drycken direkt som den är.

Rönnbär är suuurt! Det är inte för inte vi har ett ordspråk om det. Även med all den här honungen och dadlarna så är det här en ganska sur dryck. Många tycker att den är väldigt besk också. Rönnbär passar helt enkelt inte alla smaklökar. Personligen tycker jag att drycken blir mycket godare efter fermenteringen, att det tar bort den värsta syran. Men även utan fermenteringen kan jag absolut njuta av ett glas, särskilt efter den här hösten när jag har vant mig vid smaken genom att experimentera med en massa olika rönnbärsrecept. Bland annat gjorde jag rönnbärsremmar. De blev också sura :-)

Har jag nämnt hur mycket jag gillar att kunna gå ut och plocka min egen mat? :-)

Passiva besparingar – en typ av passiv inkomst

Jag upptäckte nyligen podcasten Fri helt enkelt (nej, jag vet, jag har inte tid att lyssna på fler poddar, men den här bara måste jag lyssna på ;-) ) Den leds av Klara Joelsson, med Oskar Lindberg som ständig bisittare. (Oskar var tidigare känd som Fantastiska Farbror Fri och numera som en av de två författarna till boken Ut ur ekorrhjulet – så blir du också ekonomiskt fri.)

I denna podd lärde jag mig igår uttrycket passiva besparingar. Jag brukar prata om det som att ha så låga fasta kostnader som möjligt, men det är inte dumt att ha ett eget uttryck för det. Passiva besparingar är inte en inkomst i sig; på så sätt är rubriken till det här inlägget lite missvisande. Det är snarare ett sätt att minska sina utgifter. Utgifternas motsvarighet till passiva inkomster kan man säga.

I podden nämns som ett exempel på en passiv besparing att bestämma sig för att inte ha några streamingtjänster. Det är ett beslut som man fattar en gång, och sedan behöver man inte göra något mer, utan besparingen bara rullar på. Motsatsen, en aktiv besparing, kan till exempel vara att varje vecka sitta och jämföra de olika reklambladen från sina lokala matbutiker och sedan handla varje livsmedel där det är billigast just den veckan. Det är ett aktivt arbete som man behöver göra varje vecka.

Ett tydligt exempel på en passiv besparing som jag gör är att jag har en regel om att inte ha några rullande prenumerationstjänster. Det är en regel som jag ständigt bryter mot, men då har jag en tydlig anledning till det. Anledningen handlar ofta om hälsa, klimat eller att det är en tjänst jag behöver för att få inkomster, till exempel att jag genom min firma prenumererar på programvaran som jag använder för mina onlinekurser. Men det finns en grundregel där, som gör att jag alltid funderar både en och tio gånger innan jag börjar prenumerera på något. Och det är gott så.

Ett annat exempel på en passiv besparing är att vi nyligen har satt upp solceller på taket till vårt hus. Det kommer ju att leda till sänkta elkostnader i många år framöver – samtidigt som det krävde att vi gjorde en stor investering för att besparingen skulle starta. Lite som med de flesta passiva inkomster alltså.

Vilket är ditt bästa tips på passiva besparingar?

Jenny Forsberg i regnjacka på höstig skogsväg

Saknar jag romanskrivandet?

Det har gått några månader sedan jag bestämde mig för att inte längre skriva romaner. Saknar jag det? Och blir det några fackböcker i stället? Det och lite till handlar det här blogginlägget om.

I januari bestämde jag mig för att inte längre skriva romaner. Det gick trögt och jag hade tappat lusten. Men kanske den främsta anledningen var att jag inte såg något sätt att inom rimlig tid få en inkomst från romanerna som motsvarar tiden jag la ner på att skriva dem.

Så hur känns det nu? Saknar jag skrivandet? Svaret på den frågan är både ja och nej.

Det här saknar jag med romanskrivandet

Det är framför allt två saker jag saknar:

  1. Det fria skrivandet, eller kanske snarare det fria skapandet, att få vara i ett kreativt flöde. Men det hade jag ändå inte mer än någon enstaka stund under de månader som jag jobbade med mitt senaste projekt.
  2. Min självbild som skönlitterär författare. Jag har byggt upp delar av min tillvaro utifrån att jag är en person som skriver skönlitteratur. Jag hittar en bok i min bokhylla som jag gillade och som jag har sparat för att återkomma till som inspiration i mitt skrivande. Men nu skriver jag inte skönlitterärt längre. Behöver jag verkligen ha kvar den där boken då?

Den där självbilden – eller imagen kanske, jag är osäker på vad jag ska kalla det för; personligt varumärke? – var något som jag jobbade upp under många år, både medvetet och omedvetet. En anledning till att jag startade den här bloggen 2010 var att jag ville ta mig själv på allvar som författare. Att ha en författarblogg var en viktig del i det. Det gör fortfarande lite ont i egot att jag nu inte är romanförfattare längre.

Det fria skrivandet har jag försökt återskapa genom att lägga någon timme här och där på att skriva något litet helt fritt. Jag har experimenterat lite med palindromer (så kul!), lagt upp dem på Instagram och konstaterat att det mest verkar vara jag själv som tycker att de är kul, ha ha :-D Just nu hittar jag inget fokus för fritt skrivande alls – jag återkommer till varför senare i inlägget. Men planen är att fortsätta lägga någon timme här och där på det efter sommaren. Och så är jag sugen på att skriva lite nya låtar. Det får också bli till hösten.

Det här vinner jag på att inte skriva romaner

Jag ser två stora fördelar med att jag inte längre skriver romaner. Den första är att jag inte längre är kvar i det där tröga läget i bokprojektet jag jobbade med. Jag vet inte om jag hade kunnat skriva mig förbi det eller om jag hade varit tvungen att börja om från något annat håll. Det är i alla fall skönt att inte vara där nu.

Den andra fördelen är att jag har frigjort tid till att jobba med mina andra passiva inkomster-projekt, de som inte är böcker. Framför allt handlar det om skrivarkurser online. Jag jobbar med ett par alternativa versioner av min största onlinekurs, Skriv tydliga texter, och jag hoppas att snart ha dem på plats så att jag kan göra någon kampanj runt det så småningom. Och så har jag fått upp två bokskrivarkurser, Skriv en fackbok och Skriv en roman på sex månader, som jag har gjort om från mejlkurser till självstudiekurser.

Den här frigjorda tiden gör att jag känner en större frihet i mitt liv. Det verkar rimligt att jag inom överskådlig framtid kommer att påbörja något av de där andra passiva inkomster-projekten som jag vill ta tag i; jag har ju fredagarna fria till det nu. Jag planerar ju även att göra odling och självhushållning till en större del av mitt liv framöver – kanske ska jag ägna fredagarna åt det under delar av året? Det är en stor frihet att ha den möjligheten.

Blir det några fackböcker?

Kommer jag att skriva några fackböcker då? Ja, förr eller senare tror jag, men det är inget självändamål att skriva en bok. Om jag jobbar med en produkt kan det lika gärna bli en onlinekurs som en bok – eller både och. Oftast ser jag det nog som att jag har större chans att få inkomster från en onlinekurs, eftersom man kan ta mer betalt för en kurs än en bok, trots att det kan ligga ungefär samma arbete bakom.

Så vad händer just nu?

Just nu är mitt liv ganska rörigt faktiskt. Vi ska flytta i början av juli (läs mitt inlägg om att vi har köpt hus om du vill veta mer). Och trots att det är fyra veckor tills dess så har tillvaron redan gojsat ihop sig till en enda röra av jobb och flyttförberedelser. Hu vad mycket administrativt jobb det är att flytta. Jag har i alla fall anlitat en firma som ska sätta upp solceller nu. Yay! Det får bli ett separat inlägg om det någon gång efter sommaren när allt är på plats.

Det här gör också att jag inte håller så hårt på mina passiva inkomster-fredagar – jag har ändå ingen struktur på tillvaron, så vad spelar det för roll liksom? Så jag bokar in några timmars kundjobb på en fredag. Eller fixar något med flytten. Och jag tänker att det är okej. Just nu får allt bli som det blir; jag kommer att hitta tillbaka till strukturen igen till hösten.

Men summa summarum är väl att jag känner mig nöjd med beslutet. Nu ska jag återgå till mitt jobb. Eller om det var flyttförberedelserna :-)

Jenny står på händer i skogen. Hunden Enzo ligger bredvid.
Lite oklart vad som är upp och vad som är ner i min tillvaro just nu, men jag kommer att landa på fötterna.

Klaga inte på den som försöker påverka klimatet

Du vet det redan men jag säger det ändå: det är kris!

Jag pratar förstås om klimatet. Vi behöver alla dra vårt strå till stacken. Det är INTE rätt läge att klaga på den myra som just har släpat ett stort och tungt strå till stacken och säga att hen minsann inte har fått med sig alla de där andra stråna som ligger ute i skogen och väntar. Myran drog sitt strå till stacken och nu är det dags att gå och hämta ett strå till.

Du vet vad jag menar. Den som försöker göra rätt får skit för allt som hen inte gör, i stället för att få kredd för det hen gör. Ett av de värsta exemplen jag har sett var när Greta Thunberg la upp en bild när hon satt på ett tåg på väg till (eller kanske från?) ett klimatmöte. På bilden syntes en framdukad måltid, som såg ut att vara köpt i farten och därför var i plastförpackningar. Greta fick massor av kritik för att hon konsumerade plast. Det här är ett övertydligt exempel på det jag pratar om. Det är inte möjligt att göra precis allt rätt. Ingen är perfekt. Det finns ingen anledning att klaga på den som försöker göra rätt för att hen gör ett sämre klimatval vid något tillfälle längs vägen.

Alla måste göra det som är rimligt

Alla måste göra allt som är rimligt för att minska våra utsläpp och rädda planeten. Det är till exempel inte rimligt att döda sig själv eller någon annan för att utsläppen minskar om befolkningen minskar. Det är inte heller rimligt att avstå från mat i en situation där valet står mellan inplastad mat eller ingen mat.

Man måste inte vara perfekt för att få ifrågasätta strukturer

Jag vill inte ha ett samhälle där bara den som redan själv har noll klimatavtryck får prata om vad vi behöver göra för klimatet. Ingen är perfekt. Ingen behöver vara perfekt. Ingen kan göra allt. Alla kan göra något. Det är okej att inte vara perfekt på individnivå och ändå vilja förändra strukturerna. Vi är alla en del av systemet som vi behöver förändra.

Jag vill ha ett samhälle där den som försöker påverka sin omgivning att leva mer klimatsmart aldrig bemöts med “Men du då; du gör ju [något som ger negativ klimatpåverkan].” Man behöver inte ha slutat flyga helt för att få tycka att det behövs åtgärder på samhällsnivå för att minska flygandet.

Om varje individ måste vara perfekt själv för att få yttra sig får vi ett läge där INGEN påverkar vårt samhälle att bli mer klimatvänligt. Den som bryr sig får inte prata om det eftersom hen inte är perfekt själv. Och den som inte bryr sig kommer ju inte att påverka.

Att börja leva mer klimatvänligt är en process för de flesta av oss som lever i de rika delarna av världen. Vi har kommit olika långt i den processen. Inte bara den som har tagit sig hela vägen i mål får prata om processen och vad vi behöver göra och inte göra.

Uppmuntra och inspireras av den som gör bra saker

Enkelt sagt: När någon gör bra saker för miljön – klaga då inte på de saker som hen inte gör, eller på något annat som hen gör som inte är så bra för miljön. Varför klaga på den som försöker rädda världen? Om du inte orkar göra jobbet själv är det väl alldeles fantastiskt att någon annan gör det? Uppmuntra och inspireras när någon gör bra saker för miljön!

T-shirt: There's no planet B
There’s no planet B

Jag saknar hittepåskrivandet men inte romanskrivandet

Hur det känns nu när det har gått ett tag sedan jag bestämde mig för att sluta skriva romaner? Jo, tackar som frågar. Det känns bra, måste jag säga. Jag saknar inte romanskrivandet det minsta än så länge – jag hade ju målat in mig i ett hörn där jag bara halkade mer och mer efter min tidsplan, och det var inte särskilt roligt.

Däremot saknar jag det kreativa, fria skrivandet. Hittepåskrivandet. Jag skriver ju fritt, till exempel här på bloggen. Men då skriver jag ändå saker som är sanna. Jag hittar inte på en historia. Och det saknar jag.

Jag har börjat fundera på att skriva kortare berättelser eller betraktelser. Eller poesi kanske. Några i mitt flöde skriver haiku, dikter eller verser, och det inspirerar mig! Jag har skrivit någon enstaka haiku ibland, och det är verkligen kul. I övrigt har jag nog inte skrivit poesi sedan jag gick i gymnasiet. Jag skriver ju låtar ibland också, och det skulle jag verkligen kunna tänka mig att göra oftare.

Samtidigt har jag svårt att prioritera något som jag inte har ett mål med. Det är mycket jag vill göra, och om skrivandet inte ska leda till något särskilt, så varför ska jag prioritera det? För mig finns det inget “jag gör det när jag får tid över”. Jag har aldrig tid över. Antingen prioriterar jag att göra något – och då måste jag avsätta tid till det – eller också blir det inte gjort. Orsaken till att jag har lyckats skriva två romaner och fyra fackböcker är att jag avsatte tid. Inte att jag skrev när jag hade tid, för det hade jag aldrig. Ska jag skriva poesi eller något annat kort så måste jag också avsätta tid. Kanske ska jag ägna en timme av mina passiv inkomst-fredagar åt fritt hittepåskrivande? Just nu känns det inte som min prioritering, men jag gör en notering om att fundera på det till längre fram.

Om jag vill skriva poesi så behöver jag väl läsa poesi? På samma sätt som jag behöver läsa romaner för att kunna skriva romaner. Jag har nog knappt läst någon poesi på hela den här tiden som jag inte har skrivit poesi. Vilket är närmare trettio år.

Förrän i dag. Jag plockade fram Nils Ferlin ur hyllan – en favorit från förr. Jag uppskattar hans dikter fortfarande, men jag borde kanske läsa någon modern poesi också. Vad ska jag läsa då?

Jag slutar skriva romaner

Jag slutar skriva romaner nu. Det är inget oåterkalleligt beslut, utan om jag om ett år eller tjugofem hittar ett sätt att få det att fungera, eller känner att det är något jag verkligen vill och behöver göra, så kan jag fatta ett nytt beslut.

Mitt beslut är fattat efter några månader av skrivvånda, och följande faktorer ligger bakom:

  1. Jag har förlorat skrivglädjen. Och själva grejen är ju att det ska vara kul.
  2. Jag kan inte få till en rimlig utgivningstakt. Det beror på en kombination av att jag skriver långsamt och att jag inte kan avsätta mer än en dag i veckan till skrivandet.
  3. Jag bedömer inte att romanerna kommer att ge vettiga inkomster inom en rimlig framtid, bland annat på grund av min långsamma skrivtakt. För mig är det ett jobb att skriva böcker. Om jag avsätter en dag i veckan behöver det ge en femtedels inkomst. Det finns inget som tyder på att det kommer att hända på många år.
  4. Jag skriver inte romaner som hobby; det är helt ointressant för mig. En hobby ska ge avkoppling och återhämtning – inte vara (minst) lika krävande som mitt jobb. Och helst inte innebära ännu fler timmar framför datorn.

Skriva romaner blir ett moment 22

Min bedömning är att jag behöver lägga mer än en dag i veckan på att skriva böcker för att kunna hålla en skrivtakt som gör det möjligt att tjäna pengar på böckerna. Samtidigt behöver jag redan ha inkomster från böckerna för att kunna lägga mer än en dag i veckan på att skriva dem, för annars får jag inte tillräckligt med sammanlagda inkomster. Ett moment 22 som jag inte får att gå ihop. Och just nu ser jag ingen lösning på det.

En dröm går i kras

Beslutet är en sorg för mig, och mitt ego skriker att det är ett misslyckande. Det är en dröm som går i kras – jag har velat bli skönlitterär författare sedan i tonåren. Att jag skriver romaner är en viktig del av min självbild och mitt personliga varumärke. Vem är jag om jag inte är romanförfattare liksom?

Däremot känner jag mig inte så deppig över att jag har lagt nästan ett år på att göra research, klura, skriva synopsis och skriva en femtedel av ett första utkast till en bok. Det var tydligen det jag behövde göra för att kunna fatta det här beslutet. Om jag inte hade gjort det jobbet hade jag fortfarande trott nu att det var skriva romaner jag skulle göra. Det var en del av processen, helt enkelt. Dessutom lärde jag mig att jobba i Scrivener, och det tror jag att jag kommer att använda framöver när jag skriver fackböcker.

Jag hade inte koll på hur långsamt jag skriver

När jag började skriva bokserien som jag har jobbat med sedan i våras så var jag inte medveten om hur långsamt jag faktiskt skriver. Det kanske låter märkligt med tanke på att jag har skrivit två romaner tidigare, men råmanusen till dem skrev jag tio år innan respektive bok kom ut, och jag har aldrig gjort hela jobbet med en bok från ax till limpa i ett enda svep tidigare.

Jag märkte att det blev omöjligt för mig att hålla den deadline jag hade satt upp för mig själv, och att det skulle ta uppåt fem år för mig att skriva den första boken i serien, snarare än drygt tre som jag hade räknat med (och som redan det är en på tok för långsam takt). Att försöka klämma in mer skrivtid fungerar helt enkelt inte för mig, i alla fall inte under en längre period än några veckor. Om jag ska må bra och hålla i längden behöver jag vara ledig på helgerna, och jag behöver ha tid för att varva ner på kvällarna. Dessutom vill jag inte jobba jämt. Det är inte så jag vill leva mitt liv. För mig är det inte värt det att ha det så för att få skriva romaner.

När jag pratar om långsam skrivtakt i det här inlägget har jag inte ens räknat med all tid som jag skulle behöva lägga på att sälja och marknadsföra böckerna. Tid som jag inte alls har. Hur sjutton gör alla andra som skriver? Jag känner ju människor som har både heltidsjobb och barn och som ändå lyckas skriva böcker betydligt snabbare än jag.

Och jag vill som sagt inte skriva som hobby. Visserligen är det sjukt kul när jag väl får till ett flow. Men för att få till ett par timmars flow kan jag behöva lägga massor av timmar av hårt arbete. Och det ingår inte i min definition av fritid.

Passiva inkomster kan vara lösningen

Att sluta skriva romaner innebär också massor av nya möjligheter, i och med att jag frigör tid till annat. Ett övergripande mål som jag har är som bekant att ha mer passiva inkomster. Att skriva böcker är en del av det. Men nu börjar jag i en annan ände. Genom att ta bort romanskrivandet från schemat kan jag ägna mer tid åt alla de där andra sakerna, som jag egentligen bedömer har större chans att ge mig passiva inkomster.

Mina författarfredagar får bli passiva inkomster-fredagar Jag har en lång att-göra-lista med saker jag behöver göra för att sälja mer av min onlinekurs Skriv tydliga texter. Jag har ett annat koncept som jag har lust att börja på – ett ganska långsiktigt projekt tror jag, som jag i slutänden misstänker kommer att mynna ut i både en onlinekurs och en bok. Och så har jag flera idéer till fackböcker – ett par av dem har jag redan en del material till. Kanske är det någon fackbok som jag skulle kunna få ut snabbt om jag bara sätter mig ner och jobbar lite med det materialet?

Förhoppningsvis kan jag på det sättet snabbare få mer passiva inkomster, vilket på sikt skulle kunna göra att jag har möjlighet att avsätta mer än en dag i veckan till romanskrivande. Om det är det jag vill göra då förstås.

Är jag ute ur krisen nu?

Det här är alltså vad jag har haft för mig på sistone. En författarrelaterad livskris, kan vi nog kalla det. Men nu är mitt beslut fattat. Jag hoppas att det betyder att jag har tagit mig igenom krisen och kan gå vidare.

En bild ur arkivet där jag får pepp av Enzo :-)

Fortsatt trögt med skrivandet

Den här treminutersfilmen beskriver rätt bra hur jag känner för mitt skrivande just nu. Det går otroligt segt men jag hoppas att det ska gå lättare bara jag tar mig igenom den tunga fasen.

Klippet hittade jag när jag sökte på översvämningar för att få lite inspiration till skrivandet. För jo, jag har skrivit. Jag avsatte torsdag till och med söndag i förra veckan till att skriva. Det är inte ofta jag lyckas få till fyra dagars skrivande på raken. Som jag har nämnt tidigare har jag tappat bort skrivglädjen på sistone, och jag visste inte hur det skulle kännas att sitta och skriva i fyra dagar.

Men det gick bra. Det var stundtals roligt och resten av tiden kämpade jag på. Körde fast så smått några gånger men stötte inte på något jättehinder. Sammanlagt skrev jag 5000 ord under de här fyra dagarna, och det är jag nöjd med, även om det inte var så mycket som jag hade satt upp som mål.

Som jag har skrivit om tidigare känner jag mig för närvarande inte säker på att jag alls ska fortsätta skriva romaner. Så här skrev jag i ett blogginlägg för en månad sedan:

Jag ska helt enkelt inte göra något särskilt just nu utan bara försöka jobba på så gott det går för att nå min deadline att skriva klart det första utkastet till den 1 maj. Om det känns så här hela vägen till dess så har jag sommaren på mig att fundera på hur jag vill gå vidare. Men förhoppningsvis så lossnar det innan dess och blir kul igen.

De här fyra dagarna gjorde det dock tydligt för mig att jag inte kan räkna med att skriva mer än 1500 ord på en bra skrivardag. En maximalt produktiv skrivardag alltså. Det går inte ihop med att jag har räknat med att skriva 3000 ord i veckan samtidigt som jag bara skriver på fredagar. Jag ligger långt efter min ursprungliga plan, och även om jag hoppas kunna få till en skrivarvecka under våren, och även om jag försöker knö in extra skrivartid både här och där så räcker det inte. Det finns inte en chans att jag kan skriva ett första utkast till den 1 maj 2019 och samtidigt må bra. Så jag behöver tänka om. Och så fortsätter jag att fundera på om jag ens ska skriva romaner alls.

Nu till det positiva: i morgon går jag på semester! En och en halv vecka ska jag vara ledig. Planen är att jag ska få tid att njuta mer av La Gomera än vad jag hunnit under de tre veckor som jag har varit här nu. Mer om det på Gomerabloggen som vanligt. Hoppas att du som läser har det fint och är peppad på det nya året!

Jag tvivlar – ska jag verkligen skriva romaner?

Jag har så mycket tvivel på mitt skrivande för närvarande så du anar inte.

Du som också skriver vet att det ingår i jobbet att tvivla. Och just nu är det precis vad jag gör. Mitt tvivel handlar inte så mycket om att jag inte tror att jag ska få ihop boken som jag skriver på. Snarare handlar det om det större perspektivet: ska jag skriva (skönlitteratur) över huvud taget?

Jag har skrivit skönlitterärt ungefär lika länge som jag har kört eget tror jag – det borde betyda att jag har skrivit sedan 2002. Jag har haft långa pauser, ibland flera år, för att skriva fackböcker och för att göra andra delar av författarjobbet (producera, sälja, marknadsföra böcker). Men det blir ändå rätt många år som jag har varit författare i delar av min arbetstid. Och jag är fortfarande långt ifrån att ha någon vettig inkomst från böckerna. När jag räknade ut mina passiva inkomster 2017 så kom jag fram till att bokinkomsterna utgjorde ungefär 4 procent av den inkomst som jag vill ha. Fyra procent. Efter att ha jobbat med något i snart sjutton år. Det är inte jättebra. Jag ställer mig frågor som: Är det ens någon idé att jag fortsätter att skriva romaner? Hur många år ska jag ge det innan jag ger upp? Jag lägger ju runt 20 procent av min arbetstid – författarfredagarna – på att skriva. Är det rimligt att jag fortsätter att göra det i år efter år utan att det ger några inkomster att tala om?

En annan diskussion, som det här blogginlägget egentligen inte handlar om, men som jag ändå känner att jag vill sammanfatta helt kort här är hur jag ska disponera min författartid. Jag kan bara nämna att jag har författarkolleger som lägger oerhört mycket tid på att stå och sälja böcker på marknader, och att vissa av dem når goda resultat på det sättet. Själv har jag prioriterat bort det av flera anledningar, varav de två främsta är att 1) jag är introvert och mår inte bra av att ägna mig för mycket av den typen av arbetsuppgifter 2) de böcker och bokformat jag hittills har valt att skriva och producera är inte den typen av böcker som säljer på marknader.

Åter till mitt tvivel. Den främsta anledningen till att jag ändå motiverar mig till att skriva, även om jag hittills inte har fått några inkomster att tala om är ju att jag brukar tycka att det är roligt. Men just nu är det faktiskt inte särskilt kul. Det är mest jobbigt och svårt. Jag känner sällan skrivglädje och ofta prestationsångest. Jag har ofta hög tröskel att komma igång, och jag har dåligt samvete över all research som jag skulle behöva göra som jag inte har gjort.

Två andra förutsättningar som jag tror påverkar mig i att det känns så trögt just nu:

  1. Det är vinter. Vinter är blä.
  2. Jag har skrivit typ 10-15 procent av det första utkastet i en serie om fyra böcker. Det är med andra ord väääääldigt mycket jobb kvar på det här projektet, och det är inte konstigt om det känns oöverstigligt ibland.

Så vad ska jag göra? En kompis till mig brukar säga att han aldrig fattar några livsavgörande beslut mellan november och februari. Det är en klok inställning som jag gärna tar efter. Jag ska helt enkelt inte göra något särskilt just nu utan bara försöka jobba på så gott det går för att nå min deadline att skriva klart det första utkastet till den 1 maj. Om det känns så här hela vägen till dess så har jag sommaren på mig att fundera på hur jag vill gå vidare. Men förhoppningsvis så lossnar det innan dess och blir kul igen.

Det är det ena jag ska göra. Det andra är att jag behöver komma fram till vad jag ska belöna mig själv med när jag har skrivit klart det första utkastet, men också vid några avstämningspunkter under arbetets gång. Förslagsvis när jag har skrivit så många ord som jag planerar ska vara en fjärdedel, hälften och tre fjärdedelar. Vad vill jag ha för belöningar? Jag skriver upp på att-göra-listan nu att jag ska komma fram till det.

Hur brukar du belöna dig själv? Vad ger du dig för belöningar? Och hur gör du för att på riktigt koppla belöningen till resultatet, så att det inte blir något som du kommer att göra oavsett? Jag vill ha belöningar som brinner inne om jag inte uppnår mina mål. Ge mig ditt bästa tips!

Varför tror alla att jag är så disciplinerad?

“Du är så disciplinerad!”

Det får jag ofta höra. Omgivningen tycker att jag är disciplinerad för att jag skriver böcker på fredagar. De tycker att jag är disciplinerad för att jag kan jobba hemifrån och ändå få saker gjorda. Under alla år som jag tränade mycket mer än vad jag gör nu så fick jag ofta höra att jag var disciplinerad som tränade. En del som får veta att jag mediterar en halvtimme varje morgon tycker att det är disciplinerat.

Jag märker att jag inte alls är bekväm med det här epitetet, så jag slår ifrån mig när någon säger så. Jag känner mig inte ett dugg disciplinerad. Jag gör planer för vad jag ska göra under dagen och den kommande veckan, men när jag dagen eller veckan är slut är jag aldrig klar med det jag skulle ha gjort. Jag ligger efter med allt. Alltid. Just nu ligger jag efter tidsplanen med mitt bokskrivande. Jag har knappt börjat med det jag har tänkt göra med min onlinekurs Skriv tydliga texter under hösten. Jag kollar sociala medier betydligt oftare än jag borde. Jag fastnar i oändligt skrollande på Instagram. Jag prokrastinerar och fastnar i alla andra aktiviteter än det jag ska göra för närvarande. Mycket av det jag ska göra blir försenat – inte sådant som jag ska leverera till kunder förstås; det är klart i tid. Men då har jag ofta, vis av erfarenhet, planerat in lite marginaler. Till exempel kommer jag överens med kunden om att jag ska leverera något på torsdag kväll. I min egen kalender planerar jag in att jag ska vara klar på onsdag kväll, och så har jag torsdagen fri för att jobba med onlinekursen. Men jag blir inte klar förrän på torsdagen. Kunden behöver aldrig märka att jag inte gjorde det jag själv hade planerat, men min egen planering och mina egna projekt blir försenade. Igen.

Så vad är det som gör att många upplever mig som disciplinerad? Är det något som jag kommunicerar utåt? Att jag säger att jag skriver på fredagar? (Fast jag gör ingen hemlighet av att jag aldrig får ihop så mycket text som jag skulle vilja på mina författarfredagar; tvärtom pratar jag om det på Instagram varje fredag.)

Är det att den som inte är van att jobba hemma tänker sig att det är mycket svårare att jobba koncentrerat då? Jag tänker att det inte är svårare än att jobba på ett kontor. Facebook finns där i datorn, både hemma och på kontoret. Fast den sociala kontrollen är kanske större på ett kontor; i ett kontorslandskap vill man kanske inte att chefen ska se hur ofta man kollar Facebook, så då kollar man mer sällan. Eller?

Jag skulle nog tvärtom ha svårare att jobba på ett kontor, och då särskilt i kontorslandskap, än att sitta hemma. Jag kanske ska börja säga det till alla som har ett jobb: “Jaha, du sitter och jobbar på jobbet? Bland andra människor? Du är så disciplinerad!” :-D

Jag vill gärna fundera och diskutera mer om disciplin. Det är något i mig som triggas av att bli kallad för disciplinerad, när det inte stämmer med min självbild. Och så vore det spännande att reda ut vad disciplin är. Börja gärna här i kommentarsfältet! Vad är disciplin för dig? Är du disciplinerad? Varför eller varför inte? Eller kanske snarare: När är du disciplinerad? För jag har svårt att tro att någon är det i alla situationer.