Det är minst ett heltidsjobb att vara självhushållare. Och eftersom jag inte lägger en heltid ligger jag alltid efter. Det är nog den största anledningen till att det är glest mellan blogginläggen just nu.

Det är inte riktigt lika glest mellan Instagraminläggen. Bland annat skriver jag en odlingsdagbok där; det brukar bli ett inlägg varje söndag, för det är på helgerna jag jobbar som mest med odlandet. Jag har funderat på om jag skulle lägga ut de inläggen här också. Har inte bestämt mig, men jag lägger ut det senaste inlägget i alla fall, som ett smakprov:

🌱Kära odlingsdagboken🌱

🌱🌱🌱
Det är minst sagt intensivt just nu med att så nytt, anlägga mer odlingsytor och även plantera lite fleråriga växter.
🌱🌱🌱
Fram tills för några veckor sedan har jag tänkt att så fort det blir tillräckligt varmt så att alla plantor kan vara ute så har jag plats att odla allt jag vill. Men det har jag ju inte. Visserligen är tomten stor, men hela trädgården är inte odlingsyta. Än. 😁 Så hur ska jag få plats med allt?? 🙃
🌱🌱🌱
Den här helgen har jag sått alla gurkväxter. Alltså gurka, squash, vintersquash/pumpa och melon. Jag sådde färre än jag hade tänkt. Jag förodlar dem inomhus, trots att jag har förstått att de inte gillar att planteras om. Tror det är för kallt att så dem ute, men det känns sent att vänta längre. Tänker att det finns tid att även så på friland senare om det misslyckas.
🌱🌱🌱
Och så har jag lärt mig att man bara kan odla en sorts majs i taget. De kan korspollinera sig så att det inte blir någon majs alls. Jag som hade sett fram emot att odla popcornmajs. Nu blir det bara sockermajs att äta som kolvar. (Jo, det går kanske att odla den ena sorten i växthus eller under nät eller liknande, men det känns krångligt (?); jag sparar det till ett annat år.)
🌱🌱🌱
Jag har oxå sått lite morötter och planterat två hasselbuskar. Tur att det är måndag i morgon så att jag får sitta vid datorn och vila 😉
🌱🌱🌱🌱
Jordiga hälsningar Jenny
🌱🌱🌱

Följ mig på Instagram vettja, om du vill läsa mer om mitt odlande. Och lite annat bland. Fast mest odling :-)

Jag har ju flera onlinekurser, och spontant tänker jag att det är den del av mitt företagande som borde gå bäst nu i coronakrisen. Det pratas mycket om onlinekurser. I mina sociala medier-flöden tycker jag mig se mer reklam av typen “Anlita oss för att ta fram din onlinekurs”.

Så hur går det för mina onlinekurser? Det trista svaret är att jag har svårt att utläsa någon tydlig skillnad. Jo, jag ser en positiv trend i antalet sålda kurser hos mig under april, men min normala kursförsäljning är inte tillräckligt hög för att det ska bli någon tydlig statistik av det hela. Om jag säljer ett par kurser mer än vanligt en månad så ger det stor skillnad i statistiken, men det kan ju vara ren slump att ett par personer bestämde sig för att gå kurs just nu.

Många aktiviteter flyttar online

Flera av mina fritidsaktiviteter har flyttat till nätet. Sånggruppen i Stockholm som jag är med i ses online. Självhushållningskursen som jag går i Stockholm ska ske online i kväll. Jag ser också i min mejlinkorg att det finns stora möjligheter att dansa, meditera och så vidare online – om jag hade den där extra tiden som många verkar ha just nu så skulle jag definitivt vara med på mycket mer sådant.

Positivt är också att klimatorganisationerna flyttar online. Jag som annars inte lyckas organisera mig för klimatet, för att det tar för mycket tid och planering att åka iväg på möten, är nu med på webbinarier titt som tätt. Omställningsnätverket ordnar till exempel en webbinarieserie om lokal matproduktion i skuggan av corona. Jag var med på det första webbinariet igår och ska definitivt vara med på flera av de övriga också.

Går folk fler onlinekurser?

Min förhoppning är att den här krisen leder till att mer aktiviteter kommer att ske online framöver, att både utbudet och efterfrågan av onlinekurser och onlineaktiviteter ökar jämfört med före krisen. Att utbudet ökar önskar jag mig för att det passar mig som bor på landet och gärna vill leva lokalt. Det skulle vara perfekt för mig att göra mer aktiviteter online. Att efterfrågan ökar önskar jag mig för att det är en del av min verksamhet att erbjuda onlinekurser – och för att jag även har planer på att erbjuda fler kurser framöver. Om fler väljer att gå onlinekurser skulle det vara perfekt för mig.

Så hur ser det ut just nu? Går folk fler onlinekurser? Då tänker jag inte på verksamheter som man redan är engagerad och som (tillfälligt) har gått online, utan att man aktivt söker på nätet efter en kurs som man anmäler sig till. Jag vet inte. Har du påbörjat någon onlinekurs på sistone?

Jag tänker mycket på att leva lokalt – både i vanliga fall och nu i kristider. Jag vill ju helst tillbringa en stor del av min tid hemma och mest bara ägna mig åt att odla mina grönsaker. Ytterligare ett steg mot att leva lokalt tog jag i vintras, när jag bestämde mig att jag inte längre kan flyga i den rådande klimatkrisen. Därmed kan jag inte längre åka till mitt tidigare vintertillhåll på La Gomera. Då blir det mer tid hemma.

Just nu känns det förstås extra rätt och aktuellt att leva lokalt. Jobbet har jag redan hemma, och förhoppningsvis kan jag få igång lokal matproduktion snart, alltså att odlingarna börjar ge skörd, så att vi i vårt hushåll kan äta en stor del av vår mat utan att den behöver förflyttas någonstans. Mina tidigare sportaktiviteter är sedan några år utbytta mot hemmaträning – och på sistone trädgårdsarbete. Och eftersom jag är introvert har jag inget behov av att träffa människor dagligen (men gärna oftare än nu!).

Däremot gillar jag också att se mig omkring. I mitt vanliga liv, det där som jag hade före coronakrisen, varvade jag mitt lokala liv med att ta tåget till Stockholm titt som tätt. Jag gissar att jag kommer att fortsätta med det längre fram. Men vem vet. Kanske händer det saker på samhällsnivå som gör att allt blir annorlunda.

Odlingen blir också en viktig anledning att stanna hemma. När jag har pågående odlingar kan jag inte vara borta för länge, eftersom växterna behöver vatten. Kanske betyder det att jag kommer att resa ännu mindre framöver, nu när jag odlar i större skala än tidigare. Kanske blir det hemester i stället för olika aktiviteter i Sverige på somrarna, kanske tar jag aldrig tåget till Köpenhamn eller Berlin som jag tänker att jag ska göra.

Att leva lokalt känns för mig som en viktig pusselbit i den omställning som vi behöver göra för att klara klimatkrisen. Och självklart gör jag ett ännu mindre klimatavtryck om jag stannar hemma än om jag reser någonstans, även om resan sker med tåg. Före coronakrisen hade jag inte alls tänkt på att det i många kriser kan vara bra att leva lokalt – till exempel i en pandemi eftersom den som stannar hemma löper mindre risk att få och sprida sjukdomar. Undrar om den här krisen kommer att få fler att upptäcka tjusningen i att leva mer lokalt. Hoppas!

Hemgjorda halstabletter, det kanske kan vara något så här i virustider? Jag såg ett inlägg på Instagram någon gång i höstas, och blev sugen på att testa. Och sedan dess har det stått på attgöralistan ;-) Det är en massa socker i, så det handlar inte om några nyttigheter.

Så här gjorde jag:

Ingredienser:

• 8 tsk lakritsrotspulver
• 3 tsk lakritspulver
• 2 tsk malen anis
• 3 hela stjärnanis
• 5 dl vatten
• 3 dl socker
• 10 droppar eucaluptysolja
• 15 droppar pepparmyntaolja

Gör så här:

1. Koka upp kryddor och vatten. Lägg på ett lock och låt stå tills det har svalnat helt.
2. Koka ihop med sockret tills det är en rejält tjock smet.
3. Blanda oljorna.
4. Häll upp i knäckformar och ställ i kylen.

Knäckformar var det bästa sättet jag kunde komma på för att hantera smeten på ett bra sätt. Jag tyckte att de här halstabletterna blev supergoda. De blev dock ganska mjuka, och inte hårda karameller, som jag kanske helst hade velat. Kanske du har en idé om hur man kan göra dem hårda?

Anledningen till att jag använde både lakritsrotspulver och lakritspulver var helt enkelt att jag hade det hemma. Lakritsrotspulver använder vi aldrig normalt – det var nog ett felköp. Bra att det kom till användning!

(Lakritsrotspulver är alltså mald rå lakritsrot, medan lakritspulver är nerkokat till ett svart pulver med mycket mer smak. Det är det sistnämnda som används i godis. Varning dock för att vissa producenter kallar sitt pulver för lakritspulver även om det är rå, mald, lakritsrot – mycket irriterande, eftersom det inte alls fyller samma funktion, och framför allt inte är lika gott.)

Vi åt framför allt halstabletterna som godis, men jag tyckte att de mintiga oljorna gav fin lindring i halsen om jag kände mig lite hostig eller så. Så jo då, min bedömning är att de funkar. Men man måste förstås gilla lakrits för att uppskatta dem.

I en självhushållningsframtid tänker jag mig att jag kan använda diverse örter från trädgården för att göra halstabletter – eller bara goda karameller. Mynta förstås, men även kanske salvia och diverse lakritssmakande örter. Jag ser fram emot att experimentera mer framöver.

Den här vintern stannar jag i Sverige. Det var 21 år sedan jag senast var i Sverige en hel vinter. I blogginlägget Jag kan inte flyga har jag skrivit om att jag inte tycker att det är rimligt att jag fortsätter att flyga när vi är mitt i en brinnande klimatkris.

Vad jag har gjort de här 21 vintrarna

Först en kort bakgrund för den som inte vet: Jag har oerhört svårt för kylan och mörkret i Sverige under vintern, och jag har upplevt att det påverkar mitt liv negativt. Dessutom gillar jag inte julen. För drygt tjugo år sedan började jag göra en resa varje vinter till sol och värme – oftast två veckor över jul, några få gånger blev det en vecka i januari i stället. Men jag letade efter en bättre lösning, en större lösning.

Eftersom jag är barnfri och har kontoret på fickan så är jag tämligen mobil. Efter att ha letat i många år hittade jag till slut mitt andra hem: Valle Gran Rey på kanarieön La Gomera. Där har jag tillbringat ett antal veckor, oftast sex eller sju, varje vinter de senaste åtta åren. Jag är medveten om att jag är privilegierad som har kunnat göra den här prioriteringen. Det är för att många av oss har haft det och andra privilegier som vi har hamnat i den kris där vi är nu. Det är därför jag pratar om det.

Listan över varför jag klarar vintern bättre nu

Men nu är jag alltså i Sverige. I kylan och mörkret. Och vet du vad? Jag mår oförskämt bra! :-D

Peppar, peppar. Det är mycket vinter kvar, och där jag bor har det hittills inte varit så långa perioder med minusgrader, och då klarar jag mig personligen bättre (men å andra sidan blir min klimatoro värre när det blir så tydligt att vädret inte beter sig normalt). Kanske får jag ett bakslag senare under vintern. Men än så länge går det bra.

Vad är det då som gör att jag klarar den svenska vintern bättre nu än för åtta år – eller för tjugo år sedan? Det finns några anledningar som är tydliga för mig. Jag börjar med att lista dem i punktform. Därefter går jag igenom en i taget och utvecklar.

Därför mår jag bra nu, trots att det är vinter i Sverige:

• Jag tar d-vitamintillskott.
• Jag har tränat upp min förmåga att vara medvetet närvarande.
• Jag har ett bra första hem.
• Jag bestämmer över min inomhustemperatur.
• Jag odlar året runt.

Jag tar d-vitamintillskott

Det är kanske fyra år sedan som jag ÄNTLIGEN fattade att jag måste äta d-vitamintabletter på vintern. Då hade jag hört om det i några år men tänkt att jag klarar mig ändå eftersom jag inte är i Sverige hela vintern. Men faktum är att inte ens på Kanarieöarna går det att få d-vitamin av solen i januari. Solen måste vara mer än 45 grader över horisonten för att våra kroppar ska kunna skapa d-vitamin. I Stockholmstrakten är den det ungefär fyra månader på sommaren – alltså två månader före respektive efter midsommar. Bor du långt norrut i Sverige är det en ännu kortare period som du får d-vitamin. Bor du längre söderut är perioden något längre. Här har jag skrivit mer detaljerat om det om du vill veta mer: Vilken tid på året får man d-vitamin från solen?

Att ta d-vitamintillskott är nog mitt största lifehack ever! Alla dessa vintrar som jag var så trött! Det var d-vitaminbrist! Så onödigt! Jag äter en sort som heter Vegovitamin D3. Jag tar en tablett om dagen – vilket är den dos som står på burken – från någon gång i september till kanske slutet av april. Det går att ta dem året runt om man vill. Jag vet att det pratas mycket i hälsokretsar om att man behöver en betydligt större dos än vad som rekommenderas, men för mig känns den här dosen utmärkt, så jag känner inget behov av att experimentera med det.

Jag har tränat på att vara medvetet närvarande

Under de senaste två decennierna har jag tränat mycket på att vara närvarande här och nu, känna tacksamhet, acceptera att allt kommer och går och att livet går i vågor, lära mig att allt jag behöver har jag inom mig och så vidare. Jag mediterar i princip dagligen, och har tillgång till en stor verktygslåda som jag hämtar från bland annat yoga, mindfulness, sång och fridans. Jag har mycket kvar att lära, men förhoppningsvis får jag möjlighet att fortsätta träna på det här i några decennier till.

Jag skulle faktiskt vilja påstå att det här – medveten närvaro eller mindfulness – är en stor del av lösningen på hur vi kan ställa om till ett fossilfritt samhälle. Den som kan vara helt här och nu behöver inget annat än det grundläggande: mat, vatten, tak över huvudet med de viktigaste bekvämligheterna, vänner, familj och säkert ett par saker till som jag inte kommer på just nu. Den som kan vara helt närvarande behöver inte shoppa något annat än det nödvändigaste, behöver inte resa annat än till sina nära och kära och så vidare. Och jag vet att det här låter flummigt eller kanske till och med naivt, töntigt eller avskräckande för den som inte vet vad jag pratar om. Och då får det väl vara så.

Jag har ett bra första hem

Jag har ju sett Valle Gran Rey som mitt andra hem. Det var viktigare innan vi flyttade, eftersom jag inte var helt nöjd med mitt första hem. Det var inget fel alls på hyreslägenheten vi bodde i tidigare. Den fyllde sitt syfte och var tillräckligt stor för att två personer som båda jobbar mycket hemma skulle kunna sköta sina respektive arbeten utan att behöva vara på samma ställe.

Och här inser jag att jag talar emot det jag pratade om innan, om att vara nöjd och tacksam över det man har. Så jag måste förtydliga: Det var inget fel på mitt liv innan. Det var inget fel på mitt tidigare hem. Jag var tacksam över lägenheten och över mitt liv. Men sedan ett halvår har jag (eller vi snarare) ett hus, och därmed ett första hem som är så mycket bättre. I detta hus finns det ett par saker som gör vintern lättare: Vi har en kamin där vi kan tända en brasa. Vi har en vedeldad bastu på tomten. Det här hemmet är också en förutsättning för de två sista punkterna i listan, som jag ska utveckla nu.

Jag bestämmer över min inomhustemperatur

Den här punkten är lite jobbig att skriva om eftersom den ökar mitt klimatavtryck, men den höjer min livskvalitet på vintern något enormt. I lägenheten där vi bodde tidigare var det inte vi själva som bestämde inomhustemperaturen, utan vi var helt i händerna på hyresvärden. Allt vi kunde göra var att vrida upp elementen på max och sedan hoppas på det bästa. Vi levde absolut inte i en temperatur som är orimlig för människor att vistas i. Det var bara inte en temperatur som passade en vinterfrusen, stillasittande hemmajobbare som jag. Dubbla fleecetröjor var standardklädsel på mitt hemmakontor, gärna kompletterat med en vetevärmare på axlarna eller i knät.

Nu är det vi själva som bestämmer vilken temperatur vi ska ha, och det är två eller tre grader varmare än vad vi hade innan. Och jag vet att det rekommenderas att man sänker temperaturen inne på vintern för att sänka energiförbrukningen, men å, vad mycket bättre jag mår när jag får vara varm hela vintern. I mitt tidigare liv frös jag hela tiden på vintern. HELA VINTERN. Nu fryser jag bara när jag är ute. Sedan kan jag gå in och värma mig igen. Vilken otrolig skillnad det gör i mitt liv! Jag är så tacksam för det!

Lite parentetiskt så har vi ju solceller, men de producerar inte så mycket el på vintern, i alla fall inte med det gråväder som vi har haft på sistone. Jag har just nu inte koll på om vår solelsproduktion under vintern räcker för att kompensera för den höjda inomhustemperaturen. Kanske?

Jag odlar året runt

Den som följer mig har knappast undgått att märka att jag har blivit besatt av odling. Jag har varit det i ett par år, från att vi bestämde att vi skulle flytta till hus. Men i samband med flytten i somras slog min besatthet ut i full blom. Tricket här är väl ungefär att ägna mycket tid åt något som känns meningsfullt, och som dessutom minskar mitt eget klimatavtryck.

Tanken är att jag ska odla året runt. Jag gör det i liten skala redan – några enstaka grödor växer fortfarande i landet och jag har både sått och skördat saker under december. Från och med den kommande odlingssäsongen är tanken att vinterodla ordentligt. Att odla saker på sommaren som får stå i landen under hösten och förhoppningsvis även delar av vintern. Att så saker på vintern som får gro tidigt under våren. Att få saker att övervintra. Att påbörja spännande odlingsprojekt under vintern som får blomma ut under sommaren. Och så vidare. Odla ärtskott inomhus nu under vintern gör jag också.

Jag kompletterar det här genom att låta mig inspireras av vad andra odlare har för sig via Instagram och Youtube – jag ser vad de odlar just nu, och jag njuter av gamla sommarbilder och somriga odlingsfilmer. Och när jag gör allt det här så känns det som att det redan är vår. Jag odlar, alltså är det vår :-D

Tre av fem punkter är tack vare vårt hus

Sammanfattningsvis ser jag nu att tre av de fem punkterna handlar om att vi har flyttat till hus. Tydligen var det vad jag behövde för att kunna ta steget till att stanna i Sverige på vintern.

Här kommer en sammanfattning av mitt 2019.

Jag har haft ett ganska annorlunda år eftersom vi flyttade.

Jag började året på La Gomera för åttonde vintern på raken. Maken kom ner en sväng, och vi hade någon veckas semester tillsammans.

I januari bestämde jag mig för att sluta skriva romaner. Jag hade kört fast i mitt pågående projekt, jag såg inget sätt att få till en rimlig produktionstakt, och det fanns inget som tydde på att jag på många år skulle få till en rimlig inkomst från romanskrivandet. Det känns fortfarande som ett bra beslut, även om jag har för lite kreativitet i mitt liv just nu. Jag skulle behöva hitta tid till att vara kreativ i min vardag, men det är så mycket annat jag också vill och behöver göra. Så jag är rädd att det här sättet att vara kreativ inte kommer att få någon prioritet den närmaste tiden. Heller.

Vi köpte hus och flyttade till Ärla utanför Eskilstuna. Vi köpte huset i april och flyttade i juli. Det här tog det mesta av min tid och energi under våren och sommaren. Och sedan fortsatte jag att anlägga odlingsplatser och sådant hela hösten. Plus att det fortfarande var en hel del kvar att fixa med efter flytten, som den inte helt obetydliga detaljen att vi knappt hade några möbler när sommaren var slut.

Sommarsemestern blev inte alls den där avslappnade perioden som jag är van vid. Jag jobbade som en tok med flytten och odlingen och kopplade inte av. Men det var kärt besvär, och det är alldeles fantastiskt att ha en egen trädgård att odla i! På min lilla odlingslott där jag odlade innan vi flyttade fanns en del regler och begränsningar i vad jag fick göra. Nu får jag bestämma helt själv! Lyxen!

Under sommaren var jag på yogafestivalen på Ängsbacka. Jag trodde att det skulle vara bra för mig att komma bort från flyttkaoset ett tag, men med facit i hand var det inte rätt grej att göra just då. Jag lyckades inte slappna av och komma in i det utan ville mest hem och fortsätta med odlingen. Jag var också på Finnhamn några dagar med en kompis. Det är en tradition som vi gör nästan varje år, och det var mysigt i år också, även om jag hade fått med mig en rejäl förkylning från Ängsbacka. Sedan var maken och jag på Höga kusten i en vecka för att vi skulle på bröllop. Det var fint att få se Höga kusten, eftersom jag inte hade varit där tidigare. Och då lyckades jag faktiskt slappna av och läsa lite böcker i den supermysiga sjöboden som vi hyrde.

Jag har bott i Stockholm i hela mitt liv fram till i somras, och fortsatte att tillbringa en hel del tid där under hösten. Jag är med i en sånggrupp som sjunger en kväll varannan vecka. Och efteråt blir det för sent för mig att ta mig hela vägen till Ärla kollektivt; sista bussen går från Eskilstuna vid 21.30. Så jag sov oftast över hos mina föräldrar i Täby på kvällen och åkte hem först nästa dag – efter att ha träffat någon eller uträttat några ärenden. Dessutom var jag på ett par konserter under hösten, som jag bokade innan jag visste att vi skulle flytta. Och säkert gjorde jag något mer som jag har glömt nu. Det blev ett par airbnb-nätter i Stockholms city, och det fungerade bra. Allt det här var ju superroliga grejer, men ett tag i november blev det för mycket tid som jag var hemifrån. Jag vill ju helst bara vara hemma :-)

Under hösten brottades jag med det orimliga i att jag fortsätter att flyga en gång om året trots att vi befinner oss mitt i en klimatkris. Till slut fattade jag beslutet att inte åka till La Gomera, så nu är jag i Sverige hela vintern. Det är första gången på över tjugo år som jag inte åker till någon varmare plats alls under vintern.

Hur gick det med mina mål för 2019?

I min sammanfattning av 2018 skrev jag ner några mål för 2019. Hur gick det med dem?

Det största målet skrev jag inte ner, eftersom jag inte var officiell med det, men det var att hitta ett hus och flytta. Det gjorde vi! Och det gjorde att mycket annat gick på sparlåga.

Det här var de andra målen jag skrev ner:

• Jag skulle skriva klart ett första utkast till romanen jag jobbade på. Det gjorde jag inte, eftersom jag la ner romanskrivandet.
• Jag skulle hitta tillbaka till skrivglädjen i romanskrivandet. Det gjorde jag inte, utan la ner det i stället.
• Jag skulle komma fram till om jag skulle fortsätta skriva romaner. Check på den! Det skulle jag inte ;-)
• Jag skulle ta reda på “hur jag kan ta mig till La Gomera utan att flyga, bestämma mig för om jag vill lägga den tiden, energin och pengarna på det eller om jag kan leva med att fortsätta flyga till Kanarieöarna tur och retur en gång om året, och i så fall vad jag behöver göra för att kunna leva med det.” Det här gjorde jag i början av året. Jag kom fram till att jag inte ville göra jobbet med att ta mig dit utan flyg. Vad jag däremot inte ens kunde drömma om för ett år sedan var att jag skulle fatta beslutet att inte åka till La Gomera alls. Det fanns inte i min världsbild. Det var ju där jag skulle vara i alla januariar för all framtid.
• Jag skulle ha mer “harmoni och flow i livet, jobbet och skrivandet”. I skrivandet blev det inte så, eftersom jag inte har skrivit. I jobbet? Jag vet faktiskt inte – det är så olika från uppdrag till uppdrag, från arbetsuppgift till arbetsuppgift. Jag vill jobba mer med mina egna projekt; de där som ska ge mig passiva inkomster. Men när jag väl har en period med inte så mycket konsultjobb så har jag svårt att få ro till de stora projekten – alla smågrejer med administration, sociala medier, sökmotoroptimering och diverse tar för mycket tid. Harmoni och flow i livet då? Det var ett sjuhelvetes slit med flytten och att komma igång med odlingen, men oj vad nöjd och glad och tacksam jag är att jag får bo i det här huset och odla på den här marken. Jo, jag känner mig faktiskt betydligt mer harmonisk i livet nu. Dessutom lägger jag mycket tid på odlingen, som känns som det mest meningsfulla jag kan göra just nu. Och då blir allt annat mindre viktigt.

Mina mål för 2020

Normalt sätter jag varje sommar upp mål för det kommande året, men i somras gjorde jag inte det. Jag kunde inte tänka på något annat än att odla, och dessutom var jag sliten efter flytten och orkade inte lägga energi på något annat. Och jag gör inte det stora jobbet med att sätta upp mål nu heller, utan det får vänta till sommaren. Jag har några jobbmässiga detaljmål som jag inte vill dela med mig av här. Men här kommer några större grejer som jag tänker på just nu:

• Självhushållning: odla och samla så stor del av vår egen mat att jag minskar mina matkostnader med hälften. Det här målet är inte tidsatt – jag är inte säker på att det är ett mål för den kommande odlingssäsongen, utan kanske behöver jag ett år till på mig för att få till det.
• Odling: få igång massor av fleråriga ätliga växter. Särskilt bärbuskar skulle jag vilja satsa på. Flerårig mat är lite odlingens motsvarighet till passiv inkomst, så det känns som min grej. Jag har nog fler odlingsmål när jag tänker efter. Jag kanske får skriva ett separat inlägg om mina mål med odlingen.
• Få till mer passiva inkomster. Det här är ju ett av mina viktigaste mål sedan flera år. Uttryckt så här är det alldeles för luddigt och inte alls mätbart, men för ögonblicket vet jag inte hur jag ska bryta ner de kommande stegen. Jag har inte bestämt hur mycket tid jag ska ägna åt det här under våren och framöver. Kanske ska jag inte alls ha några passiv inkomst-fredagar utan odlingsfredagar? I så fall kommer det här knappast att gå framåt alls. Dessutom har jag just nu en massa småkrafs att jobba undan innan jag kan ta tag i det här igen. Jag återkommer i frågan.
• Fortsätta att njuta av att vi har hus och allt som är bra med det, som jag inte hade i mitt liv tidigare: att jag kan odla, att jag har fått komma ner på marken, att det är så enkelt att gå ut på tomten eller terrassen, att vi kan basta och tända en brasa och så vidare.

Nytt decennium på gång! (Lite beroende på hur man räknar, men jag och många med mig tycker att det är lämpligt att fira när det blir ett tal som slutar på noll.) Vad passar väl bättre än att sammanfatta de senaste tio åren? Jag har sett flera som gör det kortfattat i form av en punktlista. Kul format, tycker jag, så här kommer listan över mitt senaste decennium:

• Jag fortsatte att jobba som frilansande språkkonsult i mitt soloföretag Klartext, som jag startade 2002. Jag gav ut två romaner och tre fackböcker. Jag påbörjade arbetet med att bygga upp passiva inkomster.
• Mina höfter hade börjat strula, och den högra blev allt värre. Jag ville helst inte bli opererad och lyckades undvika det i sju år. Men till slut blev det operation och ny höftled 2017, och efter det kan jag gå igen.
• Jag slutade träna karate efter tio år på grund av höfterna.
• Jag slutade äta kött – jag vet inte exakt när men gissningsvis var det under 2010. Eller så var det tidigare. Minst tioårsjubileum snart alltså.
• Jag kom ut ur en relation som jag inte borde ha stannat i så länge som jag gjorde.
• Jag träffade Fredrik. Vi gifte oss. <3
• Jag började spela gitarr och skriva låtar. (Hmm … det var rätt många år sedan nu. Jag är fortfarande en högst medioker gitarrspelare och en improduktiv låtskrivare. Vilket år som helst nu ska jag prioritera upp det här – för oj, vad roligt det är!)
• Jag fortsatte och fördjupade min träning i medveten närvaro med hjälp av bland annat meditation, yoga, sång och fridans. Jag var på yogafestivalen på Ängsbacka under decenniets sista sex somrar, på sångvecka med Ange Turell lika många somrar och åkte på en Vipassanakurs, där jag mediterade i tystnad i tio timmar om dagen i tio dagar. Det här är ett ständigt pågående arbete, och jag kan inte ens tänka mig hur mitt liv skulle se ut utan det.
• Jag fick en odlingslott och fick upp ögonen för att odla grönsaker.
• Jag hittade mitt vintertillhåll och andra hem: Valle Gran Rey på kanarieön La Gomera. Jag åkte dit i åtta vintrar innan jag kom fram till att det inte var rimligt att fortsätta flyga när vi har en brinnande klimatkris.
• Jag fick två systerdöttrar.
• Jag blev inte ordentligt medveten om klimatförändringarna förrän de sista kanske två eller tre åren av decenniet – men nu har jag förstått att forskarna har varnat för dem betydligt längre än så. Jag påbörjade arbetet med att minska mitt klimatavtryck.
• Jag bestämde mig för att sluta skriva romaner. Jag hade kört fast i mitt pågående projekt. Jag såg inget sätt att få till en rimlig produktionstakt, och det fanns inget som tydde på att romanskrivandet de närmaste åren skulle ge mig någon rimlig inkomst i förhållande till nedlagd tid.
• Vi köpte hus i Ärla utanför Eskilstuna och flyttade från Täby, där jag bodde i 38 år. Jag började odla mer med sikte på att bli till stor del självförsörjande på mat.

Så där ja! Tio år sammanfattat i tretton punkter. Roligt! Har du sammanfattat ditt decennium?

Under hösten har jag fattat ett beslut: det är inte rimligt att jag fortsätter att flyga samtidigt som jag har förstått att vi inte kan göra det. Det skaver något fruktansvärt att veta att jag gör fel. Nu är det dags att göra rätt.

Som du kanske vet så har jag mitt vintertillhåll och andra hem på La Gomera. Som du kanske också vet så har jag haft en svår flygskam de två senaste vintrarna när jag har flugit dit. För som du garanterat vet så befinner vi oss i en brinnande klimatkris där vi måste minska våra utsläpp av växthusgaser, och en stor källa till utsläppen är just flyget. Därför kan vi inte fortsätta att flyga så mycket som många av oss i Sverige gör.

Det är inte rimligt att jag flyger

Inför de två senaste vintrarna har jag kämpat med det här. Båda gångerna slutade kampen med ett beslut att fortsätta med min årliga flygresa och i stället jobba med att sänka mina utsläpp på andra sätt. Men nu går det inte längre. Jag kan inte flyga. Vi måste alla göra det vi kan för att minska våra egna utsläpp och för att påverka samhället och andra så att vi tillsammans minskar utsläppen. Flygresan som jag gör för att ta mig till och från La Gomera är en så stor del av mina utsläpp. Det är inte rimligt att jag fortsätter med dem. Så jag måste stanna på marken.

Det är en sorg

Det är förstås en stor sorg att jag inte får åka till La Gomera och Valle Gran Rey. Jag känner så starkt för den platsen. När jag är där är det så tydligt att det är där jag ska vara på vintern. Och nu kan jag inte vara det. Den här sorgen har jag inte bearbetat än. Jag kommer inte riktigt åt den. Stråk av den bubblar upp ibland. Men kanske är jag inte redo att ta mig an den än. Eller så kommer det inte alls så mycket sorg, utan jag kan fokusera på vad jag får i stället, vem vet.

För mig personligen är det just nu inte ett alternativ att ta mig till La Gomera utan att flyga. Det är fullt möjligt, och jag har skrivit ett blogginlägg om det på Gomerabloggen: Resa till Kanarieöarna utan att flyga. Men för mig är det för dyrt, för jobbigt och för tidskrävande för att jag ska tycka att det är värt det.

Kommer jag aldrig mer att flyga?

Betyder det att jag aldrig mer kommer att flyga, om det inte kommer ett sätt att flyga utan att bidra till klimatförstöringen? Det vet jag inte. Betyder det att jag aldrig mer kommer att få vara på La Gomera? Det vet jag inte. Jag orkar inte riktigt tänka på det just nu. Men det känns inte troligt att jag skulle komma till en annan slutsats nästa år. Det lär inte vara mer rimligt om ett år att jag som individ ska göra ett så stort och tydligt klimatavtryck som en flygresa är.

Men alla andra flyger ju?

Det är lätt att tänka att det är orättvist att jag behöva avstå när sociala medier-flödet tycks fullt av semesterbilder med palmer och turkosa hav. Men jag tänker inte så. (Eller jo, det händer, men oftast lyckas jag hålla mig borta från de tankarna.) Min utgångspunkt är att eftersom jag har förstått att vi inte kan flyga så är det mitt ansvar att inte göra det. Att vi som har förstått behöver leda utvecklingen åt det håll vi ska – helst utan att lägga skam på någon enskild individ.

Min utmaning nu: vara i Sverige hela vintern

Jag känner mig hyfsat peppad på att ta mig an utmaningen att vara i Sverige hela vintern. Men visst känner jag tvivel vissa dagar när det känns som att det inte blir ljust på hela dagen. Jag har varit i Valle Gran Rey de senaste åtta vintrarna, oftast i sex eller sju veckor. Men även innan dess har jag alltid flugit någonstans på vintern, för det mesta över jul och nyår. Det är över tjugo år sedan jag var i Sverige en hel vinter.

Eftersom jag är besatt av odling ser jag det också som en utmaning att odla året runt. Tyvärr hade jag inte tillräckligt med framförhållning i somras för att odla det som jag vill skörda den här vintern, men några enstaka gröna blad skördar jag fortfarande, och om max ett par månader tänker jag köra igång nästa odlingssäsong. Och om fem månader är det vår!! :-D