Hur det känns nu när det har gått ett tag sedan jag bestämde mig för att sluta skriva romaner? Jo, tackar som frågar. Det känns bra, måste jag säga. Jag saknar inte romanskrivandet det minsta än så länge – jag hade ju målat in mig i ett hörn där jag bara halkade mer och mer efter min tidsplan, och det var inte särskilt roligt.
Däremot saknar jag det kreativa, fria skrivandet. Hittepåskrivandet. Jag skriver ju fritt, till exempel här på bloggen. Men då skriver jag ändå saker som är sanna. Jag hittar inte på en historia. Och det saknar jag.
Jag har börjat fundera på att skriva kortare berättelser eller betraktelser. Eller poesi kanske. Några i mitt flöde skriver haiku, dikter eller verser, och det inspirerar mig! Jag har skrivit någon enstaka haiku ibland, och det är verkligen kul. I övrigt har jag nog inte skrivit poesi sedan jag gick i gymnasiet. Jag skriver ju låtar ibland också, och det skulle jag verkligen kunna tänka mig att göra oftare.
Samtidigt har jag svårt att prioritera något som jag inte har ett mål med. Det är mycket jag vill göra, och om skrivandet inte ska leda till något särskilt, så varför ska jag prioritera det? För mig finns det inget “jag gör det när jag får tid över”. Jag har aldrig tid över. Antingen prioriterar jag att göra något – och då måste jag avsätta tid till det – eller också blir det inte gjort. Orsaken till att jag har lyckats skriva två romaner och fyra fackböcker är att jag avsatte tid. Inte att jag skrev när jag hade tid, för det hade jag aldrig. Ska jag skriva poesi eller något annat kort så måste jag också avsätta tid. Kanske ska jag ägna en timme av mina passiv inkomst-fredagar åt fritt hittepåskrivande? Just nu känns det inte som min prioritering, men jag gör en notering om att fundera på det till längre fram.
Om jag vill skriva poesi så behöver jag väl läsa poesi? På samma sätt som jag behöver läsa romaner för att kunna skriva romaner. Jag har nog knappt läst någon poesi på hela den här tiden som jag inte har skrivit poesi. Vilket är närmare trettio år.
Förrän i dag. Jag plockade fram Nils Ferlin ur hyllan – en favorit från förr. Jag uppskattar hans dikter fortfarande, men jag borde kanske läsa någon modern poesi också. Vad ska jag läsa då?
Jag slutar skriva romaner nu. Det är inget oåterkalleligt beslut, utan om jag om ett år eller tjugofem hittar ett sätt att få det att fungera, eller känner att det är något jag verkligen vill och behöver göra, så kan jag fatta ett nytt beslut.
Mitt beslut är fattat efter några månader av skrivvånda, och följande faktorer ligger bakom:
Jag har förlorat skrivglädjen. Och själva grejen är ju att det ska vara kul.
Jag kan inte få till en rimlig utgivningstakt. Det beror på en kombination av att jag skriver långsamt och att jag inte kan avsätta mer än en dag i vecka till skrivandet.
Jag bedömer inte att romanerna kommer att ge vettiga inkomster inom en rimlig framtid, bland annat på grund av min långsamma skrivtakt. För mig är det ett jobb att skriva böcker. Om jag avsätter en dag i veckan behöver det ge en femtedels inkomst. Det finns inget som tyder på att det kommer att hända på många år.
Jag skriver inte romaner som hobby; det är helt ointressant för mig. En hobby ska ge avkoppling och återhämtning – inte vara (minst) lika krävande som mitt jobb. Och helst inte innebära ännu fler timmar framför datorn.
Skriva romaner blir ett moment 22
Min bedömning är att jag behöver lägga mer än en dag i veckan på att skriva böcker för att kunna hålla en skrivtakt som gör det möjligt att tjäna pengar på böckerna. Samtidigt behöver jag redan ha inkomster från böckerna för att kunna lägga mer än en dag i veckan på att skriva dem, för annars får jag inte tillräckligt med sammanlagda inkomster. Ett moment 22 som jag inte får att gå ihop. Och just nu ser jag ingen lösning på det.
En dröm går i kras
Beslutet är en sorg för mig, och mitt ego skriker att det är ett misslyckande. Det är en dröm som går i kras – jag har velat bli skönlitterär författare sedan i tonåren. Att jag skriver romaner är en viktig del av min självbild och mitt personliga varumärke. Vem är jag om jag inte är romanförfattare liksom?
Däremot känner jag mig inte så deppig över att jag har lagt nästan ett år på att göra research, klura, skriva synopsis och skriva en femtedel av ett första utkast till en bok. Det var tydligen det jag behövde göra för att kunna fatta det här beslutet. Om jag inte hade gjort det jobbet hade jag fortfarande trott nu att det var skriva romaner jag skulle göra. Det var en del av processen, helt enkelt. Dessutom lärde jag mig att jobba i Scrivener, och det tror jag att jag kommer att använda framöver när jag skriver fackböcker.
Jag hade inte koll på hur långsamt jag skriver
När jag började skriva bokserien som jag har jobbat med sedan i våras så var jag inte medveten om hur långsamt jag faktiskt skriver. Det kanske låter märkligt med tanke på att jag har skrivit två romaner tidigare, men råmanusen till dem skrev jag tio år innan respektive bok kom ut, och jag har aldrig gjort hela jobbet med en bok från ax till limpa i ett enda svep tidigare.
Jag märkte att det blev omöjligt för mig att hålla den deadline jag hade satt upp för mig själv, och att det skulle ta uppåt fem år för mig att skriva den första boken i serien, snarare än drygt tre som jag hade räknat med (och som redan det är en på tok för långsam takt). Att försöka klämma in mer skrivtid fungerar helt enkelt inte för mig, i alla fall inte under en längre period än några veckor. Om jag ska må bra och hålla i längden behöver jag vara ledig på helgerna, och jag behöver ha tid för att varva ner på kvällarna. Dessutom vill jag inte jobba jämt. Det är inte så jag vill leva mitt liv. För mig är det inte värt det att ha det så för att få skriva romaner.
När jag pratar om långsam skrivtakt i det här inlägget har jag inte ens räknat med all tid som jag skulle behöva lägga på att sälja och marknadsföra böckerna. Tid som jag inte alls har. Hur sjutton gör alla andra som skriver? Jag känner ju människor som har både heltidsjobb och barn och som ändå lyckas skriva böcker betydligt snabbare än jag.
Och jag vill som sagt inte skriva som hobby. Visserligen är det sjukt kul när jag väl får till ett flow. Men för att få till ett par timmars flow kan jag behöva lägga massor av timmar av hårt arbete. Och det ingår inte i min definition av fritid.
Passiva inkomster kan vara lösningen
Att sluta skriva romaner innebär också massor av nya möjligheter, i och med att jag frigör tid till annat. Ett övergripande mål som jag har är som bekant att ha mer passiva inkomster. Att skriva böcker är en del av det. Men nu börjar jag i en annan ände. Genom att ta bort romanskrivandet från schemat kan jag ägna mer tid åt alla de där andra sakerna, som jag egentligen bedömer har större chans att ge mig passiva inkomster.
Mina författarfredagar får bli passiva inkomster-fredagar Jag har en lång att-göra-lista med saker jag behöver göra för att sälja mer av min onlinekurs Skriv tydliga texter. Jag har ett annat koncept som jag har lust att börja på – ett ganska långsiktigt projekt tror jag, som jag i slutänden misstänker kommer att mynna ut i både en onlinekurs och en bok. Och så har jag flera idéer till fackböcker – ett par av dem har jag redan en del material till. Kanske är det någon fackbok som jag skulle kunna få ut snabbt om jag bara sätter mig ner och jobbar lite med det materialet?
Förhoppningsvis kan jag på det sättet snabbare få mer passiva inkomster, vilket på sikt skulle kunna göra att jag har möjlighet att avsätta mer än en dag i veckan till romanskrivande. Om det är det jag vill göra då förstås.
Är jag ute ur krisen nu?
Det här är alltså vad jag har haft för mig på sistone. En författarrelaterad livskris, kan vi nog kalla det. Men nu är mitt beslut fattat. Jag hoppas att det betyder att jag har tagit mig igenom krisen och kan gå vidare.
Den här treminutersfilmen beskriver rätt bra hur jag känner för mitt skrivande just nu. Det går otroligt segt men jag hoppas att det ska gå lättare bara jag tar mig igenom den tunga fasen.
Klippet hittade jag när jag sökte på översvämningar för att få lite inspiration till skrivandet. För jo, jag har skrivit. Jag avsatte torsdag till och med söndag i förra veckan till att skriva. Det är inte ofta jag lyckas få till fyra dagars skrivande på raken. Som jag har nämnt tidigare har jag tappat bort skrivglädjen på sistone, och jag visste inte hur det skulle kännas att sitta och skriva i fyra dagar.
Men det gick bra. Det var stundtals roligt och resten av tiden kämpade jag på. Körde fast så smått några gånger men stötte inte på något jättehinder. Sammanlagt skrev jag 5000 ord under de här fyra dagarna, och det är jag nöjd med, även om det inte var så mycket som jag hade satt upp som mål.
Som jag har skrivit om tidigare känner jag mig för närvarande inte säker på att jag alls ska fortsätta skriva romaner. Så här skrev jag i ett blogginlägg för en månad sedan:
Jag ska helt enkelt inte göra något särskilt just nu utan bara försöka jobba på så gott det går för att nå min deadline att skriva klart det första utkastet till den 1 maj. Om det känns så här hela vägen till dess så har jag sommaren på mig att fundera på hur jag vill gå vidare. Men förhoppningsvis så lossnar det innan dess och blir kul igen.
De här fyra dagarna gjorde det dock tydligt för mig att jag inte kan räkna med att skriva mer än 1500 ord på en bra skrivardag. En maximalt produktiv skrivardag alltså. Det går inte ihop med att jag har räknat med att skriva 3000 ord i veckan samtidigt som jag bara skriver på fredagar. Jag ligger långt efter min ursprungliga plan, och även om jag hoppas kunna få till en skrivarvecka under våren, och även om jag försöker knö in extra skrivartid både här och där så räcker det inte. Det finns inte en chans att jag kan skriva ett första utkast till den 1 maj 2019 och samtidigt må bra. Så jag behöver tänka om. Och så fortsätter jag att fundera på om jag ens ska skriva romaner alls.
Nu till det positiva: i morgon går jag på semester! En och en halv vecka ska jag vara ledig. Planen är att jag ska få tid att njuta mer av La Gomera än vad jag hunnit under de tre veckor som jag har varit här nu. Mer om det på Gomerabloggen som vanligt. Hoppas att du som läser har det fint och är peppad på det nya året!
Jag har så mycket tvivel på mitt skrivande för närvarande så du anar inte.
Du som också skriver vet att det ingår i jobbet att tvivla. Och just nu är det precis vad jag gör. Mitt tvivel handlar inte så mycket om att jag inte tror att jag ska få ihop boken som jag skriver på. Snarare handlar det om det större perspektivet: ska jag skriva (skönlitteratur) över huvud taget?
Jag har skrivit skönlitterärt ungefär lika länge som jag har kört eget tror jag – det borde betyda att jag har skrivit sedan 2002. Jag har haft långa pauser, ibland flera år, för att skriva fackböcker och för att göra andra delar av författarjobbet (producera, sälja, marknadsföra böcker). Men det blir ändå rätt många år som jag har varit författare i delar av min arbetstid. Och jag är fortfarande långt ifrån att ha någon vettig inkomst från böckerna. När jag räknade ut mina passiva inkomster 2017 så kom jag fram till att bokinkomsterna utgjorde ungefär 4 procent av den inkomst som jag vill ha. Fyra procent. Efter att ha jobbat med något i snart sjutton år. Det är inte jättebra. Jag ställer mig frågor som: Är det ens någon idé att jag fortsätter att skriva romaner? Hur många år ska jag ge det innan jag ger upp? Jag lägger ju runt 20 procent av min arbetstid – författarfredagarna – på att skriva. Är det rimligt att jag fortsätter att göra det i år efter år utan att det ger några inkomster att tala om?
En annan diskussion, som det här blogginlägget egentligen inte handlar om, men som jag ändå känner att jag vill sammanfatta helt kort här är hur jag ska disponera min författartid. Jag kan bara nämna att jag har författarkolleger som lägger oerhört mycket tid på att stå och sälja böcker på marknader, och att vissa av dem når goda resultat på det sättet. Själv har jag prioriterat bort det av flera anledningar, varav de två främsta är att 1) jag är introvert och mår inte bra av att ägna mig för mycket av den typen av arbetsuppgifter 2) de böcker och bokformat jag hittills har valt att skriva och producera är inte den typen av böcker som säljer på marknader.
Åter till mitt tvivel. Den främsta anledningen till att jag ändå motiverar mig till att skriva, även om jag hittills inte har fått några inkomster att tala om är ju att jag brukar tycka att det är roligt. Men just nu är det faktiskt inte särskilt kul. Det är mest jobbigt och svårt. Jag känner sällan skrivglädje och ofta prestationsångest. Jag har ofta hög tröskel att komma igång, och jag har dåligt samvete över all research som jag skulle behöva göra som jag inte har gjort.
Två andra förutsättningar som jag tror påverkar mig i att det känns så trögt just nu:
Det är vinter. Vinter är blä.
Jag har skrivit typ 10-15 procent av det första utkastet i en serie om fyra böcker. Det är med andra ord väääääldigt mycket jobb kvar på det här projektet, och det är inte konstigt om det känns oöverstigligt ibland.
Så vad ska jag göra? En kompis till mig brukar säga att han aldrig fattar några livsavgörande beslut mellan november och februari. Det är en klok inställning som jag gärna tar efter. Jag ska helt enkelt inte göra något särskilt just nu utan bara försöka jobba på så gott det går för att nå min deadline att skriva klart det första utkastet till den 1 maj. Om det känns så här hela vägen till dess så har jag sommaren på mig att fundera på hur jag vill gå vidare. Men förhoppningsvis så lossnar det innan dess och blir kul igen.
Det är det ena jag ska göra. Det andra är att jag behöver komma fram till vad jag ska belöna mig själv med när jag har skrivit klart det första utkastet, men också vid några avstämningspunkter under arbetets gång. Förslagsvis när jag har skrivit så många ord som jag planerar ska vara en fjärdedel, hälften och tre fjärdedelar. Vad vill jag ha för belöningar? Jag skriver upp på att-göra-listan nu att jag ska komma fram till det.
Hur brukar du belöna dig själv? Vad ger du dig för belöningar? Och hur gör du för att på riktigt koppla belöningen till resultatet, så att det inte blir något som du kommer att göra oavsett? Jag vill ha belöningar som brinner inne om jag inte uppnår mina mål. Ge mig ditt bästa tips!
Det får jag ofta höra. Omgivningen tycker att jag är disciplinerad för att jag skriver böcker på fredagar. De tycker att jag är disciplinerad för att jag kan jobba hemifrån och ändå få saker gjorda. Under alla år som jag tränade mycket mer än vad jag gör nu så fick jag ofta höra att jag var disciplinerad som tränade. En del som får veta att jag mediterar en halvtimme varje morgon tycker att det är disciplinerat.
Jag märker att jag inte alls är bekväm med det här epitetet, så jag slår ifrån mig när någon säger så. Jag känner mig inte ett dugg disciplinerad. Jag gör planer för vad jag ska göra under dagen och den kommande veckan, men när jag dagen eller veckan är slut är jag aldrig klar med det jag skulle ha gjort. Jag ligger efter med allt. Alltid. Just nu ligger jag efter tidsplanen med mitt bokskrivande. Jag har knappt börjat med det jag har tänkt göra med min onlinekurs Skriv tydliga texter under hösten. Jag kollar sociala medier betydligt oftare än jag borde. Jag fastnar i oändligt skrollande på Instagram. Jag prokrastinerar och fastnar i alla andra aktiviteter än det jag ska göra för närvarande. Mycket av det jag ska göra blir försenat – inte sådant som jag ska leverera till kunder förstås; det är klart i tid. Men då har jag ofta, vis av erfarenhet, planerat in lite marginaler. Till exempel kommer jag överens med kunden om att jag ska leverera något på torsdag kväll. I min egen kalender planerar jag in att jag ska vara klar på onsdag kväll, och så har jag torsdagen fri för att jobba med onlinekursen. Men jag blir inte klar förrän på torsdagen. Kunden behöver aldrig märka att jag inte gjorde det jag själv hade planerat, men min egen planering och mina egna projekt blir försenade. Igen.
Så vad är det som gör att många upplever mig som disciplinerad? Är det något som jag kommunicerar utåt? Att jag säger att jag skriver på fredagar? (Fast jag gör ingen hemlighet av att jag aldrig får ihop så mycket text som jag skulle vilja på mina författarfredagar; tvärtom pratar jag om det på Instagram varje fredag.)
Är det att den som inte är van att jobba hemma tänker sig att det är mycket svårare att jobba koncentrerat då? Jag tänker att det inte är svårare än att jobba på ett kontor. Facebook finns där i datorn, både hemma och på kontoret. Fast den sociala kontrollen är kanske större på ett kontor; i ett kontorslandskap vill man kanske inte att chefen ska se hur ofta man kollar Facebook, så då kollar man mer sällan. Eller?
Jag skulle nog tvärtom ha svårare att jobba på ett kontor, och då särskilt i kontorslandskap, än att sitta hemma. Jag kanske ska börja säga det till alla som har ett jobb: “Jaha, du sitter och jobbar på jobbet? Bland andra människor? Du är så disciplinerad!” :-D
Jag vill gärna fundera och diskutera mer om disciplin. Det är något i mig som triggas av att bli kallad för disciplinerad, när det inte stämmer med min självbild. Och så vore det spännande att reda ut vad disciplin är. Börja gärna här i kommentarsfältet! Vad är disciplin för dig? Är du disciplinerad? Varför eller varför inte? Eller kanske snarare: När är du disciplinerad? För jag har svårt att tro att någon är det i alla situationer.
Jag babblar ju lite nu och då om en deadline som jag har gett mig själv (Hmm … kanske är det mest på Instagram jag pratar om det?), så jag tänkte att det kan vara på sin plats att berätta om min tidsplan för boken.
Boken, med arbetsnamnet Vatten, är alltså den första delen i en serie om fyra romaner. Arbetsnamnet för serien är De fyra elementen. Så här tänker jag mig tidslinjen för Vatten:
mars 2018: Jag började klura och göra research, och så la jag lite tid på att lära mig grunderna i Scrivener, som jag skriver i nu. Jag visste att jag ville skriva en serie katastrofromaner, jag visste vem huvudpersonen var, och jag hade en idé om vilken som skulle vara den första katastrofen.
april: Jag inser att jag måste skriva om klimathotet – det är det som orsakar katastroferna!
20 april: Jag kläcker idén med att skriva en bokserie om De fyra elementen.
25 april: Jag skriver en mycket övergripande synopsis för alla fyra böckerna.
maj–juni: Jag bygger synopsis för Vattenboken.
juli–augusti: semester
september: jag skriver klart synopsis för Vattenboken, framför allt för att jag avsätter en hel septembervecka för det.
oktober 2018–1 maj 2019: skriva första utkast till Vattenboken
maj–juni 2019: reservtid om jag blir försenad. Men förhoppningsvis är jag klar med ett första utkast. Manuset behöver ligga till sig lite, och då kanske jag hinner göra research på saker som jag har hoppat över när jag skrev. Eller klura på synopsis för de tre följande böckerna. Eller börja på en fackbok som jag är sugen på att skriva. Eller …
juli–augusti 2019: semester
hösten 2019: redigera Vattenboken så långt jag kommer på egen hand
våren 2020: redigera Vattenboken med hjälp av en redaktör
hösten 2020: börja leta agent och/eller förlag. Det jobbet tänker jag kan ta många månader, kanske ett helt år. Men då kan jag förhoppningsvis börja jobba med den andra boken parallellt.
våren 2021: börja jobbet med att ge ut boken, på ett förlag om jag har hittat något. Annars på egen hand. Här är allt förstås oklart, för om jag hittar ett förlag och/eller en agent här så är det ju inte längre jag på egen hand som bestämmer tidsplaner och så vidare.
hösten 2021: utgivning av Vattenboken? Det kan också vara så att det är ett bättre beslut att hålla på boken något år till och hinna en bit framåt med nästa bok, så att det inte behöver bli en paus på tre år i utgivningen mellan första och andra boken, men vem vet vad som händer här, det här är förstås bara lösa funderingar än så länge.
Så där någonting skulle tidsplanen kunna se ut för den första boken i min klimathotsserie om De fyra elementen. Om den håller är det alltså tre och ett halvt år från att jag började tills att boken är ute. Efter det är min förhoppning att det inte ska behöva gå lika lång tid mellan varje bok, utan att jag kan påbörja arbetet med nästa bok innan den förra är ute. Det gäller särskilt om jag hittar ett förlag som vill ge ut böckerna. Då blir det nämligen mindre jobb för mig under utgivningsfasen, och då kan jag skriva på nästa bok i serien under tiden.
Det här är en betydligt långsammare process än vad jag skulle vilja att det var, men om jag ska ta hänsyn till min ekonomi (jobba med andra saker så att jag kan betala mat och hyra) och min hälsa (inte jobba ihjäl mig) så går det tyvärr inte snabbare än så här. Men visst låter det som en ganska okej plan ändå?
Jag gillar det klyschiga talesättet Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna. Det är så jag jobbar. Varje år gör jag stora mål och bestämmer en massa saker som jag hinna med och uppnå och göra under året. En del av målen uppnår jag. En del kommer jag inte hela vägen fram med. Ytterligare några försvinner för att det händer något som jag inte hade förutsett, eller för att jag gör nya prioriteringar under året. Men när jag summerar så visar det sig alltid att jag fick en del gjort, och det är gott så.
Exakt så är det med mina författarfredagar också. Varje fredag bestämmer jag mig för att skriva 3000 ord. Det har inte hänt hittills. Men jag har skrivit 1500 ord ett par gånger, och det är gott så. Det är det som är trädtopparna. Kommer jag upp till trädtopparna tillräckligt många fredagar så har jag så småningom ett helt manus, även om det skulle ta längre tid än vad jag siktar på. Eller innebära att jag måste prioritera in extra skrivtid någonstans längs vägen.
Några gånger har jag inte nått trädtopparna heller, utan stått kvar på marken, eller kanske klivit upp på någon liten fånig sten. Det är jag inte så nöjd med, men jag antar att det är sådant som händer.
Så vad vill jag säga med det här? Kanske passar det här arbetssättet dig också? Har du ett mål du vill nå? Du kanske vill skriva en bok, få ett nytt jobb eller springa milen på en viss tid. Sätt upp ett utmanande och mätbart mål och börja jobba mot det. Kanske når du inte ända fram, men du kommer en bit på vägen. Kanske når du inte ditt mål om ett år som du vill utan om två år i stället. Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna.
I mitt inlägg om att jag äntligen har börjat skriva på den första boken i klimathotsserien så berättade jag om att jag har som mål att skriva 3000 ord varje författarfredag. Och att det känns som ett helt ouppnåeligt mål. Och så känns det fortfarande. Om jag räknar och minns rätt har jag haft tre författarfredagar sedan jag skrev det inlägget. Två av dem har jag fått ihop någonstans runt 1500 ord, och en av dem fick jag inte ihop någon text alls för att jag körde fast helt och ägnade dagen åt att jobba förbi hindret där jag körde fast.
Förutom på fredagarna så lyckades jag få till lite bonusskrivtid i går, och fick då ihop 500 ord. Och så har jag kanske lyckats producera något enstaka hundratal ord vid några tillfällen. Min ambition är att förutom fredagarna få till 25 minuters skrivtid varje måndag till och med torsdag, men de gånger jag får till den tiden ägnar jag mig mest åt att läsa igenom och peta i det jag skrev på fredagen innan – vilket i och för sig känns som en bra grej.
Summa summarum så ligger jag ganska mycket efter. Om det tänker jag två saker:
Streeeess!! Jag ligger efter! Jag måste öka! Hur ska jag hinna?!?
Den deadline jag har gett mig själv är ju 1 maj, och till dess är det lång tid. Jag hinner kanske skriva några extra dagar i januari, någon långhelg under våren, ta någon skrivhelg någon gång, och jag hoppas också kunna avsätta en skrivvecka under våren och fokusera ordentligt.
Dubbla känslor här alltså. Jag försöker att inte låta stresskänslan ta över.
Jag har också en massa research som måste göras, och som jag måste avsätta tid för separat, för på fredagar skriver jag ju – då kan jag inte göra research :-) Det här prokrastinerar jag än så länge.
Att göra bokskrivandet till ett jobb minskar min skrivglädje
Å ena sidan skriver jag för att jag vill, för att det är en drivkraft i mig att skriva, för att jag inte kan låta bli att skriva, för att jag blir grå i själen om jag inte får vara kreativ.
Å andra sidan vill jag att det ska vara (en del av) mitt jobb att skriva böcker. Det innebär att det behöver ge mig inkomster. För att det ska ge några inkomster att tala om behöver jag både hålla en hög produktionstakt och sälja många böcker.
De här två sidorna motverkar varandra lite för mig. Om jag håller min deadline med ett första utkast den 1 maj så betyder det att hela jobbet till färdig bok tar minst tre år. En bok var tredje år är en på tok för långsam produktionstakt, men för mig känns 1 maj som en ganska tajt deadline. Och eftersom jag just nu inte hittar något sätt att producera böcker snabbare som inte innebär att jag bränner ut mig så får jag leva med den långsamheten för tillfället.
Men min deadline och pressen att producera påverkar lusten och skrivglädjen negativt. Mitt skrivande handlar mer om att jag måste producera ord och mindre om lust. Jag kan inte “ta det i min egen takt”, eftersom min egen takt kanske betyder att det blir en bok var sjunde eller tionde år och inte var tredje. Det är fortfarande kul att skriva, men jag har inget spelrum för att, hur ska jag formulera det, följa kreativitetens vågor, skriva järnet när det kommer en sådan våg och ta det lugnare – eller göra research – däremellan.
Alternativet är att välja bort att se det som en del av mitt jobb och i stället bara skriva för att det är kul. Då vete sjutton om det blir några färdiga böcker alls, och några inkomster att tala om blir det inte. Och om jag inte fick några inkomster av skrivandet – eller ens såg framför mig att det skulle ge några inkomster framöver – så skulle jag nog ha svårt att prioritera att göra det på arbetstid, så då är det hej då till mina författarfredagar. Och utan dem blir det definitivt inget skrivet. Jag har för mycket annat att göra, och på helgerna behöver jag vara ledig. Så jag ser inte det här som ett alternativ. Ska det bli några böcker skrivna – och det ska jag – så behöver jag avsätta arbetstid och ta uppgiften på allvar, och med det följer tydligen att lusten och glädjen i skrivandet minskar. Det känns lite som ett moment 22.
En följdfråga som uppstår hos mig: går det någonsin att göra sin hobby till sitt jobb eller blir det alltid en massa prestation i det som tar bort en del av glädjen?
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här babbliga inlägget. Så här känns det för mig just nu. Jag förväntar mig inte att du ska ha någon lösning, eller att jag ska komma fram till något bättre sätt att göra det här på. Jag behövde väl kräkas ur mig lite frustration bara. Tack för att du lyssnade! :-)
I morgon är det författarfredag. Då jävlar ska jag skriva 3000 ord! :-D
Ibland får jag inget kreativt arbete gjort alls, trots att jag har avsatt tid till det. Jag hade många sådana dagar under tidiga hösten, när jag fortfarande var i synopsisfasen för Vattenboken, alltså den första boken i min klimathotsserie De fyra elementen. Kanske känner du igen dig?
Om jag har känslan av att inte få något gjort fast jag har avsatt tiden så tänker jag att det kan bero på något av följande:
Det är en del av den kreativa processen att det ibland känns som att man står still och trampar vatten. Egentligen får jag saker gjorda, och jag kommer att ha stor nytta av den nedlagda tiden längre fram i arbetet med boken.
Jag behöver vila. Jag har jobbat hårt – med boken eller med andra jobb – och är för tillfället lite för trött och sliten för att kunna vara riktigt kreativ.
Jag är lat.
Alla tre tolkningarna är ofta fullt rimliga, men hur vet jag vilken tolkning som är rätt vid ett visst tillfälle? Hur vet jag om jag faktiskt jobbar fast jag inte kan se resultatet direkt eller om jag bara latar mig? Eller hur vet jag om jag behöver vila på riktigt eller om jag bara är lat? För jag kan verkligen inte avgöra det alla gånger. Det vore spännande att höra hur andra tänker om det här. Lämna gärna en kommentar! :-)
I fredags började jag äntligen skriva på den första boken i min klimathotsserie. Vadå, tänker du nu, har hon inte jobbat med den där boken i typ ett halvår nu? Jo, det är sant, jag har jobbat med den ett tag, men i fredags tog jag steget från att bygga synopsis till att faktiskt börja skriva. Så kul! Och så hög tröskel för att komma igång!
När jag hade fått ihop 100 ord var jag superstolt; wow, jag är igång! (Alltså 100 ord är superlite. Typ som från början av det här blogginlägget och hit.) Sedan började jag räkna på hur mycket jag behöver skriva i veckan för att få ihop 90 000 ord till den 1 maj. Jag minns inte om jag har nämnt det, men jag har satt en deadline för mig själv att jag ska ha ett första utkast klart den 1 maj. Och en gissning på hur lång boken blir är 90 000 ord. Då behöver jag skriva 2 812 ord i veckan, och eftersom jag i princip bara skriver på fredagar så behöver jag alltså skriva 2 812 ord varje fredag. Tvåtusenåttahundra ord!! Det är ju tokmycket! Och det ska jag alltså göra varje fredag?
Men okej, jag provar att sätta upp mål som känns rejält utmanande, och så provar jag några fredagar och ser om det verkar rimligt. Så här: Supermålet är att skriva 3 000 ord på en författarfredag. När jag har gjort det får jag ta helg. (Eller ja, antagligen fippla med lite administration först.) Okejmålet om jag har en trög skrivardag är att försöka få ihop 2 000 ord ändå. För mig låter det också helt fruktansvärt mycket. Men jag måste väl prova. Jag kan tillägga att jag till slut fick ihop 800 ord i fredags. Låt oss hoppas att jag bara var trögstartad.
Förutom författarfredagarna så är tanken att jag ska lägga 25 minuter om dagen måndag–fredag, så förhoppningsvis kan få till några ord då också. Och så hoppas jag kunna få till lite extra sammanhängande skrivtid så där som jag gjorde häromveckan. Kanske en vecka i januari eller ett par långhelger under våren, för att komma ikapp om jag ligger efter. Och det är ju inte så att jag alltid är fullbokad med kunduppdrag – det vore bra om jag kunde använda någon dag här och där till skrivande som inte är en fredag. Men tyvärr har jag en förmåga att prioritera admininstration och de där smågrejerna som aldrig tar slut, och att jobba med att få till passiva inkomster på andra sätt än genom böcker – och det vill jag också prioritera, eftersom det inte är böckerna som har gett mig mest passiva inkomster hittills.
Men. Jag har också en massa research att göra. Och jag behöver fortsätta att bygga vidare på mitt synopsis och på personerna i boken, och det arbetet räknas ju inte in i några skrivna ord, så det skulle jag egentligen behöva göra vid något annat tillfälle än på fredagarna. Det känns knepigt.
Alltså, om jag ska vara ärlig känns det här riktigt riktigt utmanande. Hur gör alla andra? Ibland känns det som att alla författare utom jag kan få ur sig en bok om året, även de som har flera barn och ett heltidsjobb. Jag har inga barn och ett jobbsituation med stora möjligheter att avsätta tid till skrivande. Ändå känns det absolut inte rimligt att få till mer än en bok var tredje år eller så i snitt. Och det är alltså den utgivningstakten jag skulle ha om jag lyckas få klart det där utkastet till den 1 maj. Ja ja, det är väl så det är. Det är väl sån jag är. Dock att: jag har i alla fall börjat skriva! Heja mig!
Pin It on Pinterest
Den här webbplatsen använder kakor (cookies) för att fungera bra. Genom att använda webbplatsen accepterar du att den använder kakor. OkMer om kakor.
