I mitt inlägg om att jag äntligen har börjat skriva på den första boken i klimathotsserien så berättade jag om att jag har som mål att skriva 3000 ord varje författarfredag. Och att det känns som ett helt ouppnåeligt mål. Och så känns det fortfarande. Om jag räknar och minns rätt har jag haft tre författarfredagar sedan jag skrev det inlägget. Två av dem har jag fått ihop någonstans runt 1500 ord, och en av dem fick jag inte ihop någon text alls för att jag körde fast helt och ägnade dagen åt att jobba förbi hindret där jag körde fast.

Förutom på fredagarna så lyckades jag få till lite bonusskrivtid i går, och fick då ihop 500 ord. Och så har jag kanske lyckats producera något enstaka hundratal ord vid några tillfällen. Min ambition är att förutom fredagarna få till 25 minuters skrivtid varje måndag till och med torsdag, men de gånger jag får till den tiden ägnar jag mig mest åt att läsa igenom och peta i det jag skrev på fredagen innan – vilket i och för sig känns som en bra grej.

Summa summarum så ligger jag ganska mycket efter. Om det tänker jag två saker:

1. Streeeess!! Jag ligger efter! Jag måste öka! Hur ska jag hinna?!?
2. Den deadline jag har gett mig själv är ju 1 maj, och till dess är det lång tid. Jag hinner kanske skriva några extra dagar i januari, någon långhelg under våren, ta någon skrivhelg någon gång, och jag hoppas också kunna avsätta en skrivvecka under våren och fokusera ordentligt.

Dubbla känslor här alltså. Jag försöker att inte låta stresskänslan ta över.

Jag har också en massa research som måste göras, och som jag måste avsätta tid för separat, för på fredagar skriver jag ju – då kan jag inte göra research :-) Det här prokrastinerar jag än så länge.

Att göra bokskrivandet till ett jobb minskar min skrivglädje

Å ena sidan skriver jag för att jag vill, för att det är en drivkraft i mig att skriva, för att jag inte kan låta bli att skriva, för att jag blir grå i själen om jag inte får vara kreativ.

Å andra sidan vill jag att det ska vara (en del av) mitt jobb att skriva böcker. Det innebär att det behöver ge mig inkomster. För att det ska ge några inkomster att tala om behöver jag både hålla en hög produktionstakt och sälja många böcker.

De här två sidorna motverkar varandra lite för mig. Om jag håller min deadline med ett första utkast den 1 maj så betyder det att hela jobbet till färdig bok tar minst tre år. En bok var tredje år är en på tok för långsam produktionstakt, men för mig känns 1 maj som en ganska tajt deadline. Och eftersom jag just nu inte hittar något sätt att producera böcker snabbare som inte innebär att jag bränner ut mig så får jag leva med den långsamheten för tillfället.

Men min deadline och pressen att producera påverkar lusten och skrivglädjen negativt. Mitt skrivande handlar mer om att jag måste producera ord och mindre om lust. Jag kan inte “ta det i min egen takt”, eftersom min egen takt kanske betyder att det blir en bok var sjunde eller tionde år och inte var tredje. Det är fortfarande kul att skriva, men jag har inget spelrum för att, hur ska jag formulera det, följa kreativitetens vågor, skriva järnet när det kommer en sådan våg och ta det lugnare – eller göra research – däremellan.

Alternativet är att välja bort att se det som en del av mitt jobb och i stället bara skriva för att det är kul. Då vete sjutton om det blir några färdiga böcker alls, och några inkomster att tala om blir det inte. Och om jag inte fick några inkomster av skrivandet – eller ens såg framför mig att det skulle ge några inkomster framöver – så skulle jag nog ha svårt att prioritera att göra det på arbetstid, så då är det hej då till mina författarfredagar. Och utan dem blir det definitivt inget skrivet. Jag har för mycket annat att göra, och på helgerna behöver jag vara ledig. Så jag ser inte det här som ett alternativ. Ska det bli några böcker skrivna – och det ska jag – så behöver jag avsätta arbetstid och ta uppgiften på allvar, och med det följer tydligen att lusten och glädjen i skrivandet minskar. Det känns lite som ett moment 22.

En följdfråga som uppstår hos mig: går det någonsin att göra sin hobby till sitt jobb eller blir det alltid en massa prestation i det som tar bort en del av glädjen?

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här babbliga inlägget. Så här känns det för mig just nu. Jag förväntar mig inte att du ska ha någon lösning, eller att jag ska komma fram till något bättre sätt att göra det här på. Jag behövde väl kräkas ur mig lite frustration bara. Tack för att du lyssnade! :-)

I morgon är det författarfredag. Då jävlar ska jag skriva 3000 ord! :-D

Det pratas en del om hur man kan bli mer kreativ. Själv skulle jag snarare behöva bli mindre kreativ. Eller kanske snarare bli bättre på att hitta avstängningsknappen till den där delen av hjärnan som sprutar ur sig nya idéer till böcker och annat hela tiden ;-)

På Facebook kan man som du säkert vet välja att få se vad man skrev där på årsdagen förra året och alla andra år som man har hängt på Facebook. Häromnyss så fick jag upp statusraden ovan, som jag skrev på försommaren 2012. Sex år sedan alltså.

Och då blev jag faktiskt lite orolig. Inte för sex år sedan, utan häromdagen när jag läste det här igen. För så där känner jag inte alls längre. Inte just nu i alla fall. Har jag dödat min kreativitet genom att fylla mitt liv med en massa långa och tråkiga att-göra-listor? Eller har jag bara en svacka?

Så här års är min att-göra-lista alltid som längst. Eller kanske handlar det snarare om att jag är som mest angelägen att faktiskt komma till slutet av den. Det här har jag pratat om tidigare, men i min värld så börjar året i slutet av augusti och slutar typ 1 juli, och på sommaren har jag en lång och avkopplande semester. Under semestern klurar jag på livet och jobbet och vart jag är på väg, och så sätter jag upp mål för vad jag uppnå det närmaste året och specar vilka uppgifter som ingår i det.

Det här gör att så här års vill jag få klart allt det där som jag hade tänkt göra under året – och allt det där andra som dök upp längs vägen och som jag inte alls hade räknat med. För att kunna njuta fullt ut av semestern sedan. Och framför allt för att inte behöva börja det nya året med en massa gamla arbetsuppgifter från förra året, som då bara är i vägen för mina nya planer. Följden av det blir att jag så här års jobbar mycket och är frustrerad och lite sliten – och det oavsett om jag har många kunduppdrag eller inte. Fast det brukar vara rätt mycket av den varan också så här års. Ovanpå det händer det rätt mycket privat också, så där som det gör ibland.

Jag känner mig med andra ord inte alls på topp kreativitetsmässigt. Det går trögt som tusan med romanjobbandet, och jag har absolut inte tid att kläcka idéer inom några andra områden än det. Förra fredagen skippade jag till och med min författarfredag för att jobba med annat. Inte bra.

Jag måste nog bara acceptera att jag inte är så kreativ just nu, att jag inte alltid kan vara det om jag samtidigt ska ha en massa annat som jag måste göra. Det är okej att kreativiteten går upp och ner. Däremot är det inte okej om jag skulle fastna i det icke-kreativa läget, om jag verkligen skulle ha dödat min kreativitet för gott. Jag vill ju komma tillbaka till det där kreativa läget när jag bara sprutar idéer. Håll tummarna för att en skön sommarledighet är vad jag behöver för att hitta tillbaka till kreativiteten igen!

Jag vet inte var den här resan slutar, men den går i alla fall en bra bit utanför bekvämlighetszonen. Idag åker jag på Vipassana. Ska sitta och meditera i tio dagar. Det betyder att från och med i eftermiddag går det inte att nå mig på ett tag. Hej så länge! 🌞

#jennyforsbergpunktnu
on Instagram: https://www.instagram.com/p/Bg2-SJsn9bI/

Det här är nog de tre vanligaste myterna som jag stöter på när jag berättar för någon som inte känner andra författare att jag skriver böcker:

1. Alla författare är kända. Personen som får reda på att jag har skrivit flera böcker frågar då vad jag har skrivit och förväntar sig att hen ska ha hört talas om mig eftersom jag har skrivit böcker. Författarförbundet hade 3 000 medlemmar år 2015 läser jag på Wikipedia. Det finns förstås många fler som har skrivit en bok än antalet medlemmar där. Så klart har ingen hört talas om alla dessa författare. Jag är inte känd utanför mitt nätverk. Om du är språkkonsult, språk- eller textnörd eller till exempel utbildar professionella skribenter kan du möjligtvis ha hört talas om min bok Tydliga texter.
2. Om man är författare så blir ens böcker alltid recenserade på kultursidorna i de rikstäckande morgontidningarna. Jag tror faktiskt att en del har en bild av att det är något som sker automatiskt, typ att alla nyutkomna böcker blir recenserade där. Ha, ha :-) De tidningar som skriver om en ny bok som jag har släppt är de som jag lyckas få intresserade, och det är i allmänhet lokalpressen. Och så bokbloggare förstås – där handlar det också om personer som jag själv kontaktar och frågar om de vill läsa min bok. I inlägget Har du fått några recensioner? har jag skrivit om det här tidigare.
3. Alla som har skrivit en bok kan försörja sig på det. Eller åtminstone alla som har skrivit flera böcker. Ha ha, igen. Under 2017 stod inkomster från mina böcker för ungefär 4 procent av den inkomst jag skulle vilja ha. (Ja, för mig är det mer relevant att räkna på den inkomst jag skulle vilja ha än av min faktiska inkomst, eftersom det är långt från varje år som jag som frilans når upp till den inkomst som jag vill ha.) Då har jag sammanlagt skrivit två romaner och fyra fackböcker hittills. Det här inlägget i tidningen Skriva från 2012 (länk borttagen pga trasig; jag tror att tidningen  har sina artiklar bakom betalvägg numera) gör en uppskattning som säger att det är omkring hundra personer i Sverige som kan försörja sig som författare. Hundra pers. Jag är alltså ganska långt därifrån. Och tro mig, det finns många som tjänar mindre på sina böcker än jag.