Jag vill slå ett slag för att starta en mastermind-grupp. Jag har tänkt göra det i många år, men jag har aldrig prioriterat att ta tag i det. Men nu är jag med i ett medlemsprogram där vi har ett mastermind-tillfälle en gång i månaden, så nu får jag det här som en bonus. Det var tydligen det som behövdes för att det skulle bli av.

Medlemskapet heter för övrigt Digital Entreprenör, och de andra som är med är också soloföretagare (kanske någon som har någon anställd också; jag är osäker) som jobbar digitalt.

Om jag faktiskt hade startat en mastermind-grupp skulle jag ha letat upp kanske fyra andra kloka människor som ville träffas regelbundet och ge varandra återkoppling. Sedan kan ett mastermind-grupptillfälle gå till så här:

1. Boka in ett möte, fysiskt eller digitalt, om man inte är för många så är en timme lagom. Om man är många kanske man ska dela upp gruppen i två separata möten, alternativt turas om så att hälften av deltagarna får ha med sig en fråga varje gång. Man blir som bekant trött av långa möten, så jag tror att det kan vara bra att hålla sig till en timme så att alla kan bidra med smarta saker även mot slutet.
2. Räkna ut hur lång tid varje deltagare får (en timme och fem deltagare kan betyda tio minuter per person och några minuter för att inleda och avsluta mötet).
3. Den första deltagaren presenterar sin fråga eller sitt problem (2 minuter).
4. De andra deltagarna ställer klargörande frågor till personen med frågan (2 minuter).
5. Personen med frågan stänger av sin mikrofon, om det är ett digitalt möte alltså, men även annars tar personen en tyst roll och låter de andra prata. Sedan är ordet fritt. De andra deltagarna kommer med input utifrån sina respektive perspektiv. Mitt tips är att personen med frågan antecknar det som sägs (5 minuter).
6. Avslutningsvis får personen med frågan återkoppla och berätta vad hen tar med sig (1 minut).

Har du några andra tips om mastermind? Berätta gärna i en kommentar.

Nyligen delade jag med mig av min berättelse om att jag inte flyger hos Vi håller oss på jorden.

Vi håller oss på jorden står bakom kampanjen Flygfritt 2021, där du kan berätta att du inte kommer att flyga under 2021. Du kan också kryssa i att du väljer att inte nöjesflyga om du vet att du måste flyga under året av någon annan anledning.

Du kan även berätta på Facebook att du är med i kampanjen genom att ange att du kommer på eventet.

Ett sätt att kommunicera om klimatet är just att berätta för andra att vi är många som bryr oss, att vi är många som ställer om, att vi är många gör positiva saker för klimatet. Vi människor är flockdjur och vill göra som många andra. Så var gärna med i kampanjen, så visar du för din omgivning att vi är många som inte flyger.

Undrar om det här var den sista vintern med ordentligt med snö här i Mälardalen. Det funderade jag mycket på under vintern. Klimatet blir som bekant varmare och jag har för mig att jag har hört att vintern blir en dag kortare för varje år.

Men klimatförändringarna gör också att vädret liksom kan fastna i ett läge. Det är det som händer när det blir långa perioder med torka. Eller regn. Eller blåst. Men det kan också hända med kallare väder, och jag antar att det var det som hände den här vintern, med en massa minusgrader i ett gäng veckor på raken.

Jag personligen gillar inte snö och kyla. För några år sedan skulle jag ha tyckt att det lät som rena drömmen om det inte skulle bli så kalla vintrar. Men numera överskuggar min klimatoro de tankarna med rågen. Det är förstås inte bra för naturen eller planeten om det inte blir någon ordentlig vinter.

Dessutom måste jag erkänna att det har varit sjukt snyggt här under vintern – det är en fördel med att bo på landet och knappt lämna hemmet/tomten/skogen: jag behöver inte se den gråskitiga snömodden som finns i städer.

Tror du att det kommer att vara vanligt med snö på vintern framöver där du bor?

Det här är påverkanspilen. Bilden kommer från boken klimatpsykologi. Påverkanspilen är ett verktyg som visar hur stor och hur långsiktig effekt en aktivitet har för klimatet. Jag tycker att det är ett bra verktyg för att inse var man ska lägga krutet. Det man vill är förstås att göra saker som ger hög effekt på lång sikt.

Några exempel ur boken på olika effekter:

Låg påverkan, kortsiktig effekt: byta till LED-lampor, sopsortera, sprida information om miljöproblem. Det här förändrar inte strukturen, utan samhället tuffar på. Ingen skillnad på utsläppskurvorna eller ekosystemet. Det är inte fel. Det kan leda till större förändringar på sikt, men det är inte med hjälp av de här aktiviteterna som vi kommer att klara klimatkrisen.

Låg påverkan, långsiktig effekt: EU:s förbud mot sugrör i plast. När det finns en lag behöver man inte om och om igen låta bli att köpa sugrören. Därför blir det långsiktigt. Men inte nämnvärt stor effekt på ekosystemet.

Hög påverkan, kortsiktig effekt: livsstilsval som har stor påverkan på privata koldioxidutsläpp: odla maten själv, gå över till växtbaserad och lokalproducerad kost, avstå från att flyga, byta till förnyelsebar energiförsörjning. Stor påverkan på en enskild individs totala klimatavtryck, och det skulle ha stor effekt på utsläppskurvan globalt – om alla människor i högutsläpparländer gjorde förändringarna nu, genast. Men beteendeförändring på individnivå leder sällan till stora resultat.

Hög påverkan, långsiktig effekt: Organisera sig i en grupp som jobbar för att ändra de lagar som reglerar utvinningen av kol, olja och fossilgas. Organisera sig i ett långsiktigt arbete för att förändra det ekonomiska systemet så att de planetära gränserna, snarare än evig tillväxt, anger riktningen.

Min tolkning: allt som sker på individnivå är kortsiktigt

Jag tycker att det kan vara knepigt att veta var en aktivitet hör hemma. Men min tolkning är att allt som sker på individnivå är kortsiktigt. Om jag bestämmer mig för att aldrig mer flyga så är det ändå kortsiktigt, eftersom det bara gäller under just min livstid. Det beslutet kan å andra sidan vara en del i att vi som individer påverkar samhället att sluta flyga – genom värderingar eller lagar.

Boken nämner också något som kallas effektglappet. Det är lätt att man tänker att “nu när jag har varit så duktig och sopsortera kan jag unna mig en flygresa på semestern”. Men då jämför man något som ger låg effekt med något som ger hög effekt.

Det verkar också tyvärr vara så att de saker vi som individer är beredda att ändra på är det som inte är så jobbigt, inte kräver så stora livsstilsförändringar och därför inte ger så stora effekter.

Jag tycker att påverkanspilen är ett riktigt smart verktyg, och jag försöker att ha det i bakgrunden för att göra bättre prioriteringar för klimatet. Och så rekommenderar jag boken Klimatspsykologi förstås.

Idag fyller mitt soloföretag Klartext 19 år. Visst är det häftigt? Jag har kört eget i 19 år!! I det här inlägget berättar jag hur det började.

Företaget där jag jobbade gick i konkurs

Vid millennieskiftet hade jag mitt första riktiga jobb, som skribent på ett it-företag. När jag skriver “riktigt” menar jag att det var min heltidssysselsättning och att det var inom det område jag hade valt att utbilda mig till, inte ett extrajobb vid sidan av studierna.

Det där med it var mycket hett vid den här tiden, faktiskt så hett att det visade sig vara en bubbla. Den kallades millenniebubblan eller it-bubblan – eller kanske dotcombubblan. Oavsett vad vi kallade bubblan så sprack den. Många företag gick i konkurs, bland annat det där jag jobbade.

Jag letade jobb

Då hade jag aldrig tänkt tanken att jag skulle kunna starta eget. När jag pluggade till språkkonsult ingick det i utbildningen att vi träffade yrkesverksamma språkkonsulter, både anställda och egenföretagare. Jag lärde mig att runt hälften av alla språkkonsulter startade eget, medan den andra halvan blev anställd. (Det är i alla fall min minnesbild av hur det såg ut då; om fördelningen ser ut så i språkkonsultkåren i dag vet jag faktiskt inte.) Jag hade därför en del vänner och bekanta som körde eget – klasskompisar från språkkonsultutbildningen, andra språkkonsulter, och kanske en och annan som inte var språkkonsult. Trots det var jag totalt främmande för att starta eget. Så när jag stod utan jobb började jag leta efter ett nytt.

Jag fick ett nytt jobb – där jag inte trivdes

Att hitta ett nytt jobb i lågkonjunktur och efter en sprucken bubbla visade sig inte vara det lättaste. Jag sökte de jobb som fanns. Till slut fick jag jobb på ett annat it-företag, ett konsultbolag där jag skulle vara uthyrd som teknisk skribent. I jobbet ingick att skriva texter på engelska om det var det kunderna efterfrågade. Vilket nästan alla det här företagets kunder gjorde. Jag hade sagt okej till det, eftersom jag behövde jobbet – eftersom jag trodde att jag måste ha ett jobb. Men egentligen var jag inte alls okej med det. Jag är expert på att göra svenska texter begripliga. På andra språk är jag inte bättre än vem som helst som försöker skriva texter på något annat språk än sitt modersmål.

Dessutom passade det inte mig alls att vara anställd konsult – det är enligt mig det sämsta av två världar. Jag har inte anställningens fördelar med att vara på samma plats alltid: trygghet, rutiner, arbetskamrater och så vidare. Och jag har inte frilansarens frihet att själv välja vilka uppdrag jag arbetar med. Så trots att chefen och kollegerna på jobbet var supertrevliga tog det bara några veckor innan jag började vantrivas.

Jag letade jobb igen

Jag letade jobb igen, men det var fortfarande lågkonjunktur och det fanns i princip inga jobb för mig att söka. Jag är inte en person som kan sitta och övervintra på fel jobb tills det blir bättre tider – jag blev galen av att ha ett jobb som inte var rätt för mig. Jag ville ta mig ur situationen. Omedelbart.

Den enda lösning jag kunde komma på var att starta eget. Det var en nödlösning för att komma bort. Jag kunde kanske hanka mig fram som egen ett tag i alla fall, tills det fanns jobb att söka igen. Då kunde jag hitta ett nytt jobb. Bara jag kom ifrån jobbet som jag vantrivdes med.

Jag startade eget

Det kändes för osäkert att säga upp mig utan att ha några nya uppdrag på gång, men via en språkkonsultkollega hittade jag ett konsultuppdrag som visserligen var dåligt betalt men där jag kunde få jobba på timmar tre dagar i veckan och fakturera det på mitt företag. Det var precis vad jag behövde för att ta steget. Jag sa upp mig och startade min firma Klartext. Tre dagar i veckan jobbade jag på det där uppdraget det första halvåret, och sedan två dagar i ytterligare ett halvår om jag minns rätt. Under tiden jobbade jag med sälj och marknadsföring som en tok för att få in kunder i företaget.

Soloföretagarlivet passade mig

Och så var jag igång. Jag vet att jag sökte några jobb under det första året eller så, men sedan insåg jag att jag inte ville ha något jobb, även om det verkligen inte rullade in uppdrag på löpande band. Så jag fortsatte att hanka mig fram som egen. Det har jag gjort sedan dess. Nu har jag försörjt mig som egen i 19 år och som det ser ut just nu har jag inga planer på att bli anställd igen.

Mitt klimatavtryck för 2020 blev 4,8 ton. Så stort är mitt utsläpp av växthusgaser på ett år enligt klimatkalkylatorn Svalna (nope, ingen spons). Svalna räknar ut klimatavtrycket genom att man kopplar ihop sitt bankkonto med tjänsten. Min känsla är att jag får en betydligt mer trovärdig siffra på det sättet än när jag använder någon av de andra tjänsterna. Särskilt som Svalna även ger möjligheten att gå igenom alla utlägg och kategorisera om dem så att det blir rätt (så att de inte kategoriserar en överföring till Avanza som ett restaurangbesök ;-) När jag använde några av de andra klimatkalkylatorerna fick jag höfta rätt mycket, till exempel hitta på att jag har köpt lite vitvaror och grejer som kanske skulle kunna motsvara ett tunnelväxthus, ett bunt trädgårdsredskap, växtbelysning och en massa krukor :-D

Mina 4,8 ton är ingen siffra att skryta med, men jag är på väg. Okej? :-) En genomsnittsperson i Sverige släpper ut runt 10 ton. Vi behöver komma ner till 1 ton per person (1–2 ton beroende på vem du frågar.)

Svalna tar inte hänsyn till vilka av utsläppen som ska delas med den andra personen som bor i mitt hushåll. Och vilka utsläpp som den andra personen i mitt hushåll har betalat och som därför inte syns på mitt bankkonto, men som till hälften är mina. Till exempel är det jag som handlar i princip all mat som vi köper. Jag har åkt bil några gånger under året, vilket inte syns på mitt bankkonto eftersom det inte är min bil. Enligt den uträkning som jag har gjort separat var mina utsläpp 75 kg för biltransporter under 2020. En gissning är att min verkliga avtryck för 2020 ändå hamnar aningen lägre än 4,8.

Har mina utsläpp minskat jämfört med året innan?

Jag kan inte riktigt jämföra med min uträkning för 2019. På Svalna hamnade jag runt 8 ton då, men då gick jag inte igenom mina transaktioner ordentligt och såg till att de blev rätt. Hos Deedster, som var den räknare jag fastnade för förra året, blev mitt utsläpp 6,6 för 2019.

Kommer mina utsläpp att minska i år?

Vart är jag på väg då? Jag hoppas konsumera betydligt mindre under 2021 än 2020, eftersom jag i början av 2020 köpte en massa saker för att komma igång med odlingen. Reskontot blir antagligen lite högre om vi kommer ut ur pandemin någon gång. Då blir det fler tåg- och bussresor, för att åka till Stockholm framför allt. Antagligen gör jag även en eller flera semesterresor på sommaren, kanske till och med en utsläpps-extravagant bilresa med maken. Eller så är jag bara hemma och odlar. Vem vet.

Jag jobbar på det! Hur går det för dig?

Det är dags att sammanfatta 2020. Ett mycket speciellt år för de flesta av oss. Jag är så tacksam att jag det här coronaåret har fått vara frisk, att ingen av mina nära har drabbats hårt och även att mitt liv inte har påverkats alltför mycket.

Jag har inte mått mentalt dåligt av pandemin heller. Att vara hemma i corontän är ganska likt det liv jag hade före pandemin. Den stora skillnaden är att jag inte åker till Stockholm, vilket jag tidigare gjorde en gång varannan vecka för att sjunga. Då passade jag samtidigt på att träffa någon vän och mina föräldrar, insupa storstadsmiljön, göra något ärende, kanske gå på bio och lite sånt där man kan göra i en stad.

När året började var jag lite bekymrad över att jag hade bokat in för många turer till Stockholm under våren – jag hade några fler ärenden dit än bara de vanliga resorna varannan vecka. Jag som mest bara ville vara hemma! Hmm … man ska vara försiktig med vad man önskar sig. :-D

Vad tar jag med mig från pandemin?

Det finns mycket att dra lärdom av och fundera över i samband med en kris. Pandemin är inte över, så det är egentligen för tidigt för att dra slutsatser. Men här följer i alla fall några saker som jag tar med mig från pandemin:

Mina tankar om att leva mer lokalt och nerväxlat har passat bra in i krisen: jobba hemifrån, klara mig på på lite pengar, odla en stor del av min egen mat, dra ner på konsumtionen och så vidare. Det ger mig en viss trygghet och hopp om att mitt liv kommer att fungera även i kommande kriser. (Jo, jag har lång väg kvar i klimatomställningen, och ja, klimatkrisen kommer att vara mycket värre än den här pandemin.)

Ekonomiskt vill jag gärna sprida mina risker genom att ha olika intäktskällor. Det känns som rätt tänk även i en pandemi. Efterfrågan på konsultuppdrag fick en rejäl dipp hos mig i våras. Men faktiskt hade jag en dipp även i sålda onlinekurser under en period – det var nog lite för mycket krisläge för att någon skulle prioritera att gå en onlinekurs i att Skriva tydliga texter. Då är det tur att odlingen inte påverkades av pandemin. Jag har inga inkomster från den, men den ger minskade utgifter på matkontot.

En del av min livsstil som däremot fungerar sämre i en pandemi är att leva utan bil på landet. För att förtydliga så lever jag inte helt utan möjligheten att åka bil. Jag kör inte själv, men maken har (fossil)bil, så om det är något specifikt jag behöver skjuts till så kan jag be honom om det. Min inställning är dock att bilåkning är undantagsfall, för att undvika utsläpp av växthusgaser så långt som möjligt. Till vardags gäller buss och tåg. Eller cykel och gå till fots om det är korta sträckor nära byn här i Ärla. Under pandemin har jag inte åkt kollektivt en enda gång. Å andra sidan har jag inte heller åkt bil särskilt mycket mer än vanligt, utan helt enkelt stannat hemma mer. Så då kanske kan man se det som att det här sättet att leva faktiskt fungerar – de aktiviteter som jag normalt åker kollektivt till är uppenbarligen inget som jag måste göra, eftersom det tydligen är möjligt att avstå under pandemin. Redan före pandemin handlade jag det mesta på nätet, inklusive mat (och ja, att handla på nätet leder förstås till utsläpp på samma sätt som att ta bilen till en butik och handla, även om det kan finnas en vinst i form av samtransport).

Jag gillar verkligen att så mycket har skett digitalt! Jag har varit på föreläsningar, webbinarier och kurser som aldrig förr det här året. Och även några digitala boksläpp och mingel. Och det trots att jag har flyttat från storstaden och bor i skogen där inget händer ;-) Även den mysiga sånggruppen som jag sjunger med varannan vecka har jag kunnat “träffa” digitalt. Det är inte lika bra som att mötas fysiskt, men ett värdefullt alternativ i pandemitider. Jag hoppas att det digitala utbudet kommer att vara stort även i framtiden, för oj, vad det passar bra in i mitt liv!

Jag odlade nästan alla våra grönsaker halva året

Min odling och självhushållning har jag pratat mycket om, både här på bloggen och i mina andra kanaler, så jag försöka fatta mig kort här. Följ mig gärna på Instagram för mer odlingsprat. Jag jobbade i alla fall som en tok med att odla, och jag är mycket stolt över allt jag åstadkom. Vi var i princip självförsörjande på grönsaker från någon gång i juli och fram till jul (lök och potatis började vi köpa tidigare än så). Jag skördar fortfarande, i januari, rotsaker, gröna blad och purjolök, och vi kommer att kunna äta bland annat pumpa, squash och vintertomater ett bra tag till.

Ett mål är minska våra matkostnader med hälften jämfört med en nivå där vi har varit tidigare (som var en hög nivå; vi har lagt mycket pengar på mat – det är och ska vara dyrt med ekologisk mat av hög kvalitet). Under andra halvåret 2020 minskade vi matkostnaderna med ungefär 40 procent. En bra bit på väg alltså. Hörde jag ett “Superbra jobbat, Jenny!”? ;-D Än så länge ligger vi dock på minus ändå, eftersom vi hade stora utgifter när jag började odla – bland annat köpte vi ett tunnelväxthus i somras. I det här inlägget där jag sammanfattar sommaren 2020 har jag skrivit mer om odlingen om du är nyfiken.

Förutom det praktiska arbetet med odlingen har jag jobbat hårt på att lära mig mer om odling. Jag har gått två kurser, en om självhushållning och en om skogsträdgård. Jag har läst böcker, kollat Youtube, lyssnat på odlingspoddar och så vidare.

Stor fördel att vara introvert i en pandemi

Många gånger i år har jag tänkt på vilken tur jag har som är introvert. Vilken fördel det är i en pandemi! Jag kan inte ens tänka mig hur jobbigt det måste vara att inte träffa någon för den som får sin energi från andra människor. Å andra sidan hade jag kanske lagt upp pandemi-livet på ett annat sätt om jag hade varit extrovert. Nu har jag mest varit hemma och knappt träffat någon. Jag saknar att hänga med folk, men det är inte en saknad jag mår dåligt av.

Jag vill bli bättre på att vila

Innan vi flyttade till hus var en av mina superkrafter att jag var så bra på att ta långa sommarsemestrar. Jag såg det som en investering i min hälsa och en viktig del i att orka hålla energin uppe resten av året. I självhushållningslivet fungerar det inte alls att vara ledig på sommaren – det är ju då det är mest att göra.

Det betyder att jag behöver få till vila på andra sätt. Jag avslutade det här året med en tvåveckorssemester, alias läslov, och det var verkligen guld! Det vill jag ha en repris på nästa år. Jag skulle också behöva ha flera andra ledigheter under året. Kanske ett sportlov och ett höstlov, och dessutom flera kortare pauser under sommaren.

Jag tog flera steg mot minskad konsumtion

Jag jobbar på att växla ner och leva på mindre, både för klimatet skull och för den ökade frihet det ger mig att kunna leva på lite pengar. Under perioden när vi precis hade flyttat och jag slet med att få igång odlingen konsumerade jag snarare mer än vanligt, men jag visste att det var en begränsad period. Nu är den perioden över, och under hösten tog jag två steg till mot en minskad konsumtion:

1. Jag gjorde en budget för första gången i mitt liv. Det är så kul! Jag gillar att ha en summa att förhålla mig till, som jag varje månad ska försöka hålla mig under. Det har gått bra hittills. Här kan du läsa om att jag har gjort en budget.
2. Jag provade att ha köpstopp. Jag började den 26 augusti, så jag har haft köpstopp i drygt fyra månader nu, men jag känner fortfarande inte att det riktigt är min grej. Mest handlar det nog om att det känns konstigt att kalla det för köpstopp när jag ändå får köpa saker som jag själv bestämmer. Här jag har skrivit mer om att jag har köpstopp om du vill veta mer om vad jag pratar om. Jag tror att min melodi framöver snarare blir att fortsätta konsumera så lite som möjligt men inte tänka på det som köpstopp, utan är det något jag behöver så köper jag det. (Och då menar jag inte “behöver” och definitivt inte villhöver. Utan behöver. Även om det är en definitionsfråga och en vanesak vad man anser sig behöva.)

Klimatkrisen då?

Om jag skrollar tillbaka i bloggen till början av det här året så tolkar jag det som att rädslan för klimatkrisen var mer närvarande i mitt liv då. Kanske beror det på att coronakrisen har överskuggat klimatkrisen under året. Kanske beror det på att jag har haft så mycket fokus på odlingen och att det hjälper mig att hantera klimatoron, för då känns det som om jag är på väg i rätt riktning.

Men visst är jag i högsta grad medveten om klimatkrisen! Jag tror och hoppas att pandemin har hjälpt många att upptäcka glädjen i det enkla och lokala livet. Jag tror och hoppas att vi är många som kan och vill ha ett meningsfullt liv som inte inkluderar flygresor, onödiga transporter eller onödig shopping.

Hur gick det med mina mål för 2020?

I min sammanfattning av 2019 skrev jag ner några mål. Hur gick det med dem?

• Minska mina matkostnader med hälften. Det är jag alltså på god väg med. Målet är att på sikt göra det under hela året. Att jag minskade dem med 40 procent under den halva av det här året som jag hade chans att skörda något känns inte dumt alls!
• Odling: få igång massor av fleråriga ätliga växter. Här satte jag inte upp något mätbart mål, men jo då, jag har en del flerårigt på gång. Jag önskar verkligen att jag hade kommit längre med det, men jag får acceptera att det tar tid.
• Få till mer passiva inkomster. Jag var medvetet luddig och omätbar här förra året för att jag inte visste hur mycket tid jag skulle ägna åt det. Men jo, jag tror att mina passiva inkomster var högre 2020 än 2021. Uppdatering: ja, det stämmer. Läs här om mina passiva inkomster 2020.
• “Fortsätta att njuta av att vi har hus och allt som är bra med det …” Det har jag gjort. Jag har odlat, ätit på terrassen på sommaren, badat bastu och suttit framför brasan inomhus på hösten och vintern. Men det finns definitivt förbättringspotential på det här området. Det har varit för mycket jobb och för lite vila under året.

Mina mål och intentioner för 2021

Jag börjar med några intentioner:

• Jag vilar. Vila är mitt ord för 2021.
• Jag lever ett fritt liv.

Några saker som jag längtar efter:

• Jag vill vara vid vatten.
• Jag vill träffa människor fysiskt oftare än 2020.
• Jag vill vara i en (stor)stad då och då.

Och så några mål:

• Jag lanserar onlinekursen Den snälla företagaren våren 2021. För tio år sedan kom min bok Den snälla företagaren ut. Nu ska den bli en onlinekurs. Det är min viktigaste arbetsuppgift de närmaste månaderna.
• Jag minskar mina matkostnader med hälften (inte från nu, utan jämfört med ett utgångsvärde som jag har sedan tidigare).
• Jag odlar och samlar så att mitt hushåll blir i princip självförsörjande på grönsaker och på sikt även frukt och bär. (Jag måste inte uppnå det 2021, men jag är på väg åt det hållet.)
• Jag provar att vara ledig var tredje dag under perioder på sommaren när jag är hemma och har tagit ledigt från allt jobb utom odlingen. (Sommaren 2020 försökte jag vara ledig varannan dag. Det fungerade inte; jag hade för mycket att göra. Nu tänker jag: dag 1: vara ute och jobba med odlingen, dag 2: skörda och ta hand om skörden, dag 3: ledig. Det är värt ett försök.)
• Jag mediterar ett långpass sex gånger under året. Folk som tränar löpning brukar göra långpass ibland. Jag gör det med meditation. Mina långpass är tre timmar. Det ger något helt annat än den dagliga halvtimmesmeditationen, men jag har ack så svårt att prioritera det, särskilt under sommarhalvåret. Förra året var min plan att göra långpass en gång i månaden. Jag fick till det fyra gånger. Nu tänker jag att sex gånger är en lagom ambitionsnivå.
• Jag läser i snitt en bok i veckan. Det klarade jag med nöd och näppe 2020, med hjälp av att jag hade läslov i slutet och då läste åtta böcker på tio dagar. Det är svårt att få till ordentligt med lästid i självhushållningslivet. Det är trist att göra det till en prestationsgrej att läsa böcker, men det får vara värt det, för jag vill verkligen läsa; jag gillar det så mycket. Så mot bättre vetande har jag gett mig själv samma utmaning på Goodreads som jag brukar: jag ska läsa 52 böcker i år.
• Jag hittar sätt att odla som är mer effektivt och hållbart för mig personligen, så att jag inte sliter ut mig utan orkar fortsätta odla och självhushålla.

Puh, vad långt det här blev – det är svårt att sammanfatta ett helt år i ett enda blogginlägg. Stort, stort tack till dig som har läst ända hit!

Vilket annorlunda år det här har varit, med karantän och fysiskt avstånd och inga resor. Och ändå inte så annorlunda för mig, utan bara en fortsättning på den väg som jag redan befann mig på före pandemin.

För tio eller femton år sedan hade jag tyckt att det här livet i corontän var en total katastrof, särskilt med de restriktioner som gäller nu. Inte gå till gymmet? Inte träna karate? Inte få sjunga, dansa, yoga i grupp? Kanske till och med undvika att gå på restaurang eller fik?

Jobba hemma har jag ju gjort i många år, även om jag ibland har haft en period där jag även har suttit hos en kund och jobbat med kolleger. Men allt det där jag gjorde på fritiden. Det var så otroligt viktigt för mig att få göra det, särskilt att få träna; jag var helt besatt av att träna. (Ja, jag är alltid besatt av något. Nu är jag besatt av att odla i stället.)

Innan vi flyttade ut på landet bodde vi dessutom på nionde våningen i ett hus med över 60 lägenheter. Sex lägenheter på varje våning. Jag kan bara tänka mig hur svårt det är att hålla avstånd när man bor så.

Så vart vill jag komma med det här? Kanske bara till den tacksamhet jag känner över att jag redan före pandemin hade ställt om mitt liv till något som är ganska nära pandemilivet.

För några år sedan gjorde jag en rejäl rensning hemma där jag gjorde mig av med 500 saker under en period – kanske ett halvår eller så. Jag tror att jag skrev om det här på bloggen. En stor del av de där 500 var böcker. Jag älskar ju böcker, men det var ändå det som var lättast att rensa bort. Helt enkelt för att de är det jag har (hade!) mest av. Det blev många turer till Röda korset-butiken i Näsbypark med papperskassar fulla av böcker.

Senare flyttade vi, och i samband med flyttpackandet gjorde jag mig av med ännu fler böcker. Varje gång jag gick förbi bokhyllan såg jag en bok som jag inte behövde ha kvar. Det är verkligen skönt att rensa. Jag har fortfarande en hel del böcker, och jag skulle säkert kunna göra mig av med några till, men just nu har jag inga planer på det.

Sedan dess har jag dessutom minskat ner rejält på mina bokinköp, och nu lånar jag nästan allt jag läser på biblioteket. Oftast i form av fysiska böcker, men ibland läser jag e-böcker också. Ljudböcker har jag fortfarande inte kommit till – för hur skulle jag då hinna lyssna på alla poddar som jag vill lyssna på?

De böcker jag har kvar i bokhyllan nu är de bästa. Det är dem som jag vill återkomma till. När jag tittade på bokhyllan häromdagen så slog det mig: jag har en preppingbokhylla! Om det i framtiden inte längre går att få tag i böcker så kan jag tänka mig att läsa de böcker som jag har i hyllan i resten av livet. Då tänker jag inte bara på det referensbibliotek jag håller på att bygga upp inom självhushållning (det är inte så många böcker än så länge, men jag räknar med att fylla på vartefter), som jag antagligen kommer att ha nytta av i en kris. Jag tänker också på att jag har sparat de skönlitterära böcker som jag vill återkomma till. I nuläget läser jag sällan om något – jag har fullt upp med att läsa de böcker som jag inte har läst än. Men i ett krisläge känns det fint att ha en hylla med böcker som jag kommer att kunna läsa om och om igen. En preppingbokhylla :-)

Jag har tänkt på att när jag har rätt förväntningar på vad jag ska hinna under en dag (eller valfri annan tidsperiod) så mår jag som bäst. Men ofta tror jag att jag ska hinna med så himla mycket, och när jag sedan har hälften kvar när dagen är slut så blir jag galet frustrerad, och så går det ut över nästa dags planering, vilket gör att jag är stressad nästa dag. Om jag inte snart kommer till en lucka som jag kan använda för att jobba ikapp eller planera om, så fortsätter stressen att byggas på dag för dag.

Jag behöver alltså bli bättre på att göra en realistisk planering, på att gå in med rätt förväntningar redan på planeringsstadiet. Varje gång jag planerar min tid (vilket jag gör typ hela tiden) ska jag tänka: Jag hinner mindre än jag tror. Jag hinner kanske bara en sak under det här arbetspasset, vilken sak ska jag göra då? Trots att jag nu vet det här så går jag in med fel förväntningar hur ofta som helst. Det där med att omvandla den teoretiska insikten till praktik är tydligen svårt.

Ett exempel på när jag hade fel förväntningar

Ett exempel på när jag hade fel förväntningar var i somras, när jag hade semester från sitta-framför-datorn-jobbet. Jag bestämde mig för att jobba med odlingen varannan dag och vara ledig varannan dag. Men det fungerade inte, eftersom jag hade för mycket att göra med odlingen. Det slutade med att jag varannan dag var ute och jobbade i trädgården och varannan dag först skördade och sedan stod i köket och tog hand om skörden.

Det kan ju låta som ett ganska trevligt liv, men jag blev frustrerad eftersom jag hade fel förväntningar. Den där dagen när jag var ute och jobbade så var jag nöjd med det. Jag jobbade på och såg fram emot nästa dag, när jag skulle ta det lugnt och få läsa den där högen med böcker som låg och väntade. Men så kom den “lediga” dagen, och då märkte jag att jag inte alls hade tid att vara ledig. Jag jobbade på men var frustrerad och olycklig över det och sneglade längtansfullt på bokhögen hela dagen. Så höll jag på ett tag, tills jag insåg att det inte fanns tid att vara ledig varannan dag. Jag behövde planera om. I stället planerade jag in en ledig dag någon gång ibland, men inte varannan dag. Och dessutom gav jag mig själv en lässtund här och där, men inte en helt ledig dag. Och då gick allt mycket bättre. Jag var inte alls lika frustrerad, utan kände mig ganska nöjd med min odlingssommar, även om det var slitigt. Tricket är alltså att ha rätt förväntningar.

Och nu när jag läser det här så tänker jag längtansfullt att nästa sommar, då ska jag jobba med odlingen varannan dag och vara ledig varannan dag. Då kommer jag att ha effektiviserat mitt odlande så att det livet fungerar. Då kommer jag att hinna läsa en hel bokhög på sommaren.

Och det är ju här det går fel, gång på gång. Jag tror hela tiden att jag ska hinna mer, jobba snabbare, vara effektivare och så vidare. Men jag hinner alltid mindre än vad jag tror att jag ska hinna. När ska jag lära mig?