Kategoriarkiv: skrivande, skrivprocessen och kreativitet

Skriva böcker som hobby eller som yrke?

I mitt inlägg om att jag äntligen har börjat skriva på den första boken i klimathotsserien så berättade jag om att jag har som mål att skriva 3000 ord varje författarfredag. Och att det känns som ett helt ouppnåeligt mål. Och så känns det fortfarande. Om jag räknar och minns rätt har jag haft tre författarfredagar sedan jag skrev det inlägget. Två av dem har jag fått ihop någonstans runt 1500 ord, och en av dem fick jag inte ihop någon text alls för att jag körde fast helt och ägnade dagen åt att jobba förbi hindret där jag körde fast.

Förutom på fredagarna så lyckades jag få till lite bonusskrivtid i går, och fick då ihop 500 ord. Och så har jag kanske lyckats producera något enstaka hundratal ord vid några tillfällen. Min ambition är att förutom fredagarna få till 25 minuters skrivtid varje måndag till och med torsdag, men de gånger jag får till den tiden ägnar jag mig mest åt att läsa igenom och peta i det jag skrev på fredagen innan – vilket i och för sig känns som en bra grej.

Summa summarum så ligger jag ganska mycket efter. Om det tänker jag två saker:

  1. Streeeess!! Jag ligger efter! Jag måste öka! Hur ska jag hinna?!?
  2. Den deadline jag har gett mig själv är ju 1 maj, och till dess är det lång tid. Jag hinner kanske skriva några extra dagar i januari, någon långhelg under våren, ta någon skrivhelg någon gång, och jag hoppas också kunna avsätta en skrivvecka under våren och fokusera ordentligt.

Dubbla känslor här alltså. Jag försöker att inte låta stresskänslan ta över.

Jag har också en massa research som måste göras, och som jag måste avsätta tid för separat, för på fredagar skriver jag ju – då kan jag inte göra research :-) Det här prokrastinerar jag än så länge.

Att göra bokskrivandet till ett jobb minskar min skrivglädje

Å ena sidan skriver jag för att jag vill, för att det är en drivkraft i mig att skriva, för att jag inte kan låta bli att skriva, för att jag blir grå i själen om jag inte får vara kreativ.

Å andra sidan vill jag att det ska vara (en del av) mitt jobb att skriva böcker. Det innebär att det behöver ge mig inkomster. För att det ska ge några inkomster att tala om behöver jag både hålla en hög produktionstakt och sälja många böcker.

De här två sidorna motverkar varandra lite för mig. Om jag håller min deadline med ett första utkast den 1 maj så betyder det att hela jobbet till färdig bok tar minst tre år. En bok var tredje år är en på tok för långsam produktionstakt, men för mig känns 1 maj som en ganska tajt deadline. Och eftersom jag just nu inte hittar något sätt att producera böcker snabbare som inte innebär att jag bränner ut mig så får jag leva med den långsamheten för tillfället.

Men min deadline och pressen att producera påverkar lusten och skrivglädjen negativt. Mitt skrivande handlar mer om att jag måste producera ord och mindre om lust. Jag kan inte “ta det i min egen takt”, eftersom min egen takt kanske betyder att det blir en bok var sjunde eller tionde år och inte var tredje. Det är fortfarande kul att skriva, men jag har inget spelrum för att, hur ska jag formulera det, följa kreativitetens vågor, skriva järnet när det kommer en sådan våg och ta det lugnare – eller göra research – däremellan.

Alternativet är att välja bort att se det som en del av mitt jobb och i stället bara skriva för att det är kul. Då vete sjutton om det blir några färdiga böcker alls, och några inkomster att tala om blir det inte. Och om jag inte fick några inkomster av skrivandet – eller ens såg framför mig att det skulle ge några inkomster framöver – så skulle jag nog ha svårt att prioritera att göra det på arbetstid, så då är det hej då till mina författarfredagar. Och utan dem blir det definitivt inget skrivet. Jag har för mycket annat att göra, och på helgerna behöver jag vara ledig. Så jag ser inte det här som ett alternativ. Ska det bli några böcker skrivna – och det ska jag – så behöver jag avsätta arbetstid och ta uppgiften på allvar, och med det följer tydligen att lusten och glädjen i skrivandet minskar. Det känns lite som ett moment 22.

En följdfråga som uppstår hos mig: går det någonsin att göra sin hobby till sitt jobb eller blir det alltid en massa prestation i det som tar bort en del av glädjen?

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här babbliga inlägget. Så här känns det för mig just nu. Jag förväntar mig inte att du ska ha någon lösning, eller att jag ska komma fram till något bättre sätt att göra det här på. Jag behövde väl kräkas ur mig lite frustration bara. Tack för att du lyssnade! :-)

I morgon är det författarfredag. Då jävlar ska jag skriva 3000 ord! :-D

Är jag bara lat?

Ibland får jag inget kreativt arbete gjort alls, trots att jag har avsatt tid till det.  Jag hade många sådana dagar under tidiga hösten, när jag fortfarande var i synopsisfasen för Vattenboken, alltså den första boken i min klimathotsserie De fyra elementen. Kanske känner du igen dig?

Om jag har känslan av att inte få något gjort fast jag har avsatt tiden så tänker jag att det kan bero på något av följande:

  1. Det är en del av den kreativa processen att det ibland känns som att man står still och trampar vatten. Egentligen får jag saker gjorda, och jag kommer att ha stor nytta av den nedlagda tiden längre fram i arbetet med boken.
  2. Jag behöver vila. Jag har jobbat hårt – med boken eller med andra jobb – och är för tillfället lite för trött och sliten för att kunna vara riktigt kreativ.
  3. Jag är lat.

Alla tre tolkningarna är ofta fullt rimliga, men hur vet jag vilken tolkning som är rätt vid ett visst tillfälle? Hur vet jag om jag faktiskt jobbar fast jag inte kan se resultatet direkt eller om jag bara latar mig? Eller hur vet jag om jag behöver vila på riktigt eller om jag bara är lat? För jag kan verkligen inte avgöra det alla gånger. Det vore spännande att höra hur andra tänker om det här. Lämna gärna en kommentar! :-)

Jag har börjat skriva!

I fredags började jag äntligen skriva på den första boken i min klimathotsserie. Vadå, tänker du nu, har hon inte jobbat med den där boken i typ ett halvår nu? Jo, det är sant, jag har jobbat med den ett tag, men i fredags tog jag steget från att bygga synopsis till att faktiskt börja skriva. Så kul! Och så hög tröskel för att komma igång!

När jag hade fått ihop 100 ord var jag superstolt; wow, jag är igång! (Alltså 100 ord är superlite. Typ som från början av det här blogginlägget och hit.) Sedan började jag räkna på hur mycket jag behöver skriva i veckan för att få ihop 90 000 ord till den 1 maj. Jag minns inte om jag har nämnt det, men jag har satt en deadline för mig själv att jag ska ha ett första utkast klart den 1 maj. Och en gissning på hur lång boken blir är 90 000 ord. Då behöver jag skriva 2 812 ord i veckan, och eftersom jag i princip bara skriver på fredagar så behöver jag alltså skriva 2 812 ord varje fredag. Tvåtusenåttahundra ord!! Det är ju tokmycket! Och det ska jag alltså göra varje fredag?

Men okej, jag provar att sätta upp mål som känns rejält utmanande, och så provar jag några fredagar och ser om det verkar rimligt. Så här: Supermålet är att skriva 3 000 ord på en författarfredag. När jag har gjort det får jag ta helg. (Eller ja, antagligen fippla med lite administration först.) Okejmålet om jag har en trög skrivardag är att försöka få ihop 2 000 ord ändå. För mig låter det också helt fruktansvärt mycket. Men jag måste väl prova. Jag kan tillägga att jag till slut fick ihop 800 ord i fredags. Låt oss hoppas att jag bara var trögstartad.

Förutom författarfredagarna så är tanken att jag ska lägga 25 minuter om dagen måndag–fredag, så förhoppningsvis kan få till några ord då också. Och så hoppas jag kunna få till lite extra sammanhängande skrivtid så där som jag gjorde häromveckan. Kanske en vecka i januari eller ett par långhelger under våren, för att komma ikapp om jag ligger efter. Och det är ju inte så att jag alltid är fullbokad med kunduppdrag – det vore bra om jag kunde använda någon dag här och där till skrivande som inte är en fredag. Men tyvärr har jag en förmåga att prioritera admininstration och de där smågrejerna som aldrig tar slut, och att jobba med att få till passiva inkomster på andra sätt än genom böcker – och det vill jag också prioritera, eftersom det inte är böckerna som har gett mig mest passiva inkomster hittills.

Men. Jag har också en massa research att göra. Och jag behöver fortsätta att bygga vidare på mitt synopsis och på personerna i boken, och det arbetet räknas ju inte in i några skrivna ord, så det skulle jag egentligen behöva göra vid något annat tillfälle än på fredagarna. Det känns knepigt.

Alltså, om jag ska vara ärlig känns det här riktigt riktigt utmanande. Hur gör alla andra? Ibland känns det som att alla författare utom jag kan få ur sig en bok om året, även de som har flera barn och ett heltidsjobb. Jag har inga barn och ett jobbsituation med stora möjligheter att avsätta tid till skrivande. Ändå känns det absolut inte rimligt att få till mer än en bok var tredje år eller så i snitt. Och det är alltså den utgivningstakten jag skulle ha om jag lyckas få klart det där utkastet till den 1 maj. Ja ja, det är väl så det är. Det är väl sån jag är. Dock att: jag har i alla fall börjat skriva! Heja mig!

Hur gick min författarvecka?

Den här veckan har jag haft lyxen att få jobba som författare hela veckan, och inte bara på fredagen. Jag hade avsatt hela veckans arbetstid till att jobba med synopsis till den första boken i min klimathotsserie De fyra elementen. Hela veckans arbetstid är förstås en sanning med modifikation – självklart behövde jag kolla mejlen ibland, och en och annan administrativ arbetsuppgift dök också upp som jag kände att jag inte kunde skjuta på. Men jag hade faktiskt lyckats skjuta en hel del åt sidan av det där administrativa som annars har en förmåga att sprida ut sig över veckan och göra mig splittrad.

Något som hjälpte mig mycket är att jag inte jobbade hemma som vanligt den här veckan utan hade möjligheten att låna ett hus. Att inte bara avsätta tid utan att även vara på en annan plats än den vanliga hjälpte mig att ta det på allvar att jobba med boken hela veckan och inte bara hamna i mina vanliga hjulspår och peta med en massa andra saker på att-göra-listan. Jag kan verkligen rekommendera dig som har möjlighet att åka iväg för att jobba mer effektivt med ett manus. Jag vet många författare som hyr en bostad en vecka eller bokar en resa och åker iväg och skriver. Det är även flera i min omgivning som ordnar skrivretreater ibland, där flera författare samlas på ett ställe i en vecka eller så och skriver. Det verkar superbra, och det skulle jag verkligen gärna göra. Men det är också mycket annat jag vill göra, och jag gjorde en massa roliga och inte det minsta gratis saker på min sommarsemester, så jag valde det här budgetalternativet i stället.

Fick jag något gjort?

Så hur gick det då?

Det är så svårt, tycker jag, att veta hur det går när jag jobbar med synopsis. I skrivfasen är ju allt så mätbart: jag har skrivit x ord idag. I synopsisfasen kan jag ägna en hel dag åt att sitta och bläddra runt i texten, flytta något fram och tillbaka, googla något, bläddra runt lite till, tänka lite. Hur ska jag veta om jag har fått något gjort när dagen är slut?

Två av de fem dagarna var min känsla att jag inte fick något gjort; det var andra saker som trots allt pockade för mycket på uppmärksamhet. Men de andra tre dagarna tyckte jag faktiskt att jag kom framåt. Grejen med synopsis är också – i alla fall är det så för mig – att det liksom aldrig blir klart. Jag skulle kunna sitta och fylla i fler luckor och detaljer tills jag har ett synopsis på kanske 100 sidor. Så när är det dags att gå in i skrivfasen? Det är förstås bara jag själv som kan bestämma hur mycket jobb jag vill göra i vilken fas.

Så här blir det om jag jämför min känsla var inför mitt synopsis för en vecka sedan och nu:

För en vecka sedan: Oj, vad mycket luckor det är! Hur ska jag någonsin kunna börja skriva?

Nu: Det är fortfarande en del luckor och saker som jag skulle behöva göra research om, men jag känner att jag har det övergripande på plats. Jag ska nog sätta igång och skriva på fredag om en vecka.

Jag tolkar det här som att jag har kommit en bra bit på väg den här veckan. Bra jobbat, Jenny! :-)

Sedan tidigare har jag gett mig själv en deadline för första manusutkast, nämligen den 1 maj. Och nu har jag även gjort en mer detaljerad tidsplan hur långt jag bör ha hunnit i skrivandet på vilka datum. Gissa om jag som är struktur- och planeringsfascist går igång på att göra en sådan plan!

Och nu då? Ja, nu är det väl bara att skriva boken antar jag ;-)

Författarfredag i en hel vecka

Nästa vecka har jag författarfredag i en hel vecka! Jag har alltså avsatt hela veckans jobbtid till att jobba med med min kommande bok(serie). Det här är stort för mig! Jag drömmer alltid om att ha mer sammanhängande tid till att jobba med böckerna, och nästa vecka är alltså planen att det ska hända.

Vad är det nu igen hon jobbar med för böcker just nu? tänker du kanske. Jo, så här är det: Jag planerar att skriva fyra romaner om hur klimathotet drabbar främst Stockholm (åtminstone i den första boken), men även andra delar av Sverige och kanske i viss mån andra delar av världen. Det är lite luddigt än så länge hur mycket jag kommer att hålla mig kvar i Stockholm och Sverige. Bokserien har arbetsnamnet De fyra elementen, och böckerna har arbetsnamnen Vatten, Jord, Eld och Luft.

Vattenboken är alltså den första delen, och det är framför allt den som jag bygger synopsis till just nu. Men parallellt med det arbetet så är jag inne och petar lite i de andra böckernas synopsis, varefter jag kommer på saker som behöver få en fortsättning eller upplösning i någon av de senare böckerna.

Och nästa vecka ska jag alltså ägna mig åt det här hela veckan. Vilken lyx! Jag tror och hoppas att arbetet kommer att flyta på mycket bättre när jag får ordentligt med sammanhängande tid. Normalt jobbar jag ju bara med det här på fredagar, och till exempel nu i fredags så var det inte förrän på kvällen som det lossnade och jag kom igång ordentligt – och då var det dags att sluta. Genom att jobba i flera dagar på raken hoppas jag kunna komma igång och komma in i ett flyt.

Och samtidigt: vilken prestationsångest! :-) När jag nu har avsatt ordentligt med tid för en gångs skull så känner jag pressen att faktiskt prestera något. Helst skulle jag vilja ha ett synopsis i princip klart, med bara enstaka luckor, när veckan är slut, så att jag kan komma igång och faktiskt skriva boken sedan.

Jag tänker tjuvstarta författarveckan lite smått på söndag kväll, mest för att jag ska vara inne i det på måndag. Sedan ska jag jobba måndag till och med fredag – ett par av kvällarna har jag planerat andra saker men annars hoppas jag få till några kvällspass också; vi får väl se hur mycket jag orkar. Om jag inte tycker att jag har kommit tillräckligt långt på fredag kväll är det möjligt att jag  tar ett arbetspass även på lördag förmiddag innan jag tar helg.

Önska mig lycka till! :-D

Jag skriver en romanserie om klimathotet

Vad är det egentligen jag skriver på just nu?

Skriver är tyvärr inte rätt ord än så länge – jag håller på och bygger ihop ett synopsis, och det är fortfarande långt kvar till skrivfasen. Min förhoppning tidigare i våras var att jag skulle göra klart synopsiset till semestern, så att jag kunde börja skriva skriva skriva direkt när jag börjar jobba i höst. Men så blir det inte. Det går långsamt.

Som jag (väl?) har nämnt så är planen att skriva en serie på fyra delar om hur klimatförändringarna drabbar Sverige. Arbetsnamnet på bokserien är De fyra elementen. Åtminstone den första boken, med arbetsnamnet Vatten, utspelar sig i Stockholm, där det blir översvämning. Sedan har jag inte bestämt riktigt var de andra böckerna kommer att utspela sig. Jag tror att jag delvis kommer att hålla mig kvar i Stockholm, men jag skulle även behöva bege mig söderut i Sverige, och kanske även ut i Europa och/eller världen.

Jag har dubbla känslor inför det här projektet just nu. Å ena sidan är det skitkul! Äntligen får jag hitta på saker från grunden igen! Å andra sidan är det segt. Ska jag aldrig komma igång ordentligt? Det har också att göra med att jag är sliten och behöver semester. Vilket jag får om två veckor. Hurra! (Fast hur 17 ska jag hinna klart allt som står på att-göra-listan tills dess?)

Jag skulle verkligen behöva sätta av lite skrivtid i sjok tidigt under hösten, kanske en vecka, kanske ett par kortare sjok på några dagar, och helst någon annanstans än hemma, för att komma bort från vardagen få sammanhängande skrivtid och känna att jag faktiskt kommer framåt med synopsisarbetet. Jag har en potentiell plan för att komma iväg. Det är en billig och bra plan för att vara en komma-iväg-och skriva-plan, men långt att åka för mig som avskyr att resa, och egentligen borde jag hitta en gratisplan i stället, för jag lever över mina tillgångar just nu, med en massa roliga och inte alls billiga sommarsemesterplaner. Så kanske borde jag i stället hitta en gratisversion av skrivsjok, typ bara avsätta några arbetsdagar och sätta mig på biblioteket och jobba i stället för hemma. Eller vara husvakt åt någon som är på semester och sitta där och tokskriva? Det tål att tänkas på.

Har du några tips på hur jag kan skapa skrivtid i sjok?

Har jag dödat min kreativitet?

Det pratas en del om hur man kan bli mer kreativ. Själv skulle jag snarare behöva bli mindre kreativ. Eller kanske snarare bli bättre på att hitta avstängningsknappen till den där delen av hjärnan som sprutar ur sig nya idéer till böcker och annat hela tiden ;-)

På Facebook kan man som du säkert vet välja att få se vad man skrev där på årsdagen förra året och alla andra år som man har hängt på Facebook. Häromnyss så fick jag upp statusraden ovan, som jag skrev på försommaren 2012. Sex år sedan alltså.

Och då blev jag faktiskt lite orolig. Inte för sex år sedan, utan häromdagen när jag läste det här igen. För så där känner jag inte alls längre. Inte just nu i alla fall. Har jag dödat min kreativitet genom att fylla mitt liv med en massa långa och tråkiga att-göra-listor? Eller har jag bara en svacka?

Så här års är min att-göra-lista alltid som längst. Eller kanske handlar det snarare om att jag är som mest angelägen att faktiskt komma till slutet av den. Det här har jag pratat om tidigare, men i min värld så börjar året i slutet av augusti och slutar typ 1 juli, och på sommaren har jag en lång och avkopplande semester. Under semestern klurar jag på livet och jobbet och vart jag är på väg, och så sätter jag upp mål för vad jag uppnå det närmaste året och specar vilka uppgifter som ingår i det.

Det här gör att så här års vill jag få klart allt det där som jag hade tänkt göra under året – och allt det där andra som dök upp längs vägen och som jag inte alls hade räknat med. För att kunna njuta fullt ut av semestern sedan. Och framför allt för att inte behöva börja det nya året med en massa gamla arbetsuppgifter från förra året, som då bara är i vägen för mina nya planer. Följden av det blir att jag så här års jobbar mycket och är frustrerad och lite sliten – och det oavsett om jag har många kunduppdrag eller inte. Fast det brukar vara rätt mycket av den varan också så här års. Ovanpå det händer det rätt mycket privat också, så där som det gör ibland.

Jag känner mig med andra ord inte alls på topp kreativitetsmässigt. Det går trögt som tusan med romanjobbandet, och jag har absolut inte tid att kläcka idéer inom några andra områden än det. Förra fredagen skippade jag till och med min författarfredag för att jobba med annat. Inte bra.

Jag måste nog bara acceptera att jag inte är så kreativ just nu, att jag inte alltid kan vara det om jag samtidigt ska ha en massa annat som jag måste göra. Det är okej att kreativiteten går upp och ner. Däremot är det inte okej om jag skulle fastna i det icke-kreativa läget, om jag verkligen skulle ha dödat min kreativitet för gott. Jag vill ju komma tillbaka till det där kreativa läget när jag bara sprutar idéer. Håll tummarna för att en skön sommarledighet är vad jag behöver för att hitta tillbaka till kreativiteten igen!

Jag kommer inte igång

Blir det något skrivet eller? Det korta svaret på den frågan är nej ;-)

Förutom marknadsföringsjobb med Skriv för din målgrupp (annonslänk) har jag inte jobbat med någon bok sedan jag gick på semester i somras. På snart ett år alltså. Under förra årets sista halva var det helt medvetet: jag behövde tid för sommarledighet, höftoperation och sedan som sagt marknadsföring för senaste boken.

Däremot trodde jag verkligen att jag skulle komma igång i januari. Men så prioriterade jag andra saker som också kändes viktiga och så vips hade det gått ett par månader till. Från och med mars var min ambition att vara igång med författarfredagarna igen. Men så var jag på en konferens en fredag. Och en fredag låg jag efter med en massa administration som jag inte ville skjuta på längre. Och så åkte jag ju iväg på Vipassana, och då gick det ett par fredagar till. Nu när jag skriver det här känner jag mig hopplöst odisciplinerad.

Nu är jag i alla fall tillbaka till mina rutiner med författarfredag. Min ambition är att jobba med kommande boken/bokserien på fredagar. Ambitionen sedan ett par veckor tillbaka är också att lägga 25 minuter varje vardag, en pomodoro alltså, på boken. (Här har jag skrivit om pomodorotekniken.) Jag tror att jag har fått till de där 25 minuterna två eller tre gånger hittills. Ja ja, gott så.

Jag vet inte vad jag ska skriva om

Mina svårigheter med disciplinen beror inte bara på att jag prioriterar andra saker; jag kommer helt enkelt inte igång. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Jag vill inte kalla det skrivkramp, för det låter så stort och diagnosigt liksom, jag har bara lite svårt att komma igång (sa hon överslätande).

Jag vill skriva en bokserie, kanske en trilogi, och jag har tänkt mig att böckerna ska vara katastrofromaner. Jag hade bestämt mig för en första katastrof som jag har gått och klurat på i säkert något år eller två. Men dök det upp en annan tanke: borde jag inte utgå från det rådande klimathotet för min katastrof? Det känns sjukt viktigt, och det blir ju mer meningsfullt att skriva en historia som utgår från något som är viktigt på riktigt. (Inte för att det känns meningslöst att skriva skönlitteratur annars, men ändå.)

Jag har en huvudperson som jag tydligt ser framför mig. Jag har även lite tankar om en bihistoria om henne. Som jag ser det just nu är det fyra orsaker till att jag inte kommer igång:

  1. Jag har alltså inte bestämt mig för vad själva huvudhändelsen, katastrofen, ska bestå av.
  2. Om jag ska skriva en hel serie vill jag ta fram ett ungefärligt synopsis även för 1–2 kommande böcker efter den första, för att veta vart jag är på väg och se att allt hänger ihop, och det gör tröskeln ännu högre för att komma igång.
  3. Jag har inte skrivit en ny roman från grunden sedan 2006 – det känns stundtals som om jag har glömt hur man gör.
  4. Jag vill få in något som inte bara är underhållning utan ett budskap, och då får jag total prestationsångest – hur 17 gör jag det?? Sådant kan väl inte lilla jag? Jag har ju fullt upp med att själv försöka begripa mig på livet – hur ska jag kunna förmedla något viktigt till de eventuella läsarna? Typ.

Det känns skitjobbigt att jag inte alls kommer igång. Och så går jag och tycker att jag är dålig som inte skriver. Och känner prestation för att så många författare verkar skriva en bok om året och om jag ska jobba som jag har gjort hittills så räknar jag med tre år för en skönlitterär bok – när jag väl har kommit igång. Och så blir jag stressad för att jag inte kommer igång. Och det gynnar så klart inte kreativiteten.

Det är okej

När jag skärper mig kan jag frammana den rätta inställningen för att kunna vara kreativ. Den ser ut så här: Jag behöver tydligen en lång startsträcka för den här boken/den här bokserien. Det är okej. Herregud, det var alltså tolv år sedan jag började på en ny roman sist; det är klart att jag måste tillåta mig att vara ringrostig! Jag har tydligen ambitionen att skriva om något stort och viktigt; det är klart att det tar tid. Jag har börjat göra en hel del research. Fortsätt med det och se vad jag får för idéer av det. Och om jag får för mycket prestationsångest av att utgå från klimatförändringarna så får jag väl börja i någon annan ände, skriva om en annan katastrof som jag hade tänkt från början. Det kommer att bli bra det här – det tar lite tid bara. Det är okej.

Hör du den lugnande rösten som jag använder när jag säger det här till mig själv? ;-)

Känner du igen dig? Har du haft svårt att komma igång att skriva (eller göra något annat för den delen)? Vad hjälpte dig att komma över tröskeln?

Kanske blir det lite jobb på balkongen i dag också – så här såg det ut igår.

Från Instagram March 28, 2018 at 09:44AM

Jag vet inte var den här resan slutar, men den går i alla fall en bra bit utanför bekvämlighetszonen. Idag åker jag på Vipassana. Ska sitta och meditera i tio dagar. Det betyder att från och med i eftermiddag går det inte att nå mig på ett tag. Hej så länge! 🌞

#jennyforsbergpunktnu
on Instagram: https://www.instagram.com/p/Bg2-SJsn9bI/

Tre vanliga myter om författare

Det här är nog de tre vanligaste myterna som jag stöter på när jag berättar för någon som inte känner andra författare att jag skriver böcker:

  1. Alla författare är kända. Personen som får reda på att jag har skrivit flera böcker frågar då vad jag har skrivit och förväntar sig att hen ska ha hört talas om mig eftersom jag har skrivit böcker. Författarförbundet hade 3 000 medlemmar år 2015 läser jag på Wikipedia. Det finns förstås många fler som har skrivit en bok än antalet medlemmar där. Så klart har ingen hört talas om alla dessa författare. Jag är inte känd utanför mitt nätverk. Om du är språkkonsult, språk- eller textnörd eller till exempel utbildar professionella skribenter kan du möjligtvis ha hört talas om min bok Tydliga texter.
  2. Om man är författare så blir ens böcker alltid recenserade på kultursidorna i de rikstäckande morgontidningarna. Jag tror faktiskt att en del har en bild av att det är något som sker automatiskt, typ att alla nyutkomna böcker blir recenserade där. Ha, ha :-) De tidningar som skriver om en ny bok som jag har släppt är de som jag lyckas få intresserade, och det är i allmänhet lokalpressen. Och så bokbloggare förstås – där handlar det också om personer som jag själv kontaktar och frågar om de vill läsa min bok. I inlägget Har du fått några recensioner? har jag skrivit om det här tidigare.
  3. Alla som har skrivit en bok kan försörja sig på det. Eller åtminstone alla som har skrivit flera böcker. Ha ha, igen. Under 2017 stod inkomster från mina böcker för ungefär 4 procent av den inkomst jag skulle vilja ha. (Ja, för mig är det mer relevant att räkna på den inkomst jag skulle vilja ha än av min faktiska inkomst, eftersom det är långt från varje år som jag som frilans når upp till den inkomst som jag vill ha.) Då har jag sammanlagt skrivit två romaner och fyra fackböcker hittills. Det här inlägget i tidningen Skriva från 2012 (länk borttagen pga trasig; jag tror att tidningen  har sina artiklar bakom betalvägg numera) gör en uppskattning som säger att det är omkring hundra personer i Sverige som kan försörja sig som författare. Hundra pers. Jag är alltså ganska långt därifrån. Och tro mig, det finns många som tjänar mindre på sina böcker än jag.