Det har gått några månader sedan jag bestämde mig för att inte längre skriva romaner. Saknar jag det? Och blir det några fackböcker i stället? Det och lite till handlar det här blogginlägget om.

I januari bestämde jag mig för att inte längre skriva romaner. Det gick trögt och jag hade tappat lusten. Men kanske den främsta anledningen var att jag inte såg något sätt att inom rimlig tid få en inkomst från romanerna som motsvarar tiden jag la ner på att skriva dem.

Så hur känns det nu? Saknar jag skrivandet? Svaret på den frågan är både ja och nej.

Det här saknar jag med romanskrivandet

Det är framför allt två saker jag saknar:

1. Det fria skrivandet, eller kanske snarare det fria skapandet, att få vara i ett kreativt flöde. Men det hade jag ändå inte mer än någon enstaka stund under de månader som jag jobbade med mitt senaste projekt.
2. Min självbild som skönlitterär författare. Jag har byggt upp delar av min tillvaro utifrån att jag är en person som skriver skönlitteratur. Jag hittar en bok i min bokhylla som jag gillade och som jag har sparat för att återkomma till som inspiration i mitt skrivande. Men nu skriver jag inte skönlitterärt längre. Behöver jag verkligen ha kvar den där boken då?

Den där självbilden – eller imagen kanske, jag är osäker på vad jag ska kalla det för; personligt varumärke? – var något som jag jobbade upp under många år, både medvetet och omedvetet. En anledning till att jag startade den här bloggen 2010 var att jag ville ta mig själv på allvar som författare. Att ha en författarblogg var en viktig del i det. Det gör fortfarande lite ont i egot att jag nu inte är romanförfattare längre.

Det fria skrivandet har jag försökt återskapa genom att lägga någon timme här och där på att skriva något litet helt fritt. Jag har experimenterat lite med palindromer (så kul!), lagt upp dem på Instagram och konstaterat att det mest verkar vara jag själv som tycker att de är kul, ha ha :-D Just nu hittar jag inget fokus för fritt skrivande alls – jag återkommer till varför senare i inlägget. Men planen är att fortsätta lägga någon timme här och där på det efter sommaren. Och så är jag sugen på att skriva lite nya låtar. Det får också bli till hösten.

Det här vinner jag på att inte skriva romaner

Jag ser två stora fördelar med att jag inte längre skriver romaner. Den första är att jag inte längre är kvar i det där tröga läget i bokprojektet jag jobbade med. Jag vet inte om jag hade kunnat skriva mig förbi det eller om jag hade varit tvungen att börja om från något annat håll. Det är i alla fall skönt att inte vara där nu.

Den andra fördelen är att jag har frigjort tid till att jobba med mina andra passiva inkomster-projekt, de som inte är böcker. Framför allt handlar det om skrivarkurser online. Jag jobbar med ett par alternativa versioner av min största onlinekurs, Skriv tydliga texter, och jag hoppas att snart ha dem på plats så att jag kan göra någon kampanj runt det så småningom. Och så har jag fått upp två bokskrivarkurser, Skriv en fackbok och Skriv en roman på sex månader, som jag har gjort om från mejlkurser till självstudiekurser.

Den här frigjorda tiden gör att jag känner en större frihet i mitt liv. Det verkar rimligt att jag inom överskådlig framtid kommer att påbörja något av de där andra passiva inkomster-projekten som jag vill ta tag i; jag har ju fredagarna fria till det nu. Jag planerar ju även att göra odling och självhushållning till en större del av mitt liv framöver – kanske ska jag ägna fredagarna åt det under delar av året? Det är en stor frihet att ha den möjligheten.

Blir det några fackböcker?

Kommer jag att skriva några fackböcker då? Ja, förr eller senare tror jag, men det är inget självändamål att skriva en bok. Om jag jobbar med en produkt kan det lika gärna bli en onlinekurs som en bok – eller både och. Oftast ser jag det nog som att jag har större chans att få inkomster från en onlinekurs, eftersom man kan ta mer betalt för en kurs än en bok, trots att det kan ligga ungefär samma arbete bakom.

Så vad händer just nu?

Just nu är mitt liv ganska rörigt faktiskt. Vi ska flytta i början av juli (läs mitt inlägg om att vi har köpt hus om du vill veta mer). Och trots att det är fyra veckor tills dess så har tillvaron redan gojsat ihop sig till en enda röra av jobb och flyttförberedelser. Hu vad mycket administrativt jobb det är att flytta. Jag har i alla fall anlitat en firma som ska sätta upp solceller nu. Yay! Det får bli ett separat inlägg om det någon gång efter sommaren när allt är på plats.

Det här gör också att jag inte håller så hårt på mina passiva inkomster-fredagar – jag har ändå ingen struktur på tillvaron, så vad spelar det för roll liksom? Så jag bokar in några timmars kundjobb på en fredag. Eller fixar något med flytten. Och jag tänker att det är okej. Just nu får allt bli som det blir; jag kommer att hitta tillbaka till strukturen igen till hösten.

Men summa summarum är väl att jag känner mig nöjd med beslutet. Nu ska jag återgå till mitt jobb. Eller om det var flyttförberedelserna :-)

Du vet det redan men jag säger det ändå: det är kris!

Jag pratar förstås om klimatet. Vi behöver alla dra vårt strå till stacken. Det är INTE rätt läge att klaga på den myra som just har släpat ett stort och tungt strå till stacken och säga att hen minsann inte har fått med sig alla de där andra stråna som ligger ute i skogen och väntar. Myran drog sitt strå till stacken och nu är det dags att gå och hämta ett strå till.

Du vet vad jag menar. Den som försöker göra rätt får skit för allt som hen inte gör, i stället för att få kredd för det hen gör. Ett av de värsta exemplen jag har sett var när Greta Thunberg la upp en bild när hon satt på ett tåg på väg till (eller kanske från?) ett klimatmöte. På bilden syntes en framdukad måltid, som såg ut att vara köpt i farten och därför var i plastförpackningar. Greta fick massor av kritik för att hon konsumerade plast. Det här är ett övertydligt exempel på det jag pratar om. Det är inte möjligt att göra precis allt rätt. Ingen är perfekt. Det finns ingen anledning att klaga på den som försöker göra rätt för att hen gör ett sämre klimatval vid något tillfälle längs vägen.

Alla måste göra det som är rimligt

Alla måste göra allt som är rimligt för att minska våra utsläpp och rädda planeten. Det är till exempel inte rimligt att döda sig själv eller någon annan för att utsläppen minskar om befolkningen minskar. Det är inte heller rimligt att avstå från mat i en situation där valet står mellan inplastad mat eller ingen mat.

Man måste inte vara perfekt för att få ifrågasätta strukturer

Jag vill inte ha ett samhälle där bara den som redan själv har noll klimatavtryck får prata om vad vi behöver göra för klimatet. Ingen är perfekt. Ingen behöver vara perfekt. Ingen kan göra allt. Alla kan göra något. Det är okej att inte vara perfekt på individnivå och ändå vilja förändra strukturerna. Vi är alla en del av systemet som vi behöver förändra.

Jag vill ha ett samhälle där den som försöker påverka sin omgivning att leva mer klimatsmart aldrig bemöts med “Men du då; du gör ju [något som ger negativ klimatpåverkan].” Man behöver inte ha slutat flyga helt för att få tycka att det behövs åtgärder på samhällsnivå för att minska flygandet.

Om varje individ måste vara perfekt själv för att få yttra sig får vi ett läge där INGEN påverkar vårt samhälle att bli mer klimatvänligt. Den som bryr sig får inte prata om det eftersom hen inte är perfekt själv. Och den som inte bryr sig kommer ju inte att påverka.

Att börja leva mer klimatvänligt är en process för de flesta av oss som lever i de rika delarna av världen. Vi har kommit olika långt i den processen. Inte bara den som har tagit sig hela vägen i mål får prata om processen och vad vi behöver göra och inte göra.

Uppmuntra och inspireras av den som gör bra saker

Enkelt sagt: När någon gör bra saker för miljön – klaga då inte på de saker som hen inte gör, eller på något annat som hen gör som inte är så bra för miljön. Varför klaga på den som försöker rädda världen? Om du inte orkar göra jobbet själv är det väl alldeles fantastiskt att någon annan gör det? Uppmuntra och inspireras när någon gör bra saker för miljön!

Jag gillar det klyschiga talesättet Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna. Det är så jag jobbar. Varje år gör jag stora mål och bestämmer en massa saker som jag hinna med och uppnå och göra under året. En del av målen uppnår jag. En del kommer jag inte hela vägen fram med. Ytterligare några försvinner för att det händer något som jag inte hade förutsett, eller för att jag gör nya prioriteringar under året. Men när jag summerar så visar det sig alltid att jag fick en del gjort, och det är gott så.

Exakt så är det med mina författarfredagar också. Varje fredag bestämmer jag mig för att skriva 3000 ord. Det har inte hänt hittills. Men jag har skrivit 1500 ord ett par gånger, och det är gott så. Det är det som är trädtopparna. Kommer jag upp till trädtopparna tillräckligt många fredagar så har jag så småningom ett helt manus, även om det skulle ta längre tid än vad jag siktar på. Eller innebära att jag måste prioritera in extra skrivtid någonstans längs vägen.

Några gånger har jag inte nått trädtopparna heller, utan stått kvar på marken, eller kanske klivit upp på någon liten fånig sten. Det är jag inte så nöjd med, men jag antar att det är sådant som händer.

Så vad vill jag säga med det här? Kanske passar det här arbetssättet dig också? Har du ett mål du vill nå? Du kanske vill skriva en bok, få ett nytt jobb eller springa milen på en viss tid. Sätt upp ett utmanande och mätbart mål och börja jobba mot det. Kanske når du inte ända fram, men du kommer en bit på vägen. Kanske når du inte ditt mål om ett år som du vill utan om två år i stället. Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna.

I mitt inlägg om att jag äntligen har börjat skriva på den första boken i klimathotsserien så berättade jag om att jag har som mål att skriva 3000 ord varje författarfredag. Och att det känns som ett helt ouppnåeligt mål. Och så känns det fortfarande. Om jag räknar och minns rätt har jag haft tre författarfredagar sedan jag skrev det inlägget. Två av dem har jag fått ihop någonstans runt 1500 ord, och en av dem fick jag inte ihop någon text alls för att jag körde fast helt och ägnade dagen åt att jobba förbi hindret där jag körde fast.

Förutom på fredagarna så lyckades jag få till lite bonusskrivtid i går, och fick då ihop 500 ord. Och så har jag kanske lyckats producera något enstaka hundratal ord vid några tillfällen. Min ambition är att förutom fredagarna få till 25 minuters skrivtid varje måndag till och med torsdag, men de gånger jag får till den tiden ägnar jag mig mest åt att läsa igenom och peta i det jag skrev på fredagen innan – vilket i och för sig känns som en bra grej.

Summa summarum så ligger jag ganska mycket efter. Om det tänker jag två saker:

1. Streeeess!! Jag ligger efter! Jag måste öka! Hur ska jag hinna?!?
2. Den deadline jag har gett mig själv är ju 1 maj, och till dess är det lång tid. Jag hinner kanske skriva några extra dagar i januari, någon långhelg under våren, ta någon skrivhelg någon gång, och jag hoppas också kunna avsätta en skrivvecka under våren och fokusera ordentligt.

Dubbla känslor här alltså. Jag försöker att inte låta stresskänslan ta över.

Jag har också en massa research som måste göras, och som jag måste avsätta tid för separat, för på fredagar skriver jag ju – då kan jag inte göra research :-) Det här prokrastinerar jag än så länge.

Att göra bokskrivandet till ett jobb minskar min skrivglädje

Å ena sidan skriver jag för att jag vill, för att det är en drivkraft i mig att skriva, för att jag inte kan låta bli att skriva, för att jag blir grå i själen om jag inte får vara kreativ.

Å andra sidan vill jag att det ska vara (en del av) mitt jobb att skriva böcker. Det innebär att det behöver ge mig inkomster. För att det ska ge några inkomster att tala om behöver jag både hålla en hög produktionstakt och sälja många böcker.

De här två sidorna motverkar varandra lite för mig. Om jag håller min deadline med ett första utkast den 1 maj så betyder det att hela jobbet till färdig bok tar minst tre år. En bok var tredje år är en på tok för långsam produktionstakt, men för mig känns 1 maj som en ganska tajt deadline. Och eftersom jag just nu inte hittar något sätt att producera böcker snabbare som inte innebär att jag bränner ut mig så får jag leva med den långsamheten för tillfället.

Men min deadline och pressen att producera påverkar lusten och skrivglädjen negativt. Mitt skrivande handlar mer om att jag måste producera ord och mindre om lust. Jag kan inte “ta det i min egen takt”, eftersom min egen takt kanske betyder att det blir en bok var sjunde eller tionde år och inte var tredje. Det är fortfarande kul att skriva, men jag har inget spelrum för att, hur ska jag formulera det, följa kreativitetens vågor, skriva järnet när det kommer en sådan våg och ta det lugnare – eller göra research – däremellan.

Alternativet är att välja bort att se det som en del av mitt jobb och i stället bara skriva för att det är kul. Då vete sjutton om det blir några färdiga böcker alls, och några inkomster att tala om blir det inte. Och om jag inte fick några inkomster av skrivandet – eller ens såg framför mig att det skulle ge några inkomster framöver – så skulle jag nog ha svårt att prioritera att göra det på arbetstid, så då är det hej då till mina författarfredagar. Och utan dem blir det definitivt inget skrivet. Jag har för mycket annat att göra, och på helgerna behöver jag vara ledig. Så jag ser inte det här som ett alternativ. Ska det bli några böcker skrivna – och det ska jag – så behöver jag avsätta arbetstid och ta uppgiften på allvar, och med det följer tydligen att lusten och glädjen i skrivandet minskar. Det känns lite som ett moment 22.

En följdfråga som uppstår hos mig: går det någonsin att göra sin hobby till sitt jobb eller blir det alltid en massa prestation i det som tar bort en del av glädjen?

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här babbliga inlägget. Så här känns det för mig just nu. Jag förväntar mig inte att du ska ha någon lösning, eller att jag ska komma fram till något bättre sätt att göra det här på. Jag behövde väl kräkas ur mig lite frustration bara. Tack för att du lyssnade! :-)

I morgon är det författarfredag. Då jävlar ska jag skriva 3000 ord! :-D

	Skriv bättre texter med en onlinekurs
Skriver du i jobbet? Vill du bli bättre på det? I onlinekursen Skriv tydliga texter får du verktygen för att skriva professionella texter på svenska. Du startar när du vill och lär dig i ditt eget tempo. Kursledare är Jenny Forsberg, examinerad språkkonsult i svenska på Klartext.
Läs mer och anmäl dig till kursen