Mitt liv under pandemin

Vilket annorlunda år det här har varit, med karantän och fysiskt avstånd och inga resor. Och ändå inte så annorlunda för mig, utan bara en fortsättning på den väg som jag redan befann mig på före pandemin.

För tio eller femton år sedan hade jag tyckt att det här livet i corontän var en total katastrof, särskilt med de restriktioner som gäller nu. Inte gå till gymmet? Inte träna karate? Inte få sjunga, dansa, yoga i grupp? Kanske till och med undvika att gå på restaurang eller fik?

Jobba hemma har jag ju gjort i många år, även om jag ibland har haft en period där jag även har suttit hos en kund och jobbat med kolleger. Men allt det där jag gjorde på fritiden. Det var så otroligt viktigt för mig att få göra det, särskilt att få träna; jag var helt besatt av att träna. (Ja, jag är alltid besatt av något. Nu är jag besatt av att odla i stället.)

Innan vi flyttade ut på landet bodde vi dessutom på nionde våningen i ett hus med över 60 lägenheter. Sex lägenheter på varje våning. Jag kan bara tänka mig hur svårt det är att hålla avstånd när man bor så.

Så vart vill jag komma med det här? Kanske bara till den tacksamhet jag känner över att jag redan före pandemin hade ställt om mitt liv till något som är ganska nära pandemilivet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *