Författararkiv: jennyforsberg

Raw saffrans- och pepparkakscheescake

Vad sägs om en saffrans- och pepparkakscheesecake så här i juletider? Det här receptet skrev jag på den rawfoodblogg som jag hade tidigare, men nu får det bo här. Jag har faktiskt inte gjort den här kakan i år, bland annat för att jag häromdagen hittade ett annat supersmarrigt recept på saffranskaka hos Food Pharmacy som jag har mumsat på i stället. Det receptet är dock varken raw eller veganskt utan innehåller ägg och bakas i ugnen. Så du som vill ha rawfoodkaka kan bara ignorera den där länken och spana in det här receptet i stället.
Botten:
  • 4 dl sötmandel
  • 1,5 dl dadlar
  • en nypa salt
  • 2 tsk kanel
  • 2 tsk mald kardemumma
  • 2 tsk hackad färsk ingefära
  • 1 kryddmått kryddnejlika
  • 1–2 msk vatten

Kör mandlarna i matberedaren tills de är ordentligt finfördelade och nästan som ett mjöl. Fortsätt att köra maskinen medan du blandar i resten av ingredienserna. Avsluta med vattnet och prova med lite i taget tills du har en bra konsistens. Du vill ha en fast deg som går att arbeta med.

Tryck ut bottensmeten i en springform eller en brödform med plastfolie i.

Fyllning:

  • 5 dl cashewnötter
  • 1 paket saffran
  • 1 dl kokosolja
  • saften från 1,5 citroner
  • 1,5 dl agavesirap
  • 1 tsk vaniljpulver eller motsvarande vaniljessens (inte vaniljsocker och definitivt inte vanillinsocker)
  • en nypa salt

Börja med att köra cashewnötterna i matberedaren tills de är finfördelade som ett mjöl. Fortsätt att köra maskinen medan du blandar i resten av ingredienserna. Häll smeten i formen ovan på bottnen.

Topping:

  • svarta vinbär
  • vatten

Kör bären i matberedaren för att finfördela dem så mycket som möjligt. Späd med lite vatten så att du får en fast smet. Smeta ut smeten ovanpå kakan. Ställ cheesecaken i kylskåpet ett par timmar eller över natten.

Jag är mycket nöjd med min saffrans- och pepparkakscheesecake. Något jag däremot inte blev nöjd med var bilderna jag tog på den – det är svårt att ta bra bilder när det typ aldrig finns något dagsljus. Kakan blev god och så söt att man nöjer sig med en liten bit. Den serveras med fördel på glöggmyset eller kanske som ett nyttigare alternativ på julens gottebord.

Hemgjord kokosyoghurt

Den här yoghurten på kokosmjölk gör jag ofta. Den är godast i söta sammanhang, till exempel att äta med blåbär, valnötter och kanske en liten klick honung. Däremot tycker jag inte att den passar lika bra i matiga såser som tsatsiki.

Du behöver kokosmjölk och probiotika, till exempel i form av en kapsel. Jag brukar använda en kapsel till varje förpackning kokosmjölk. En glasburk och en träslev är också bra att ha. Jag läste i något recept någonstans att man inte ska använda metallverktyg tillsammans med probiotika. Vad vet jag.

Kokosmjölken till vänster, den från Garant, är min favorit. Den tjocknar så bra när man ställer in den i kylskåpet.

Om du vill ha en tjock kokosyoghurt kan det med vissa sorters kokosmjölk vara bra att ställa in den i kylen över natten. När du ska göra yoghurten börjar du med att separera det rinniga från det tjocka – och bara använda den tjocka kokosmjölken till yoghurten. Med Garants kokosmjölk behövs inte det; den tjocknar bra ändå när du ställer in den färdiga yoghurten i kylen.

Gör så här:

  1. Häll upp kokosmjölken i glasburken (som ska vara väl rengjord).
  2. Öppna probiotikakapseln och häll innehållet i kokosmjölken.
  3. Rör om med träsleven.
  4. Ställ i rumstemperatur – gärna på ett varmt ställe – tills det luktar och smakar syrligt, som yoghurt. Rör om ett par gånger under tiden. För mig brukar det här ta ungefär två dygn på sommaren och tre på vintern.
  5. Förvara yoghurten i kylskåp. Den håller nog uppåt en vecka åtminstone.

Jag mår bättre om jag inte äter så mycket mjölkprodukter, men jag längtar verkligen efter yoghurt ibland. Då är det här perfekt!

Jag tvivlar – ska jag verkligen skriva romaner?

Jag har så mycket tvivel på mitt skrivande för närvarande så du anar inte.

Du som också skriver vet att det ingår i jobbet att tvivla. Och just nu är det precis vad jag gör. Mitt tvivel handlar inte så mycket om att jag inte tror att jag ska få ihop boken som jag skriver på. Snarare handlar det om det större perspektivet: ska jag skriva (skönlitteratur) över huvud taget?

Jag har skrivit skönlitterärt ungefär lika länge som jag har kört eget tror jag – det borde betyda att jag har skrivit sedan 2002. Jag har haft långa pauser, ibland flera år, för att skriva fackböcker och för att göra andra delar av författarjobbet (producera, sälja, marknadsföra böcker). Men det blir ändå rätt många år som jag har varit författare i delar av min arbetstid. Och jag är fortfarande långt ifrån att ha någon vettig inkomst från böckerna. När jag räknade ut mina passiva inkomster 2017 så kom jag fram till att bokinkomsterna utgjorde ungefär 4 procent av den inkomst som jag vill ha. Fyra procent. Efter att ha jobbat med något i snart sjutton år. Det är inte jättebra. Jag ställer mig frågor som: Är det ens någon idé att jag fortsätter att skriva romaner? Hur många år ska jag ge det innan jag ger upp? Jag lägger ju runt 20 procent av min arbetstid – författarfredagarna – på att skriva. Är det rimligt att jag fortsätter att göra det i år efter år utan att det ger några inkomster att tala om?

En annan diskussion, som det här blogginlägget egentligen inte handlar om, men som jag ändå känner att jag vill sammanfatta helt kort här är hur jag ska disponera min författartid. Jag kan bara nämna att jag har författarkolleger som lägger oerhört mycket tid på att stå och sälja böcker på marknader, och att vissa av dem når goda resultat på det sättet. Själv har jag prioriterat bort det av flera anledningar, varav de två främsta är att 1) jag är introvert och mår inte bra av att ägna mig för mycket av den typen av arbetsuppgifter 2) de böcker och bokformat jag hittills har valt att skriva och producera är inte den typen av böcker som säljer på marknader.

Åter till mitt tvivel. Den främsta anledningen till att jag ändå motiverar mig till att skriva, även om jag hittills inte har fått några inkomster att tala om är ju att jag brukar tycka att det är roligt. Men just nu är det faktiskt inte särskilt kul. Det är mest jobbigt och svårt. Jag känner sällan skrivglädje och ofta prestationsångest. Jag har ofta hög tröskel att komma igång, och jag har dåligt samvete över all research som jag skulle behöva göra som jag inte har gjort.

Två andra förutsättningar som jag tror påverkar mig i att det känns så trögt just nu:

  1. Det är vinter. Vinter är blä.
  2. Jag har skrivit typ 10-15 procent av det första utkastet i en serie om fyra böcker. Det är med andra ord väääääldigt mycket jobb kvar på det här projektet, och det är inte konstigt om det känns oöverstigligt ibland.

Så vad ska jag göra? En kompis till mig brukar säga att han aldrig fattar några livsavgörande beslut mellan november och februari. Det är en klok inställning som jag gärna tar efter. Jag ska helt enkelt inte göra något särskilt just nu utan bara försöka jobba på så gott det går för att nå min deadline att skriva klart det första utkastet till den 1 maj. Om det känns så här hela vägen till dess så har jag sommaren på mig att fundera på hur jag vill gå vidare. Men förhoppningsvis så lossnar det innan dess och blir kul igen.

Det är det ena jag ska göra. Det andra är att jag behöver komma fram till vad jag ska belöna mig själv med när jag har skrivit klart det första utkastet, men också vid några avstämningspunkter under arbetets gång. Förslagsvis när jag har skrivit så många ord som jag planerar ska vara en fjärdedel, hälften och tre fjärdedelar. Vad vill jag ha för belöningar? Jag skriver upp på att-göra-listan nu att jag ska komma fram till det.

Hur brukar du belöna dig själv? Vad ger du dig för belöningar? Och hur gör du för att på riktigt koppla belöningen till resultatet, så att det inte blir något som du kommer att göra oavsett? Jag vill ha belöningar som brinner inne om jag inte uppnår mina mål. Ge mig ditt bästa tips!

Min egoistiska livsstil förstör planeten

Det är så lätt att gå i försvarsställning för min rätt att flyga en gång om året bara för att det finns andra som gör värre saker för vår planet. Men då missar jag poängen. Det handlar inte om rättvisa. Det handlar om att vi tillsammans flyger så mycket att vi förstör klimatet på jorden för kommande generationer. Vi kan inte fortsätta. Ändå är jag så egoistisk att jag gör det.

Jag mår inte bra av vintern. Jag vet inte om det är mörkret eller kylan som är värst; jag tror att det är kombinationen. När det blir mörkt redan klockan tre checkar min hjärna ut och tror att dagen är slut. När temperaturen sjunker under nollan kryper kylan in i kroppen, och jag fryser ända in till skelettet. Frasen ”jag vill inte” går på repeat i skallen. Jag har självklart verktyg som hjälper mig att hantera vintern. Mentala verktyg som handlar om att stanna i stunden, acceptera, njuta av det som är bra, meditera för att lära mig att allt uppstår och försvinner och inget är för evigt. Jag har också mer praktiska hjälpmedel som d-vitamintillskott, dagsljuslampa, vetekudde och täckkjol. Men vintern var ändå en lång och jobbig period för mig (och ja, jag vet att det här är ett i-landsproblem – oj, vad det finns människor som har större problem i sitt liv än det här!). Tills jag hittade lösningen.

Jag tillbringar delar av vintern på sydligare breddgrader

De senaste sju åren har jag tillbringat delar av vintern i Valle Gran Rey på kanarieön La Gomera (jag bloggar om det på Gomerabloggen). Där går jag barbent i ett januariklimat som jag mår bra av, som ger mig solljus och värme och gör att jag kan behålla min energi hela dagen. Min vistelse där brukar bli runt sju veckor lång, även om jag ofta har velat stanna längre. Jag är kär i den här fantastiska platsen och ser den som mitt andra hem. Där hittar jag hisnande berg, närodlad avokado och mango, människor att sjunga och dansa med, annorlunda rutiner att inspireras av resten av året och ett brusande blått hav. Jag är så tacksam för att jag har möjlighet att tillbringa delar av vintern där.

Men. Det känns inte längre som någon bra lösning. För jag flyger dit. Min flygskam var stor redan förra vintern, och nu är den sju resor värre. Jag förstör ju planeten! För dig. För mig. Och framför allt för kommande generationer. Betyder det att jag måste avstå från den här så viktiga delen av mitt liv, min frihet och min hälsa? Eller betyder det att jag ska försöka spara ihop pengar för att kunna ta mig dit med tåg och båt? Nu pratar vi i-landsproblem igen, men förutom att det skulle kosta många tusenlappar och gissningsvis ta mig någon vecka i varje riktning, inklusive ett antal hotellnätter, så avskyr jag verkligen att resa, och jag vågar inte ens tänka på hur sjösjuk jag skulle bli på båten från Spanien till Kanarieöarna. Jag vet faktiskt inte vad som vore värst för mig – att stanna hemma hela vintern eller att göra den resan.

Jag är inte den värsta miljöboven

Det är lätt att hävda att jag inte är den värsta miljöboven. Det finns människor i mitt flöde som flyger i jobbet flera gånger i månaden. Det finns människor i mitt flöde som åker på weekendresa till New York på hösten, till Thailand på jullovet, Alperna på sportlovet, och så en liten sväng ner till södra Europa för att möta våren.

Det är också lätt att hävda att jag lever klimatmedvetet förutom min enda årliga flygresa, och att jag på individnivå inte måste göra allt. Mitt eget största bidrag till klimatet är att jag inte har barn. Att välja bort ett barn kan spara in 58,6 ton koldioxidekvivalenter per år – baserat på alla framtida ättlingars utsläpp och nuvarande konsumtionsmönster. Jämför det med en flygresa över Atlanten som släpper ut 1,6 ton koldioxidekvivalenter (källa: den här artikeln från Lunds universitet, som skriver om den här forskningsstudien). Jo, jag vet att det här inte tas upp så ofta – kanske för att det är ett för känsligt ämne. Det betyder inte att jag tycker att du som har barn är en ond människa. Och det var heller inte av klimatskäl som jag valde bort barn. Men fler människor på jorden betyder ökade utsläpp. Det är fakta. Som jag hoppas att du kan avstå från att hata mig för.

Det handlar inte om rättvisa

Det är så lätt att hamna i försvarsställning. Att förvara min rätt att flyga en gång om året bara för att det finns andra som gör värre saker för vår planet. Och tro mig, jag hamnar lätt där. Men då missar jag poängen. Det handlar inte om att alla ska få göra samma saker – världen är redan orättvis. Det handlar om att vi i de rika delarna av världen tillsammans flyger så mycket att vi förstör klimatet på jorden för kommande generationer. Hur länge ska vi låta vår egoistiska livsstil förstöra planeten?

Jag vet att jag inte är ensam om att brottas med den här typen av frågor. Kanske handlar det om flyget för dig också. Kanske har du något annat som känns riktigt svårt att avstå från. Jag är så egoistisk att jag kommer att flyga den här vintern också; jag har bokat flygbiljetter och hyrt lägenhet i Valle Gran Rey. Kommer jag att fortsätta flyga även kommande vintrar? Det vet jag inte.

Varför tror alla att jag är så disciplinerad?

“Du är så disciplinerad!”

Det får jag ofta höra. Omgivningen tycker att jag är disciplinerad för att jag skriver böcker på fredagar. De tycker att jag är disciplinerad för att jag kan jobba hemifrån och ändå få saker gjorda. Under alla år som jag tränade mycket mer än vad jag gör nu så fick jag ofta höra att jag var disciplinerad som tränade. En del som får veta att jag mediterar en halvtimme varje morgon tycker att det är disciplinerat.

Jag märker att jag inte alls är bekväm med det här epitetet, så jag slår ifrån mig när någon säger så. Jag känner mig inte ett dugg disciplinerad. Jag gör planer för vad jag ska göra under dagen och den kommande veckan, men när jag dagen eller veckan är slut är jag aldrig klar med det jag skulle ha gjort. Jag ligger efter med allt. Alltid. Just nu ligger jag efter tidsplanen med mitt bokskrivande. Jag har knappt börjat med det jag har tänkt göra med min onlinekurs Skriv tydliga texter under hösten. Jag kollar sociala medier betydligt oftare än jag borde. Jag fastnar i oändligt skrollande på Instagram. Jag prokrastinerar och fastnar i alla andra aktiviteter än det jag ska göra för närvarande. Mycket av det jag ska göra blir försenat – inte sådant som jag ska leverera till kunder förstås; det är klart i tid. Men då har jag ofta, vis av erfarenhet, planerat in lite marginaler. Till exempel kommer jag överens med kunden om att jag ska leverera något på torsdag kväll. I min egen kalender planerar jag in att jag ska vara klar på onsdag kväll, och så har jag torsdagen fri för att jobba med onlinekursen. Men jag blir inte klar förrän på torsdagen. Kunden behöver aldrig märka att jag inte gjorde det jag själv hade planerat, men min egen planering och mina egna projekt blir försenade. Igen.

Så vad är det som gör att många upplever mig som disciplinerad? Är det något som jag kommunicerar utåt? Att jag säger att jag skriver på fredagar? (Fast jag gör ingen hemlighet av att jag aldrig får ihop så mycket text som jag skulle vilja på mina författarfredagar; tvärtom pratar jag om det på Instagram varje fredag.)

Är det att den som inte är van att jobba hemma tänker sig att det är mycket svårare att jobba koncentrerat då? Jag tänker att det inte är svårare än att jobba på ett kontor. Facebook finns där i datorn, både hemma och på kontoret. Fast den sociala kontrollen är kanske större på ett kontor; i ett kontorslandskap vill man kanske inte att chefen ska se hur ofta man kollar Facebook, så då kollar man mer sällan. Eller?

Jag skulle nog tvärtom ha svårare att jobba på ett kontor, och då särskilt i kontorslandskap, än att sitta hemma. Jag kanske ska börja säga det till alla som har ett jobb: “Jaha, du sitter och jobbar på jobbet? Bland andra människor? Du är så disciplinerad!” :-D

Jag vill gärna fundera och diskutera mer om disciplin. Det är något i mig som triggas av att bli kallad för disciplinerad, när det inte stämmer med min självbild. Och så vore det spännande att reda ut vad disciplin är. Börja gärna här i kommentarsfältet! Vad är disciplin för dig? Är du disciplinerad? Varför eller varför inte? Eller kanske snarare: När är du disciplinerad? För jag har svårt att tro att någon är det i alla situationer.

Godaste chokladbollarna utan onyttigheter

Om du letar efter de godaste chokladbollarna utan onyttigheter så kan jag berätta att du hittar dem hos Food Pharmacy. Chokladbollar 2.0 kallar de dem.

Innan jag hittade det receptet så brukade jag göra chokladbollarna nedan. Och de är inte dumma alls de heller. Men varför lägger jag ens upp ett recept på chokladbollar som bara är det näst bästa? För den som vill ha lite variation kanske? Dessutom är smaken som bekant som baken: en del har mer än andra ;-)

Chokladbollar raw food style

De här chokladbollarna är inte helt raw, men de går självklart att göra till 100 procent raw om du vill det. Skippa i så fall kaffet (ha i lite vatten i stället, för konsistensen) och byt ut havregrynen mot mer solroskärnor eller några andra nötter eller fröer. Min ambition var att de skulle likna traditionella chokladbollar, fast utan smör och socker och sånt – och det lyckades jag bra med om jag får säga det själv.

Det här är vad jag hade i:

  • 2 dl solroskärnor
  • 2 dl havregryn
  • 1 tsk vaniljpulver
  • 1 dl rå kakao
  • 1 dl russin
  • 1 msk honung
  • 1–2 msk bryggt kaffe
  • 0,5 dl kakaonibs
  • riven kokos att rulla i.

Kör allt utom kokos i matberedaren i samma ordning som de listas ovan. Anpassa mängden vätska så att smeten blir bra konsistens för att rulla bollar av. Kör inte smeten för länge sedan du haft i nibsen – du vill inte att de hackas sönder för mycket.

Rulla smeten till bollar som du sedan rullar i kokos.

Tidsplan för Vattenboken

Jag babblar ju lite nu och då om en deadline som jag har gett mig själv (Hmm … kanske är det mest på Instagram jag pratar om det?), så jag tänkte att det kan vara på sin plats att berätta om min tidsplan för boken.

Boken, med arbetsnamnet Vatten, är alltså den första delen i en serie om fyra romaner. Arbetsnamnet för serien är De fyra elementen. Så här tänker jag mig tidslinjen för Vatten:

  • mars 2018: Jag började klura och göra research, och så la jag lite tid på att lära mig grunderna i Scrivener, som jag skriver i nu. Jag visste att jag ville skriva en serie katastrofromaner, jag visste vem huvudpersonen var, och jag hade en idé om vilken som skulle vara den första katastrofen.
  • april: Jag inser att jag måste skriva om klimathotet – det är det som orsakar katastroferna!
  • 20 april: Jag kläcker idén med att skriva en bokserie om De fyra elementen.
  • 25 april: Jag skriver en mycket övergripande synopsis för alla fyra böckerna.
  • maj–juni: Jag bygger synopsis för Vattenboken.
  • juli–augusti: semester
  • september: jag skriver klart synopsis för Vattenboken, framför allt för att jag avsätter en hel septembervecka för det.
  • oktober 2018–1 maj 2019: skriva första utkast till Vattenboken
  • maj–juni 2019: reservtid om jag blir försenad. Men förhoppningsvis är jag klar med ett första utkast. Manuset behöver ligga till sig lite, och då kanske jag hinner göra research på saker som jag har hoppat över när jag skrev. Eller klura på synopsis för de tre följande böckerna. Eller börja på en fackbok som jag är sugen på att skriva. Eller …
  • juli–augusti 2019: semester
  • hösten 2019: redigera Vattenboken så långt jag kommer på egen hand
  • våren 2020: redigera Vattenboken med hjälp av en redaktör
  • hösten 2020: börja leta agent och/eller förlag. Det jobbet tänker jag kan ta många månader, kanske ett helt år. Men då kan jag förhoppningsvis börja jobba med den andra boken parallellt.
  • våren 2021: börja jobbet med att ge ut boken, på ett förlag om jag har hittat något. Annars på egen hand. Här är allt förstås oklart, för om jag hittar ett förlag och/eller en agent här så är det ju inte längre jag på egen hand som bestämmer tidsplaner och så vidare.
  • hösten 2021: utgivning av Vattenboken? Det kan också vara så att det är ett bättre beslut att hålla på boken något år till och hinna en bit framåt med nästa bok, så att det inte behöver bli en paus på tre år i utgivningen mellan första och andra boken, men vem vet vad som händer här, det här är förstås bara lösa funderingar än så länge.

Så där någonting skulle tidsplanen kunna se ut för den första boken i min klimathotsserie om De fyra elementen. Om den håller är det alltså tre och ett halvt år från att jag började tills att boken är ute. Efter det är min förhoppning att det inte ska behöva gå lika lång tid mellan varje bok, utan att jag kan påbörja arbetet med nästa bok innan den förra är ute. Det gäller särskilt om jag hittar ett förlag som vill ge ut böckerna. Då blir det nämligen mindre jobb för mig under utgivningsfasen, och då kan jag skriva på nästa bok i serien under tiden.

Det här är en betydligt långsammare process än vad jag skulle vilja att det var, men om jag ska ta hänsyn till min ekonomi (jobba med andra saker så att jag kan betala mat och hyra) och min hälsa (inte jobba ihjäl mig) så går det tyvärr inte snabbare än så här. Men visst låter det som en ganska okej plan ändå?

Schnitzerkost – nyttig gröt som går att förbereda

Som den minnesgoda bloggläsare du är har du förstås koll på att det bjuds på mat här på bloggen ibland sedan jag tog ner min rawfoodblogg i somras. Nu insåg jag precis att mitt recept på schnitzerkost inte ligger uppe någonstans just nu, och så kan vi ju inte ha det!

Schnizterkost – vad är det?

Schnitzerkost, vad i hela fridens namn är nu det för konstigt? Jo det är en raw gröt som kan varieras i det oändliga. Grunden är att man först blötlägger olika sädesslag eller baljväxter och sedan blandar det med alla möjliga goa grejer. Det går bra att göra den på till exempel bovete, råg eller mungbönor.

Schnitzerkost – recept

Jag gör min schnitzerkost på hel havre, eller nakenhavre som den också kan kallas, alltså de hela runda grynen som ser ut som när de växer ute på fälten. Jag lägger havren i blöt i en burk med dubbla mängden vatten i ett dygn i skafferiet. Sedan häller jag bort vattnet, sköljer havren och låter den stå i burken ytterligare ett eller kanske ett par dygn, fortfarande i rumstemperatur. Jag sköljer havren morgon och kväll.

Jag brukar göra två varianter på den här gröten. I den första varianten blandar jag havren med allt möjligt gott: russin, kanske någon annan torkad frukt, riven kokos, hackad mandel, pressad ingefära, pressad citron, kardemumma, kanel, vaniljpulver. När jag sedan äter den får den sällskap av färska bär eller kanske rivet äpple och mer kanel.

I den andra varianten kör jag hela blandningen ovan i matberedare tillsammans med ett par matskedar kakao per portion, en matsked honung och lite vatten för att få bra konsistens. Honungen är till för att det behövs extra sötma när den bittra kakaon kommer in i bilden. Chokladgröten gillar jag allra bäst att äta med färska blåbär. Är fortfarande lite ledsen över att alla skogens blåbär torkade bort i somras.

När jag gör schnitzerkost så fyller jag en stor glasburk och ställer i kylen. Då har jag frukost i 4–5 dagar. Bra för dig som har bråttom på morgonen – bara att ta fram och äta direkt. Eller förbered den i en matlåda och ät frukosten på vägen. Eller ät den som lunch mitt på dagen för all del; jag är inte så knusslig med vad man äter vid vilka tider på dygnet. Själv brukar jag ofta komplettera gröten med en smoothie av något slag om jag är hemma och inte ska iväg någonstans.

Jag är lite av en periodare när det kommer till schnitzerkost. Just nu har jag en halvfull burk i kylen som jag gjorde häromdagen, men innan dess hade jag inte ätit det på flera månader. Men gott är det, och fint med fibrer för magen att jobba med.

Äppelringarna passar bra i schnitzerkosten – det kör vi på!

Många trädtoppar små blir en hel bok

Jag gillar det klyschiga talesättet Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna. Det är så jag jobbar. Varje år gör jag stora mål och bestämmer en massa saker som jag hinna med och uppnå och göra under året. En del av målen uppnår jag. En del kommer jag inte hela vägen fram med. Ytterligare några försvinner för att det händer något som jag inte hade förutsett, eller för att jag gör nya prioriteringar under året. Men när jag summerar så visar det sig alltid att jag fick en del gjort, och det är gott så.

Exakt så är det med mina författarfredagar också. Varje fredag bestämmer jag mig för att skriva 3000 ord. Det har inte hänt hittills. Men jag har skrivit 1500 ord ett par gånger, och det är gott så. Det är det som är trädtopparna. Kommer jag upp till trädtopparna tillräckligt många fredagar så har jag så småningom ett helt manus, även om det skulle ta längre tid än vad jag siktar på. Eller innebära att jag måste prioritera in extra skrivtid någonstans längs vägen.

Några gånger har jag inte nått trädtopparna heller, utan stått kvar på marken, eller kanske klivit upp på någon liten fånig sten. Det är jag inte så nöjd med, men jag antar att det är sådant som händer.

Så vad vill jag säga med det här? Kanske passar det här arbetssättet dig också? Har du ett mål du vill nå? Du kanske vill skriva en bok, få ett nytt jobb eller springa milen på en viss tid. Sätt upp ett utmanande och mätbart mål och börja jobba mot det. Kanske når du inte ända fram, men du kommer en bit på vägen. Kanske når du inte ditt mål om ett år som du vill utan om två år i stället. Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna.

Skriva böcker som hobby eller som yrke?

I mitt inlägg om att jag äntligen har börjat skriva på den första boken i klimathotsserien så berättade jag om att jag har som mål att skriva 3000 ord varje författarfredag. Och att det känns som ett helt ouppnåeligt mål. Och så känns det fortfarande. Om jag räknar och minns rätt har jag haft tre författarfredagar sedan jag skrev det inlägget. Två av dem har jag fått ihop någonstans runt 1500 ord, och en av dem fick jag inte ihop någon text alls för att jag körde fast helt och ägnade dagen åt att jobba förbi hindret där jag körde fast.

Förutom på fredagarna så lyckades jag få till lite bonusskrivtid i går, och fick då ihop 500 ord. Och så har jag kanske lyckats producera något enstaka hundratal ord vid några tillfällen. Min ambition är att förutom fredagarna få till 25 minuters skrivtid varje måndag till och med torsdag, men de gånger jag får till den tiden ägnar jag mig mest åt att läsa igenom och peta i det jag skrev på fredagen innan – vilket i och för sig känns som en bra grej.

Summa summarum så ligger jag ganska mycket efter. Om det tänker jag två saker:

  1. Streeeess!! Jag ligger efter! Jag måste öka! Hur ska jag hinna?!?
  2. Den deadline jag har gett mig själv är ju 1 maj, och till dess är det lång tid. Jag hinner kanske skriva några extra dagar i januari, någon långhelg under våren, ta någon skrivhelg någon gång, och jag hoppas också kunna avsätta en skrivvecka under våren och fokusera ordentligt.

Dubbla känslor här alltså. Jag försöker att inte låta stresskänslan ta över.

Jag har också en massa research som måste göras, och som jag måste avsätta tid för separat, för på fredagar skriver jag ju – då kan jag inte göra research :-) Det här prokrastinerar jag än så länge.

Att göra bokskrivandet till ett jobb minskar min skrivglädje

Å ena sidan skriver jag för att jag vill, för att det är en drivkraft i mig att skriva, för att jag inte kan låta bli att skriva, för att jag blir grå i själen om jag inte får vara kreativ.

Å andra sidan vill jag att det ska vara (en del av) mitt jobb att skriva böcker. Det innebär att det behöver ge mig inkomster. För att det ska ge några inkomster att tala om behöver jag både hålla en hög produktionstakt och sälja många böcker.

De här två sidorna motverkar varandra lite för mig. Om jag håller min deadline med ett första utkast den 1 maj så betyder det att hela jobbet till färdig bok tar minst tre år. En bok var tredje år är en på tok för långsam produktionstakt, men för mig känns 1 maj som en ganska tajt deadline. Och eftersom jag just nu inte hittar något sätt att producera böcker snabbare som inte innebär att jag bränner ut mig så får jag leva med den långsamheten för tillfället.

Men min deadline och pressen att producera påverkar lusten och skrivglädjen negativt. Mitt skrivande handlar mer om att jag måste producera ord och mindre om lust. Jag kan inte “ta det i min egen takt”, eftersom min egen takt kanske betyder att det blir en bok var sjunde eller tionde år och inte var tredje. Det är fortfarande kul att skriva, men jag har inget spelrum för att, hur ska jag formulera det, följa kreativitetens vågor, skriva järnet när det kommer en sådan våg och ta det lugnare – eller göra research – däremellan.

Alternativet är att välja bort att se det som en del av mitt jobb och i stället bara skriva för att det är kul. Då vete sjutton om det blir några färdiga böcker alls, och några inkomster att tala om blir det inte. Och om jag inte fick några inkomster av skrivandet – eller ens såg framför mig att det skulle ge några inkomster framöver – så skulle jag nog ha svårt att prioritera att göra det på arbetstid, så då är det hej då till mina författarfredagar. Och utan dem blir det definitivt inget skrivet. Jag har för mycket annat att göra, och på helgerna behöver jag vara ledig. Så jag ser inte det här som ett alternativ. Ska det bli några böcker skrivna – och det ska jag – så behöver jag avsätta arbetstid och ta uppgiften på allvar, och med det följer tydligen att lusten och glädjen i skrivandet minskar. Det känns lite som ett moment 22.

En följdfråga som uppstår hos mig: går det någonsin att göra sin hobby till sitt jobb eller blir det alltid en massa prestation i det som tar bort en del av glädjen?

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här babbliga inlägget. Så här känns det för mig just nu. Jag förväntar mig inte att du ska ha någon lösning, eller att jag ska komma fram till något bättre sätt att göra det här på. Jag behövde väl kräkas ur mig lite frustration bara. Tack för att du lyssnade! :-)

I morgon är det författarfredag. Då jävlar ska jag skriva 3000 ord! :-D