Författararkiv: jennyforsberg

Skriva böcker som hobby eller som yrke?

I mitt inlägg om att jag äntligen har börjat skriva på den första boken i klimathotsserien så berättade jag om att jag har som mål att skriva 3000 ord varje författarfredag. Och att det känns som ett helt ouppnåeligt mål. Och så känns det fortfarande. Om jag räknar och minns rätt har jag haft tre författarfredagar sedan jag skrev det inlägget. Två av dem har jag fått ihop någonstans runt 1500 ord, och en av dem fick jag inte ihop någon text alls för att jag körde fast helt och ägnade dagen åt att jobba förbi hindret där jag körde fast.

Förutom på fredagarna så lyckades jag få till lite bonusskrivtid i går, och fick då ihop 500 ord. Och så har jag kanske lyckats producera något enstaka hundratal ord vid några tillfällen. Min ambition är att förutom fredagarna få till 25 minuters skrivtid varje måndag till och med torsdag, men de gånger jag får till den tiden ägnar jag mig mest åt att läsa igenom och peta i det jag skrev på fredagen innan – vilket i och för sig känns som en bra grej.

Summa summarum så ligger jag ganska mycket efter. Om det tänker jag två saker:

  1. Streeeess!! Jag ligger efter! Jag måste öka! Hur ska jag hinna?!?
  2. Den deadline jag har gett mig själv är ju 1 maj, och till dess är det lång tid. Jag hinner kanske skriva några extra dagar i januari, någon långhelg under våren, ta någon skrivhelg någon gång, och jag hoppas också kunna avsätta en skrivvecka under våren och fokusera ordentligt.

Dubbla känslor här alltså. Jag försöker att inte låta stresskänslan ta över.

Jag har också en massa research som måste göras, och som jag måste avsätta tid för separat, för på fredagar skriver jag ju – då kan jag inte göra research :-) Det här prokrastinerar jag än så länge.

Att göra bokskrivandet till ett jobb minskar min skrivglädje

Å ena sidan skriver jag för att jag vill, för att det är en drivkraft i mig att skriva, för att jag inte kan låta bli att skriva, för att jag blir grå i själen om jag inte får vara kreativ.

Å andra sidan vill jag att det ska vara (en del av) mitt jobb att skriva böcker. Det innebär att det behöver ge mig inkomster. För att det ska ge några inkomster att tala om behöver jag både hålla en hög produktionstakt och sälja många böcker.

De här två sidorna motverkar varandra lite för mig. Om jag håller min deadline med ett första utkast den 1 maj så betyder det att hela jobbet till färdig bok tar minst tre år. En bok var tredje år är en på tok för långsam produktionstakt, men för mig känns 1 maj som en ganska tajt deadline. Och eftersom jag just nu inte hittar något sätt att producera böcker snabbare som inte innebär att jag bränner ut mig så får jag leva med den långsamheten för tillfället.

Men min deadline och pressen att producera påverkar lusten och skrivglädjen negativt. Mitt skrivande handlar mer om att jag måste producera ord och mindre om lust. Jag kan inte “ta det i min egen takt”, eftersom min egen takt kanske betyder att det blir en bok var sjunde eller tionde år och inte var tredje. Det är fortfarande kul att skriva, men jag har inget spelrum för att, hur ska jag formulera det, följa kreativitetens vågor, skriva järnet när det kommer en sådan våg och ta det lugnare – eller göra research – däremellan.

Alternativet är att välja bort att se det som en del av mitt jobb och i stället bara skriva för att det är kul. Då vete sjutton om det blir några färdiga böcker alls, och några inkomster att tala om blir det inte. Och om jag inte fick några inkomster av skrivandet – eller ens såg framför mig att det skulle ge några inkomster framöver – så skulle jag nog ha svårt att prioritera att göra det på arbetstid, så då är det hej då till mina författarfredagar. Och utan dem blir det definitivt inget skrivet. Jag har för mycket annat att göra, och på helgerna behöver jag vara ledig. Så jag ser inte det här som ett alternativ. Ska det bli några böcker skrivna – och det ska jag – så behöver jag avsätta arbetstid och ta uppgiften på allvar, och med det följer tydligen att lusten och glädjen i skrivandet minskar. Det känns lite som ett moment 22.

En följdfråga som uppstår hos mig: går det någonsin att göra sin hobby till sitt jobb eller blir det alltid en massa prestation i det som tar bort en del av glädjen?

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här babbliga inlägget. Så här känns det för mig just nu. Jag förväntar mig inte att du ska ha någon lösning, eller att jag ska komma fram till något bättre sätt att göra det här på. Jag behövde väl kräkas ur mig lite frustration bara. Tack för att du lyssnade! :-)

I morgon är det författarfredag. Då jävlar ska jag skriva 3000 ord! :-D

Göra det som är lätt eller undersöka motståndet?

I somras, när jag hade mer tid för reflektion än annars, var det en fråga som jag funderade mycket på. Det handlar om två teorier, som jag ofta hör:

  1. Gör det som är lätt. Det är det som är det rätta. När du bara följer flödet och gör det som är lätt så kommer allt att falla på plats och du kommer att känna glädje och lust.
  2. Om du känner motstånd mot något så betyder det att du ska undersöka det närmare. Det finns något där som du undviker och som du behöver undersöka. Om du utmanar dig själv kommer du att bli belönad. När du har tagit dig igenom motståndet kommer allt att falla på plats och du kommer att känna glädje och lust.

De här två teorierna är, åtminstone enligt min tolkning, varandras motsatser. Jag tror att båda är relevanta och viktiga att ha med sig. Men jag undrar: hur kan jag avgöra när jag ska använda vilken teori?

Vad tror du?

Efter min höftoperation – återhämtning och rehab

Det har gått över ett år sedan jag opererade min högra höft, och jag får en del frågor om hur det var efteråt, med rehabträning och återhämtning och så vidare. Jag skrev det här inlägget efter operationen: Operera höften – så var det för mig och det är en del som själva ska opereras som hittar inlägget och undrar hur det gick sedan. Därför kommer här ett uppföljande inlägg om hur det var för mig tiden efter operationen. Om du själv ska operera höften så kom ihåg att det är olika för alla och att det är en mängd faktorer som påverkar hur din återhämtningsperiod blir och hur lång tid de olika faserna tar.

Jag gjorde min höftoperation den 22 augusti 2017 på Capio Artro Clinic på Sophiahemmet i Stockholm. Så här såg återhämtningsperioden ut för mig:

Timme 0– 24 efter operationen: Jag hade ont och mådde illa som tusan det första dygnet efter operationen. Då var det rejält jobbigt. Det skriver jag mer om i inlägget om själva operationen.

Dagen efter operationen: Framåt förmiddagen börjar illamåendet släppa lite, och jag får hjälp med att avlasta benet med kuddar, vilket gör att smärtorna avtar lite. Jag får tillbaka aptiten och får hjälp av en fysioterapeut att börja gå några steg. Och då känns allt lättare. Framåt kvällen mår jag så pass okej att jag kan åka hem.

Dag 2–4: Jag går på massor av värktabletter, som får mig att må illa. Äter medicin mot illamåendet, som gör mig lite yr och snurrig, och jag har hela tiden känslan av att ha bomull i hela huvudet. Jag rehabtränar tre gånger om dagen. Korta pass med små rörelser. Jag tar en spruta i magen varje dag med blodförtunnande medicin, för att minska risken för blodpropp. Jag kan göra några armhävningar och stå i plankan i 30 sekunder. Här någonstans börjar jag ta mig fram utan kryckorna i hemmet – det är lättare att halta fram några steg och ta hjälp av möblerna. De här dagarna var ganska jobbiga.

Dag 5–10: Jag trappar ner på värktabletterna en hel del. Fortsätter att ta sprutan i magen till och med dag 10. Jag gör rehabträning minst tre gånger om dagen, och kan få på mig strumporna med hjälp av en stekpincett :-)

Jag börjar även göra lite annan rörelseträning stillastående utan att flytta fötterna, för att hålla igång kroppen, och för att det känns bra. Jag kan gå några meter utan kryckor, men jag ska helst gå med dem. Men jag använder inte kryckorna hemma i lägenheten. En vecka efter operationen styrketränar jag överkroppen hemma med hjälp av en TRX (ett träningsredskap som gör att man kan göra diverse dragövningar med hjälp av sin egen kroppsvikt). Jag är fortfarande mycket trött, och förutom rehabträningen och lite annan träning så gör jag inte så mycket annat än att se på teve och läsa. Dagarna passerar i ett töcken, men jag är vid gott mod. Har inte lämnat lägenheten en enda gång sedan operationen.

Dag 9 provar jag att vara utan värktabletter. Det fungerar några timmar, men sedan mår jag dåligt så jag fortsätter att ta alvedon.

Dag 11–ca 16: Jag börjar orkar göra saker som kräver mental ansträngning. Men jag är trött och känner mig lite som om jag har feber. Det har jag dock inte enligt termometern (och det ska man inte ha; då är det läge att höra av sig till sjukhuset). Rehabträning minst tre gånger om dagen.

Dag 13 kan jag stå på händer om jag kravlar mig upp med hjälp av en vägg. Kan du inte stå på händer 13 dagar efter operationen? Jag skulle inte oroa mig över det om jag var du ;-) Börjar även göra lite försiktig fysisk yoga.

Dag 16: Mitt första besök hos min fysioterapeut. Första gången jag lämnar lägenheten sedan operationen. Jag behöver ta mig fram några hundra meter med kryckorna för att komma från bussen till fysioterapeuten, och det är vansinnigt jobbigt.

Dag 17: Jag är tillbaka på Artrokliniken för att ta bort stygnen. Trodde jag, men det visade sig att läkaren som opererade mig använder stygn som försvinner av sig själva. Men en sjuksköterska såg om såret i alla fall och sa att det såg bra ut. Mera hoppande på kryckor. Jobbigt.

Dag 18–ca 30: Jag börjar göra saker utanför hemmet, dit jag kan ta mig med buss. (Jag kör inte bil så jag vet inte hur lång tid det tar innan det går att köra.) Jag avskyr kryckorna och vill helst inte ha med dem att göra.

Jag gör solhälsningar med yogablock i framåtfällningen (om du som jag gillar yoga så vet du nog vad det betyder, och annars spelar det ingen roll). Jag gör armhävningar varje dag och försöker att öka med en varje dag. Diverse försiktig rörlighetsträning stående. Jag rör mig hyfsat obehindrat hemma i lägenheten nu, men jag kan inte ta mig fram mer än några tiotals meter, så jag måste ha kryckorna ute. Jag blir trött om jag försöker gå eller stå eller göra saker för mycket, så jag behöver vila mycket. Tröttheten känns liksom lite som om jag hade en mild influensa eller liknande: jag har ont i kroppen och huvudet och vill mest bara sova.

Förutom tröttheten är jag klar i huvudet, så jag kan tänka och göra mentala saker i några timmar. Jag kan dock inte sitta särskilt bra i en stol, så om jag behöver göra något med datorn så ligger jag oftast i sängen. Jag tar alvedon tre gånger om dagen. Även om jag inte skulle ha särskilt ont utan dem så behöver jag dem för att kunna rehabträna ordentligt.

Ca en månad efter operationen: Jag börjar jobba 25 procent. Eftersom jag jobbar hemma så behöver jag inte förflytta mig någonstans för att jobba, och jag kan anpassa jobbandet efter när på dygnet jag känner mig pigg.

Rehabträning tre gånger om dagen. Besök hos fysioterapeuten en gång i veckan. Nu är rehabträningen ganska omfattande och varje träningspass tar mycket tid. Så även om jag skulle ha orkat jobba mer än 25 procent så vet jag inte hur jag skulle ha hunnit med det, för jag lägger flera timmar om dagen på rehab.

Jag är fortfarande trött som om jag hade en mild influensa.

En månad och två dagar efter operationen: Jag kan cykla!! Vilken frihet! Jag är inte beroende av kryckorna, utan kan ta mig fram snabbt. Hurra!

Jag orkar inte stå så långa stunder, och jag kan inte heller sitta i flera timmar. Men cyklandet ger helt nya möjligheter att komma ut och röra på mig och lämna lägenheten när jag vill.

Ca 5–6 veckor efter operationen: Nu känner jag mig äntligen pigg och klar i huvudet igen. Fortsätter att jobba 25 procent fram till två månader efter operationen. Rehabtränar fortfarande många timmar om dagen och gör lite yoga nästan varje dag.

Jag börjar gå med stavar. Då kan jag gå mycket bättre än när jag försöker gå utan stöd. Första gången går jag bara något hundratal meter, men när jag har börjat gå med stavarna går det snabbt framåt.

6 veckor efter operationen: Jag går 400 meter utan kryckor – och utan stavar – för att komma till en konferens som är en bit från tunnelbanan. Jag hittar en busskur där jag kan sätta mig ner och vila på vägen. Dagen efter konferensen är jag helt slut.

Två månader efter operationen: Jag går stavgång i en halvtimme varje dag. Skulle kunna gå längre men jag måste ju hinna med alla timmar av rehabträning också :-)

Jag kan även gå 2 kilometer utan stavar, så nu kan jag ta mig fram på det sätt som jag behöver i min vardag igen. Två månader tog det alltså. Har helt slutat med värktabletter.

2–4 månader efter operationen: Jag börjar officiellt jobba heltid igen efter två månader, det vill säga det är då jag slutar få pengar från Försäkringskassan. Eftersom jag kör eget och kan bestämma mina arbetstider själv så prioriterar jag dock att fortsätta lägga mycket tid på rehabträning, så jag jobbar inte riktigt full tid under hösten. Rehabtränar en gång om dagen och fortsätter att promenera – med eller utan stavar – i princip varje dag. Och så rör jag på mig på andra sätt, som yoga och styrketräning.

Tre månader efter operationen kan jag sitta på huk utan problem. Jag har förstått att det är olika vad läkarna rekommenderar – en del ska inte sitta på huk någonsin igen, så kolla med din läkare vad som gäller. Men för min läkare så får jag det; jag behövde bara undvika det de första tre månaderna efter operationen.

Närmare fem månader efter operationen: Jag gjorde den här vandringen på kanske 3 timmar när jag var på La Gomera. La Gomera är mitt vintertillhåll, och jag kom iväg dit som planerat fyra månader efter operationen. Om jag minns rätt så fick jag inte flyga på två månader efter operationen på grund av den ökade risken för blodpropp då.

6–12 månader efter operationen: Några besök till hos fysioterapeuten, max en gång i månaden, kanske mer sällan. Rehabträning kanske två till tre gånger i veckan i början av perioden. Så småningom går jag ner till en gång.

Drygt ett år efter operationen, alltså nu: Jag skulle säga att jag kan göra allt jag behöver göra i min vardag nu. Jag får inte springa och inte hoppa. Jag ska vara försiktig med att sitta djupa huksittanden, sqats. Och jag ska inte tänja höftleden i några ytterlägen. Jag gör alltså inga försök att gå ner i spagat längre, och när jag yogar så är jag försiktig i positioner som enbent duva. Jag ska vara försiktig med att vrida höften inåt men att det går bra att vrida den utåt. Det innebär att jag kan stretcha rumpan med knät utåt, typ om jag sitter med vänsterbenet böjt, högerfoten på vänster knä, höger knä pekar åt höger så kan jag trycka ner höger knä mot golvet så mycket jag vill. Om jag däremot sitter med höger ben böjt, höger fotsula i golvet på utsidan av vänster ben så ska jag vara försiktig med att dra högerbenet inåt och liksom över mot vänster för att stretcha rumpan, för då vrider jag höften inåt, och det kan slita på protesen.

Jag rehabtränar en gång i veckan. För övrigt tränar jag inte längre så hårt som jag gjorde innan jag började få problem med höften. Men det blir en del yoga, jag promenerar, dansar fridans, styrketränar någon gång i veckan. Och så vidare. Jag har märkt att jag fortfarande blir trött om jag tar riktigt långa promenader, längre än två timmar eller så. Så jag drar mig lite för att göra det. Men egentligen tror jag inte att det är någon fara, och jag tänker mig absolut att det blir ett par vandringar i vinter när jag är på La Gomera. Men kanske inga heldagsvandringar. Visst känner jag i vissa yogapositioner att jag är lite stel i höften och att den inte är lika rörlig som förr, men jag är ju en rörlig person, så min förlorade rörlighet är i relation till vad min kropp kunde göra tidigare. Jag är fortfarande mer rörlig än medelsvensson.

Jag är supernöjd med min nya höftled, och jag hoppas att vi kommer att fortsätta att trivas tillsammans länge till :-)

Tre veckor efter min höftoperation

Grönkålschips – på rawfoodvis eller i varmare temperatur

Grönkålen står grön och grann på min odlingslott just nu. Och grönkålschips är ju hur gott som helst! Eftersom jag tidigare hade en raw food-blogg så har jag ofta gjort grönkålschipsen på raw food-vis, det vill säga på låg värme. Så här gör jag då:

  1. Om du har en torkugn använder du den förstås. Annars sätter du din vanliga ugn på så låg temperatur som det går. Om chipsen ska bli raw food ska de inte hettas upp till över 42 grader. Jag har inte mätt temperaturen i min ugn, så jag kan inte svära på att det här är råa grönkålschips :-)
  2. Dra loss grönkålsbladen från den hårda stjälken i mitten och dra isär dem i mindre bitar.
  3. Strö flingsalt över grönkålsbladen. Tänk på att inte använda för mycket salt. Bladen krymper ihop rejält i ugnen, och om du saltar som du skulle ha gjort i en sallad till exempel så blir det för mycket salt i slutänden.
  4. Häll rejält med olivolja över bladen.
  5. Massera in oljan och saltet i grönkålsbladen.
  6. Ställ in i ugnen. Hur lång tid det tar beror på hur varmt det är i ugnen, men räkna med någonstans mellan sex och tio timmar. Prova dig fram, helt enkelt! Låt ugnsluckan stå lite på glänt hela tiden så att fukten släpps ut.

Om du inte har lust att vänta hela natten, och om det där med raw food inte är så noga, så går det utmärkt att höja temperaturen och köra chipsen kortare tid. Till exempel så här:

  • 200 grader i 7–10 minuter (jag har lyckats bränna chipsen när jag kör så hög temperatur, så jag vågar mig inte på det igen)
  • 150 grader i 15–20 minuter
  • 100 grader i en timme – den här känns mest som min melodi just nu.

Om du gillar lakrits så vet jag att Lakritslaban brukar göra grönkålschips med lakritssmak. Det gör jag också ofta.

Är jag bara lat?

Ibland får jag inget kreativt arbete gjort alls, trots att jag har avsatt tid till det.  Jag hade många sådana dagar under tidiga hösten, när jag fortfarande var i synopsisfasen för Vattenboken, alltså den första boken i min klimathotsserie De fyra elementen. Kanske känner du igen dig?

Om jag har känslan av att inte få något gjort fast jag har avsatt tiden så tänker jag att det kan bero på något av följande:

  1. Det är en del av den kreativa processen att det ibland känns som att man står still och trampar vatten. Egentligen får jag saker gjorda, och jag kommer att ha stor nytta av den nedlagda tiden längre fram i arbetet med boken.
  2. Jag behöver vila. Jag har jobbat hårt – med boken eller med andra jobb – och är för tillfället lite för trött och sliten för att kunna vara riktigt kreativ.
  3. Jag är lat.

Alla tre tolkningarna är ofta fullt rimliga, men hur vet jag vilken tolkning som är rätt vid ett visst tillfälle? Hur vet jag om jag faktiskt jobbar fast jag inte kan se resultatet direkt eller om jag bara latar mig? Eller hur vet jag om jag behöver vila på riktigt eller om jag bara är lat? För jag kan verkligen inte avgöra det alla gånger. Det vore spännande att höra hur andra tänker om det här. Lämna gärna en kommentar! :-)

Gör egen kimchi

Jag har så smått börjat syra saker, och det är så himla roligt och gott. Det började för någon månad sedan med att jag gjorde en omgång surkål – och faktiskt lyckades. Jag har nämligen provat någon gång tidigare, men det gick snett. Den här gången blev det gott. Så jag gick genast vidare till tyngre grejer: kimchi.

Så här har jag gjort:

Gör egen kimchi – ingredienser

  • 1 kg salladskål
  • 1 dl havssalt, grovt
  • 2 msk ingefära, riven
  • 2 pressade vitlöksklyftor
  • 1 färsk röd chili
  • 0,5 msk strösocker
  • 0,5 msk fisksås

Jag tror att det är viktigt att det blir rätt proportioner mellan salladskål och salt, så jag väger salladskålshuvudet och räknar sedan om de övriga ingredienserna så att det blir rätt proportioner. I äkta koreansk kimchi ska det egentligen vara en koreansk chilipasta som heter kodjochang, som jag aldrig har provat. Men eftersom det växter färsk chili på min balkong just nu så har det känts enklast och mest hållbart att använda den. Min chilisort är inte superstark, och min kimchi blir inte heller så väldigt stark, så om man är en sådan som vill ha ordentligt med chilihetta kan det vara en bra idé att använda dubbelt eller tre gånger så mycket chili – eller en starkare sort. Man kan även ha i andra grönsaker, som morötter, purjolök och rättika, men jag har låtit det vara så enkelt att jag bara använder salladskål.

Jag har sett recept på vegansk kimchi, som ser ungefär likadana ut fast minus fisksåsen. Någon som har testat? Fisksåsen är ju jäst, och jag antar att den bidrar till jäsningsprocessen, så det vore intressant att veta om det blir lika bra utan den. Lämna gärna en kommentar om du vet!

Gör så här

  1. Skär salladskålen i lagom stora bitar. 2 x 2 centimeter till exempel. Eller någon annan storlek som du tycker passar.
  2. Lägg kålbitarna i en skål och blanda med saltet. Massera runt saltet lite grann bland kålen så att det blandas. Låt stå några timmar. Jag har låtit det stå kanske 3–6 timmar. Det borde funka bra att lämna den under natten också.
  3. Lägg kålen i ett durkslag och spola bort saltet. Lägg tillbaka kålen i skålen.
  4. Blanda ihop ingefära, vitlök, chili, socker och fisksås. Häll i blandningen över kålen och massera in den ordentligt så att all kål täcks och så att den släpper ordentligt med vätska.
  5. Lägg i kålen i en väl rengjord glasburk med tättslutande lock; en med metallspänne och gummiring som håller tätt är bra. Tryck ner kålen vartefter med knytnäven eller en träslev så att den blir tätt packad. Det är bra om vätskan som bildas täcker kålen när du är klar.
  6. Låt kålen stå mörkt i 1–2 dagar. Öppna burken morgon och kväll och titta att det bubblar och lukta att allt verkar bra.
  7. Låt stå i kylskåp i 5–7 dagar.
  8. Ät och njut.

Jag tycker att det här blev helt sjukt gott, och jag har börjat ha kimchi till typ allt. Ja, utom det som jag har surkål till alltså :-) Syrat är da shit!

Jag har börjat skriva!

I fredags började jag äntligen skriva på den första boken i min klimathotsserie. Vadå, tänker du nu, har hon inte jobbat med den där boken i typ ett halvår nu? Jo, det är sant, jag har jobbat med den ett tag, men i fredags tog jag steget från att bygga synopsis till att faktiskt börja skriva. Så kul! Och så hög tröskel för att komma igång!

När jag hade fått ihop 100 ord var jag superstolt; wow, jag är igång! (Alltså 100 ord är superlite. Typ som från början av det här blogginlägget och hit.) Sedan började jag räkna på hur mycket jag behöver skriva i veckan för att få ihop 90 000 ord till den 1 maj. Jag minns inte om jag har nämnt det, men jag har satt en deadline för mig själv att jag ska ha ett första utkast klart den 1 maj. Och en gissning på hur lång boken blir är 90 000 ord. Då behöver jag skriva 2 812 ord i veckan, och eftersom jag i princip bara skriver på fredagar så behöver jag alltså skriva 2 812 ord varje fredag. Tvåtusenåttahundra ord!! Det är ju tokmycket! Och det ska jag alltså göra varje fredag?

Men okej, jag provar att sätta upp mål som känns rejält utmanande, och så provar jag några fredagar och ser om det verkar rimligt. Så här: Supermålet är att skriva 3 000 ord på en författarfredag. När jag har gjort det får jag ta helg. (Eller ja, antagligen fippla med lite administration först.) Okejmålet om jag har en trög skrivardag är att försöka få ihop 2 000 ord ändå. För mig låter det också helt fruktansvärt mycket. Men jag måste väl prova. Jag kan tillägga att jag till slut fick ihop 800 ord i fredags. Låt oss hoppas att jag bara var trögstartad.

Förutom författarfredagarna så är tanken att jag ska lägga 25 minuter om dagen måndag–fredag, så förhoppningsvis kan få till några ord då också. Och så hoppas jag kunna få till lite extra sammanhängande skrivtid så där som jag gjorde häromveckan. Kanske en vecka i januari eller ett par långhelger under våren, för att komma ikapp om jag ligger efter. Och det är ju inte så att jag alltid är fullbokad med kunduppdrag – det vore bra om jag kunde använda någon dag här och där till skrivande som inte är en fredag. Men tyvärr har jag en förmåga att prioritera admininstration och de där smågrejerna som aldrig tar slut, och att jobba med att få till passiva inkomster på andra sätt än genom böcker – och det vill jag också prioritera, eftersom det inte är böckerna som har gett mig mest passiva inkomster hittills.

Men. Jag har också en massa research att göra. Och jag behöver fortsätta att bygga vidare på mitt synopsis och på personerna i boken, och det arbetet räknas ju inte in i några skrivna ord, så det skulle jag egentligen behöva göra vid något annat tillfälle än på fredagarna. Det känns knepigt.

Alltså, om jag ska vara ärlig känns det här riktigt riktigt utmanande. Hur gör alla andra? Ibland känns det som att alla författare utom jag kan få ur sig en bok om året, även de som har flera barn och ett heltidsjobb. Jag har inga barn och ett jobbsituation med stora möjligheter att avsätta tid till skrivande. Ändå känns det absolut inte rimligt att få till mer än en bok var tredje år eller så i snitt. Och det är alltså den utgivningstakten jag skulle ha om jag lyckas få klart det där utkastet till den 1 maj. Ja ja, det är väl så det är. Det är väl sån jag är. Dock att: jag har i alla fall börjat skriva! Heja mig!

Gå på skogspromenad barfota

En av mina absoluta favoritaktiviteter att göra på sommaren är att gå barfota. Det är så otroligt skönt, och jag tänker mig att det är välgörande också, både för fötterna och för hela mig.

Nu är det kanske inte sommar längre, men åtminstone i dag och åtminstone där jag bor så funkar det fortfarande. Jag rekommenderar särskilt att prova att gå barfota på olika underlag. Det är helt olika upplevelser att gå barfota på gräs, grus, asfalt och skogsstigar. Testa alltihop vettja! Och du har säkert fler underlag i din närhet att undersöka.

Just undersöka tycker jag är ett bra ord i sammanhanget. Hur känns de olika underlagen under fötterna? Vasst? Mjukt? Lent? Stumt? Undersök om du kan promenera på de olika underlagen utan att döma, utan att värdera något av dem högre än de andra.

Och i nästa andetag så utser jag genast en favorit, ha ha, hur var det nu med att inte döma? :-) För det är något alldeles speciellt med att gå barfota på en skogsstig. Har du provat? De där barren som ser så stickiga ut är alldeles mjuka så länge de ligger ner på stigen och inte sticker upp. De där kottarna, som kan orsaka smärta om du sätter foten hårt på dem, kan du i stället välja att sätta ner foten bredvid. Rötterna känns skrovliga under fötterna. Jorden var oftast hård och torr mot huden den här sommaren, men efter ett regn är den sval och kippar under foten.

Jag har förstått att många tycker att det gör ont i fötterna att gå barfota. För mig personligen känns det som en bra sak att öva på, inte som i att det är en till sak att prestera eller sätta upp på att-göra-listan: “bli bra på att gå barfota”, utan bara spontant för att det är skönt och för att jag mår bra av det. Jag vill kunna gå barfota. Om jag måste öva några gånger först så är det värt det :-)

Barfota – kanske mitt favoritord

Hur gick min författarvecka?

Den här veckan har jag haft lyxen att få jobba som författare hela veckan, och inte bara på fredagen. Jag hade avsatt hela veckans arbetstid till att jobba med synopsis till den första boken i min klimathotsserie De fyra elementen. Hela veckans arbetstid är förstås en sanning med modifikation – självklart behövde jag kolla mejlen ibland, och en och annan administrativ arbetsuppgift dök också upp som jag kände att jag inte kunde skjuta på. Men jag hade faktiskt lyckats skjuta en hel del åt sidan av det där administrativa som annars har en förmåga att sprida ut sig över veckan och göra mig splittrad.

Något som hjälpte mig mycket är att jag inte jobbade hemma som vanligt den här veckan utan hade möjligheten att låna ett hus. Att inte bara avsätta tid utan att även vara på en annan plats än den vanliga hjälpte mig att ta det på allvar att jobba med boken hela veckan och inte bara hamna i mina vanliga hjulspår och peta med en massa andra saker på att-göra-listan. Jag kan verkligen rekommendera dig som har möjlighet att åka iväg för att jobba mer effektivt med ett manus. Jag vet många författare som hyr en bostad en vecka eller bokar en resa och åker iväg och skriver. Det är även flera i min omgivning som ordnar skrivretreater ibland, där flera författare samlas på ett ställe i en vecka eller så och skriver. Det verkar superbra, och det skulle jag verkligen gärna göra. Men det är också mycket annat jag vill göra, och jag gjorde en massa roliga och inte det minsta gratis saker på min sommarsemester, så jag valde det här budgetalternativet i stället.

Fick jag något gjort?

Så hur gick det då?

Det är så svårt, tycker jag, att veta hur det går när jag jobbar med synopsis. I skrivfasen är ju allt så mätbart: jag har skrivit x ord idag. I synopsisfasen kan jag ägna en hel dag åt att sitta och bläddra runt i texten, flytta något fram och tillbaka, googla något, bläddra runt lite till, tänka lite. Hur ska jag veta om jag har fått något gjort när dagen är slut?

Två av de fem dagarna var min känsla att jag inte fick något gjort; det var andra saker som trots allt pockade för mycket på uppmärksamhet. Men de andra tre dagarna tyckte jag faktiskt att jag kom framåt. Grejen med synopsis är också – i alla fall är det så för mig – att det liksom aldrig blir klart. Jag skulle kunna sitta och fylla i fler luckor och detaljer tills jag har ett synopsis på kanske 100 sidor. Så när är det dags att gå in i skrivfasen? Det är förstås bara jag själv som kan bestämma hur mycket jobb jag vill göra i vilken fas.

Så här blir det om jag jämför min känsla var inför mitt synopsis för en vecka sedan och nu:

För en vecka sedan: Oj, vad mycket luckor det är! Hur ska jag någonsin kunna börja skriva?

Nu: Det är fortfarande en del luckor och saker som jag skulle behöva göra research om, men jag känner att jag har det övergripande på plats. Jag ska nog sätta igång och skriva på fredag om en vecka.

Jag tolkar det här som att jag har kommit en bra bit på väg den här veckan. Bra jobbat, Jenny! :-)

Sedan tidigare har jag gett mig själv en deadline för första manusutkast, nämligen den 1 maj. Och nu har jag även gjort en mer detaljerad tidsplan hur långt jag bör ha hunnit i skrivandet på vilka datum. Gissa om jag som är struktur- och planeringsfascist går igång på att göra en sådan plan!

Och nu då? Ja, nu är det väl bara att skriva boken antar jag ;-)

Semesterns bästa böcker

En klippa på Finnhamn där jag läste i somras

Jag läste 18 böcker på min sommarsemester. Det var härligt att få komma ikapp lite med läsandet! Normalt har jag en lästakt på en bok i veckan, och den känner jag mig nöjd med. Alltså, det vore superkul att hinna läsa mer, men det är en massa annat i mitt liv som också är roligt och viktigt, och jag är glad och nöjd med att jag i alla fall tar mig tid att läsa en bok i veckan. Under de sista tre månaderna innan jag gick på semester så hamnade jag dock i en spiral där det var för mycket annat som hade högre prioritet, så läsandet hamnade på efterkälken. Men med den intensiva läsperioden under semestern så är jag ikapp och till och med förbi det där snittet på en bok i veckan.

Hur jag har koll på det? Jag använder Goodreads. Det är en sociala medier-kanal för just böcker. Själv använder jag den hittills inte alls särskilt mycket för det sociala – och på tok för lite för att marknadsföra mina böcker – utan mest för att hålla reda på vilka böcker jag har läst och när och vad jag tyckte om dem. Det är kul!

De bästa böckerna jag läste sommaren 2018

Men nu till det viktiga: Vilka var de bästa böckerna av dem som jag läste under semestern? Här kommer min lista med åtta personliga favoriter, utan inbördes ordning.

Listan är länkad med annonslänkar till Adlibris (utom Permakulturboken, som har en egen sajt). Det innebär att om du klickar på någon av Adlibrislänkarna och köper en eller flera böcker, och om tekniken är med mig, så får jag några kronor som blir en del av min inkomst. Så gör gärna det om du ändå tänker köpa böcker :-)

Hans Rosling: Factfulness – tio knep som hjälper dig förstå världen

Factfulness

Jag vet att jag sa att böckerna var utan inbördes ordning, men den här var nog bäst ändå :-) Jag rekommenderar den verkligen för alla. Den gör upp med bilden av fattiga och rika, bjuder på massor av fakta om hur världen ser ut och ger dessutom knep för hur man kan ta till sig fakta i stället för att låta sig luras av sina fördomar om världen.

Ylva, Johan och Siri Arvidsson: Permakultur – framtiden i din trädgård

Det är inte så länge sedan jag hörde talas om permakultur för första gången, och jag blev genast såld. Det här är vad jag har förstått den mest omfattande boken på svenska inom området. Permakultur handlar om att odla hållbart, till exempel genom att ta vara på allt och återanvända det i kretslopp. Så inspirerande och så mycket hopp för framtiden! Nu önskar jag mig lite mer mark att odla på än min odlingslott på 25 kvadrat.

Jenny Jägerfeld: Brorsan är kung!

Brorsanärkung

En viktig, rolig och fin bok om att få vara den man är.

Mats Söderlund: Ättlingarna: Hotet

Hotet

I och med att jag ger mig in i att skriva cli-fi, climate fiction alltså, så behöver jag även läsa in mig på området. Det här är en sådan bok som jag gillade mycket. Cli-fi, fantasy och katastrofroman i ett. Och med ett språk som höjer sig långt över standardmässig underhållningslitteratur. Det är första delen i en trilogi, och jag vill definitivt läsa även de andra delarna.

Sara Lövestam: Luften är fri.

Luftenärfri

Sara Lövestam är som alltid fantastisk. Det här är den tredje boken av fyra om detektiven Kouplan. Och det bästa av allt: den fjärde, Finns det hjärterum, har precis kommit i pocket!

Thordis Elva och Tom Stranger: På andra sidan förlåtelsen – en sann historia

Påandrasidanförlåtelsen

När isländska Thordis Elva är 16 år träffar hon Tom Stranger, utbytesstudent från Australien. De blir ett par. Efter en fest där hon blir rejält berusad våldtar han henne. Snart därefter åker han tillbaka till Australien. Ett antal år senare börjar en mejlväxling mellan dem, som varar i åtta år innan de bestämmer sig för att träffas och prata öga mot öga om det som hände.

Det här är viktig bok om våldtäkt och förlåtelse. Det är en både fin och ful berättelse. Thordis Elva och Tom Stranger har även gjort ett TED talk tillsammans där de pratar om det här. Se det!

Marie och Gustav Mandelmann: Självhushållning på Djupadal

Självhushållning på Djupadal

För att inte ha någon trädgård är jag rätt besatt av odling och självhushållning :-) Så himla fin bok! Massor av kunskap men även hög mysfaktor tyckte jag, i alla fall om jag hoppade över delarna som handlar om att slakta djur :-/

Patañjali och Swami Satchidananda: The Yoga Sutras of Patanjali

Patanjali

Äntligen kom jag mig för att läsa Patanjalis yogasutras. De är en viktig grundpelare inom yogan, och det handlar alltså om yogafilosofin och den yogiska livsstilen. Hur du ska utföra fysiska yogapositioner får du läsa någon annanstans. Jag kommer att återkomma till den här boken många många gånger.

Böcker med ett budskap är bäst

Intressant att notera är att bara tre av de åtta är skönlitterära böcker. Jag som mest läser skönlitteratur till vardags tog mig an några av fackböckerna som stod på min lista, och det var tydligen rätt!

Gemensamt för alla de här böckerna är att de har ett viktigt budskap som har potential att förändra världen. Det handlar om klimathotet, om att odla mat hållbart och därmed minska klimatavtrycket, om yogafilosofi och om att få vara sig själv. Jag läste dem inte bara som avkoppling i hängmattan, även om de allihop fyllde just den funktionen – också. Böcker som vill förändra världen är helt enkelt de bästa. Det bär jag med mig som en lärdom från sommaren – både till mitt framtida läsande och till mitt framtida skrivande.

En strand på Öland där jag också läste i somras.