Författararkiv: jennyforsberg

Passiva besparingar – en typ av passiv inkomst

Jag upptäckte nyligen podcasten Fri helt enkelt (nej, jag vet, jag har inte tid att lyssna på fler poddar, men den här bara måste jag lyssna på ;-) ) Den leds av Klara Joelsson, med Oskar Lindberg som ständig bisittare. (Oskar var tidigare känd som Fantastiska Farbror Fri och numera som en av de två författarna till boken Ut ur ekorrhjulet – så blir du också ekonomiskt fri.)

I denna podd lärde jag mig igår uttrycket passiva besparingar. Jag brukar prata om det som att ha så låga fasta kostnader som möjligt, men det är inte dumt att ha ett eget uttryck för det. Passiva besparingar är inte en inkomst i sig; på så sätt är rubriken till det här inlägget lite missvisande. Det är snarare ett sätt att minska sina utgifter. Utgifternas motsvarighet till passiva inkomster kan man säga.

I podden nämns som ett exempel på en passiv besparing att bestämma sig för att inte ha några streamingtjänster. Det är ett beslut som man fattar en gång, och sedan behöver man inte göra något mer, utan besparingen bara rullar på. Motsatsen, en aktiv besparing, kan till exempel vara att varje vecka sitta och jämföra de olika reklambladen från sina lokala matbutiker och sedan handla varje livsmedel där det är billigast just den veckan. Det är ett aktivt arbete som man behöver göra varje vecka.

Ett tydligt exempel på en passiv besparing som jag gör är att jag har en regel om att inte ha några rullande prenumerationstjänster. Det är en regel som jag ständigt bryter mot, men då har jag en tydlig anledning till det. Anledningen handlar ofta om hälsa, klimat eller att det är en tjänst jag behöver för att få inkomster, till exempel att jag genom min firma prenumererar på programvaran som jag använder för mina onlinekurser. Men det finns en grundregel där, som gör att jag alltid funderar både en och tio gånger innan jag börjar prenumerera på något. Och det är gott så.

Ett annat exempel på en passiv besparing är att vi nyligen har satt upp solceller på taket till vårt hus. Det kommer ju att leda till sänkta elkostnader i många år framöver – samtidigt som det krävde att vi gjorde en stor investering för att besparingen skulle starta. Lite som med de flesta passiva inkomster alltså.

Vilket är ditt bästa tips på passiva besparingar?

Jenny Forsberg i regnjacka på höstig skogsväg

Bästa sommarpratarna 2019

Jag har en känsla av att jag skriver det här inlägget senare på hösten för varje år som går, ha ha. Här kommer det i alla fall. Äntligen. De bästa sommarpratarna 2019 – hela listan! Enligt mig alltså.

Klippa och badbrygga – bra miljö för att lyssna på Sommar i P1
Här kan man lyssna på Sommar i P1

Stina Wollter är bäst – ingen protest

Stina Wollter är i en klass för sig, både bland årets sommarpratare och rent generellt. Hon är konstnär, författare, programledare. I sitt sommar program berättar hon om när hon lärde känna åttaåriga Maja som var döende i cancer. Och om den fantastiska relation som de hade i fyra månader innan Maja dog. Om du inte redan följer Stina på Instagram så är det för övrigt ett hett tips.

De övriga bästa sommarpratarna

De övriga på listan är, i kronologisk ordning (alltså i den ordning de pratade):

Anders Hansen, överläkare i psykiatri och författare. Han pratar om saker vi behöver för att må bra: sömn, motion, andra människor. Om den nya tekniken – att den är både bra och dålig, att vi absolut ska fortsätta använda våra mobiler, men att vi behöver hitta ett sätt att inte använda dem sex timmar om dagen. Anders Hansen sa flera intressanta saker som fick mig att stanna upp. Som att vi inte är designade för att må bra; vi är designade för att överleva och fortplanta oss. Evolutionen har premierat den typen av hjärnor som har ångest, för det var den som oroade sig som överlevde. I dag har vi ingen nytta av att oroa oss, och i stället är det många som inte mår bra. Om du inte har läst Anders Hansens bok Hjärnstark så rekommenderar jag den.

Caroline Farberger, vd på Ica Försäkringar. Hon har bytt kön från man till kvinna och berättar hur det fungerade för henne att göra det samtidigt som hon har en hög position i näringslivet. Programmet kändes äkta och personligt, men jag kunde inte låta bli att känna mig lite misstänksam över att allt fungerade så otroligt bra. Hon verkar ha fått stöd av precis alla: sin fru och sina barn, släkten, vännerna, chefen och kollegorna. Fanns det verkligen ingen som tog det på ett dåligt sätt?

Carina Bergfeldt, journalist och författare. Hon berättar om hur illa hennes pappa behandlade henne och att han sa att hon hade en så obehaglig personlighet (jag är osäker på om det var exakt det ordvalet) att ingen skulle stå ut med henne i längden. Hon berättar om alla de medelålders männen som sa att hon var en dålig journalist, bland annat på hennes dåvarande arbetsplats Aftonbladet. Tills hon vann stora journalistpriset för sitt reportage om Utøya. Då fick hon helt plötsligt alla uppdrag hon ville. Sedan blev hon headhuntad till SVT. Carina Bergfeldt berättar personligt och bra. Möjligtvis hade jag önskat mig lite mer känslor i berättelsen. 

Madeleine In Hwa Björk, lyssnarnas sommarvärd. Hon är adopterad från Sydkorea och blev som liten förväxlad med ett annat barn. Adoptionsbyrån hävdar att det aldrig har hänt tidigare, men Madeleine In Hwa Björk menar att det förekommer. Hennes biologiska mamma ville aldrig adoptera bort henne, utan det var Madeleines mormor som adopterade bort sitt barnbarn bakom ryggen på dottern. Madeleine In Hwa Björk menar att adoptioner måste ske statligt och att det kan hända dåliga saker i och med att en adoptionsbyrå tjänar pengar på varje adoption. Det här är ett område som jag inte kan något om alls, men om det är så att dagens adoptionssystem leder till en efterfrågan som skapar en handel med barn så är det ju helt sjukt!

Alexander Mahmood, fotograf som även skriver reportage. Han berättar personligt om sin fetma och hur han gjorde en gastric bypass och gick ner från 200 till 100 kg. Han berättar även ett antal andra historier om personer som står honom nära, och eftersom han är bra på att berätta så blir jag berörd av historierna. Det handlar om hur hans föräldrar kom till Sverige från varsitt håll, om hans styvpappa, som kom till Sverige från ett tredje håll, och om en papperslös kompis som i fyra år jobbade svart, hyrde lägenhet svart och till slut fick uppehållstillstånd.

Jag har börjat lyssna på alla

Jag har börjat lyssna på alla årets sommarpratare, men jag lyssnade inte till slutet på alla program. Jag noterade att jag hade allt mindre tålamod med trista sommarprat ju längre sommaren gick. I början av sommaren är själva sommarprogramslyssnandet en grej i sig – Sommar i P1 är en viktig ingrediens i min sommarkänsla – och då är jag beredd att stå ut med några halvtrista program. Framemot september (för jo, jag hade program kvar att lyssna på då) var jag mer i no-bullshit-läge och lyssnade bara klart på dem som faktiskt var bra på riktigt.

Vilka var dina favoriter i år?

Klippa, skärgårdsmiljö, segelbåt långt borta. Också bra miljö för att lyssna på sommar i P1.
Här kan man också lyssna på Sommar i P1

Odling som passiv inkomst?

Jag skrev det här på Instagram häromdagen, men jag känner att jag vill lägga upp inlägget här också, eftersom jag brukar prata en del om passiv inkomst här.

Är odling passiv inkomst? Jag har tänkt att det inte är det eftersom det är en massa hårt arbete. Men så kom jag på att det är ganska likt att skriva böcker. man lägger ner hundratals timmar och hoppas att det ska ge betalt någon gång längre fram. Med odlingen sker betalningen dock i form av mat och inte pengar.

Men för att det ska finnas en poäng med de passiva inkomsterna, som jag ser det, behöver de också vara skalbara. En bok som säljer i hundratusentals exemplar ger mer pengar än en som säljer några hundra. Finns det någon skalbarhet i odlingen? Inte för den som odlar för självhushållning (eller+), men om man odlar för försäljning kanske?

Annars har jag mest sett på det som att om jag minskar mina matkostnader genom att odla (en del av) min egen mat är det en del i en nerväxling; jag behöver alltså dra in mindre pengar, och då blir det lättare att leva på passiv inkomst.

Hur ser du på kopplingen mellan odling och passiv inkomst?

Jag fick klok återkoppling

Texten ovan är inlägget jag la upp på Instagram. Jag fick flera kloka kommentarer på inlägget. Ett par saker som jag tar med mig från kommentarerna:

  • Fröer från odlingen är också en typ av inkomst – de ger ju mer mat framöver.
  • Odling ger även avkoppling – och hur grymt är det inte att få det samtidigt som det ger mat! Det är faktiskt en typ av skalbarhet: att få flera typer av “inkomster” eller nytta från samma arbete.

Har du några åsikter om hur passiv inkomst och odling hänger ihop? Skriv gärna en kommentar!

Odlingar med nyzeeländsk spenat i blickfånget
Nyzeeländsk spenat – en av mina (passiva?) inkomster den här sommaren

Jag vill inte köpa kläder men är fast i konsumtionsnormen

Jag önskar att jag aldrig behövde köpa kläder mer i hela mitt liv. Att inget i min garderob någonsin blev utslitet eller urvuxet. Det är liksom min grundinställning till kläder. Det är inget jag vill belasta vare sig min eller planetens budget med.

Det här är åtminstone nästan hela sanningen. Ibland kan jag känna begär efter något plagg som jag verkligen gillar och vill ha, och vi människor har ju ett behov av variation, så några plagg per år – två eller tre kanske? – skulle jag nog vilja köpa även om jag hade en garderob som jag kunde behålla för alltid.

På det stora hela vill jag gärna leva ett liv där jag begränsar min konsumtion och på så sätt minskar mitt klimatavtryck. Eftersom kläder inte är viktigt för mig är det ett bra område för mig att konsumera så lite som möjligt. I min verklighet sliter jag dock ut mina kläder förr eller senare och behöver byta ut dem. Jag letar ofta second hand, men ibland lyckas jag inte hitta något; kanske inte orkar leta tillräckligt länge eller så är det saker som är svåra att hitta begagnade.

Så här får jag kläderna att hålla längre

Min klädstrategi går ut på att jag ska använda varje klädesplagg så länge som möjligt. Det innebär bland annat att jag gör så här:

  • Jag tvättar inte i onödan.
  • Jag torktumlar inte kläderna.
  • Jag använder inte sköljmedel.
  • Jag drar igen dragkedjan innan jag tvättar ett plagg.
  • Jag äger inga kläder som behöver strykas. (Det är egentligen inte för att det sliter på kläderna att stryka dem utan för att jag inte kan förstå varför någon skulle vilja lägga sin tid på att stryka kläder.)
  • Jag försöker laga om det går. (Med reservation för att jag inte kan hantera en symaskin utan syr för hand och även det är jag dålig på.) Jag tänker även att jag ska använda Repamera om det är något som jag inte kan laga själv, till exempel ett blixtlås, men det har jag inte gjort än.
  • Kläder som har börjat bli lite väl slitna får en andra chans som hemmakläder – eller odlingskläder om de är slitstarka. Eftersom jag tillbringar den största delen av mitt liv hemma – jag har ju jobbet hemma – går jag ofta i hemmakläder. Det gör att de snyggare kläderna håller längre. Dessutom blir det ändå hundhår på alla kläder som jag har på mig hemma, så oftast kan jag inte ha de kläderna ute bland folk.
  • Jag håller vikten. Det tänker man kanske inte på i klädsammanhang, men om jag skulle gå upp eller ner för mycket i vikt skulle jag behöva byta ut min garderob. Inte bra. Jag har en variation på några kilo upp eller ner ibland, men det spelar ingen roll; min garderob innehåller inga tajta fodral som måste passa exakt på millimetern. Så jag kan använda samma kläder som för femton år sedan. Praktiskt.
  • Jag använder skohorn när jag tar på mig ett par skor. Även gympadojor och liknande. Då slits skorna inte lika snabbt. Det här är en regel jag nyligen har infört för mig själv, och den är inte så dum.

Det här innebär att jag går i samma kläder år efter år. Och det är helt som det ska. Det är inte konstigare än att jag äta sin frukost vid samma matbord år efter år. Det finns ingen anledning att byta ut något som fungerar. När jag packade min resväska för att åka till La Gomera i vintras lade jag i kanske två plagg som jag inte hade med mig året innan; resten var precis samma.

Vilka är dina bästa tips för att få kläderna att hålla så länge som möjligt?

Jag är fast i konsumtionsnormen

Men. Jag noterar ofta att jag är fast i konsumtionsnormen när det gäller kläder. Jag tror att jag inte kan ha på mig samma kläder som jag hade i går om jag ska träffa samma människor. Eller att jag inte kan ha på mig samma kläder som förra gången jag träffade samma personer, även om det har gått en månad sedan sist.

Det här handlar ju bara om norm, inte om det faktiska behovet. Jag behöver inte nya kläder förrän de förra har slitits ut. Men normen säger variation, normen säger förnyelse, normen säger köp nytt, köp nytt, köp nytt. Jag säger nej. Men jag behöver säga det igen och igen för att påminna mig själv om att inte fastna i konsumtionsnormen.

Vad säger du? Ska vi försöka ändra på den här normen genom att ha på oss samma kläder flera gånger på raken i samma sammanhang? Är du med?

Jenny Forsberg i grön fleecetröja i ett växthus
Jag i second hand-fleecetröja.

Varför odlar jag?

Jag i lilla växthuset

Sedan vi flyttade till hus i juli har odling varit min högsta prioritet. Men varför?

Det korta svaret är att odla den mat som mitt hushåll ska äta känns som det mest meningsfulla jag kan göra just nu. Det betyder inte att allt annat jag gör är meningslöst. Det betyder inte att allt annat du gör är meningslöst. Och det betyder inte heller att mitt liv var meningslöst innan jag flyttade och fick chans att börja odla mer :-)

Jag tycker att det känns otroligt meningsfullt att

  • odla min egen mat
  • göra jord av mitt matavfall och sedan odla ny mat i den jorden
  • lära mig hur man kan sluta kretslopp (som i exemplet ovan eller till exempel att samla regnvatten för att vattna grönsakerna med)
  • lära mig hur jag skulle kunna klara mig när vi inte längre kan transportera mat kors och tvärs över jorden utan behöver äta det som vi kan få tag i nära oss
  • slippa bidra till att det tillverkas en förpackning av plast som min spenat ska förvaras och transporteras i.

Jag använder mest orden odla och odling när jag pratar om det här jobbet som jag gör, men egentligen räknar jag även in självhushållning i form av att vara ute och samla mat som växer i det vilda – och att förädla det jag odlar och samlar till en form som faktiskt går att äta. Alltså att laga mat av skörden, mjölksyra grönsaker, göra nyponsoppa eller rönnbärsdricka, förvälla och frysa in svamp och så vidare. (Däremot inte så mycket syltande och saftande för min del, men det är ju annars också ett sätt att förädla skörden.)

Det här var året när jag äntligen började plocka svamp. Här Karl Johan

Ett praktiskt arbete som jag klarar av

En del i att det känns så meningsfullt för mig att odla handlar nog om att det är ett praktiskt arbete som jag klarar av att göra. Jag är extremt opraktisk annars och skulle aldrig kunna bygga ett hus till exempel. Jag har inte tålamod att göra saker som måste mätas exakt och bestå av räta vinklar. Jag kan inte heller hantera en symaskin eller sticka en tröja. Men odling är så förlåtande. Det gör inget om det blir snett. Det gör inte så mycket om någon gröda inte grodde eller blev uppäten av jordloppor – så länge jag har odlat tillräckligt mycket annat som faktiskt blev lyckat.

Örtträdgården på framsidan av huset

När jag odlar minskar min klimatångest

En stor del i min känsla av meningsfullhet är att jag känner att jag gör något som minskar mitt klimatavtryck. När jag odlar är jag en planetskötare, om än i liten skala. Självklart är det en droppe i havet, och det skulle få större genomslag om jag ägnade tiden åt klimataktivista och påverka samhället och politikerna. (För att inte tala om hur mycket lättare det vore att minska mina utsläpp om jag bara bestämde mig för att hoppa över min årliga flygresa till La Gomera. Fast nu när jag skriver det så inser jag ju att lätt vore det ju inte alls, för då skulle jag redan ha gjort det. Att ta bort den flygresan är en av de svåraste sakerna för mig personligen att göra för klimatet.)

Men på min klimatresa är det odling som är nästa etapp. Min klimatångest har minskat mycket sedan jag flyttade; jag har faktiskt knappt känt av den alls. Det beror beror absolut inte på att jag tycker att jag nu lever som jag borde och därför inte behöver ändra min livsstil mer. Tvärtom är jag i en period nu i samband med flytten när jag konsumerar betydligt mer än jag har ambitionen att göra, och även åker fossilbil betydligt mer, för att köpa diverse saker som jag eller vi behöver under en kom-igång-period. Jag tror inte heller att faran är över nu bara för att jag odlar. Den mänskliga civilisationen är ju fortfarande på väg käpprätt åt fel håll, och jag vill fortsätta min resa mot ett mer planetvänligt liv på olika sätt, precis som jag tror och hoppas att du också gör. Men odlingen gör att jag hela tiden gör något praktiskt som leder mig i rätt riktning. Varje dag får jag en fysisk och konkret påminnelse om att jag gör något rätt. Det känns meningsfullt för mig.

Trädgårdsportlak – en ny bekantskap för mig

Är odling passiv inkomst?

Du som följer bloggen vet att jag har pratat en hel del om passiva inkomster. Jag har hittills inte sett odling som en del av mina passiva inkomster, eftersom det är många timmars hårt jobb till en oerhört låg timpenning. Jag har snarare sett det som en del i att downshifta, som det heter på modern svenska: jag minskar mina utgifter och behöver då inte dra in lika mycket pengar, vilket gör det lättare att leva på passiva inkomster. Men om jag tänker efter så fungerar det på samma sätt som att skriva böcker: jag lägger hundratals timmar på något som är roligt och som jag hoppas kommer att ge mig betalt någon gång i framtiden. I det här fallet inte i form av pengar utan i form av mat. Min plan är att minska mina matkostnader rejält från och med nästa sommar. I år går odlingen däremot på ett kraftigt minus eftersom jag har gjort en massa investeringar för att komma igång: jord, trädgårdsredskap, ett tunnelväxthus och så vidare. Jag räknar dock med att de här investeringarna kommer att ge avkastning på sikt.

Tunnelväxthuset

Hur går det hittills?

Hur går det då? Blir det någon skörd i år? Jag är långt ifrån att ha någon självhushållning att tala om – vi flyttade den 2 juli, så det blev en sen odlingssäsong. Men bladgrönsaker har vi varit självförsörjande på i någon månad nu. Det finns även en del örter. Och just nu har jag mycket potatis och en del lök. Tomater har det funnits en del, för det började jag odla i lägenheten redan i våras, men det är långt från självförsörjningsmängder. Jag har en hel del plantor med olika grejer som jag inte har gett upp hoppet om än, men det har redan varit några frostnätter, så jag misstänker att det blir svårt. Kål och bönor har gått riktigt, riktigt dåligt. I somras blev alla sorters kål som jag försökte mig på angripna av jordloppor. Men jag har några grönkålsplantor som jag sådde sent som äntligen börjar ta sig. Bönorna vet jag inte varför de inte har blivit något, men jag har i alla fall fått till några enstaka bondbönor som det nog är dags att skörda nu. Och så har jag varit ute och samlat en massa mat i naturen förstås, även om jag inte har kunnat prioritera det så mycket som jag hade velat.

Lilla växthuset för några veckor sedan

Det som jag är mest nöjd och stolt över är att jag har gjort så mycket jobb med att skapa nya odlingsbäddar. Det är ett jobb som jag kommer att ha igen nästa år och i min odling framöver. En siffra som brukar dyka upp i självförsörjningskretsar är att man behöver odla upp 500 kvadratmeter för att bli självförsörjande om man är en familj på två vuxna och två tonåringar. (Jag är osäker, men jag tror att man räknar med att den familjen även äter lite animalier.) Vi är bara två vuxna, och en tanke jag har är att jag behöver odla upp 250–300 kvadratmeter för att vi ska kunna vara självförsörjande. (Jag skriver jag, eftersom det är jag som står för odlingen, även om maken har hjälpt mig mycket, både med praktiska göromål och en del rent fysiskt som att gräva eller förflytta jord från en plats till en annan på tomten. Och att åka och handla saker, eftersom jag inte kör bil.) En gissning är att jag har fått till drygt 100 kvadrat odlingsmark nu. Och det är rätt bra jobbat på mindre än tre månader om jag får säga det själv!

Sydosthörnet – den senaste växtplatsen på tomten

Nyponsoppa med bara frukt

Röda nypon som nästan lyser i solen

Det är nyponsäsong och sedan flytten finns det äntligen en riktigt bra mixer i mitt hushåll. Denna kombo måste firas! Jag gjorde den här nyponsoppan.

Ingredienser:

  • ca 3 dl nypon
  • 4 mogna bananer
  • 1 äpple
  • 1 liter vatten

Det här är ingen exakt vetenskap, och jag har ärligt talat inte hundraprocentig koll på hur mycket av allt jag använde, men du fattar proportionerna ungefär :-)

Gör så här:

  1. Ta bort änden och den eventuella kvistbiten från nyponet så att bara bäret blir kvar.
  2. Kör nyponen i mixern tillsammans med ett par deciliter vatten, eller så mycket som behövs för att det ska funka att mixa en pasta eller puré av det.
  3. Sila nyponpurén genom en sil för att få bort kärnorna. (Jag har hört att man ska kunna använda hela nyponen med kärnor och inte behöva sila, men jag fick en massa kärnor i munnen som jag inte alls kunde äta. Kanske får jag prova igen och köra dem längre eller vrida upp mixern på max, för det vet jag inte om jag gjorde.) (Uppdatering: jo, nu har jag kört mixern på max, och då gick det att mixa ner även kärnorna så att jag inte behövde sila purén alls.)
  4. Häll tillbaka nyponpastan i mixern och kör tillsammans med resten av ingredienserna. På min mixer finns ett soppläge som gör varm soppa av kalla ingredienser, så jag fick varm nyponsoppa direkt i mixern. Om du inte har en sådan mixer men vill ha soppan varm så värmer du den försiktigt i en kastrull efter att du har mixat den.

Kanske är det för att jag inte har ätit köpenyponsoppa på evigheter. Kanske är det för att jag har ätit en massa saker gjorda av de betydligt surare rönnbären de senaste veckorna, men den här soppan var mycket sötare mot mina smaklökar än jag hade räknat med. På ett bra sätt alltså. Så god och så härligt värmande. Riktigt comfort food, som Nigella skulle ha sagt. Jag måste ut och plocka mer nypon, för den här nyponsoppan vill jag äta igen!

Röda nypon som lyser i solen.

En annorlunda sommar

Nä, nu får det vara slut! På den här bloggpausen alltså. Jag har haft en annorlunda sommar eftersom jag har flyttat. Nu bor vi här:

Vårt hus under regnbågen

Det känns precis hur bra som helst. Det är supermysigt att bo i hus: att få komma ner på marken igen, att vara i naturen så fort jag kliver ut genom dörren, och framför allt att få komma igång och odla ordentligt. Jag vill ju kunna odla en stor del av vår mat själv. Huset ligger i Ärla, 1,5 mil från Eskilstuna, 15 mil från Stockholm.

Jag odlar

Det har varit en slitig sommar. Som jag har skrivit om tidigare tycker jag att det är jobbigt att flytta. Och när vi väl var på plats så ville jag komma igång med odlingen så fort som möjligt. Vi flyttade den 2 juli, så odlingssäsongen började sent. Jag beställde tre lastbilslass med jord, som landade på tomten några dagar senare, och så körde jag igång. Jag kände hela tiden att jag var sent ute, så det fanns en stress i odlingen den här sommaren som jag hoppas att jag kan frigöra mig från kommande somrar. Men nu, två månader senare, tycker jag att jag har gjort allt jag har kunnat för att komma igång. Jag känner alltså inte den där stressen längre, men jag sliter fortfarande hårt. I helgen som var jobbade jag två tolvtimmarspass, åtminstone om jag i odlingsjobbet även räknar in att samla mat och att förädla den, alltså laga till det jag odlar och samlar.

Jag måste visst alltid vara besatt av något, och just nu är jag besatt av odling – jag skulle lätt kunna tänka mig att fylla en hel blogg med det. Alltså inte ett blogginlägg utan en hel blogg, den här bloggen till exempel :-) Räkna alltså med att jag kommer att återkomma till ämnet framöver.

Vill du läsa mer om odling här på bloggen? Vad skulle du vilja att jag skrev om i så fall?

Jag lär mig plocka svamp

Något jag hade bestämt mig för att ta tag i den här hösten var att plocka svamp. För några veckor sedan hade jag aldrig plockat en svamp i hela mitt liv. Detta alltså trots att jag de senaste åren har blivit mer och mer intresserad av att gå ut och plocka min egen mat. Svamp var en pusselbit som saknades. Jag hade anmält mig till en svampkurs i Eskilstuna nu i höst men den blev inställd, och jag tycker inte riktigt att jag har tid att åka till Stockholm för en svampkurs den här hösten – jag har redan lite för många Stockholmsturer inplanerade under hösten; jag som mest vill vara hemma och odla och ta tag i allt det där som vi fortfarande inte har hunnit fixa med hemmet.

Men. Då dök min svåger upp som en skänk från himlen. Han bodde hos oss en helg och kan mer om svamp än mig och maken. (Det var i och för sig svårt att kunna mindre än vi :-D) Så vi följde med honom på en promenad i skogen där vi bor, och jag fick plocka mitt livs första svampar. Vi hittade finfina kantareller och jag lärde mig att känna igen soppar i allmänhet och karljohansvampar i synnerhet. Så nu är jag en sådan som plockar svamp. Yay!

Jag vill absolut lära mig fler svampar, men eftersom jag just nu snubblar över karljohansvamp så fort jag lämnar huset så känns det som att jag kan hanka mig fram på den lilla svampkunskap jag har ett tag till. Så det blir karljohan för hela slanten i år – förhoppningsvis med några fler kantarellinslag, för faktum är att jag redan har hunnit tröttna lite på karljohan. Och så satsar jag på att lära mig mer nästa höst. Då får jag gå en svampkurs i Stockholm om jag inte hittar någon i Eskilstuna.

Karl johan

Vad har jag gjort mer?

Jag har gjort tre resor under sommaren:

  1. Yogafestivalen på Ängsbacka. Festivalen var lika fantastisk som vanligt, men jag kunde inte riktigt ta till mig det. Det här var bara ett par veckor efter flytten, och jag kom inte in i festivalflödet utan hade nog helst velat vara hemma och fortsätta odla.
  2. Finnhamn. Det är en tradition att åka till Finnhamn några dagar på sommaren med min vän och språkkonsultkollega Anna. Det var mysigt och bra, men jag var trött och kanske inte helt närvarande. Dessutom hade jag dragit på mig en förkylning när jag var på Ängsbacka, och den passade på att kulminera under de här dagarna.
  3. Höga kusten. Det var fint! Maken och jag skulle på bröllop, och eftersom jag aldrig hade varit på Höga kusten tidigare, så ville jag gärna passa på att se mig omkring. Vi hyrde en sjöbod i den mysiga fiskebyn Bönhamn, där vi hade en brygga som terrass. Turistsäsongen var över, så det var riktigt lugnt, för att inte säga öde, i Bönhamn. Det passade oss finfint.

Jag har plockat lite blåbär, men inte så mycket som jag hade velat – odlingen hade högre prioritet. Jag har lyssnat på Sommar i P1 som vanligt – jag får se till att återkomma med ett inlägg om vilka som var mina favoriter. Jag har inte läst så mycket böcker som jag brukar.

Jag har inte gjort planer för det kommande året

Normalt är sommaren den period när jag gör storslagna planer för det närmaste året. När jag är så där ordentligt nervarvad som jag blir efter en lång semester är det bästa tillfället för mig att planera framåt. I år kom jag inte till det läget. Jag kopplade verkligen bort jobbet, men flytten och det intensiva odlandet tog all min energi, och nu är jag ju besatt av odling, så jag har inte alls någon lust att göra planer för några andra delar av livet :-) Så för första sommaren på massor av år har jag inte satt upp mål och planer för året (när jag säger året menar jag alltså sommaren 2019 till sommaren 2020, för alla vet ju att det är läsåret som är det riktiga året ;-)) . Förutom att odla då. Jag känner mig faktiskt lite vilsen. Jag får se om jag tar tag i att sätta upp mål senare under hösten. Eller i januari. Eller inte alls.

Nu är det höst

Men nu är det höst! Känns inte det rätt gött ändå?

Min senaste växtplats, som blev klar i helgen som gick

Rapport från flyttkartongerna

Vad jag har gjort på näsan? Det var en flyttkartong som attackerade mig :-o

Som du kanske vet är jag på väg att flytta. Här kan du läsa om att vi har köpt ett hus. För mig är en flytt ungefär det jobbigaste man kan utsätta sig för, förutom det där som är hemskt på riktigt, typ sjukdomar och död.

Att flytta är jobbigt på så många sätt:

  • Det är fysiskt krävande att lyfta tunga saker och packa ner i kartonger.
  • Det är administrativt jobbigt – hur kan det vara så sjukt mycket administration? Bara en sådan sak som att man måste jonglera med fyra olika elbolag (nuvarande och framtida elnätsbolaget, nuvarande och framtida elbolaget) …
  • Det är tufft att brottas med all nostalgi, alla minnen och allt vemod för det som ska rensas ut och platsen och orten som jag lämna. (Jag har bott i Täby i 38 år!) I samband med flyttpackandet konfronteras jag med foton och saker från förr och kastas tillbaka i tiden gång på gång. För mig tar det här en hel del energi.
  • Det är stressigt med allt som ska hinnas med före flytten. Eller egentligen är det kanske inte så stressigt rent tidsmässigt, utan bara jag som stressar upp mig inför stora händelser.
  • Jag är en person som oroar mig för saker. En flytt är inget undantag. Jag flyttar för sjutton ut på landet! Det finns vildsvin där! Och tänk om om kommunen en dag bestämmer sig för att det inte längre ska gå någon buss till min del av världen? Då blir jag helt isolerad.
  • Och så känslan av rotlöshet som för mig hänger ihop med en flytt. Mentalt har jag redan lämnat den här lägenheten bakom mig för länge sedan, men jag har ju inte rotat mig i det nya, eftersom jag inte ens är på plats än. Det gör att jag just nu känner mig lite vilsen. Jag ser fram emot att boa in mig på en ny plats.

Så jag känner mig trött och sliten nu. På tisdag går flyttlasset. En knapp vecka kvar alltså.

På sommaren brukar jag ju ta en låååång och skön semester och verkligen ladda batterierna, och för mig är det en mycket viktig del i att orka jobba och köra eget företag i år efter år. Även i år kommer jag att ta en lång semester från jobbet, men det blir inte lika mycket tid för att ta det lugnt. Det är ju mycket jobb kvar för att komma i ordning när vi väl är på plats i huset. Dessutom är det viktigt för mig att snabbt komma igång med odlandet och försöka få igång en viss matproduktion redan i år, även om min odlingssäsong börjar sent på året. Så jag planerar för en hel del slit och släp i sommar, även om det så klart ska bli superkul. Har även planerat tre grejer utanför hemmet, i sammanlagt två och en halv vecka, så då blir det återhämtning. Och planen är att kunna ta det lugnare efter några veckor, när jag har fått i ordning några odlingsbäddar och fått ner ett gäng fröer i jorden.

Under sommaren blir det förmodligen inte så mycket bloggat. Så kanske är det här mitt sista inlägg på ett tag. I vilket fall som helst önskar jag dig en skön och vilsam sommar!

Blåbärskaka med lime och lakritskola

Jag snubblade över det här receptet, från min numera nedlagda rawoodblogg. Det var länge sedan jag gjorde den här kakan nu, men när jag såg receptet så kom jag på att det ju är blåbärssäsong snart. Det fanns inte ett enda blåbär i skogarna i mina trakter förra året, så snacka om uppdämt behov nu! (Ja, jag har fuskat och ätit frysta köpeblåbär under året.) Det ska bli spännande att upptäcka nya blåbärsskogar i sommar, eftersom jag flyttar. Det ska också bli spännande att se om jag har tid att plocka några blåbär i år, eller om jag behöver prioritera att få igång odlandet.

I alla fall. Den här kakan är en kombo av en massa andra rawfoodkakor jag har bakat, men i det här receptet har jag lagt ihop dem i samma kaka, så att det blev en massa smarriga lager. Om du tycker att det verkar meckigt så kan du helt enkelt hoppa över något lager eller två – den blir god ändå. Hoppa inte över bottnen bara :-)

Lager 1: nötbotten

  • 4 dl blandade nötter
  • 1 dl torkade aprikoser
  • 1 dl hackade dadlar
  • 1 tsk vaniljpulver
  • en nypa flingsalt
  • lite vatten så att det blir lagom konsistens, en halv deciliter kanske

Kör alla ingredienser i matberedaren tills de sitter ihop som en boll eller en fast massa. Tryck ut massan i en springform.

Lager 2: lakritskolasås

  • 3 dl hackade dadlar
  • 2 dl kokosolja med smak
  • 0,5 dl agavesirap
  • 2 tsk vanilj
  • 2,5 vatten
  • en nypa flingsalt
  • 1,5 tsk lakritspulver

Kör alltihop i matberedaren länge. Kanske fem minuter eller så. Såsen ska ändra konsistens och bli blank och tjock. Bre ut såsen på nötbottnen. Ställ in formen i frysen medan du gör nästa lager.

Lager 3: kokos- och limekräm

  • 6 dl kokosflingor
  • 1 dl agavesirap
  • 1 dl kokosolja med smak
  • 4 lime – både skalet och juicen

Börja med att köra kokosen i matberedaren i några minuter tills den släpper ifrån sig sin olja och blir en slät smet. Häll sedan i resten av ingredienserna och kör tills allt är blandat. Häll ut smeten ovanpå de tidigare lagren. Det är bra om det går en stund mellan varje lager i den här kakan (utom bottnen, där du kan hälla på nästa lager direkt) så att det stelnar och inte blir en enda massa av alltihop. Själv hade jag inte det tålamodet men det blev rätt bra ändå.

Lager 4: blåbär

  • 3 dl cashewnötter
  • 5 dl blåbär – tinade om du använder frysta
  • 3 msk kokosolja med smak
  • 2 msk chiafrön
  • 0,5 dl agavesirap

Spara några blåbär att garnera kakan med om du vill. Kör cashewnötterna i matberedaren tills de är finfördelade. Häll sedan i resten av ingredienserna och kör till en smet. Bre ut smeten över kakan.

Lager 5: chokladtopping

  • 1 dl rå kakao
  • 1 dl kokosolja med smak
  • 1 msk agavesirap

Kör alltihop i matberedaren. Häll ut på toppen av kakan. I snygga mönster om du är lite mer avancerad än vad jag är. Garnera gärna med några extra blåbär på toppen.

Nu skulle jag förstås ha haft en bild på den här kakan också. Jag får uppdatera med det nästa gång jag gör den :-)

Saknar jag romanskrivandet?

Det har gått några månader sedan jag bestämde mig för att inte längre skriva romaner. Saknar jag det? Och blir det några fackböcker i stället? Det och lite till handlar det här blogginlägget om.

I januari bestämde jag mig för att inte längre skriva romaner. Det gick trögt och jag hade tappat lusten. Men kanske den främsta anledningen var att jag inte såg något sätt att inom rimlig tid få en inkomst från romanerna som motsvarar tiden jag la ner på att skriva dem.

Så hur känns det nu? Saknar jag skrivandet? Svaret på den frågan är både ja och nej.

Det här saknar jag med romanskrivandet

Det är framför allt två saker jag saknar:

  1. Det fria skrivandet, eller kanske snarare det fria skapandet, att få vara i ett kreativt flöde. Men det hade jag ändå inte mer än någon enstaka stund under de månader som jag jobbade med mitt senaste projekt.
  2. Min självbild som skönlitterär författare. Jag har byggt upp delar av min tillvaro utifrån att jag är en person som skriver skönlitteratur. Jag hittar en bok i min bokhylla som jag gillade och som jag har sparat för att återkomma till som inspiration i mitt skrivande. Men nu skriver jag inte skönlitterärt längre. Behöver jag verkligen ha kvar den där boken då?

Den där självbilden – eller imagen kanske, jag är osäker på vad jag ska kalla det för; personligt varumärke? – var något som jag jobbade upp under många år, både medvetet och omedvetet. En anledning till att jag startade den här bloggen 2010 var att jag ville ta mig själv på allvar som författare. Att ha en författarblogg var en viktig del i det. Det gör fortfarande lite ont i egot att jag nu inte är romanförfattare längre.

Det fria skrivandet har jag försökt återskapa genom att lägga någon timme här och där på att skriva något litet helt fritt. Jag har experimenterat lite med palindromer (så kul!), lagt upp dem på Instagram och konstaterat att det mest verkar vara jag själv som tycker att de är kul, ha ha :-D Just nu hittar jag inget fokus för fritt skrivande alls – jag återkommer till varför senare i inlägget. Men planen är att fortsätta lägga någon timme här och där på det efter sommaren. Och så är jag sugen på att skriva lite nya låtar. Det får också bli till hösten.

Det här vinner jag på att inte skriva romaner

Jag ser två stora fördelar med att jag inte längre skriver romaner. Den första är att jag inte längre är kvar i det där tröga läget i bokprojektet jag jobbade med. Jag vet inte om jag hade kunnat skriva mig förbi det eller om jag hade varit tvungen att börja om från något annat håll. Det är i alla fall skönt att inte vara där nu.

Den andra fördelen är att jag har frigjort tid till att jobba med mina andra passiva inkomster-projekt, de som inte är böcker. Framför allt handlar det om skrivarkurser online. Jag jobbar med ett par alternativa versioner av min största onlinekurs, Skriv tydliga texter, och jag hoppas att snart ha dem på plats så att jag kan göra någon kampanj runt det så småningom. Och så har jag fått upp två bokskrivarkurser, Skriv en fackbok och Skriv en roman på sex månader, som jag har gjort om från mejlkurser till självstudiekurser.

Den här frigjorda tiden gör att jag känner en större frihet i mitt liv. Det verkar rimligt att jag inom överskådlig framtid kommer att påbörja något av de där andra passiva inkomster-projekten som jag vill ta tag i; jag har ju fredagarna fria till det nu. Jag planerar ju även att göra odling och självhushållning till en större del av mitt liv framöver – kanske ska jag ägna fredagarna åt det under delar av året? Det är en stor frihet att ha den möjligheten.

Blir det några fackböcker?

Kommer jag att skriva några fackböcker då? Ja, förr eller senare tror jag, men det är inget självändamål att skriva en bok. Om jag jobbar med en produkt kan det lika gärna bli en onlinekurs som en bok – eller både och. Oftast ser jag det nog som att jag har större chans att få inkomster från en onlinekurs, eftersom man kan ta mer betalt för en kurs än en bok, trots att det kan ligga ungefär samma arbete bakom.

Så vad händer just nu?

Just nu är mitt liv ganska rörigt faktiskt. Vi ska flytta i början av juli (läs mitt inlägg om att vi har köpt hus om du vill veta mer). Och trots att det är fyra veckor tills dess så har tillvaron redan gojsat ihop sig till en enda röra av jobb och flyttförberedelser. Hu vad mycket administrativt jobb det är att flytta. Jag har i alla fall anlitat en firma som ska sätta upp solceller nu. Yay! Det får bli ett separat inlägg om det någon gång efter sommaren när allt är på plats.

Det här gör också att jag inte håller så hårt på mina passiva inkomster-fredagar – jag har ändå ingen struktur på tillvaron, så vad spelar det för roll liksom? Så jag bokar in några timmars kundjobb på en fredag. Eller fixar något med flytten. Och jag tänker att det är okej. Just nu får allt bli som det blir; jag kommer att hitta tillbaka till strukturen igen till hösten.

Men summa summarum är väl att jag känner mig nöjd med beslutet. Nu ska jag återgå till mitt jobb. Eller om det var flyttförberedelserna :-)

Jenny står på händer i skogen. Hunden Enzo ligger bredvid.
Lite oklart vad som är upp och vad som är ner i min tillvaro just nu, men jag kommer att landa på fötterna.