Fortsatt trögt med skrivandet

Den här treminutersfilmen beskriver rätt bra hur jag känner för mitt skrivande just nu. Det går otroligt segt men jag hoppas att det ska gå lättare bara jag tar mig igenom den tunga fasen.

Klippet hittade jag när jag sökte på översvämningar för att få lite inspiration till skrivandet. För jo, jag har skrivit. Jag avsatte torsdag till och med söndag i förra veckan till att skriva. Det är inte ofta jag lyckas få till fyra dagars skrivande på raken. Som jag har nämnt tidigare har jag tappat bort skrivglädjen på sistone, och jag visste inte hur det skulle kännas att sitta och skriva i fyra dagar.

Men det gick bra. Det var stundtals roligt och resten av tiden kämpade jag på. Körde fast så smått några gånger men stötte inte på något jättehinder. Sammanlagt skrev jag 5000 ord under de här fyra dagarna, och det är jag nöjd med, även om det inte var så mycket som jag hade satt upp som mål.

Som jag har skrivit om tidigare känner jag mig för närvarande inte säker på att jag alls ska fortsätta skriva romaner. Så här skrev jag i ett blogginlägg för en månad sedan:

Jag ska helt enkelt inte göra något särskilt just nu utan bara försöka jobba på så gott det går för att nå min deadline att skriva klart det första utkastet till den 1 maj. Om det känns så här hela vägen till dess så har jag sommaren på mig att fundera på hur jag vill gå vidare. Men förhoppningsvis så lossnar det innan dess och blir kul igen.

De här fyra dagarna gjorde det dock tydligt för mig att jag inte kan räkna med att skriva mer än 1500 ord på en bra skrivardag. En maximalt produktiv skrivardag alltså. Det går inte ihop med att jag har räknat med att skriva 3000 ord i veckan samtidigt som jag bara skriver på fredagar. Jag ligger långt efter min ursprungliga plan, och även om jag hoppas kunna få till en skrivarvecka under våren, och även om jag försöker knö in extra skrivartid både här och där så räcker det inte. Det finns inte en chans att jag kan skriva ett första utkast till den 1 maj 2019 och samtidigt må bra. Så jag behöver tänka om. Och så fortsätter jag att fundera på om jag ens ska skriva romaner alls.

Nu till det positiva: i morgon går jag på semester! En och en halv vecka ska jag vara ledig. Planen är att jag ska få tid att njuta mer av La Gomera än vad jag hunnit under de tre veckor som jag har varit här nu. Mer om det på Gomerabloggen som vanligt. Hoppas att du som läser har det fint och är peppad på det nya året!

Passiv inkomst: investera i hållbara aktier

Hör du till dem som menar att det inte går att förena investeringar med omtanke om planeten? Jag håller inte med. Jag har ett konto med hållbara aktier, som jag kallar miljöportföljen. Dessa aktier gick upp nästan 80 procent under 2018. I det här inlägget berättar jag om det.

Hösten 2017 startade jag ett konto på Avanza som jag kallade miljöportföljen. Jag satte in 10 000 kronor, och så fyllde jag kontot med aktier som på olika sätt kan betraktas som hållbara eller miljövänliga. Förnybar energi, ekologisk mat och pantautomater till exempel. Jag är medveten om att det finns olika sätt att se på allt möjligt här, till exempel att vissa av de förnybara energikällorna påverkar naturen negativt på andra sätt, eller att ekologisk mat inte är det bästa för planeten eftersom avkastningen per yta blir mindre än om man odlar med gifter och kemikalier. Men som jag ser det är det här aktier som är hållbara och bra ur miljösynpunkt.

Min tanke med miljöportföljen var egentligen inte att den i sig skulle gå med vinst, utan att jag skulle ha en bevakningsposition för var och en av de här aktierna. Med det menar jag att det här är aktier som jag vill hålla reda på hur det går för. Och jag vet att det inte blir av att jag går in och kollar det manuellt, till exempel samlar dem i en lista och sedan kollar av den då och då och ser hur det går för aktierna. För mig fungerar det betydligt bättre att köpa små bevakningspositioner. Då behöver jag bara titta in i den portföljen snabbt för att se hur det går. Smidigt.

Som du snart kommer att se så köpte jag många olika aktier, eftersom det fanns många jag ville bevaka inom det här området. Några av aktierna trodde jag kanske lite mer på och köpte för någon tusenlapp, men i andra har jag bara handlat för en hundralapp eller två. Jag bestämde mig också för att inte bry mig om courtaget skulle bli stort jämfört med hur lite aktier jag faktiskt köpte, och alltså äta upp en stor del av den eventuella vinsten. Det här kontot var till för bevakning, inte för att tjäna pengar.

Jag har inte tagit mig tid att själv göra någon analys av var och en av de här aktierna (jag ser att du som är investeringsproffs börjar se lite grön ut i ansiktet nu; andas lugnt bara). När någon av aktierna har gått särskilt bra, eller jag har hört bra saker om en aktie eller läst någon bra nyhet om den så har jag fyllt på mer av den, medan de som går dåligt har legat kvar som enbart en liten bevakningsposition. Ibland har jag också köpt en position i någon av aktierna på ett annat konto, som då alltså är utanför de 10 000 kronorna som jag har i min miljöportfölj. Det är en viktig funktion för den här bevakningsportföljen: att ha koll på vilka av aktierna som jag vill investera i på riktigt, inte bara ha en bevakningsposition.

Så här såg resultatet ut för min miljöportfölj under 2018:

Ett hyfsat resultat ändå :-)

+ 79,32 procent alltså. Om jag är nöjd med det? He he, hyfsat :-) Framför allt är jag nöjd med att det har gått så sjukt mycket bättre för de här aktierna än för de andra investeringarna som jag gjorde under året. Som jämförelse kan jag nämna att det sammanlagda resultatet på mina Avanzakonton var +1,93 procent och att OMXS30 – ett index som ofta brukar användas som jämförelse, i alla fall för den som handlar med svenska aktier – hade resultatet -10,67 procent. Det känns uppmuntrande att gröna aktier kan gå så bra, att jag inte behöver välja mellan planeten och pengarna liksom.

Så här såg innehållet ut i min miljöportfölj ut vid årsskiftet 2018/2019:

Den aktie som har gått bäst sedan jag köpte den hamnar längst upp i listan och den som har gått sämst längst ner. Minesto är ett kapitel för sig. Jag köpte mer i en nyemission och sedan gick den upp som bara den. Jag kan inte skryta med att jag tajmade toppen för att sälja av, men jag sålde i alla fall av i hyfsade lägen i två omgångar, och nu har jag en ganska liten position igen. Minesto har en stor del i att min miljöportfölj gick så bra under året.

Investeringar kan vara passiv inkomst – om man inte sitter och trejdar varje dag förstås, för då handlar det om att lägga ner mycket tid, och då blir det inte passiv inkomst längre. Hos mig har investeringar haft betydligt lägre fokus 2018 än jag skulle vilja, både i tid nedlagd tid och investerade pengar, och tyvärr ser det inte bättre ut inför 2019. Men jag kommer definitivt att fortsätta hålla ögonen på hållbara aktier. Vilket är ditt bästa tips för att göra investeringar som också är bra för planeten?

Mina passiva inkomster 2018

Du som följer mig vet att jag jobbar på att få passiva inkomster. För mig betyder passiva inkomster att jag inte direkt byter tid mot pengar, som jag annars gör som konsult.

Med passiva inkomster har jag istället en produkt, en investering eller något annat som ger pengar utan att jag gör något. Det där med att tjäna pengar utan att göra något är förstås en sanning med modifikation – för det mesta ligger det många timmars jobb bakom, och hittills är jag inte i närheten av att ha samma timersättning för mina passiva inkomster som när jag byter min tid mot pengar. Men en drivkraft för mig är att det finns en skalbarhet, att jag en dag ska hitta en eller flera källor till passiv inkomst som gör att jag får mer valuta för min nedlagda tid än vad jag får som konsult. Och ännu viktigare är att de passiva inkomsterna ger en grund att stå på, en trygghet som gör att de där månaderna – eller åren – när jag drar in mindre pengar än vad jag skulle vilja så har jag ändå en basinkomst.

Jag har sju procent passiv inkomst 2018

Här skrev jag om mina passiva inkomster 2017. Då fick jag ihop en passiv inkomst som var ungefär 10 procent av den inkomst som jag vill ha sammanlagt. Jag räknar de passiva inkomsterna i procent av den inkomst jag vill ha, och inte av den inkomst som jag faktiskt har, för annars innebär ett dåligt år i företaget att jag får en hög procent passiva inkomster, som då ser bra ut fast det egentligen är summan av inkomsterna som är dålig.

Jag var supernöjd med de där tio procenten och satte glatt upp som mål att dubbla den siffran under 2018. Men så blev det inte. I stället har jag något lägre passiva inkomster än jag hade förra året. Jag kan aldrig riktigt bestämma mig för om jag ska dra av den utgift som jag har för Simplero, verktyget som jag använder för mina onlinekurser. Jo, men det ska jag nog, för det är ju en utgift jag inte skulle ha om jag inte hade onlinekurserna. Om jag drar av den så har jag 7 procent i passiv inkomst 2018 (utan att dra av den så blir det 9 procent).

Hur fördelar sig mina passiva inkomster?

Så här fördelar sig mina passiva inkomster:

Mina passiva inkomster 2018 – cirkeldiagram som visar fördelningen

Onlinekursen Skriv tydliga texter befäster sin plats som min största passiva inkomst. Den har inte bara en större andel av de passiva inkomsterna än 2017, utan summan pengar jag drog in på den har även ökat. Bra jobbat!

Bokinkomsterna är klart mindre än året innan. Men det beror mest på tajming – jag kom ut med en ny bok 2017 som jag fick ett litet förskott för; det är det som är skillnaden mellan de två åren. Eftersom jag inte har något nytt boksläpp på gång snart så finns det inget som pekar på att den här siffran kommer att öka än på ett par år i alla fall.

Onlinekursen Lär dig skilja mellan de och dem på en timme är ny för 2018. Jag tog fram den i januari, så den har funnits i princip hela året men har knappt gett några pengar alls. Med facit i hand var det alltså inte rätt att lägga tid på att ta fram den. Det är en liten kurs, och jag la en eller möjligtvis två arbetsveckor på det. Det är inget jag ångrar, utan det var något jag behövde testa, och det visade sig vara fel. Det här är en anledning till att det går så långsamt (åtminstone för mig) att bygga upp passiva inkomster: jag behöver testa en himla massa saker, men det är bara några av dem som faktiskt fungerar.

Annonsintäkter webb. Det här är ett problem. Förra året drog jag in mycket mer pengar på Tradedoubler-annonser än vad jag gör nu. Och de två åren före det var det ändå mycket mer. Då har jag ändå fler och fler besökare på min webbplats iklartext.se för varje år. Det är något som inte stämmer här, något som är fel med mina annonser hos Tradedoubler som gör att de (nästan) inte drar in några pengar längre. Jag har tittat på det här typ tusen gånger, men jag hittar aldrig felet. Det känns som att jag har en potentiell intäktsström här som går mig förbi. Jag måste helt enkelt anlita någon som kan hjälpa mig med det här. Är det du? Mejla mig på jenny@iklartext.se.

Hittelön på uppdrag. Det här är uppdrag som jag inte tar själv utan förmedlar vidare och får en liten andel i hittelön. Det handlar om sådana typer av uppdrag som jag inte tar själv, så det här är inget jag ska satsa på utan det är okej att det är en låg siffra.

Jag har två andra passiva intäktsströmmar, som jag inte räknar med här: investeringar samt makens och mina gemensamma passiva inkomster. Investeringar har fått ohemult lite fokus i år
– det är annars något jag gärna vill ägna mig mer åt framöver. Men jag har i alla fall gått på plus om man tittar på ett snitt på mina konton på Avanza. Ett av kontona, där jag har fokus på hållbara aktier, har gått superbra. Procentuellt alltså. I pengar är det inte mycket att tala om. Låt mig återkomma med ett separat inlägg om det. Makens och mina gemensamma intäkter har jag inte koll på; det är inte jag som är ekonomiansvarig för dem ;-) Men det är inga stora pengar, och vi brukar mest lägga dem i en buffert att använda för att betala webbhotell och andra utgifter i framtiden. Och tyvärr har vi haft extremt lite fokus på våra gemensamma projekt under året.

Mitt dilemma: jag hinner inte

Ha ha, rubriken ovan sammanfattar mitt liv :-) Min frustration i det här fallet handlar om att jag har en massa saker som jag vill jobba med för att få mer passiva inkomster. Framför allt har jag en lååååång lista med saker som jag vill göra för att få bättre spridning av onlinekursen Skriv tydliga texter. Men jag hinner aldrig. Det enda tillfälle under året när jag verkligen har tagit mig tid till att jobba med passiva inkomster ordentligt var i januari, och då tog jag alltså fram en kurs som det visade sig inte finnas någon efterfrågan på.

Jag har oregelbundet med uppdrag, så man skulle kunna tänka sig att jag kunde ägna någon vecka här och där till att jobba med passiva inkomster, men på sistone har det verkligen inte fungerat. Inte ens i perioder med dåligt med uppdrag har jag lyckats få någon ro till det här. Det är en massa administration och småkrafs och sociala medier och fan och hans moster. Och så försöker jag ju skriva en bok(serie) också, även om jag framför allt gör det på fredagar. Och som det ser ut nu så är det bokskrivandet jag behöver lägga tid på om jag skulle få perioder med låg beläggning under våren. Det här får alltså ligga på vänt. Jag har också en annan onlinekurs som jag vill ta fram, men den får jag skjuta på framtiden.

Förhoppningsvis hinner jag få lite tid att jobba med Skriv tydliga texter i höst. Eller så lyckas jag klämma in någon vecka någonstans. Det där med annonserna på webben behöver jag i alla fall titta på snarast.

Hur jobbar du med passiva inkomster? Skriv gärna en kommentar och dela med dig av dina erfarenheter om du har lust!

Sammanfattning av 2018

Här kommer en sammanfattning av mitt 2018.

Jenny sitter på en stenstrand och tittar ut över havet

Under vintern hade jag två rejäla förkylningar, eller en förkylning och en influensa var det nog snarare. Det gjorde min vintervistelse på La Gomera snäppet sämre än vanligt, eftersom det hindrade mig från två av mina viktigaste fritidsaktiviteter i Valle Gran Rey: att vara ute och vara fysiskt aktiv och att sjunga . Nu satt jag i stället mest inne och hostade. Sammanlagt var jag mer eller mindre sjuk i flera månader, och mina luftrör återhämtade sig inte ordentligt förrän till sommaren. Fortfarande kan jag känna av dem ibland. Jag brukar annars skryta med att jag nästan aldrig är förkyld, och när jag är det så är det den lätta varianten som försvinner på bara några dagar. Tji fick jag den här gången.

Under påsken åkte jag på Vipassana. Jag satt och mediterade i tio dagar. Jag hatade det, men å vad bra det var för mig! Jag skulle verkligen behöva göra det igen, men å vad jag inte vill utsätta mig för det en gång till! Här har jag skrivit om Vipassana – när jag mediterade i hundra timmar på tio dagar. Jag är jätteglad att jag gjorde det och jag önskar att jag orkade göra det igen, men just nu känns det inte så.

Efter det mediterade jag mer än vanligt under en period, men sedan gick jag tillbaka till den halvtimme varje morgon som jag gjorde tidigare. Med tillägget att jag även ska meditera valfri tid större än noll på kvällen. Fast i praktiken skolkar jag från kvällspasset titt som tätt; jag har verkligen mycket svårare att meditera på kvällen än på morgonen. Under sommaren lade jag även till ett meditationslångpass på tre timmar en gång i månaden. Det har jag hållit hårt på, och jag tycker att det ger mycket. Långpasset lade jag till som en kompromiss mellan att jag under Vipassanakursen märkte att det ger så mycket mer att meditera längre tid och att jag inte vill prioritera att meditera längre än en halvtimme dagligdags.

I maj fick fick den fina hunden närmast kameran på den här bilden flytta till hundhimlen.

Hundarna Chaplin och Enzo
Chaplin vaktar yogamattan medan Enzo håller sig en bit ifrån

Det är maken som har hundar. Eller, nu har han alltså bara en. Chaplin blev tolv år, och jag har bott med honom de senaste sex åren. Han var fin, och även om han var skröplig på slutet och det inte var oväntat på något sätt så var det ändå en sorg.

Under våren började jag klura på min kommande romanbokserie. Jag insåg att jag behövde skriva om klimathotet, kläckte idén om att skriva fyra böcker med de fyra elementen Vatten, Jord, Eld och Luft som tema, och började jobba på synopsis till framför allt den första boken Vatten.

Det blev sommar, jag odlade grönsaker, jag hade en lång och skön och fantastisk sommarsemester som vanligt, och även om värmeböljan fick mig att oroa mig rejält för planeten så var det min bästa tid på året.

Under hösten hittade jag äntligen mitt sångsammanhang. Jag har ju sjungit med fantastiska Ange Turell i många år, men han är inte i Stockholm så ofta numera, så jag behövde ett annat sammanhang där man sjunger bara för att det är skönt. Ibland när jag tycker att det är för lite sång i mitt liv så går jag med i någon kör – bara för att komma på att jag ju inte alls vill sjunga i kör. Men nu har jag hittat min sånggrupp. Det är en liten sluten grupp där vi sjunger en kväll varannan vecka med mycket rörelse och fokus på att komma in i kroppen och att det ska kännas skönt och att vi mår bra av att sjunga. Superhärligt!

I september avsatte jag en hel vecka för att jobba med synopsis till Vattenboken. I oktober började jag med själva skrivandet. Men sedan gick det utför med skrivglädjen. Nu när jag ser tillbaka på det så känns det som om det var i samband med att jag gick in i skrivfasen som det slutade vara roligt. Och sedan har lusten inte kommit tillbaka. Vill jag inte skriva romaner längre? Aldrig mer? Den frågan brottas jag med just nu.

En efterhängsen järnbrist gjorde att jag hade huvudvärk i två månader under hösten och var supertrött.

Nu när jag sammanfattar det så här så verkar 2018 inte ha varit något höjdarår för mig. Skröplig hälsa och tappad skrivlust. Min känsla från året är att det är flera saker – även annat än det jag skriver här – som liksom har fastnat och inte kommer vidare. Det är frustrerande, och jag hoppas att 2019 är året när det lossnar.

Hur gick det med mina mål för 2018?

I min sammanfattning av 2017 nämnde jag även några mål för 2018. Hur har det gått med dem?

Jag skulle ha dubbelt så mycket passiva inkomster som året innan. Det uppnådde jag absolut inte. Det kommer ett separat inlägg om det, men jag kan redan nu avslöja att 2018 hamnade mina passiva inkomster strax under året innan.

Jag skulle leva efter att det är viktigare att leva än att jobba. Jo då, det har gått ganska bra. Jag har inte haft någon sådan där riktig jobba-ihjäl-mig-period under året. Å andra sidan låter jag som vanligt att-göra-listorna styra mitt liv alltför mycket.

Jag skulle börja på nästa roman. Japp, check på den!

Jag skulle fortsätta experimentera med mina vanor och hur jag ville leva och jobba och testa nya saker i vardagen. Från sommaren 2017 till sommaren 2018 hade jag ett projekt som jag kallade “Testa i en månad”, där jag provade alla möjliga vanor. Det här hade jag nästan glömt men jag experimenterade verkligen med en massa olika saker. Det var riktigt bra! Några jobbvanor som jag fastnade för:

  • Jag lärde mig äntligen att jag kan jobba mycket effektivare om jag inte kollar mejlen på morgonen och inte har mejlprogrammet uppe hela tiden medan jag jobbar. Ja, jag vet att det alltid rekommenderas att man bara ska kolla mejlen vid ett par tillfällen under dagen, men jag har inte fattat det på riktigt förrän i år. Jag kollar mejlen precis före lunch, en gång under eftermiddagen, och om jag jobbar efter kontorstid kan jag ha mejlen uppe då, för då kommer det inte in så mycket nytt. (Dock går det här åt skogen om jag jobbar med någon kund där vi har en pågående dialog via mejlen som jag behöver svara på vartefter.)
  • Att ta en ordentlig paus från jobbet mitt på dagen: träna, äta (inte vid datorn) och kanske läsa lite, lyssna på en podd eller göra något annat en stund. På så sätt blir arbetsdagen inte en enda lång dag, utan snarare två kortare arbetspass. Det passar bra in i min ambition om att leva snarare än att jobba.
  • Ha ett tydligt schema i Google Calendar som visar exakt vad jag ska jobba med (och när det är paus) vid varje tidpunkt hela dagen. Jag älskar scheman! Jag behöver dock bli ännu bättre på att faktiskt följa mitt schema :-)

Mina mål för 2019

Jag sätter ju upp mina mål på sommaren, så mitt stora jobb med att sätta mål sker inte nu. Men eftersom jag nu håller på och pratar om sådana saker så passar jag på att nämna några mål för det kommande året:

  • Skriva klart ett första utkast till Vattenboken före sommaren. (1 maj är min deadline; just nu känns det inte det minsta realistiskt, men det är fortfarande det som gäller. I nödfall har har jag tid på mig till semestern.)
  • Hitta tillbaka till skrivglädjen i romanskrivandet. Hur kan det bli roligt igen? Jag har några teman som jag återkommer till, som är det jag går igång på att skriva om, och jag tror att en lösning kan vara att fokusera mer på dem. Minst ett par av dem är med i boken, men de har drunknat i research och av att jag har kört fast i saker som jag måste faktakolla för att ens komma vidare. Har jag tagit mig vatten över huvudet med det här bokprojektet?
  • Komma fram till om jag ens ska fortsätta skriva romaner. Just nu har jag alltså tappat skrivglädjen. Om jag inte hittar den igen kan jag inte fortsätta i all evighet med något jag inte tycker är roligt längre. Håll tummarna för att jag hittar tillbaka!
  • Ta reda på alla detaljer om hur jag kan ta mig till La Gomera utan att flyga, bestämma mig för om jag vill lägga den tiden, energin och pengarna på det eller om jag kan leva med att fortsätta flyga till Kanarieöarna tur och retur en gång om året, och i så fall vad jag behöver göra för att kunna leva med det. Det här behöver jag göra i början av 2019. Det är nu under vintern jag bokar lägenhet i Valle Gran Rey till nästa vinter. Det funkar inte att bara boka lägenhet och tänka att jag tar tag i flygfunderingarna vid ett senare tillfälle – det var nämligen så jag tänkte förra vintern, och jag orkade inte ta tag i det under året.
  • Ha mer harmoni och flow i livet, jobbet och skrivandet.
Regnbåge över en by som ligger vid foten av ett berg
Regnbåge över La Calera, som är en del av Valle Gran Rey, där jag helst vill vara på vintern.

Jag kan inte göra slut

Vägen upp ur Valle Gran Rey-dalen

Det finns en plats som jag ser som mitt andra hem. Den heter Valle Gran Rey och ligger på Kanarieön La Gomera. Jag är kär i Valle Gran Rey. I naturen, i atmosfären, i öppenheten, i aktiviteterna som finns att göra här, i den lite bättre version av mig själv som jag blir på den här platsen.

Det är bara ett problem: jag flyger för att ta mig till dit. Redan förra vintern hade jag rejäl flygskam och den här vintern är den nästintill oöverstiglig, jag har skrivit om det tidigare. Medan jag var kvar i Sverige så tänkte jag att jag har tre alternativ inför nästa och kommande vintrar:

  1. Låta bli att åka till Valle Gran Rey. Försöka hitta något annat sätt att må bra på vintern. Antagligen hitta en plats som jag kan åka tåg till i stället.
  2. Ta mig till Valle Gran Rey utan att flyga. I det här blogginlägget skrev jag om det förra vintern.
  3. Fortsätta flyga en gång om året och hitta ett sätt att leva med det. Till exempel genom att jobba mer aktivt mot klimatförändringarna än vad jag gör nu.
Vy från La Playa

I går kom jag äntligen till Valle Gran Rey igen efter att ha varit ifrån hen i tio månader. Hela resan hit brottades jag med flygskammen och tänkte på att det kanske är sista gången jag åker hit, och ett tag kändes det nästan som om jag skulle kunna leva med det. Men så kom jag hit.

Tänk dig att du har en partner. Ni har varit ihop i åtta vintrar, och visserligen har ni haft svackor men ni har det bra ihop. Ni älskar varandra och planerar att leva lyckliga i alla era dagar. Men någonting går snett. Det kommer ett klimathot som riskerar att förstöra planeten och sätta både ditt framtida jag och kommande generationer rejält i klistret. Ett av dina största bidrag till den här planetförstöringen är att du är ihop med din partner. Genom att göra slut minskar du dina koldoixidutsläpp rejält, och det finns en chans att du kan komma ner till en utsläppsnivå som är hållbar på lång sikt. Du måste alltså välja mellan att vara tillsammans med den du älskar och att rädda planeten.

Du tycker kanske att det här är en larvig jämförelse: Det är för fan bara nån plats med nåt hav och några berg och ett vettigt vinterklimat. Det är inte som att vara kär i en människa. Snap out of it och ta ditt ansvar för planeten nu!

Men för mig är det inte bara en plats. Det är min plats. Och i dag när jag kom hit så kände jag det så starkt: jag kan inte göra slut med Valle Gran Rey. Om det är upp till mig att välja så klarar jag inte av att välja bort min plats. Inte ens om människans framtid på den här planeten är hotad, tydligen.

Av mina tre alternativ återstår alltså bara två: fortsätta flyga en gång om året eller ta mig till Valle Gran Rey utan flyg. En av mina uppgifter den här vintern är att ta reda på alla detaljer om hur en resa utan flyg skulle kunna se ut, vad den skulle kosta och hur lång tid den skulle ta. Så att jag kan fatta ett genomtänkt beslut.

Nu kanske du tycker att det inte är så farligt att jag flyger en gång om året; det finns ju många som flyger mer än så. Eller så kanske du tycker att det är okej att jag flyger eftersom jag gör en massa andra saker rätt: äter inte kött, kör inte bil, har inte satt några nya människor till världen och så vidare. Jag håller inte med! Det är viktigt att jag gör allt det där också. För att nå klimatmålen behöver vi komma ner till 1–2 ton koldioxidutsläpp per person och år (jag har sett lite olika siffror). En resa fram och tillbaka till Kanarieöarna släpper ut runt 4 ton. Jag lever alltså långt över min kvot i och med att jag flyger. Det spelar ingen roll att andra lever ännu värre. Det handlar inte om rättvisa. Det handlar om att vi alla behöver göra allt vi kan för att rädda planeten. Och just nu gör jag inte det. För jag kan inte göra slut.

Valle Gran Rey i solnedgången.

Raw saffrans- och pepparkakscheescake

Vad sägs om en saffrans- och pepparkakscheesecake så här i juletider? Det här receptet skrev jag på den rawfoodblogg som jag hade tidigare, men nu får det bo här. Jag har faktiskt inte gjort den här kakan i år, bland annat för att jag häromdagen hittade ett annat supersmarrigt recept på saffranskaka hos Food Pharmacy som jag har mumsat på i stället. Det receptet är dock varken raw eller veganskt utan innehåller ägg och bakas i ugnen. Så du som vill ha rawfoodkaka kan bara ignorera den där länken och spana in det här receptet i stället.
Botten:
  • 4 dl sötmandel
  • 1,5 dl dadlar
  • en nypa salt
  • 2 tsk kanel
  • 2 tsk mald kardemumma
  • 2 tsk hackad färsk ingefära
  • 1 kryddmått kryddnejlika
  • 1–2 msk vatten

Kör mandlarna i matberedaren tills de är ordentligt finfördelade och nästan som ett mjöl. Fortsätt att köra maskinen medan du blandar i resten av ingredienserna. Avsluta med vattnet och prova med lite i taget tills du har en bra konsistens. Du vill ha en fast deg som går att arbeta med.

Tryck ut bottensmeten i en springform eller en brödform med plastfolie i.

Fyllning:

  • 5 dl cashewnötter
  • 1 paket saffran
  • 1 dl kokosolja
  • saften från 1,5 citroner
  • 1,5 dl agavesirap
  • 1 tsk vaniljpulver eller motsvarande vaniljessens (inte vaniljsocker och definitivt inte vanillinsocker)
  • en nypa salt

Börja med att köra cashewnötterna i matberedaren tills de är finfördelade som ett mjöl. Fortsätt att köra maskinen medan du blandar i resten av ingredienserna. Häll smeten i formen ovan på bottnen.

Topping:

  • svarta vinbär
  • vatten

Kör bären i matberedaren för att finfördela dem så mycket som möjligt. Späd med lite vatten så att du får en fast smet. Smeta ut smeten ovanpå kakan. Ställ cheesecaken i kylskåpet ett par timmar eller över natten.

Jag är mycket nöjd med min saffrans- och pepparkakscheesecake. Något jag däremot inte blev nöjd med var bilderna jag tog på den – det är svårt att ta bra bilder när det typ aldrig finns något dagsljus. Kakan blev god och så söt att man nöjer sig med en liten bit. Den serveras med fördel på glöggmyset eller kanske som ett nyttigare alternativ på julens gottebord.

Hemgjord kokosyoghurt

Den här yoghurten på kokosmjölk gör jag ofta. Den är godast i söta sammanhang, till exempel att äta med blåbär, valnötter och kanske en liten klick honung. Däremot tycker jag inte att den passar lika bra i matiga såser som tsatsiki.

Du behöver kokosmjölk och probiotika, till exempel i form av en kapsel. Jag brukar använda en kapsel till varje förpackning kokosmjölk. En glasburk och en träslev är också bra att ha. Jag läste i något recept någonstans att man inte ska använda metallverktyg tillsammans med probiotika. Vad vet jag.

Kokosmjölken till vänster, den från Garant, är min favorit. Den tjocknar så bra när man ställer in den i kylskåpet.

Om du vill ha en tjock kokosyoghurt kan det med vissa sorters kokosmjölk vara bra att ställa in den i kylen över natten. När du ska göra yoghurten börjar du med att separera det rinniga från det tjocka – och bara använda den tjocka kokosmjölken till yoghurten. Med Garants kokosmjölk behövs inte det; den tjocknar bra ändå när du ställer in den färdiga yoghurten i kylen.

Gör så här:

  1. Häll upp kokosmjölken i glasburken (som ska vara väl rengjord).
  2. Öppna probiotikakapseln och häll innehållet i kokosmjölken.
  3. Rör om med träsleven.
  4. Ställ i rumstemperatur – gärna på ett varmt ställe – tills det luktar och smakar syrligt, som yoghurt. Rör om ett par gånger under tiden. För mig brukar det här ta ungefär två dygn på sommaren och tre på vintern.
  5. Förvara yoghurten i kylskåp. Den håller nog uppåt en vecka åtminstone.

Jag mår bättre om jag inte äter så mycket mjölkprodukter, men jag längtar verkligen efter yoghurt ibland. Då är det här perfekt!

Jag tvivlar – ska jag verkligen skriva romaner?

Jag har så mycket tvivel på mitt skrivande för närvarande så du anar inte.

Du som också skriver vet att det ingår i jobbet att tvivla. Och just nu är det precis vad jag gör. Mitt tvivel handlar inte så mycket om att jag inte tror att jag ska få ihop boken som jag skriver på. Snarare handlar det om det större perspektivet: ska jag skriva (skönlitteratur) över huvud taget?

Jag har skrivit skönlitterärt ungefär lika länge som jag har kört eget tror jag – det borde betyda att jag har skrivit sedan 2002. Jag har haft långa pauser, ibland flera år, för att skriva fackböcker och för att göra andra delar av författarjobbet (producera, sälja, marknadsföra böcker). Men det blir ändå rätt många år som jag har varit författare i delar av min arbetstid. Och jag är fortfarande långt ifrån att ha någon vettig inkomst från böckerna. När jag räknade ut mina passiva inkomster 2017 så kom jag fram till att bokinkomsterna utgjorde ungefär 4 procent av den inkomst som jag vill ha. Fyra procent. Efter att ha jobbat med något i snart sjutton år. Det är inte jättebra. Jag ställer mig frågor som: Är det ens någon idé att jag fortsätter att skriva romaner? Hur många år ska jag ge det innan jag ger upp? Jag lägger ju runt 20 procent av min arbetstid – författarfredagarna – på att skriva. Är det rimligt att jag fortsätter att göra det i år efter år utan att det ger några inkomster att tala om?

En annan diskussion, som det här blogginlägget egentligen inte handlar om, men som jag ändå känner att jag vill sammanfatta helt kort här är hur jag ska disponera min författartid. Jag kan bara nämna att jag har författarkolleger som lägger oerhört mycket tid på att stå och sälja böcker på marknader, och att vissa av dem når goda resultat på det sättet. Själv har jag prioriterat bort det av flera anledningar, varav de två främsta är att 1) jag är introvert och mår inte bra av att ägna mig för mycket av den typen av arbetsuppgifter 2) de böcker och bokformat jag hittills har valt att skriva och producera är inte den typen av böcker som säljer på marknader.

Åter till mitt tvivel. Den främsta anledningen till att jag ändå motiverar mig till att skriva, även om jag hittills inte har fått några inkomster att tala om är ju att jag brukar tycka att det är roligt. Men just nu är det faktiskt inte särskilt kul. Det är mest jobbigt och svårt. Jag känner sällan skrivglädje och ofta prestationsångest. Jag har ofta hög tröskel att komma igång, och jag har dåligt samvete över all research som jag skulle behöva göra som jag inte har gjort.

Två andra förutsättningar som jag tror påverkar mig i att det känns så trögt just nu:

  1. Det är vinter. Vinter är blä.
  2. Jag har skrivit typ 10-15 procent av det första utkastet i en serie om fyra böcker. Det är med andra ord väääääldigt mycket jobb kvar på det här projektet, och det är inte konstigt om det känns oöverstigligt ibland.

Så vad ska jag göra? En kompis till mig brukar säga att han aldrig fattar några livsavgörande beslut mellan november och februari. Det är en klok inställning som jag gärna tar efter. Jag ska helt enkelt inte göra något särskilt just nu utan bara försöka jobba på så gott det går för att nå min deadline att skriva klart det första utkastet till den 1 maj. Om det känns så här hela vägen till dess så har jag sommaren på mig att fundera på hur jag vill gå vidare. Men förhoppningsvis så lossnar det innan dess och blir kul igen.

Det är det ena jag ska göra. Det andra är att jag behöver komma fram till vad jag ska belöna mig själv med när jag har skrivit klart det första utkastet, men också vid några avstämningspunkter under arbetets gång. Förslagsvis när jag har skrivit så många ord som jag planerar ska vara en fjärdedel, hälften och tre fjärdedelar. Vad vill jag ha för belöningar? Jag skriver upp på att-göra-listan nu att jag ska komma fram till det.

Hur brukar du belöna dig själv? Vad ger du dig för belöningar? Och hur gör du för att på riktigt koppla belöningen till resultatet, så att det inte blir något som du kommer att göra oavsett? Jag vill ha belöningar som brinner inne om jag inte uppnår mina mål. Ge mig ditt bästa tips!

Min egoistiska livsstil förstör planeten

Det är så lätt att gå i försvarsställning för min rätt att flyga en gång om året bara för att det finns andra som gör värre saker för vår planet. Men då missar jag poängen. Det handlar inte om rättvisa. Det handlar om att vi tillsammans flyger så mycket att vi förstör klimatet på jorden för kommande generationer. Vi kan inte fortsätta. Ändå är jag så egoistisk att jag gör det.

Jag mår inte bra av vintern. Jag vet inte om det är mörkret eller kylan som är värst; jag tror att det är kombinationen. När det blir mörkt redan klockan tre checkar min hjärna ut och tror att dagen är slut. När temperaturen sjunker under nollan kryper kylan in i kroppen, och jag fryser ända in till skelettet. Frasen ”jag vill inte” går på repeat i skallen. Jag har självklart verktyg som hjälper mig att hantera vintern. Mentala verktyg som handlar om att stanna i stunden, acceptera, njuta av det som är bra, meditera för att lära mig att allt uppstår och försvinner och inget är för evigt. Jag har också mer praktiska hjälpmedel som d-vitamintillskott, dagsljuslampa, vetekudde och täckkjol. Men vintern var ändå en lång och jobbig period för mig (och ja, jag vet att det här är ett i-landsproblem – oj, vad det finns människor som har större problem i sitt liv än det här!). Tills jag hittade lösningen.

Jag tillbringar delar av vintern på sydligare breddgrader

De senaste sju åren har jag tillbringat delar av vintern i Valle Gran Rey på kanarieön La Gomera (jag bloggar om det på Gomerabloggen). Där går jag barbent i ett januariklimat som jag mår bra av, som ger mig solljus och värme och gör att jag kan behålla min energi hela dagen. Min vistelse där brukar bli runt sju veckor lång, även om jag ofta har velat stanna längre. Jag är kär i den här fantastiska platsen och ser den som mitt andra hem. Där hittar jag hisnande berg, närodlad avokado och mango, människor att sjunga och dansa med, annorlunda rutiner att inspireras av resten av året och ett brusande blått hav. Jag är så tacksam för att jag har möjlighet att tillbringa delar av vintern där.

Men. Det känns inte längre som någon bra lösning. För jag flyger dit. Min flygskam var stor redan förra vintern, och nu är den sju resor värre. Jag förstör ju planeten! För dig. För mig. Och framför allt för kommande generationer. Betyder det att jag måste avstå från den här så viktiga delen av mitt liv, min frihet och min hälsa? Eller betyder det att jag ska försöka spara ihop pengar för att kunna ta mig dit med tåg och båt? Nu pratar vi i-landsproblem igen, men förutom att det skulle kosta många tusenlappar och gissningsvis ta mig någon vecka i varje riktning, inklusive ett antal hotellnätter, så avskyr jag verkligen att resa, och jag vågar inte ens tänka på hur sjösjuk jag skulle bli på båten från Spanien till Kanarieöarna. Jag vet faktiskt inte vad som vore värst för mig – att stanna hemma hela vintern eller att göra den resan.

Jag är inte den värsta miljöboven

Det är lätt att hävda att jag inte är den värsta miljöboven. Det finns människor i mitt flöde som flyger i jobbet flera gånger i månaden. Det finns människor i mitt flöde som åker på weekendresa till New York på hösten, till Thailand på jullovet, Alperna på sportlovet, och så en liten sväng ner till södra Europa för att möta våren.

Det är också lätt att hävda att jag lever klimatmedvetet förutom min enda årliga flygresa, och att jag på individnivå inte måste göra allt. Mitt eget största bidrag till klimatet är att jag inte har barn. Att välja bort ett barn kan spara in 58,6 ton koldioxidekvivalenter per år – baserat på alla framtida ättlingars utsläpp och nuvarande konsumtionsmönster. Jämför det med en flygresa över Atlanten som släpper ut 1,6 ton koldioxidekvivalenter (källa: den här artikeln från Lunds universitet, som skriver om den här forskningsstudien). Jo, jag vet att det här inte tas upp så ofta – kanske för att det är ett för känsligt ämne. Det betyder inte att jag tycker att du som har barn är en ond människa. Och det var heller inte av klimatskäl som jag valde bort barn. Men fler människor på jorden betyder ökade utsläpp. Det är fakta. Som jag hoppas att du kan avstå från att hata mig för.

Det handlar inte om rättvisa

Det är så lätt att hamna i försvarsställning. Att förvara min rätt att flyga en gång om året bara för att det finns andra som gör värre saker för vår planet. Och tro mig, jag hamnar lätt där. Men då missar jag poängen. Det handlar inte om att alla ska få göra samma saker – världen är redan orättvis. Det handlar om att vi i de rika delarna av världen tillsammans flyger så mycket att vi förstör klimatet på jorden för kommande generationer. Hur länge ska vi låta vår egoistiska livsstil förstöra planeten?

Jag vet att jag inte är ensam om att brottas med den här typen av frågor. Kanske handlar det om flyget för dig också. Kanske har du något annat som känns riktigt svårt att avstå från. Jag är så egoistisk att jag kommer att flyga den här vintern också; jag har bokat flygbiljetter och hyrt lägenhet i Valle Gran Rey. Kommer jag att fortsätta flyga även kommande vintrar? Det vet jag inte.

Varför tror alla att jag är så disciplinerad?

“Du är så disciplinerad!”

Det får jag ofta höra. Omgivningen tycker att jag är disciplinerad för att jag skriver böcker på fredagar. De tycker att jag är disciplinerad för att jag kan jobba hemifrån och ändå få saker gjorda. Under alla år som jag tränade mycket mer än vad jag gör nu så fick jag ofta höra att jag var disciplinerad som tränade. En del som får veta att jag mediterar en halvtimme varje morgon tycker att det är disciplinerat.

Jag märker att jag inte alls är bekväm med det här epitetet, så jag slår ifrån mig när någon säger så. Jag känner mig inte ett dugg disciplinerad. Jag gör planer för vad jag ska göra under dagen och den kommande veckan, men när jag dagen eller veckan är slut är jag aldrig klar med det jag skulle ha gjort. Jag ligger efter med allt. Alltid. Just nu ligger jag efter tidsplanen med mitt bokskrivande. Jag har knappt börjat med det jag har tänkt göra med min onlinekurs Skriv tydliga texter under hösten. Jag kollar sociala medier betydligt oftare än jag borde. Jag fastnar i oändligt skrollande på Instagram. Jag prokrastinerar och fastnar i alla andra aktiviteter än det jag ska göra för närvarande. Mycket av det jag ska göra blir försenat – inte sådant som jag ska leverera till kunder förstås; det är klart i tid. Men då har jag ofta, vis av erfarenhet, planerat in lite marginaler. Till exempel kommer jag överens med kunden om att jag ska leverera något på torsdag kväll. I min egen kalender planerar jag in att jag ska vara klar på onsdag kväll, och så har jag torsdagen fri för att jobba med onlinekursen. Men jag blir inte klar förrän på torsdagen. Kunden behöver aldrig märka att jag inte gjorde det jag själv hade planerat, men min egen planering och mina egna projekt blir försenade. Igen.

Så vad är det som gör att många upplever mig som disciplinerad? Är det något som jag kommunicerar utåt? Att jag säger att jag skriver på fredagar? (Fast jag gör ingen hemlighet av att jag aldrig får ihop så mycket text som jag skulle vilja på mina författarfredagar; tvärtom pratar jag om det på Instagram varje fredag.)

Är det att den som inte är van att jobba hemma tänker sig att det är mycket svårare att jobba koncentrerat då? Jag tänker att det inte är svårare än att jobba på ett kontor. Facebook finns där i datorn, både hemma och på kontoret. Fast den sociala kontrollen är kanske större på ett kontor; i ett kontorslandskap vill man kanske inte att chefen ska se hur ofta man kollar Facebook, så då kollar man mer sällan. Eller?

Jag skulle nog tvärtom ha svårare att jobba på ett kontor, och då särskilt i kontorslandskap, än att sitta hemma. Jag kanske ska börja säga det till alla som har ett jobb: “Jaha, du sitter och jobbar på jobbet? Bland andra människor? Du är så disciplinerad!” :-D

Jag vill gärna fundera och diskutera mer om disciplin. Det är något i mig som triggas av att bli kallad för disciplinerad, när det inte stämmer med min självbild. Och så vore det spännande att reda ut vad disciplin är. Börja gärna här i kommentarsfältet! Vad är disciplin för dig? Är du disciplinerad? Varför eller varför inte? Eller kanske snarare: När är du disciplinerad? För jag har svårt att tro att någon är det i alla situationer.