Varför tror alla att jag är så disciplinerad?

“Du är så disciplinerad!”

Det får jag ofta höra. Omgivningen tycker att jag är disciplinerad för att jag skriver böcker på fredagar. De tycker att jag är disciplinerad för att jag kan jobba hemifrån och ändå få saker gjorda. Under alla år som jag tränade mycket mer än vad jag gör nu så fick jag ofta höra att jag var disciplinerad som tränade. En del som får veta att jag mediterar en halvtimme varje morgon tycker att det är disciplinerat.

Jag märker att jag inte alls är bekväm med det här epitetet, så jag slår ifrån mig när någon säger så. Jag känner mig inte ett dugg disciplinerad. Jag gör planer för vad jag ska göra under dagen och den kommande veckan, men när jag dagen eller veckan är slut är jag aldrig klar med det jag skulle ha gjort. Jag ligger efter med allt. Alltid. Just nu ligger jag efter tidsplanen med mitt bokskrivande. Jag har knappt börjat med det jag har tänkt göra med min onlinekurs Skriv tydliga texter under hösten. Jag kollar sociala medier betydligt oftare än jag borde. Jag fastnar i oändligt skrollande på Instagram. Jag prokrastinerar och fastnar i alla andra aktiviteter än det jag ska göra för närvarande. Mycket av det jag ska göra blir försenat – inte sådant som jag ska leverera till kunder förstås; det är klart i tid. Men då har jag ofta, vis av erfarenhet, planerat in lite marginaler. Till exempel kommer jag överens med kunden om att jag ska leverera något på torsdag kväll. I min egen kalender planerar jag in att jag ska vara klar på onsdag kväll, och så har jag torsdagen fri för att jobba med onlinekursen. Men jag blir inte klar förrän på torsdagen. Kunden behöver aldrig märka att jag inte gjorde det jag själv hade planerat, men min egen planering och mina egna projekt blir försenade. Igen.

Så vad är det som gör att många upplever mig som disciplinerad? Är det något som jag kommunicerar utåt? Att jag säger att jag skriver på fredagar? (Fast jag gör ingen hemlighet av att jag aldrig får ihop så mycket text som jag skulle vilja på mina författarfredagar; tvärtom pratar jag om det på Instagram varje fredag.)

Är det att den som inte är van att jobba hemma tänker sig att det är mycket svårare att jobba koncentrerat då? Jag tänker att det inte är svårare än att jobba på ett kontor. Facebook finns där i datorn, både hemma och på kontoret. Fast den sociala kontrollen är kanske större på ett kontor; i ett kontorslandskap vill man kanske inte att chefen ska se hur ofta man kollar Facebook, så då kollar man mer sällan. Eller?

Jag skulle nog tvärtom ha svårare att jobba på ett kontor, och då särskilt i kontorslandskap, än att sitta hemma. Jag kanske ska börja säga det till alla som har ett jobb: “Jaha, du sitter och jobbar på jobbet? Bland andra människor? Du är så disciplinerad!” :-D

Jag vill gärna fundera och diskutera mer om disciplin. Det är något i mig som triggas av att bli kallad för disciplinerad, när det inte stämmer med min självbild. Och så vore det spännande att reda ut vad disciplin är. Börja gärna här i kommentarsfältet! Vad är disciplin för dig? Är du disciplinerad? Varför eller varför inte? Eller kanske snarare: När är du disciplinerad? För jag har svårt att tro att någon är det i alla situationer.

Godaste chokladbollarna utan onyttigheter

Om du letar efter de godaste chokladbollarna utan onyttigheter så kan jag berätta att du hittar dem hos Food Pharmacy. Chokladbollar 2.0 kallar de dem.

Innan jag hittade det receptet så brukade jag göra chokladbollarna nedan. Och de är inte dumma alls de heller. Men varför lägger jag ens upp ett recept på chokladbollar som bara är det näst bästa? För den som vill ha lite variation kanske? Dessutom är smaken som bekant som baken: en del har mer än andra ;-)

Chokladbollar raw food style

De här chokladbollarna är inte helt raw, men de går självklart att göra till 100 procent raw om du vill det. Skippa i så fall kaffet (ha i lite vatten i stället, för konsistensen) och byt ut havregrynen mot mer solroskärnor eller några andra nötter eller fröer. Min ambition var att de skulle likna traditionella chokladbollar, fast utan smör och socker och sånt – och det lyckades jag bra med om jag får säga det själv.

Det här är vad jag hade i:

  • 2 dl solroskärnor
  • 2 dl havregryn
  • 1 tsk vaniljpulver
  • 1 dl rå kakao
  • 1 dl russin
  • 1 msk honung
  • 1–2 msk bryggt kaffe
  • 0,5 dl kakaonibs
  • riven kokos att rulla i.

Kör allt utom kokos i matberedaren i samma ordning som de listas ovan. Anpassa mängden vätska så att smeten blir bra konsistens för att rulla bollar av. Kör inte smeten för länge sedan du haft i nibsen – du vill inte att de hackas sönder för mycket.

Rulla smeten till bollar som du sedan rullar i kokos.

Tidsplan för Vattenboken

Jag babblar ju lite nu och då om en deadline som jag har gett mig själv (Hmm … kanske är det mest på Instagram jag pratar om det?), så jag tänkte att det kan vara på sin plats att berätta om min tidsplan för boken.

Boken, med arbetsnamnet Vatten, är alltså den första delen i en serie om fyra romaner. Arbetsnamnet för serien är De fyra elementen. Så här tänker jag mig tidslinjen för Vatten:

  • mars 2018: Jag började klura och göra research, och så la jag lite tid på att lära mig grunderna i Scrivener, som jag skriver i nu. Jag visste att jag ville skriva en serie katastrofromaner, jag visste vem huvudpersonen var, och jag hade en idé om vilken som skulle vara den första katastrofen.
  • april: Jag inser att jag måste skriva om klimathotet – det är det som orsakar katastroferna!
  • 20 april: Jag kläcker idén med att skriva en bokserie om De fyra elementen.
  • 25 april: Jag skriver en mycket övergripande synopsis för alla fyra böckerna.
  • maj–juni: Jag bygger synopsis för Vattenboken.
  • juli–augusti: semester
  • september: jag skriver klart synopsis för Vattenboken, framför allt för att jag avsätter en hel septembervecka för det.
  • oktober 2018–1 maj 2019: skriva första utkast till Vattenboken
  • maj–juni 2019: reservtid om jag blir försenad. Men förhoppningsvis är jag klar med ett första utkast. Manuset behöver ligga till sig lite, och då kanske jag hinner göra research på saker som jag har hoppat över när jag skrev. Eller klura på synopsis för de tre följande böckerna. Eller börja på en fackbok som jag är sugen på att skriva. Eller …
  • juli–augusti 2019: semester
  • hösten 2019: redigera Vattenboken så långt jag kommer på egen hand
  • våren 2020: redigera Vattenboken med hjälp av en redaktör
  • hösten 2020: börja leta agent och/eller förlag. Det jobbet tänker jag kan ta många månader, kanske ett helt år. Men då kan jag förhoppningsvis börja jobba med den andra boken parallellt.
  • våren 2021: börja jobbet med att ge ut boken, på ett förlag om jag har hittat något. Annars på egen hand. Här är allt förstås oklart, för om jag hittar ett förlag och/eller en agent här så är det ju inte längre jag på egen hand som bestämmer tidsplaner och så vidare.
  • hösten 2021: utgivning av Vattenboken? Det kan också vara så att det är ett bättre beslut att hålla på boken något år till och hinna en bit framåt med nästa bok, så att det inte behöver bli en paus på tre år i utgivningen mellan första och andra boken, men vem vet vad som händer här, det här är förstås bara lösa funderingar än så länge.

Så där någonting skulle tidsplanen kunna se ut för den första boken i min klimathotsserie om De fyra elementen. Om den håller är det alltså tre och ett halvt år från att jag började tills att boken är ute. Efter det är min förhoppning att det inte ska behöva gå lika lång tid mellan varje bok, utan att jag kan påbörja arbetet med nästa bok innan den förra är ute. Det gäller särskilt om jag hittar ett förlag som vill ge ut böckerna. Då blir det nämligen mindre jobb för mig under utgivningsfasen, och då kan jag skriva på nästa bok i serien under tiden.

Det här är en betydligt långsammare process än vad jag skulle vilja att det var, men om jag ska ta hänsyn till min ekonomi (jobba med andra saker så att jag kan betala mat och hyra) och min hälsa (inte jobba ihjäl mig) så går det tyvärr inte snabbare än så här. Men visst låter det som en ganska okej plan ändå?

Schnitzerkost – nyttig gröt som går att förbereda

Som den minnesgoda bloggläsare du är har du förstås koll på att det bjuds på mat här på bloggen ibland sedan jag tog ner min rawfoodblogg i somras. Nu insåg jag precis att mitt recept på schnitzerkost inte ligger uppe någonstans just nu, och så kan vi ju inte ha det!

Schnizterkost – vad är det?

Schnitzerkost, vad i hela fridens namn är nu det för konstigt? Jo det är en raw gröt som kan varieras i det oändliga. Grunden är att man först blötlägger olika sädesslag eller baljväxter och sedan blandar det med alla möjliga goa grejer. Det går bra att göra den på till exempel bovete, råg eller mungbönor.

Schnitzerkost – recept

Jag gör min schnitzerkost på hel havre, eller nakenhavre som den också kan kallas, alltså de hela runda grynen som ser ut som när de växer ute på fälten. Jag lägger havren i blöt i en burk med dubbla mängden vatten i ett dygn i skafferiet. Sedan häller jag bort vattnet, sköljer havren och låter den stå i burken ytterligare ett eller kanske ett par dygn, fortfarande i rumstemperatur. Jag sköljer havren morgon och kväll.

Jag brukar göra två varianter på den här gröten. I den första varianten blandar jag havren med allt möjligt gott: russin, kanske någon annan torkad frukt, riven kokos, hackad mandel, pressad ingefära, pressad citron, kardemumma, kanel, vaniljpulver. När jag sedan äter den får den sällskap av färska bär eller kanske rivet äpple och mer kanel.

I den andra varianten kör jag hela blandningen ovan i matberedare tillsammans med ett par matskedar kakao per portion, en matsked honung och lite vatten för att få bra konsistens. Honungen är till för att det behövs extra sötma när den bittra kakaon kommer in i bilden. Chokladgröten gillar jag allra bäst att äta med färska blåbär. Är fortfarande lite ledsen över att alla skogens blåbär torkade bort i somras.

När jag gör schnitzerkost så fyller jag en stor glasburk och ställer i kylen. Då har jag frukost i 4–5 dagar. Bra för dig som har bråttom på morgonen – bara att ta fram och äta direkt. Eller förbered den i en matlåda och ät frukosten på vägen. Eller ät den som lunch mitt på dagen för all del; jag är inte så knusslig med vad man äter vid vilka tider på dygnet. Själv brukar jag ofta komplettera gröten med en smoothie av något slag om jag är hemma och inte ska iväg någonstans.

Jag är lite av en periodare när det kommer till schnitzerkost. Just nu har jag en halvfull burk i kylen som jag gjorde häromdagen, men innan dess hade jag inte ätit det på flera månader. Men gott är det, och fint med fibrer för magen att jobba med.

Äppelringarna passar bra i schnitzerkosten – det kör vi på!

Många trädtoppar små blir en hel bok

Jag gillar det klyschiga talesättet Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna. Det är så jag jobbar. Varje år gör jag stora mål och bestämmer en massa saker som jag hinna med och uppnå och göra under året. En del av målen uppnår jag. En del kommer jag inte hela vägen fram med. Ytterligare några försvinner för att det händer något som jag inte hade förutsett, eller för att jag gör nya prioriteringar under året. Men när jag summerar så visar det sig alltid att jag fick en del gjort, och det är gott så.

Exakt så är det med mina författarfredagar också. Varje fredag bestämmer jag mig för att skriva 3000 ord. Det har inte hänt hittills. Men jag har skrivit 1500 ord ett par gånger, och det är gott så. Det är det som är trädtopparna. Kommer jag upp till trädtopparna tillräckligt många fredagar så har jag så småningom ett helt manus, även om det skulle ta längre tid än vad jag siktar på. Eller innebära att jag måste prioritera in extra skrivtid någonstans längs vägen.

Några gånger har jag inte nått trädtopparna heller, utan stått kvar på marken, eller kanske klivit upp på någon liten fånig sten. Det är jag inte så nöjd med, men jag antar att det är sådant som händer.

Så vad vill jag säga med det här? Kanske passar det här arbetssättet dig också? Har du ett mål du vill nå? Du kanske vill skriva en bok, få ett nytt jobb eller springa milen på en viss tid. Sätt upp ett utmanande och mätbart mål och börja jobba mot det. Kanske når du inte ända fram, men du kommer en bit på vägen. Kanske når du inte ditt mål om ett år som du vill utan om två år i stället. Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna.

Skriva böcker som hobby eller som yrke?

I mitt inlägg om att jag äntligen har börjat skriva på den första boken i klimathotsserien så berättade jag om att jag har som mål att skriva 3000 ord varje författarfredag. Och att det känns som ett helt ouppnåeligt mål. Och så känns det fortfarande. Om jag räknar och minns rätt har jag haft tre författarfredagar sedan jag skrev det inlägget. Två av dem har jag fått ihop någonstans runt 1500 ord, och en av dem fick jag inte ihop någon text alls för att jag körde fast helt och ägnade dagen åt att jobba förbi hindret där jag körde fast.

Förutom på fredagarna så lyckades jag få till lite bonusskrivtid i går, och fick då ihop 500 ord. Och så har jag kanske lyckats producera något enstaka hundratal ord vid några tillfällen. Min ambition är att förutom fredagarna få till 25 minuters skrivtid varje måndag till och med torsdag, men de gånger jag får till den tiden ägnar jag mig mest åt att läsa igenom och peta i det jag skrev på fredagen innan – vilket i och för sig känns som en bra grej.

Summa summarum så ligger jag ganska mycket efter. Om det tänker jag två saker:

  1. Streeeess!! Jag ligger efter! Jag måste öka! Hur ska jag hinna?!?
  2. Den deadline jag har gett mig själv är ju 1 maj, och till dess är det lång tid. Jag hinner kanske skriva några extra dagar i januari, någon långhelg under våren, ta någon skrivhelg någon gång, och jag hoppas också kunna avsätta en skrivvecka under våren och fokusera ordentligt.

Dubbla känslor här alltså. Jag försöker att inte låta stresskänslan ta över.

Jag har också en massa research som måste göras, och som jag måste avsätta tid för separat, för på fredagar skriver jag ju – då kan jag inte göra research :-) Det här prokrastinerar jag än så länge.

Att göra bokskrivandet till ett jobb minskar min skrivglädje

Å ena sidan skriver jag för att jag vill, för att det är en drivkraft i mig att skriva, för att jag inte kan låta bli att skriva, för att jag blir grå i själen om jag inte får vara kreativ.

Å andra sidan vill jag att det ska vara (en del av) mitt jobb att skriva böcker. Det innebär att det behöver ge mig inkomster. För att det ska ge några inkomster att tala om behöver jag både hålla en hög produktionstakt och sälja många böcker.

De här två sidorna motverkar varandra lite för mig. Om jag håller min deadline med ett första utkast den 1 maj så betyder det att hela jobbet till färdig bok tar minst tre år. En bok var tredje år är en på tok för långsam produktionstakt, men för mig känns 1 maj som en ganska tajt deadline. Och eftersom jag just nu inte hittar något sätt att producera böcker snabbare som inte innebär att jag bränner ut mig så får jag leva med den långsamheten för tillfället.

Men min deadline och pressen att producera påverkar lusten och skrivglädjen negativt. Mitt skrivande handlar mer om att jag måste producera ord och mindre om lust. Jag kan inte “ta det i min egen takt”, eftersom min egen takt kanske betyder att det blir en bok var sjunde eller tionde år och inte var tredje. Det är fortfarande kul att skriva, men jag har inget spelrum för att, hur ska jag formulera det, följa kreativitetens vågor, skriva järnet när det kommer en sådan våg och ta det lugnare – eller göra research – däremellan.

Alternativet är att välja bort att se det som en del av mitt jobb och i stället bara skriva för att det är kul. Då vete sjutton om det blir några färdiga böcker alls, och några inkomster att tala om blir det inte. Och om jag inte fick några inkomster av skrivandet – eller ens såg framför mig att det skulle ge några inkomster framöver – så skulle jag nog ha svårt att prioritera att göra det på arbetstid, så då är det hej då till mina författarfredagar. Och utan dem blir det definitivt inget skrivet. Jag har för mycket annat att göra, och på helgerna behöver jag vara ledig. Så jag ser inte det här som ett alternativ. Ska det bli några böcker skrivna – och det ska jag – så behöver jag avsätta arbetstid och ta uppgiften på allvar, och med det följer tydligen att lusten och glädjen i skrivandet minskar. Det känns lite som ett moment 22.

En följdfråga som uppstår hos mig: går det någonsin att göra sin hobby till sitt jobb eller blir det alltid en massa prestation i det som tar bort en del av glädjen?

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här babbliga inlägget. Så här känns det för mig just nu. Jag förväntar mig inte att du ska ha någon lösning, eller att jag ska komma fram till något bättre sätt att göra det här på. Jag behövde väl kräkas ur mig lite frustration bara. Tack för att du lyssnade! :-)

I morgon är det författarfredag. Då jävlar ska jag skriva 3000 ord! :-D

Göra det som är lätt eller undersöka motståndet?

I somras, när jag hade mer tid för reflektion än annars, var det en fråga som jag funderade mycket på. Det handlar om två teorier, som jag ofta hör:

  1. Gör det som är lätt. Det är det som är det rätta. När du bara följer flödet och gör det som är lätt så kommer allt att falla på plats och du kommer att känna glädje och lust.
  2. Om du känner motstånd mot något så betyder det att du ska undersöka det närmare. Det finns något där som du undviker och som du behöver undersöka. Om du utmanar dig själv kommer du att bli belönad. När du har tagit dig igenom motståndet kommer allt att falla på plats och du kommer att känna glädje och lust.

De här två teorierna är, åtminstone enligt min tolkning, varandras motsatser. Jag tror att båda är relevanta och viktiga att ha med sig. Men jag undrar: hur kan jag avgöra när jag ska använda vilken teori?

Vad tror du?

Efter min höftoperation – återhämtning och rehab

Det har gått över ett år sedan jag opererade min högra höft, och jag får en del frågor om hur det var efteråt, med rehabträning och återhämtning och så vidare. Jag skrev det här inlägget efter operationen: Operera höften – så var det för mig och det är en del som själva ska opereras som hittar inlägget och undrar hur det gick sedan. Därför kommer här ett uppföljande inlägg om hur det var för mig tiden efter operationen. Om du själv ska operera höften så kom ihåg att det är olika för alla och att det är en mängd faktorer som påverkar hur din återhämtningsperiod blir och hur lång tid de olika faserna tar.

Jag gjorde min höftoperation den 22 augusti 2017 på Capio Artro Clinic på Sophiahemmet i Stockholm. Så här såg återhämtningsperioden ut för mig:

Timme 0– 24 efter operationen: Jag hade ont och mådde illa som tusan det första dygnet efter operationen. Då var det rejält jobbigt. Det skriver jag mer om i inlägget om själva operationen.

Dagen efter operationen: Framåt förmiddagen börjar illamåendet släppa lite, och jag får hjälp med att avlasta benet med kuddar, vilket gör att smärtorna avtar lite. Jag får tillbaka aptiten och får hjälp av en fysioterapeut att börja gå några steg. Och då känns allt lättare. Framåt kvällen mår jag så pass okej att jag kan åka hem.

Dag 2–4: Jag går på massor av värktabletter, som får mig att må illa. Äter medicin mot illamåendet, som gör mig lite yr och snurrig, och jag har hela tiden känslan av att ha bomull i hela huvudet. Jag rehabtränar tre gånger om dagen. Korta pass med små rörelser. Jag tar en spruta i magen varje dag med blodförtunnande medicin, för att minska risken för blodpropp. Jag kan göra några armhävningar och stå i plankan i 30 sekunder. Här någonstans börjar jag ta mig fram utan kryckorna i hemmet – det är lättare att halta fram några steg och ta hjälp av möblerna. De här dagarna var ganska jobbiga.

Dag 5–10: Jag trappar ner på värktabletterna en hel del. Fortsätter att ta sprutan i magen till och med dag 10. Jag gör rehabträning minst tre gånger om dagen, och kan få på mig strumporna med hjälp av en stekpincett :-)

Jag börjar även göra lite annan rörelseträning stillastående utan att flytta fötterna, för att hålla igång kroppen, och för att det känns bra. Jag kan gå några meter utan kryckor, men jag ska helst gå med dem. Men jag använder inte kryckorna hemma i lägenheten. En vecka efter operationen styrketränar jag överkroppen hemma med hjälp av en TRX (ett träningsredskap som gör att man kan göra diverse dragövningar med hjälp av sin egen kroppsvikt). Jag är fortfarande mycket trött, och förutom rehabträningen och lite annan träning så gör jag inte så mycket annat än att se på teve och läsa. Dagarna passerar i ett töcken, men jag är vid gott mod. Har inte lämnat lägenheten en enda gång sedan operationen.

Dag 9 provar jag att vara utan värktabletter. Det fungerar några timmar, men sedan mår jag dåligt så jag fortsätter att ta alvedon.

Dag 11–ca 16: Jag börjar orkar göra saker som kräver mental ansträngning. Men jag är trött och känner mig lite som om jag har feber. Det har jag dock inte enligt termometern (och det ska man inte ha; då är det läge att höra av sig till sjukhuset). Rehabträning minst tre gånger om dagen.

Dag 13 kan jag stå på händer om jag kravlar mig upp med hjälp av en vägg. Kan du inte stå på händer 13 dagar efter operationen? Jag skulle inte oroa mig över det om jag var du ;-) Börjar även göra lite försiktig fysisk yoga.

Dag 16: Mitt första besök hos min fysioterapeut. Första gången jag lämnar lägenheten sedan operationen. Jag behöver ta mig fram några hundra meter med kryckorna för att komma från bussen till fysioterapeuten, och det är vansinnigt jobbigt.

Dag 17: Jag är tillbaka på Artrokliniken för att ta bort stygnen. Trodde jag, men det visade sig att läkaren som opererade mig använder stygn som försvinner av sig själva. Men en sjuksköterska såg om såret i alla fall och sa att det såg bra ut. Mera hoppande på kryckor. Jobbigt.

Dag 18–ca 30: Jag börjar göra saker utanför hemmet, dit jag kan ta mig med buss. (Jag kör inte bil så jag vet inte hur lång tid det tar innan det går att köra.) Jag avskyr kryckorna och vill helst inte ha med dem att göra.

Jag gör solhälsningar med yogablock i framåtfällningen (om du som jag gillar yoga så vet du nog vad det betyder, och annars spelar det ingen roll). Jag gör armhävningar varje dag och försöker att öka med en varje dag. Diverse försiktig rörlighetsträning stående. Jag rör mig hyfsat obehindrat hemma i lägenheten nu, men jag kan inte ta mig fram mer än några tiotals meter, så jag måste ha kryckorna ute. Jag blir trött om jag försöker gå eller stå eller göra saker för mycket, så jag behöver vila mycket. Tröttheten känns liksom lite som om jag hade en mild influensa eller liknande: jag har ont i kroppen och huvudet och vill mest bara sova.

Förutom tröttheten är jag klar i huvudet, så jag kan tänka och göra mentala saker i några timmar. Jag kan dock inte sitta särskilt bra i en stol, så om jag behöver göra något med datorn så ligger jag oftast i sängen. Jag tar alvedon tre gånger om dagen. Även om jag inte skulle ha särskilt ont utan dem så behöver jag dem för att kunna rehabträna ordentligt.

Ca en månad efter operationen: Jag börjar jobba 25 procent. Eftersom jag jobbar hemma så behöver jag inte förflytta mig någonstans för att jobba, och jag kan anpassa jobbandet efter när på dygnet jag känner mig pigg.

Rehabträning tre gånger om dagen. Besök hos fysioterapeuten en gång i veckan. Nu är rehabträningen ganska omfattande och varje träningspass tar mycket tid. Så även om jag skulle ha orkat jobba mer än 25 procent så vet jag inte hur jag skulle ha hunnit med det, för jag lägger flera timmar om dagen på rehab.

Jag är fortfarande trött som om jag hade en mild influensa.

En månad och två dagar efter operationen: Jag kan cykla!! Vilken frihet! Jag är inte beroende av kryckorna, utan kan ta mig fram snabbt. Hurra!

Jag orkar inte stå så långa stunder, och jag kan inte heller sitta i flera timmar. Men cyklandet ger helt nya möjligheter att komma ut och röra på mig och lämna lägenheten när jag vill.

Ca 5–6 veckor efter operationen: Nu känner jag mig äntligen pigg och klar i huvudet igen. Fortsätter att jobba 25 procent fram till två månader efter operationen. Rehabtränar fortfarande många timmar om dagen och gör lite yoga nästan varje dag.

Jag börjar gå med stavar. Då kan jag gå mycket bättre än när jag försöker gå utan stöd. Första gången går jag bara något hundratal meter, men när jag har börjat gå med stavarna går det snabbt framåt.

6 veckor efter operationen: Jag går 400 meter utan kryckor – och utan stavar – för att komma till en konferens som är en bit från tunnelbanan. Jag hittar en busskur där jag kan sätta mig ner och vila på vägen. Dagen efter konferensen är jag helt slut.

Två månader efter operationen: Jag går stavgång i en halvtimme varje dag. Skulle kunna gå längre men jag måste ju hinna med alla timmar av rehabträning också :-)

Jag kan även gå 2 kilometer utan stavar, så nu kan jag ta mig fram på det sätt som jag behöver i min vardag igen. Två månader tog det alltså. Har helt slutat med värktabletter.

2–4 månader efter operationen: Jag börjar officiellt jobba heltid igen efter två månader, det vill säga det är då jag slutar få pengar från Försäkringskassan. Eftersom jag kör eget och kan bestämma mina arbetstider själv så prioriterar jag dock att fortsätta lägga mycket tid på rehabträning, så jag jobbar inte riktigt full tid under hösten. Rehabtränar en gång om dagen och fortsätter att promenera – med eller utan stavar – i princip varje dag. Och så rör jag på mig på andra sätt, som yoga och styrketräning.

Tre månader efter operationen kan jag sitta på huk utan problem. Jag har förstått att det är olika vad läkarna rekommenderar – en del ska inte sitta på huk någonsin igen, så kolla med din läkare vad som gäller. Men för min läkare så får jag det; jag behövde bara undvika det de första tre månaderna efter operationen.

Närmare fem månader efter operationen: Jag gjorde den här vandringen på kanske 3 timmar när jag var på La Gomera. La Gomera är mitt vintertillhåll, och jag kom iväg dit som planerat fyra månader efter operationen. Om jag minns rätt så fick jag inte flyga på två månader efter operationen på grund av den ökade risken för blodpropp då.

6–12 månader efter operationen: Några besök till hos fysioterapeuten, max en gång i månaden, kanske mer sällan. Rehabträning kanske två till tre gånger i veckan i början av perioden. Så småningom går jag ner till en gång.

Drygt ett år efter operationen, alltså nu: Jag skulle säga att jag kan göra allt jag behöver göra i min vardag nu. Jag får inte springa och inte hoppa. Jag ska vara försiktig med att sitta djupa huksittanden, sqats. Och jag ska inte tänja höftleden i några ytterlägen. Jag gör alltså inga försök att gå ner i spagat längre, och när jag yogar så är jag försiktig i positioner som enbent duva. Jag ska vara försiktig med att vrida höften inåt men att det går bra att vrida den utåt. Det innebär att jag kan stretcha rumpan med knät utåt, typ om jag sitter med vänsterbenet böjt, högerfoten på vänster knä, höger knä pekar åt höger så kan jag trycka ner höger knä mot golvet så mycket jag vill. Om jag däremot sitter med höger ben böjt, höger fotsula i golvet på utsidan av vänster ben så ska jag vara försiktig med att dra högerbenet inåt och liksom över mot vänster för att stretcha rumpan, för då vrider jag höften inåt, och det kan slita på protesen.

Jag rehabtränar en gång i veckan. För övrigt tränar jag inte längre så hårt som jag gjorde innan jag började få problem med höften. Men det blir en del yoga, jag promenerar, dansar fridans, styrketränar någon gång i veckan. Och så vidare. Jag har märkt att jag fortfarande blir trött om jag tar riktigt långa promenader, längre än två timmar eller så. Så jag drar mig lite för att göra det. Men egentligen tror jag inte att det är någon fara, och jag tänker mig absolut att det blir ett par vandringar i vinter när jag är på La Gomera. Men kanske inga heldagsvandringar. Visst känner jag i vissa yogapositioner att jag är lite stel i höften och att den inte är lika rörlig som förr, men jag är ju en rörlig person, så min förlorade rörlighet är i relation till vad min kropp kunde göra tidigare. Jag är fortfarande mer rörlig än medelsvensson.

Jag är supernöjd med min nya höftled, och jag hoppas att vi kommer att fortsätta att trivas tillsammans länge till :-)

Tre veckor efter min höftoperation

Grönkålschips – på rawfoodvis eller i varmare temperatur

Grönkålen står grön och grann på min odlingslott just nu. Och grönkålschips är ju hur gott som helst! Eftersom jag tidigare hade en raw food-blogg så har jag ofta gjort grönkålschipsen på raw food-vis, det vill säga på låg värme. Så här gör jag då:

  1. Om du har en torkugn använder du den förstås. Annars sätter du din vanliga ugn på så låg temperatur som det går. Om chipsen ska bli raw food ska de inte hettas upp till över 42 grader. Jag har inte mätt temperaturen i min ugn, så jag kan inte svära på att det här är råa grönkålschips :-)
  2. Dra loss grönkålsbladen från den hårda stjälken i mitten och dra isär dem i mindre bitar.
  3. Strö flingsalt över grönkålsbladen. Tänk på att inte använda för mycket salt. Bladen krymper ihop rejält i ugnen, och om du saltar som du skulle ha gjort i en sallad till exempel så blir det för mycket salt i slutänden.
  4. Häll rejält med olivolja över bladen.
  5. Massera in oljan och saltet i grönkålsbladen.
  6. Ställ in i ugnen. Hur lång tid det tar beror på hur varmt det är i ugnen, men räkna med någonstans mellan sex och tio timmar. Prova dig fram, helt enkelt! Låt ugnsluckan stå lite på glänt hela tiden så att fukten släpps ut.

Om du inte har lust att vänta hela natten, och om det där med raw food inte är så noga, så går det utmärkt att höja temperaturen och köra chipsen kortare tid. Till exempel så här:

  • 200 grader i 7–10 minuter (jag har lyckats bränna chipsen när jag kör så hög temperatur, så jag vågar mig inte på det igen)
  • 150 grader i 15–20 minuter
  • 100 grader i en timme – den här känns mest som min melodi just nu.

Om du gillar lakrits så vet jag att Lakritslaban brukar göra grönkålschips med lakritssmak. Det gör jag också ofta.

Är jag bara lat?

Ibland får jag inget kreativt arbete gjort alls, trots att jag har avsatt tid till det.  Jag hade många sådana dagar under tidiga hösten, när jag fortfarande var i synopsisfasen för Vattenboken, alltså den första boken i min klimathotsserie De fyra elementen. Kanske känner du igen dig?

Om jag har känslan av att inte få något gjort fast jag har avsatt tiden så tänker jag att det kan bero på något av följande:

  1. Det är en del av den kreativa processen att det ibland känns som att man står still och trampar vatten. Egentligen får jag saker gjorda, och jag kommer att ha stor nytta av den nedlagda tiden längre fram i arbetet med boken.
  2. Jag behöver vila. Jag har jobbat hårt – med boken eller med andra jobb – och är för tillfället lite för trött och sliten för att kunna vara riktigt kreativ.
  3. Jag är lat.

Alla tre tolkningarna är ofta fullt rimliga, men hur vet jag vilken tolkning som är rätt vid ett visst tillfälle? Hur vet jag om jag faktiskt jobbar fast jag inte kan se resultatet direkt eller om jag bara latar mig? Eller hur vet jag om jag behöver vila på riktigt eller om jag bara är lat? För jag kan verkligen inte avgöra det alla gånger. Det vore spännande att höra hur andra tänker om det här. Lämna gärna en kommentar! :-)