Det finns en plats som jag ser som mitt andra hem. Den heter Valle Gran Rey och ligger på Kanarieön La Gomera. Jag är kär i Valle Gran Rey. I naturen, i atmosfären, i öppenheten, i aktiviteterna som finns att göra här, i den lite bättre version av mig själv som jag blir på den här platsen.
Det är bara ett problem: jag flyger för att ta mig till dit. Redan förra vintern hade jag rejäl flygskam och den här vintern är den nästintill oöverstiglig, jag har skrivit om det tidigare. Medan jag var kvar i Sverige så tänkte jag att jag har tre alternativ inför nästa och kommande vintrar:
- Låta bli att åka till Valle Gran Rey. Försöka hitta något annat sätt att må bra på vintern. Antagligen hitta en plats som jag kan åka tåg till i stället.
- Ta mig till Valle Gran Rey utan att flyga. I det här blogginlägget skrev jag om det förra vintern.
- Fortsätta flyga en gång om året och hitta ett sätt att leva med det. Till exempel genom att jobba mer aktivt mot klimatförändringarna än vad jag gör nu.
I går kom jag äntligen till Valle Gran Rey igen efter att ha varit ifrån hen i tio månader. Hela resan hit brottades jag med flygskammen och tänkte på att det kanske är sista gången jag åker hit, och ett tag kändes det nästan som om jag skulle kunna leva med det. Men så kom jag hit.
Tänk dig att du har en partner. Ni har varit ihop i åtta vintrar, och visserligen har ni haft svackor men ni har det bra ihop. Ni älskar varandra och planerar att leva lyckliga i alla era dagar. Men någonting går snett. Det kommer ett klimathot som riskerar att förstöra planeten och sätta både ditt framtida jag och kommande generationer rejält i klistret. Ett av dina största bidrag till den här planetförstöringen är att du är ihop med din partner. Genom att göra slut minskar du dina koldoixidutsläpp rejält, och det finns en chans att du kan komma ner till en utsläppsnivå som är hållbar på lång sikt. Du måste alltså välja mellan att vara tillsammans med den du älskar och att rädda planeten.
Du tycker kanske att det här är en larvig jämförelse: Det är för fan bara nån plats med nåt hav och några berg och ett vettigt vinterklimat. Det är inte som att vara kär i en människa. Snap out of it och ta ditt ansvar för planeten nu!
Men för mig är det inte bara en plats. Det är min plats. Och i dag när jag kom hit så kände jag det så starkt: jag kan inte göra slut med Valle Gran Rey. Om det är upp till mig att välja så klarar jag inte av att välja bort min plats. Inte ens om människans framtid på den här planeten är hotad, tydligen.
Av mina tre alternativ återstår alltså bara två: fortsätta flyga en gång om året eller ta mig till Valle Gran Rey utan flyg. En av mina uppgifter den här vintern är att ta reda på alla detaljer om hur en resa utan flyg skulle kunna se ut, vad den skulle kosta och hur lång tid den skulle ta. Så att jag kan fatta ett genomtänkt beslut.
Nu kanske du tycker att det inte är så farligt att jag flyger en gång om året; det finns ju många som flyger mer än så. Eller så kanske du tycker att det är okej att jag flyger eftersom jag gör en massa andra saker rätt: äter inte kött, kör inte bil, har inte satt några nya människor till världen och så vidare. Jag håller inte med! Det är viktigt att jag gör allt det där också. För att nå klimatmålen behöver vi komma ner till 1–2 ton koldioxidutsläpp per person och år (jag har sett lite olika siffror). En resa fram och tillbaka till Kanarieöarna släpper ut runt 4 ton. Jag lever alltså långt över min kvot i och med att jag flyger. Det spelar ingen roll att andra lever ännu värre. Det handlar inte om rättvisa. Det handlar om att vi alla behöver göra allt vi kan för att rädda planeten. Och just nu gör jag inte det. För jag kan inte göra slut.
