Kategoriarkiv: vinter i värmen

Att leva närmare naturen

Jag läste precis en superhärlig bok. Den heter Naturens hemlighet – återfinn din plats i det stora sammanhanget och är skriven av Eva Sanner. Den handlar om att vara i naturen, om att leva mer i samklang med naturen. Jag blev mycket inspirerad och känner att jag vill återkomma till den igen och igen och då upptäcka nya saker och förhoppningsvis kunna ta till mig mer av innehållet, eller andra delar av det, för att jag själv har utvecklats eller för att det är något annat som är mer aktuellt för mig då. Boken kom även in en del på odling, som ju är ett av mina intressen och något jag drömmer om att ägna mig mer åt framöver än vad jag gör idag. Jag rekommenderar verkligen den här boken!

Jag vill leva närmare naturen men inte på vintern

Jag vill gärna leva närmare naturen. Jag funderar mycket på hur jag kan göra det mer, och jag märker att jag går mer och mer åt det hållet. Jag är ute och plockar min egen mat, och jag gillade verkligen de delar av boken som handlade om att tillbringa längre stunder med att bara vara i naturen, kanske ha en plats som man återkommer till ofta, gärna varje dag under alla årstider. Och jag vill ju verkligen verkligen ta hand om planeten också. Odla och samla min egen mat i stället för att köpa mat som fraktats hit och dit och förpackats i plast.

Men det finns något som hindrar mig från att göra det här fullt ut. Du som känner mig vet att jag pratar om vintern. Jag älskar den svenska naturen. Alltså verkligen älskar. Men bara halva året. Den mörka och kalla halvan är det bara hemskt. Jag går helst inte ut alls, och jag skulle aldrig komma på tanken att åka skidor eller skridskor.

Man kan inte älska halva någon

Det här skaver så himla mycket i mig. Om man älskar någon får man ju älska alla delar av den liksom. Man kan inte säga “jo, jag älskar din högra kroppshalva men inte din vänstra; den tycker jag mest är jobbig”. Eller infoga valfria delar av någon som man kan ogilla, och då menar jag inte bara fysiska delar. Älskar man så älskar man liksom. Jag älskar den svenska naturen. Men bara på sommaren. Är det inte riktig kärlek då? Lurar jag mig själv?

Du som brukar läsa bloggen vet att jag har pratat en del om min flygskam tidigare. Att jag fortfarande förstör planeten genom att flyga beror bland annat på det här. Jag mår inte bra av att vara i Sverige på vintern, så därför flyger jag till en annan del av planeten där jag mår bra att vara på vintern. Det beror också på att jag har hittat mitt andra hem i Valle Gran Rey på La Gomera, en plats som jag också älskar, och som jag nu inte klarar av att avstå från.

Boken Naturens hemlighet handlar om att njuta av naturen som man har i sin närhet, och den tar också upp flygandet, och att man inte måste flyga för att få de fina upplevelserna. Och jag önskar så hårt att det kunde vara så för mig. Att jag kunde tycka att naturen i Sverige var fantastisk även på vintern. Men jag gör inte det. Det är kallt. Det blir mörkt klockan fucking jävla två på eftermiddagen! Det är inte människovärdigt.

Vad behöver jag för att hitta tillbaka till naturen?

Jag antar att det här handlar om att jag har kommit bort från naturen. Jag lever mitt liv med ett filter som säger att vi kan använda fossila bränslen för att leva på den plats på planeten som passar oss för tillfället. Jag är en bortskämd snorunge som inte kan acceptera naturens gång utan måste gå in och förstöra planeten. Undrar vad jag behöver för att hitta tillbaka till naturen och må bra i att leva på samma plats året runt. Eller alltså, svaret på den frågan är ju mindfulness, att kunna vara nöjd med nuet precis som det är. Det övar jag på varje dag. En dag är jag kanske där.

Jenny njuter av solen framför ett äppelträd i september

Jag kan inte göra slut

Vägen upp ur Valle Gran Rey-dalen

Det finns en plats som jag ser som mitt andra hem. Den heter Valle Gran Rey och ligger på Kanarieön La Gomera. Jag är kär i Valle Gran Rey. I naturen, i atmosfären, i öppenheten, i aktiviteterna som finns att göra här, i den lite bättre version av mig själv som jag blir på den här platsen.

Det är bara ett problem: jag flyger för att ta mig till dit. Redan förra vintern hade jag rejäl flygskam och den här vintern är den nästintill oöverstiglig, jag har skrivit om det tidigare. Medan jag var kvar i Sverige så tänkte jag att jag har tre alternativ inför nästa och kommande vintrar:

  1. Låta bli att åka till Valle Gran Rey. Försöka hitta något annat sätt att må bra på vintern. Antagligen hitta en plats som jag kan åka tåg till i stället.
  2. Ta mig till Valle Gran Rey utan att flyga. I det här blogginlägget skrev jag om det förra vintern.
  3. Fortsätta flyga en gång om året och hitta ett sätt att leva med det. Till exempel genom att jobba mer aktivt mot klimatförändringarna än vad jag gör nu.
Vy från La Playa

I går kom jag äntligen till Valle Gran Rey igen efter att ha varit ifrån hen i tio månader. Hela resan hit brottades jag med flygskammen och tänkte på att det kanske är sista gången jag åker hit, och ett tag kändes det nästan som om jag skulle kunna leva med det. Men så kom jag hit.

Tänk dig att du har en partner. Ni har varit ihop i åtta vintrar, och visserligen har ni haft svackor men ni har det bra ihop. Ni älskar varandra och planerar att leva lyckliga i alla era dagar. Men någonting går snett. Det kommer ett klimathot som riskerar att förstöra planeten och sätta både ditt framtida jag och kommande generationer rejält i klistret. Ett av dina största bidrag till den här planetförstöringen är att du är ihop med din partner. Genom att göra slut minskar du dina koldoixidutsläpp rejält, och det finns en chans att du kan komma ner till en utsläppsnivå som är hållbar på lång sikt. Du måste alltså välja mellan att vara tillsammans med den du älskar och att rädda planeten.

Du tycker kanske att det här är en larvig jämförelse: Det är för fan bara nån plats med nåt hav och några berg och ett vettigt vinterklimat. Det är inte som att vara kär i en människa. Snap out of it och ta ditt ansvar för planeten nu!

Men för mig är det inte bara en plats. Det är min plats. Och i dag när jag kom hit så kände jag det så starkt: jag kan inte göra slut med Valle Gran Rey. Om det är upp till mig att välja så klarar jag inte av att välja bort min plats. Inte ens om människans framtid på den här planeten är hotad, tydligen.

Av mina tre alternativ återstår alltså bara två: fortsätta flyga en gång om året eller ta mig till Valle Gran Rey utan flyg. En av mina uppgifter den här vintern är att ta reda på alla detaljer om hur en resa utan flyg skulle kunna se ut, vad den skulle kosta och hur lång tid den skulle ta. Så att jag kan fatta ett genomtänkt beslut.

Nu kanske du tycker att det inte är så farligt att jag flyger en gång om året; det finns ju många som flyger mer än så. Eller så kanske du tycker att det är okej att jag flyger eftersom jag gör en massa andra saker rätt: äter inte kött, kör inte bil, har inte satt några nya människor till världen och så vidare. Jag håller inte med! Det är viktigt att jag gör allt det där också. För att nå klimatmålen behöver vi komma ner till 1–2 ton koldioxidutsläpp per person och år (jag har sett lite olika siffror). En resa fram och tillbaka till Kanarieöarna släpper ut runt 4 ton. Jag lever alltså långt över min kvot i och med att jag flyger. Det spelar ingen roll att andra lever ännu värre. Det handlar inte om rättvisa. Det handlar om att vi alla behöver göra allt vi kan för att rädda planeten. Och just nu gör jag inte det. För jag kan inte göra slut.

Valle Gran Rey i solnedgången.

Min egoistiska livsstil förstör planeten

Det är så lätt att gå i försvarsställning för min rätt att flyga en gång om året bara för att det finns andra som gör värre saker för vår planet. Men då missar jag poängen. Det handlar inte om rättvisa. Det handlar om att vi tillsammans flyger så mycket att vi förstör klimatet på jorden för kommande generationer. Vi kan inte fortsätta. Ändå är jag så egoistisk att jag gör det.

Jag mår inte bra av vintern. Jag vet inte om det är mörkret eller kylan som är värst; jag tror att det är kombinationen. När det blir mörkt redan klockan tre checkar min hjärna ut och tror att dagen är slut. När temperaturen sjunker under nollan kryper kylan in i kroppen, och jag fryser ända in till skelettet. Frasen ”jag vill inte” går på repeat i skallen. Jag har självklart verktyg som hjälper mig att hantera vintern. Mentala verktyg som handlar om att stanna i stunden, acceptera, njuta av det som är bra, meditera för att lära mig att allt uppstår och försvinner och inget är för evigt. Jag har också mer praktiska hjälpmedel som d-vitamintillskott, dagsljuslampa, vetekudde och täckkjol. Men vintern var ändå en lång och jobbig period för mig (och ja, jag vet att det här är ett i-landsproblem – oj, vad det finns människor som har större problem i sitt liv än det här!). Tills jag hittade lösningen.

Jag tillbringar delar av vintern på sydligare breddgrader

De senaste sju åren har jag tillbringat delar av vintern i Valle Gran Rey på kanarieön La Gomera (jag bloggar om det på Gomerabloggen). Där går jag barbent i ett januariklimat som jag mår bra av, som ger mig solljus och värme och gör att jag kan behålla min energi hela dagen. Min vistelse där brukar bli runt sju veckor lång, även om jag ofta har velat stanna längre. Jag är kär i den här fantastiska platsen och ser den som mitt andra hem. Där hittar jag hisnande berg, närodlad avokado och mango, människor att sjunga och dansa med, annorlunda rutiner att inspireras av resten av året och ett brusande blått hav. Jag är så tacksam för att jag har möjlighet att tillbringa delar av vintern där.

Men. Det känns inte längre som någon bra lösning. För jag flyger dit. Min flygskam var stor redan förra vintern, och nu är den sju resor värre. Jag förstör ju planeten! För dig. För mig. Och framför allt för kommande generationer. Betyder det att jag måste avstå från den här så viktiga delen av mitt liv, min frihet och min hälsa? Eller betyder det att jag ska försöka spara ihop pengar för att kunna ta mig dit med tåg och båt? Nu pratar vi i-landsproblem igen, men förutom att det skulle kosta många tusenlappar och gissningsvis ta mig någon vecka i varje riktning, inklusive ett antal hotellnätter, så avskyr jag verkligen att resa, och jag vågar inte ens tänka på hur sjösjuk jag skulle bli på båten från Spanien till Kanarieöarna. Jag vet faktiskt inte vad som vore värst för mig – att stanna hemma hela vintern eller att göra den resan.

Jag är inte den värsta miljöboven

Det är lätt att hävda att jag inte är den värsta miljöboven. Det finns människor i mitt flöde som flyger i jobbet flera gånger i månaden. Det finns människor i mitt flöde som åker på weekendresa till New York på hösten, till Thailand på jullovet, Alperna på sportlovet, och så en liten sväng ner till södra Europa för att möta våren.

Det är också lätt att hävda att jag lever klimatmedvetet förutom min enda årliga flygresa, och att jag på individnivå inte måste göra allt. Mitt eget största bidrag till klimatet är att jag inte har barn. Att välja bort ett barn kan spara in 58,6 ton koldioxidekvivalenter per år – baserat på alla framtida ättlingars utsläpp och nuvarande konsumtionsmönster. Jämför det med en flygresa över Atlanten som släpper ut 1,6 ton koldioxidekvivalenter (källa: den här artikeln från Lunds universitet, som skriver om den här forskningsstudien (länk borttagen pga trasig). Jo, jag vet att det här inte tas upp så ofta – kanske för att det är ett för känsligt ämne. Det betyder inte att jag tycker att du som har barn är en ond människa. Och det var heller inte av klimatskäl som jag valde bort barn. Men fler människor på jorden betyder ökade utsläpp. Det är fakta. Som jag hoppas att du kan avstå från att hata mig för.

Det handlar inte om rättvisa

Det är så lätt att hamna i försvarsställning. Att förvara min rätt att flyga en gång om året bara för att det finns andra som gör värre saker för vår planet. Och tro mig, jag hamnar lätt där. Men då missar jag poängen. Det handlar inte om att alla ska få göra samma saker – världen är redan orättvis. Det handlar om att vi i de rika delarna av världen tillsammans flyger så mycket att vi förstör klimatet på jorden för kommande generationer. Hur länge ska vi låta vår egoistiska livsstil förstöra planeten?

Jag vet att jag inte är ensam om att brottas med den här typen av frågor. Kanske handlar det om flyget för dig också. Kanske har du något annat som känns riktigt svårt att avstå från. Jag är så egoistisk att jag kommer att flyga den här vintern också; jag har bokat flygbiljetter och hyrt lägenhet i Valle Gran Rey. Kommer jag att fortsätta flyga även kommande vintrar? Det vet jag inte.

Äntligen vår!

Jag upphör aldrig att fascineras över hur jag kan bo i ett land som jag tycker är så fantastiskt halva året och där jag vantrivs något fruktansvärt den andra halvan.

Nu har jag ju löst det hyfsat genom att hänga på La Gomera under en period på vintern. Det hjälper mig inte bara under perioden jag är där utan även resten av vintern. När det börjar bli eländigt framåt slutet av oktober kan jag tänka “ja ja, jag behöver bara stå ut i ett par månader innan jag åker härifrån”. När jag kommer tillbaka till Sverige i februari kan jag tänka “ja ja, nu är det bara ett par månader kvar tills det är vår på riktigt”. För mig är den 15 april det kritiska datumet som jag vill passera. Efter det kan det fortfarande komma snö i Stockholm om jag har otur, men i så fall lägger den sig inte kvar på marken utan försvinner direkt.

Jag fattar ju att det är jag själv som måste göra jobbet med att tycka att det är okej att det är vinter här halva året. Det är det som är mindfulness, eller om jag ska följa Vipassanatekniken: allt uppstår och försvinner, även vintern, även mina känslor inför vintern, så det finns ingen anledning att reagera på det, eftersom det ändå kommer att försvinna. Men jag kan inte det. Jag är inte där än. Jag avskyr vintern innerligt.

Men nu är det äntligen vår!! Så underbart! Jag går runt och tittar på knopparna i naturen och ser barnsligt mycket fram emot att allt blir grönt snart. Och jag har redan gått en sväng barfota i gräset – och det var skönt!

Jag flyger en gång om året

Den här vintern har jag plågats ohemult av flygskam. Ja, jag visste inte förrän jag läste ordet i DN (artikeln är bakom betalvägg) att det var så det hette, men nu vet jag.

Det kan inte ha undgått någon att flyget är en av de största klimatbovarna. Några få procent av världens befolkning väljer att flyga och förstör därför planeten för alla som bor på den. Jag är en av dem. Jag väljer att flyga en gång om året.

Jag har hittat lösningen på mitt vinterproblem

Den som känner mig vet att jag bor i ett land som jag gillar mycket under sommarhalvåret, men där jag inte alls trivs på vintern. Jag mår dåligt av mörkret och kylan och jag är så tacksam för att jag har hittat mitt sätt att hantera det. Delar av vintern tillbringar jag på kanarieön La Gomera. Jag brukar bli borta i knappt två månader. Jag skulle gärna förlänga den vistelsen ytterligare någon månad eller två, men det är några pusselbitar som saknas, bland annat att det är dyrt att hyra boende i Valle Gran Rey där jag håller till, så mina boendekostnader flerdubblas under perioden jag är där.

Jag har alltså ett problem: att vintern i Sverige får mig att vantrivas. Och jag har efter många år hittat lösningen: en plats där jag kan tillbringa delar av vintern och därmed må bra och trivas med livet även på vintern. Att avstå från det – och därmed få sämre livskvalitet, sämre energi och kanske sämre arbetskapacitet och hälsa, känns som ett otroligt dåligt alternativ.

Lätt att avstå från det man inte saknar

Jag är avundsjuk på den som bor i ett land där hen trivs hela året, som inte känner något behov av att åka därifrån. Eller på den som gillar att resa och tycker att det låter som ett roligt äventyr att ta tåget till södra Spanien och sedan båten till Teneriffa.

För jo, det skulle vara möjligt att ta sig till La Gomera utan att flyga. Jag som avskyr att resa tycker att det låter fruktansvärt jobbigt. Och jag undrar hur sjösjuk jag skulle bli på båten? Om jag inte stannade och sov någonstans på vägen (jag kan aldrig sova på resa) skulle jag kanske kunna ta mig till La Gomera utan flyg på bara några dagar. Mer rimligt är att planera in åtminstone ett par hotellnätter och räkna med minst en vecka (med reservation för att jag inte har tittat i detalj på hur resrutten skulle se ut). Om jag skulle ta hand om mig själv och faktiskt må bra också skulle jag nog få lägga 10 eller 14 dagar på resan, och då se mig omkring på några ställen i Europa på vägen. Men då pratar vi många hotellnätter, många tusenlappar. Och sedan samma tur hem igen. Flera veckor på resa. Och min vintervistelse skulle gissningsvis kosta mig någonstans mellan två och tre gånger så mycket som i dag, vilket jag inte har budget till.

Jag räddar inte planeten genom att avstå en flygresa

Samtidigt som jag befann mig på den här långa, dyra och för mig jobbiga resan genom Europa och ut över Atlanten skulle flygplanet mellan Stockholm och Teneriffa gå fram och tillbaka över huvudet på mig. Planet är oftast inte fullbokat och jag skulle kunna följa med det för runt en tusenlapp.

För mig som individ känns det inte rimligt att välja bort den flygresan. Och vad skulle planeten vinna på det? Inget på kort sikt antagligen. Det positiva skulle vara att jag blir av med min flygskam och att jag genom att själv skippa flyget kan bidra till att motivera andra att göra likadant.

Men vi behöver ju hitta en annan lösning än att flyga i den omfattning som vi gör nu. Jag vet inte om det är att sluta flyga helt eller om det räcker att dra ner på flygandet rejält – om vi inte kan hitta ett miljövänligare sätt att flyga alltså. Och å, vad jag beundrar alla som har tagit steget och slutat flyga, även om det är en uppoffring. Jag uppmuntrar verkligen fler att ta efter. En stor kram till dig om du hör till dem!

Bara den som försöker göra rätt blir kallad hycklare

Det där med trovärdighet är förresten intressant. Jag har på sistone läst några åsikter om att man inte måste leva som man lär, till exempel den här artikeln i Politism, som jag citerar här:

”Man måste tillåtas leva i samhället så som det är, trots att man har åsikter om hur det borde förändras.

Alternativet är att de som helt saknar moraliska principer ständigt vinner – de kan ju aldrig vara hycklare.

Är man exempelvis miljöengagerad finns det tusen sätt att trampa i klaveret. Den som inte bryr sig kan å andra sidan inte göra fel.

Därför är kravet på att man ska leva som man lär alltid en fälla för människor med stark moraluppfattning. Det blir ett incitament att inte bry sig – om klimatet (varför flyger du och varför käkar du kött?), om skatterna (varför gör du avdrag om du gillar höga skatter?) eller om människor på flykt (varför har du inte en flykting boende hemma hos dig, om du nu bryr dig så mycket?).

Kravet på att man ska leva som man lär är en ständig belöning till alla som inte bryr sig. ”

Jag önskar verkligen att vi får en bättre klimatpolitik, inklusive restriktioner för flygandet, men under tiden väljer jag att fortsätta flyga mellan Stockholm och Kanarieöarna en gång om året. I det valet är jag en planetförstörare. Men min årliga flygresa behöver inte – kan inte, får inte – hindra mig från att vara en planetskötare i andra sammanhang. Jag tänker fortsätta handla second hand, konsumera begränsat och medvetet, sopsortera, odla grönsaker, plocka mat i naturen, äta huvudsakligen växtbaserad mat och så vidare. Jag tänker inte heller låta flygskammen hindra mig från att uppmuntra andra att göra det hållbara och bästa för planeten.

Jag hoppas att ni är med mig här. Jag hoppas att vi kan rädda planeten tillsammans, men vi gör det inte genom att kalla varandra för hycklare. Att säga ”men du då, du flyger ju” till någon som sprider förslag på hur vi kan leva hållbart – det hjälper inte planeten det minsta.

Får jag iväg manus till förläggaren den här veckan?

Jag är lite förvånad att det känns så pass okej att vara i Sverige igen. Jag tror att det faktum att det har varit sol nästan varje dag sedan jag kom tillbaka bidrar mycket. Ljuset påverkar mig alltid, på gott och ont.

Och så är det för mig mycket lättare för mig att vara i Sverige den här årstiden än i november och december. Även om jag inte tänker på att det blir ljusare varje dag så blir det ju det. Och om bara ett par månader är det vår på riktigt. Så om jag någon gång kommer till ett läge där jag kan vara i Valle Gran Rey en längre period än den här vinterns sju veckor så vill jag satsa på att åka tidigare, snarare än att komma hem senare. Att åka i början av november vore perfekt. Och nu låter det som att jag tycker att de där sju veckorna är blaha blaha – det är det verkligen inte. Jag är galet tacksam över att jag hade möjlighet att tillbringa sju veckor den här vintern också i mitt andra hem och på den plats på jorden där jag helst vill vara på vintern. (Vet du inte vad jag pratar om nu? På Gomerabloggen skriver jag om mina vintervistelser på La Gomera.)

Författarjobbet då, hur går det med det? Jo tack, jag har gott hopp om att den här veckan skicka en redigerad version av manuset till kommande språkboken till förläggaren. Det är väl inte läge att ropa hej med tanke på att jag hade tänkt att vara klar med den här versionen redan före jul. Men hopp har jag. Om jag lyckas firar jag med att gå på bio på fredag kväll, i stället för att jobba till 23, som annars är standard hos mig på fredagar. Om jag bara lyckas jobba som författare en dag i veckan gäller det att klämma ut så mycket som möjligt ur den dagen :-)

Ännu en dag på kontoret – åtminstone under min period på La Gomera. Nu är jag i Sverige igen, men himlen är fortfarande blå.

Negativa drivkrafter kan leda till något positivt

Man hör ofta att man måste utgå från positiva drivkrafter för att göra något, att en negativ drivkraft är fel anledning att söka sig vidare eller gå in i något. Jag håller inte med.

Jag menar inte att det skulle vara dåligt att utgå från en positiv drivkraft, men negativa drivkrafter kan också vara viktiga. Det är genom att magkänslan säger åt oss att något är fel som vi kan söka oss bort från det. Här kommer tre exempel på när jag har tagit viktiga beslut i livet med utgångspunkt i negativa drivkrafter.

Tog ett jobb för att slippa vara arbetslös

När jag precis hade gått klart språkkonsultutbildningen sökte jag jobb. Några veckor efter examen hade jag bara ett jobb på gång, och jag fick inte helt bra vibbar från den potentiella arbetsgivaren. De tog lång tid på sig att bestämma sig, och när jag hörde av mig så var det alltid ”Vi ska fatta ett beslut nästa vecka.” eller ”Vi ska fatta ett beslut på söndag.” På söndag? Jobbar de på söndagar? Förväntar de sig att jag också ska göra det? Men det här var det jobb jag hade på gång just då, och jag hade ingen lust att gå från fattig student till fattig arbetslös – jag ville ha ett jobb! Så när jag till slut blev erbjuden jobbet så tog jag det, inte av den positiva drivkraften att jag ville ha jobbet utan av den negativa drivkraften att jag inte ville vara utan jobb. Och det blev bra! Jag blev kvar på det jobbet i ett par år, jag lärde känna fantastiska människor och lärde mig otroligt mycket.

Startade eget för att jag inte trivdes på jobbet

Företaget jag jobbade på i exemplet ovan gick i konkurs och jag fick ett annat jobb, som inte passade mig. I tre månader satt jag och vantrivdes och våndades. Sedan bestämde jag mig för att starta eget – något som jag inte hade haft en tanke på tidigare, trots att jag kände många egenföretagare redan då. Innan dess hade jag aldrig trott att jag skulle starta eget, men nu gjorde jag det för att komma bort från ett jobb där jag inte trivdes. Och det blev bra! Jag är fortfarande min egen femton år senare.

Åkte till La Gomera för att slippa den svenska vintern

Jag har svårt för den svenska vintern med kylan och mörkret, så jag ville slippa den. Därför åkte jag till La Gomera en vinter. Jag blev kär i byn Valle Gran Rey, och nu – sex vintrar senare – åker jag fortfarande hit varje vinter. (En längre variant av den historien kan du läsa i det här inlägget på Gomerabloggen med frågor och svar om mina vintrar på La Gomera.) Jag åkte iväg för att slippa vintern. Och det blev bra! Jag hittade inte bara ett sätt att hantera vintern utan fann även en plats som jag nu betraktar som mitt andra hem och som jag absolut inte vill vara utan i mitt liv.

Använd negativa – och positiva – drivkrafter

Jag säger inte att du ska ignorera din magkänsla och göra saker som inte känns rätt. Inte heller säger jag att du ska sluta gå på dina positiva drivkrafter. Men jag säger att ibland föds det bra saker ur negativa drivkrafter. Hur kan du använda det i ditt liv? Har du några exempel på när du har haft nytta av negativa drivkrafter?

Negativa drivkrafter kan leda dig in på en väg som du inte skulle ha tagit annars.

Knyter ihop trådar

Just nu håller jag mest på och knyter ihop trådar inför att lämna landet på söndag. Det blir några dagar på Teneriffa innan jag fortsätter till mitt vintertillhåll Valle Gran Rey på La Gomera. Jag kommer att blogga därifrån på Gomerabloggen som vanligt.

Jag kommer att blogga här också förstås, men det brukar bli mer aktivitet på Gomerabloggen än här under perioden när jag är där.

Hur går det med bokjobbandet då? Jag måste erkänna att det känns trögt med redigeringen av kommande språkboken. Jag kan inte avgöra om det är jag som jobbar långsamt eller om det bara är mer omfattande än jag hade tänkt mig. Så här säger jag nog alltid om mina redigeringsperioder, när jag tänker efter :-) Jag har också svårt att avgöra hur mycket jobb det är kvar i den här redigeringsomgången. Min förhoppning var att få till lite extra tid till redigeringen den första veckan i januari. Det brukar vara dåligt med jobb i januari, och den där första veckan brukar det definitivt vara dött. Men så dök det faktiskt upp ett jobb den veckan, som jag kände att jag behövde tacka ja till, så den där extra redigeringstiden frös inne. Ja ja, förr eller senare blir det en bok – det brukar det ju bli.

Men först ska jag ha två veckors välbehövlig semester. Jag ska turista på Teneriffa i några dagar – det kommer jag att berätta allt om på Gomerabloggen. Och sedan blir det en dryg veckas chill i Valle Gran Rey. Min plan är att sitta under parasollet och läsa en massa böcker, varvat med lite yoga och promenader och så. Och ingen snö så långt ögat når. Det blir bra!

På plats på La Gomera-kontoret

Jag är äntligen i Valle Gran Rey på La Gomera igen – mitt bästa vintertillhåll. Jag var på Gran Canaria på semester över jul, kom till Valle Gran Rey  i onsdags och har sedan fortsatt att vara ledig veckan ut. Men nu är det dags att växla upp och i morgon sätter jag mig och jobbar under parasollet.

Under januari är det också dags att på allvar sätta igång med bokproduktionen så att Tsunamin kommer ut någon gång.

Om du vill veta mer om vad jag har för mig på La Gomera så bloggar jag om det på Gomerabloggen. Förmodligen kommer jag att blogga mer än vanligt på rawfoodsidan (länk borttagen pga nerlagd blogg) också, eftersom jag alltid blir inspirerad att äta mer raw food än vanligt när jag är på en plats som har så härliga frukter och grönsaker. Hoppas att du också har haft sköna helger!

”Å, du åker iväg och skriver”

Det här är reaktionen från hundra procent av alla som får reda på att jag tillbringar delar av vintern på varmare breddgrader och som samtidigt vet att jag skriver böcker: ”Å, vad roligt att du åker iväg och skriver!” Hundra procent.

Men nej, tyvärr. Eller alltså att vara författare är ju en del av mitt jobb. Och att skriva är en del av jobbet med att vara författare. Och om vintervistelsen sammanfaller med en period när jag är i skrivfasen så kommer jag att skriva vidare på det som jag skriver på. Det där med att åka iväg och skriva har jag däremot inte fått till än. Då måste jag dels tacka nej till alla andra uppdrag och åtaganden under januari, dels vara i skrivfasen på mitt pågående bokprojekt. Men vem vet, kanske jag lyckas med det någon gång?

Nu i januari kommer jag dock att göra som vanligt: flytta kontoret till La Gomera under januari och sitta där och jobba, fast i ett januariklimat som jag trivs bättre i. Jag har ett större och ett mindre uppdrag som jag redan jobbar med, och som jag kommer att fortsätta med, och eventuellt ett som jag ska påbörja. Och så är jag redaktör för Täbyförfattarnas antologi med noveller från Täby, så det kommer att ta en del tid.

Dessutom ska jag jobba vidare med bokproduktionen, så att jag kan få ut Tsunamin under våren. Det bästa vore om jag kunde beställa ett provtryck från tryckeriet så att det levereras lagom tills jag kommer hem i februari. Jag vet inte om det är en realistisk tidsplan – jag har svårt att bedöma hur lång tid de olika stegen tar. Förra gången kändes det som om allt tog en evighet, men det var nog mest för att jag inte hade gjort det förut.

Eventuellt blir det radiotystnad här i ett par veckor nu; jag ska ha semester. I januari blir det nog ungefär samma ambitionsnivå här som vanligt. Vill du veta mer om vad jag har för mig på La Gomera? Häng på till Gomera.nu – en blogg på svenska om La Gomera.