Jag ska få en ny höft

I morgon, tisdag, ska jag få en ny höft inopererad. Jag har artros i båda höftlederna sedan sju år tillbaka. Eller kanske har jag haft det längre – jag vet faktiskt inte hur det där fungerar – men sedan sju år tillbaka har jag besvär av det.

Det handlar inte om att jag går runt med stora smärtor i min vardag, men jag har blivit mer och mer funktionshindrad under de här åren. Förutom höfterna så har jag även ett mindre diskbråck i ryggen som jag känner av i varierande grad, och periodvis har jag en hel del strul med mina knän.

Innan kroppen blev trasig för sju år sedan var jag en person som tränade hårt, ofta och mycket. Först var jag tvungen att sluta träna karate. Och sedan har jag skurit ner på fler och fler fysiska aktiviteter. Jag fick sluta jogga, har inte åkt inlines på många år nu, kan inte göra någon tung styrketräning för benen utan det blir lätt rehabträning (men tyngre styrka för överkroppen, där jag fortfarande är stark). Men: Det var också den trasiga kroppen som fick mig att börja göra mer och mer yoga. Att avstå från fysisk aktivitet är inte min grej, så jag gör det jag kan. Yoga. Jag har yogat till och från sedan millennieskiftet, men tidigare blev det inte mer än någon enstaka gång i veckan – jag prioriterade hårdare fysisk träning. Sedan några år tillbaka är yogan en stor del av min livsstil. Tillsammans med annat som jag ägnar mig åt, som också handlar om att vara medvetet närvarande: meditera, sjunga, dansa fridans och så vidare, så ger det här mig oerhört mycket. Så den viktigaste meningen med att min kropp är trasig tycks vara att jag skulle hitta djupare in i yogan.

Men det var ju inte det jag skulle prata om :-)

I vintras när jag var på La Gomera så blev jag plågsamt medveten om hur dåligt skick mina höfter, framför allt den högra, är i nu. Inte nog med att jag inte kunde vandra i La Gomeras vackra berg längre. Jag kunde knappt ens gå en promenad. Det blev ett stort problem att jag hade hyrt en lägenhet som låg en bit ifrån dalens centrala delar, och att jag behövde promenera vart jag än skulle. Hemma i Sverige har jag bit för bit, nästan utan att jag har märkt det, skapat mig ett liv där jag inte måste gå så mycket. Jag cyklar när jag ska någonstans i närheten. Jag kan gå korta sträckor som till tåg, bussar och oftast från tunnelbanestationer och dit jag ska. Men i vintras blev det tydligt att jag är funktionshindrad i min vardag. Det var dags att operera höften.

Och nu har jag en tid för höftoperation inbokad i morgon. Under de senaste månaderna har jag tagit mig igenom de värsta orosmomenten om att någon ska såga sönder min lårbenshals, plocka ut höftleden och sätta in reservdelar i metall och plast. De senaste veckorna har min oro främst handlat om allt som kan göra att operationen inte blir av. Jag får inte operera mig om jag har ett sår någonstans på kroppen (de minsta småsåren typ pappersskärsår på fingret är okej), om jag har en rejäl finne någonstans på kroppen (det känns ju svårt att göra något åt), har ordentliga eksem (mina är under kontroll just nu) eller har en förkylning.

Jag har isolerat mig från människor så gott det går senaste veckorna för att inte riskera att någon smittar mig med ett förkylningsvirus. Jag försöker verkligen undvika att skrapa i någonstans eller göra illa mig, men det känns helt omöjligt att inte ha ett enda sår på hela kroppen. Senast i lördags skar jag mig på en plastförpackning i köket, och fram tills i morse när jag hade fått okej på det såret så var jag inte alls säker på att det skulle bli någon operation i morgon. Och så går jag och baddar sprit på minsta finne och hoppas, hoppas, hoppas att den inte ska växa sig större. Ja, jag är nojig, och det är okej. Det är en stor grej för mig att jag ska genomgå den här operationen. Och just nu ser det ut att bli av.

Där är jag just nu.

Jag har en massa saker att blogga om, och jag har även lite idéer om åt vilket håll jag vill styra den här bloggen framöver. Jag hoppas att jag även faktiskt lyckas avsätta tid för bloggandet under hösten; jag har lite idéer om det också. Men först en sjukskrivning. Om operationen blir av som den ska så kommer jag att vara sjukskriven i någonstans mellan en och två månader, skulle jag tro. Jag gissar att det inte blir så mycket bloggat då. Eller så är det då det blir mycket bloggat. Den som lever får se :-)

Kram så länge så hörs vi framöver!