När jag var liten (också) så kunde jag oroa mig för vad andra skulle säga om mig i en viss social situation. Jag minns inget konkret exempel, men låt oss säga att jag hade fått en stor och ful fläck mitt på tröjan och vi skulle träffa folk. Då sa mamma någon av följande två saker:
- ”Det spelar ingen roll; du känner ju ingen där.”
- ”Det spelar ingen roll; du känner ju alla där.”
Efter ett tag genomskådade jag att hon alltid använde något av de här två motsägande argumenten och irriterade mig på det. Nu tycker jag att det är genialiskt!
Det finns ingen som helt anledning att oroa sig för vad andra tycker om mig. Antingen känner vi redan varandra, och då tycker de förhoppningsvis om mig ändå. (Och tycker de inte om mig så finns det ingen orsak för mig att försöka göra dem nöjda.) Eller så känner vi inte varandra, och varför ska jag då bry mig om vad de tycker om mig?
Jag jobbar på att ha den här inställningen :-)
