Det finns en romantisk bild av självhushållning. Du har den säkert också: örter som hänger på tork i taket i det rustika lantköket, huckle, förkläde och blommiga träskor, ständig sommar, tomater i motljus, prunkande blommor som växer tillsammans med ett överflöd av mjälla grönsaker som är klara att skördas.
Jag älskar den bilden! Den är en stark drivkraft för mig fortfarande nu när jag går in i min fjärde odlingssäsong med självhushållningsambitioner. (Jag har odlat i mindre skala tidigare, men det var först när vi köpte hus som jag började odla för självhushållning.)
Nu vet jag att jag misslyckas med hundratals plantor varje år – och att det är helt okej; det är en del av odlingsjobbet. Jag vet att ogräsrensning är min viktigaste och mest tidskrävande uppgift, hur osexig den än är. Jag vet att jag tycker att det är dötrist att plantera om plantor till större krukor. Jag vet att jag behöver odla i alla väder och under nästan alla årstider för att hinna göra det jag ska. Jag vet att odlingen består rätt mycket av leriga byxor, mördarsniglar och plantor som jag inte hinner plantera i tid.
Ändå behåller jag gärna den där romantiska bilden på näthinnan. Och hjälper till att sprida den i förhoppningen att den ska inspirera någon mer att börja odla egen mat. Jag tänker att jag kan göra både och: visa upp både självhushållningsromantik och leriga gummistövlar. Irritationen över maskrosfrön som sprider sig till varje kvadratmeter av odlingen. Glädjen över fröer som gror. Snålblåst och rosaskimrande solnedgångar. Sorg och glädje. Elände och lycka. Det är ju så det är, i odlingen och i livet.
Blir 2023 din första odlingssäsong? Eller är det året när du skalar upp och börjar nosa på självhushållning? Eller är det kanske året när du satsar fullt ut och anlägger alla odlingsbäddar du behöver för att bli helt självförsörjande på grönsaker året runt?
1 kommentar