Du har antagligen inte missat debatten om näthat. Jag ska inte gå in djupare på den här, men här är ett par inlägg som jag rekommenderar dig att läsa om du inte redan har gjort det:
Isabella Löwengrip, Blondinbella, berättar om fullständigt vidriga saker som hon måste hantera i sin vardag. (länk borttagen pga trasig)
Sofia Mirjamsdotter, Mymlan, som ger konkreta tips om vad du kan göra som motvikt till hatet.
I Blogga, tvittra och fejsbucka – kommunicera effektivt i sociala medier berättar jag om vad jag gjorde när jag råkade ut för en betydligt mildare form av näthat. Vad ska vi kalla det … dåligt näthumör?
Personligen tycker jag att det fungerar bra att svara på sura kommentarer med en på gränsen till överdriven glädje eller tacksamhet. När jag ville mejla litteraturteveprogrammet Babel så hittade jag inte deras mejladress (den stod direkt på programmets sida, inte när man klickade sig vidare till redaktionen, vilket för mig var den naturliga sökvägen). Då skrev jag ett öppet brev till Babelredaktionen på min blogg, där jag också sa att om någon hade mejladressen så ville jag gärna ha den. Jag lade ut inlägget på Facebook, en Facebookvän hittade adressen och gav den till mig och jag kunde skicka mejlet. Sedan fick jag den här kommentaren på bloggen:
Frågan är snarare hur Jenny har tid att skriva en hel bok men inte tar sig tid att hitta Babels e-postadress. När man har hittat Babel på SVT scrollar man bara neråt. Längst ner på VÄNSTER SIDA står den självklara adressen: babel@svt.se.
Jag svarade: Tusen tack för din hjälpsamma kommentar och för att du är snäll och hjälper mig! Jag har fått tag i adressen tidigare, så mejlet har redan gått i väg till Babel.
Här väljer jag alltså att ignorera den mästrande tonen och svara så tacksamt jag bara kan, eller som Emil Holmströms och Erik Wikberg uttrycker det i Sociala medier: en marknadsföringshandbok: ”Kärlek är bästa försvar”.
Hur tycker du att man ska hantera näthat – eller bara dåligt näthumör?